20:15
För sex månader sedan hade jag en plan. Det började bli varmt, det började gå mot sommar, jag kunde inte längre skära mig på armen - jag skulle gå tillbaka till vaden. För sex månader sedan hade jag en plan och jag genomförde den. Jag satt precis där jag sitter nu, fast istället för att ha en dator i knät hade jag en vikt handduk, istället för att ha en spinnande katt bredvid mig hade jag en ask med rakblad. För sex månader hade jag en plan, en plan som gjorde att jag kunde fortsätta mitt självskadebeteende i hemlighet.
För sex månader sedan drog jag ett rakblad över vaden i tjugosex rader, för sex månader sedan drog jag rakbladet över dom tjugosex raderna säkert sex gånger om. För en gång räckte inte, när en rad börjat koagulera drog jag med rakbladet över raden på nytt. Alla rader skulle blöda när jag tillslut satte bandage över såren, på så sätt kunde jag dra upp såren dagen efter och uppleva smärtan igen.
För sex månader sedan var det mitt tankesätt, för sex månader sedan tyckte jag inte att det lät så sjukt som jag tycker idag. I samma stund som jag ser meningarna byggas upp på skärmen ser jag hur sjukt det var, hur sjuk jag var. Men jag tänker inte linda in någonting, som jag lindade in mina självförvållade sår. Jag tänker inte hemlighålla någonting, som jag tänkte hemlighålla mitt självskadebeteende. För det jag gjorde då är sjukare än det jag gör nu.
För sex månader sedan drog jag ett rakblad över vaden i tjugosex rader, säkert sex gånger om. För sex månader sedan skrev jag ett meddelande till min tatuerare och bad honom om hjälp - för i samma stund som jag lindande in mina självförvållande sår insåg jag hur sjuka mina planer var, och jag behövde hans hjälp för att få stopp på dom. Jag bokade in en tid hos honom den sjätte juni tvåtusennitton, för att täcka mina ärr, för att täcka min vad med någonting jag inte kunde förstöra med rakblad.
För sex månader sedan tog jag beslutet att sluta. Jag kan inte säga att det är för alltid, jag har varit självskadefri i längre perioder än det här under dom senaste arton åren, men jag kan säga att jag har blivit mer medveten om mitt tänkande och resonerande kring mitt självskadebeteende. Jag kan inte säga att det är för alltid, men jag kan säga att jag har kommit framåt i mitt sätt att hantera negativa känslor och ångest. Jag kan inte säga att det är för alltid, men jag kan säga att om jag tar det en dag i taget och inte tänker "jag får aldrig" så blir det enklare att hålla mig till min nya plan - att fortsätta leva ett självskadefritt liv och att hjälpa andra som finner sig i liknande situationer jag själv funnit mig i.
fredag, oktober 25, 2019
tisdag, oktober 01, 2019
Se.
19:18
För varje gång tror jag mindre
För varje gång hoppas jag mer
---
I huvudet på en borderline:
Relationer. Rela-fucking-tioner. Relationer känns så relativa och irrelevanta, ändå sätter jag dom först. Mitt liv kretsar kring relationer - äkta relationer, relativa relationer, icke-relationer.
Relationen är solen och jag är Jorden, jag kretsar kring den och jag kan inte sluta. Jag är fast i att snurra runt, runt, runt, för att hålla mig på en bana som jag trillar av mer ofta än sällan. Jag snurrar och snurrar och snurrar, jag blir snurrigare och snurrigare och snurrigare. Jag får yrseltankar av åksjukan som är mitt liv.
"För varje gång tror jag mindre, för varje gång hoppas jag mer."
Om jag bara kunde lämna er alla bakom. Varje relation som nått sitt slut, varje relation som kommer nå sitt slut, varje relation som inte ännu är påbörjad. Jag tänker på er alla, jag sörjer er alla. Om jag bara kunde lämna er alla bakom. Jag är inte gjord för att ha er, jag är inte gjord för att inte ha er. Jag är fast med er, jag kretsar kring er - ni är min lott i livet, min nitlott i livet. Om jag bara kunde lämna er alla bakom.
För varje gång tror jag mindre
För varje gång hoppas jag mer
---
I huvudet på en borderline:
Relationer. Rela-fucking-tioner. Relationer känns så relativa och irrelevanta, ändå sätter jag dom först. Mitt liv kretsar kring relationer - äkta relationer, relativa relationer, icke-relationer.
Relationen är solen och jag är Jorden, jag kretsar kring den och jag kan inte sluta. Jag är fast i att snurra runt, runt, runt, för att hålla mig på en bana som jag trillar av mer ofta än sällan. Jag snurrar och snurrar och snurrar, jag blir snurrigare och snurrigare och snurrigare. Jag får yrseltankar av åksjukan som är mitt liv.
"För varje gång tror jag mindre, för varje gång hoppas jag mer."
Om jag bara kunde lämna er alla bakom. Varje relation som nått sitt slut, varje relation som kommer nå sitt slut, varje relation som inte ännu är påbörjad. Jag tänker på er alla, jag sörjer er alla. Om jag bara kunde lämna er alla bakom. Jag är inte gjord för att ha er, jag är inte gjord för att inte ha er. Jag är fast med er, jag kretsar kring er - ni är min lott i livet, min nitlott i livet. Om jag bara kunde lämna er alla bakom.
söndag, september 22, 2019
Se.
21:48
Hon haltade sig fram på ostadiga ben, med osäkra steg, på ostadig mark, utan säkra mål. Det var livet som slagit omkull henne, det var inte första gången, det var inte heller sista – hon visste det.
Livet slog och hon föll, hårt ner på marken. Hon var van. Hon reste sig, borstade av sig smutsen utanpå men kände sig lika smutsig inuti ändå. Hennes knän var skrapade trasiga, nästan lika trasiga som hennes egenvärde. Hon hade blåmärken som inte syntes.
Livet. Hennes balanssinne hade försämrats efter en livstid av livet, hennes förmåga att hålla emot när det knuffade på hade försvunnit. Hon tycktes ständigt halta, halka, falla, fallera. Dom såg henne resa sig efter varje fall, dom såg inte hennes vilja att ligga kvar. Dom blundade för det hon visade, så hon slutade visa dom.
Hon pratade med ostadig röst, med aktsamma ord, med rädsla att säga för mycket av mening. Det var livet som satt munkavel på henne, det var inte första gången, det var inte heller sista – hon visste det.
Livet sa ”tyst” och hon var tyst, hon lydde. Hon var van. Hon höll sina ord för sig själv, hennes rop på hjälp ekade tomt i hennes huvud. Hennes ord hade ordentlig tyngd, nästan lika mycket tyngd som stenen i hennes bröst. Hon hade dikter i sina sår.
Livet. Hennes röst hade kvävts efter en livstid av livet, hennes förmåga att skrika efter hjälp när det knuffade på hade förtryckts. Hon tycktes ständigt stamma, stanna, kraxa, krackelera. Dom hörde henne prata, dom lyssnade inte på vad hon sa. Dom var döva för det hon berättade, så hon slutade berätta för dom.
Hon låg på marken med skrapade knän, hon låg där på marken återigen. Hon var hes, hennes röst hade svikit henne. Hon skrek tills rösten gav sig vika och hon fortsatte skrika – hon skriker ljudlöst nu.
Hon låg på marken med blåmärken som inte syntes och dikter i sina sår. Hon var trött, trött på att resa sig upp efter varje fall. Hon låg på marken med blåmärken som inte syntes och dikter i sina sår – hon ligger kvar där än idag.
Hon haltade sig fram på ostadiga ben, med osäkra steg, på ostadig mark, utan säkra mål. Det var livet som slagit omkull henne, det var inte första gången, det var inte heller sista – hon visste det.
Livet slog och hon föll, hårt ner på marken. Hon var van. Hon reste sig, borstade av sig smutsen utanpå men kände sig lika smutsig inuti ändå. Hennes knän var skrapade trasiga, nästan lika trasiga som hennes egenvärde. Hon hade blåmärken som inte syntes.
Livet. Hennes balanssinne hade försämrats efter en livstid av livet, hennes förmåga att hålla emot när det knuffade på hade försvunnit. Hon tycktes ständigt halta, halka, falla, fallera. Dom såg henne resa sig efter varje fall, dom såg inte hennes vilja att ligga kvar. Dom blundade för det hon visade, så hon slutade visa dom.
Hon pratade med ostadig röst, med aktsamma ord, med rädsla att säga för mycket av mening. Det var livet som satt munkavel på henne, det var inte första gången, det var inte heller sista – hon visste det.
Livet sa ”tyst” och hon var tyst, hon lydde. Hon var van. Hon höll sina ord för sig själv, hennes rop på hjälp ekade tomt i hennes huvud. Hennes ord hade ordentlig tyngd, nästan lika mycket tyngd som stenen i hennes bröst. Hon hade dikter i sina sår.
Livet. Hennes röst hade kvävts efter en livstid av livet, hennes förmåga att skrika efter hjälp när det knuffade på hade förtryckts. Hon tycktes ständigt stamma, stanna, kraxa, krackelera. Dom hörde henne prata, dom lyssnade inte på vad hon sa. Dom var döva för det hon berättade, så hon slutade berätta för dom.
Hon låg på marken med skrapade knän, hon låg där på marken återigen. Hon var hes, hennes röst hade svikit henne. Hon skrek tills rösten gav sig vika och hon fortsatte skrika – hon skriker ljudlöst nu.
Hon låg på marken med blåmärken som inte syntes och dikter i sina sår. Hon var trött, trött på att resa sig upp efter varje fall. Hon låg på marken med blåmärken som inte syntes och dikter i sina sår – hon ligger kvar där än idag.
onsdag, september 18, 2019
Se.
21:00
Hösten kom snabbt i år
Det kändes som att jag mådde bra igår
Men jag måste tagit fel
Jag kan inte ha gått till trasig från hel
Så fort
Ensamheten, den är här nu
Den håller mig sällskap istället för du
Men jag håller gråten tyst
Jag önskar för starkt att ha blivit kysst
Av dig
Ja, hösten den kom snabbt i år
Men jag mådde inte bra heller igår
Det är något som jag aldrig gör
Bara något jag ibland får mig för
Jag vet
Hösten kom snabbt i år
Det kändes som att jag mådde bra igår
Men jag måste tagit fel
Jag kan inte ha gått till trasig från hel
Så fort
Ensamheten, den är här nu
Den håller mig sällskap istället för du
Men jag håller gråten tyst
Jag önskar för starkt att ha blivit kysst
Av dig
Ja, hösten den kom snabbt i år
Men jag mådde inte bra heller igår
Det är något som jag aldrig gör
Bara något jag ibland får mig för
Jag vet
söndag, september 08, 2019
Se.
16:14
Socialstyrelsen gick, i förrgår, den sjätte september ut med självmordsstatistiken över 2018.
År 2018 begicks 1268 säkra självmord i Sverige - 382 av dessa begicks av kvinnor och resterande 886 begicks av män. Ytterligare 9 säkra självmord begicks av barn under 15 år. Utöver de 1268 säkra självmorden begicks 306 osäkra självmord (där en statistik över hur många av dessa som begicks av barn, kvinnor och män inte är släppta), vilket ger oss en totalsumma av 1583 självmord under ett enda år i ett enda land.
Som vi ser av siffrorna var 2018 ännu ett år där flest självmord begicks av män - hela två tredjedelar av alla säkra självmord som begicks, begicks av män. 886 män motsvarar 21 självmord per 100.000 män. 382 kvinnor motsvarar 9 självmord per 100.000 kvinnor.
2017 begicks totalt 1544 säkra och osäkra självmord, 2018 begicks totalt 1583 säkra och osäkra självmord - om man räknar med barn under 15, vilket inte alltid räknas in i statistiken. Grattis, Sverige, vi slog förra året med hela 39 självmord.
Vad innebär säkra och osäkra självmord?
Säkra självmord är fall där dödsorsaken är fastställd suicid utan tvivel om avsiktlig handling, osäkra självmord är fall där dödsorsaken är misstänkt suicid men inte kunnat fastställas.
Osäkra självmord innebär ofta att dödsorsaken är förgiftning eller trafikrelaterad död, där det kan vara svårt att fastställa om det var en avsiktlig handling eller ett olycksfall.
I Sverige är andelen osäkra självmord relativt hög, i 100 fall av säkra och osäkra självmord är omkring 20 fall osäkra självmord, men efter psykologiska undersökningar uppskattas dock 70-75% dom osäkra självmorden som säkra självmord. Därför slås säkra och osäkra självmord ihop i självmordsstatistiken, för att ge en mer rättvis bild av antalet självmord som begåtts under året som gått.
Socialstyrelsen gick, i förrgår, den sjätte september ut med självmordsstatistiken över 2018.
År 2018 begicks 1268 säkra självmord i Sverige - 382 av dessa begicks av kvinnor och resterande 886 begicks av män. Ytterligare 9 säkra självmord begicks av barn under 15 år. Utöver de 1268 säkra självmorden begicks 306 osäkra självmord (där en statistik över hur många av dessa som begicks av barn, kvinnor och män inte är släppta), vilket ger oss en totalsumma av 1583 självmord under ett enda år i ett enda land.
Som vi ser av siffrorna var 2018 ännu ett år där flest självmord begicks av män - hela två tredjedelar av alla säkra självmord som begicks, begicks av män. 886 män motsvarar 21 självmord per 100.000 män. 382 kvinnor motsvarar 9 självmord per 100.000 kvinnor.
2017 begicks totalt 1544 säkra och osäkra självmord, 2018 begicks totalt 1583 säkra och osäkra självmord - om man räknar med barn under 15, vilket inte alltid räknas in i statistiken. Grattis, Sverige, vi slog förra året med hela 39 självmord.
Vad innebär säkra och osäkra självmord?
Säkra självmord är fall där dödsorsaken är fastställd suicid utan tvivel om avsiktlig handling, osäkra självmord är fall där dödsorsaken är misstänkt suicid men inte kunnat fastställas.
Osäkra självmord innebär ofta att dödsorsaken är förgiftning eller trafikrelaterad död, där det kan vara svårt att fastställa om det var en avsiktlig handling eller ett olycksfall.
I Sverige är andelen osäkra självmord relativt hög, i 100 fall av säkra och osäkra självmord är omkring 20 fall osäkra självmord, men efter psykologiska undersökningar uppskattas dock 70-75% dom osäkra självmorden som säkra självmord. Därför slås säkra och osäkra självmord ihop i självmordsstatistiken, för att ge en mer rättvis bild av antalet självmord som begåtts under året som gått.
onsdag, september 04, 2019
Se.
19:55
Låt oss fortsätta samtalet om psykisk ohälsa och självmord, låt oss fortsätta fokusera på psykisk ohälsa och självmord hos män. Låt oss gå in i statistiken och bli riktigt obekväma för en stund.
I Sverige begicks det 1544 självmord år 2017, av dessa 1544 självmord begicks 1063 av män. År 2016 begicks det 1478 självmord i Sverige, 1015 av dessa begicks av män.
Karolinska Institutet har listat antalet självmord i Sverige från 1980 till 2017, det ger oss en lista över antalet självmord hos barn, kvinnor och män i Sverige under en period av 37 år.
År 2011 begick 976 män självmord.
År 2003 begick 975 män självmord.
År 2000 begick 953 män självmord.
Under dom resterande 34 åren på listan har över 1000 män begått självmord varenda år, med rekordet 1587 självmord år 1980 - det är 48 per 100.000 män.
All självmordsstatistik är obekväm och jag förminskar inte barnen och kvinnorna som tog sina liv under dessa 37 listade årtal - men när jag ser den statistiska skillnaden för självmord mellan kvinnor och män, så är min första tanke "varför?". Varför kommer män upp i så många som 1587 självmord under ett enda år, när kvinnorna "bara" kommer upp i 653 (18.7 per 100.000 kvinnor, jämfört med 48 per 100.000 män)? Varför är det sådana enorma skillnader i antalet självmord bland könen? Var ligger problemet - och vad kan vi göra åt problemet?
Jag kommer gå in djupare i ämnet och försöka hitta svaren på några av alla frågor som snurrar runt i mitt huvud. Jag kommer gå in i vår biologiska och psykologiska historia, hur samhället har sett på män under mänsklighetens tid här på Jorden, Jag kommer gå in i faktabaserade medier för att få fram mer statistik och "överlag-fakta"...MEN jag skulle även vilja samtala med, och intervjua, män som lidit/lider av psykisk ohälsa och som haft/har självmordstankar. Jag vill samtala mer ER, med personerna där ute som har namn, tankar, känslor, rädslor, önskningar, mål, erfarenheter. Jag vill samtala med er som inte finns i statistiken än, jag vill hjälpa er att få er röst hörd - om ni tillåter mig.
Jag vill inte se er i självmordsstatistiken.
Låt oss fortsätta samtalet om psykisk ohälsa och självmord, låt oss fortsätta fokusera på psykisk ohälsa och självmord hos män. Låt oss gå in i statistiken och bli riktigt obekväma för en stund.
I Sverige begicks det 1544 självmord år 2017, av dessa 1544 självmord begicks 1063 av män. År 2016 begicks det 1478 självmord i Sverige, 1015 av dessa begicks av män.
Karolinska Institutet har listat antalet självmord i Sverige från 1980 till 2017, det ger oss en lista över antalet självmord hos barn, kvinnor och män i Sverige under en period av 37 år.
År 2011 begick 976 män självmord.
År 2003 begick 975 män självmord.
År 2000 begick 953 män självmord.
Under dom resterande 34 åren på listan har över 1000 män begått självmord varenda år, med rekordet 1587 självmord år 1980 - det är 48 per 100.000 män.
All självmordsstatistik är obekväm och jag förminskar inte barnen och kvinnorna som tog sina liv under dessa 37 listade årtal - men när jag ser den statistiska skillnaden för självmord mellan kvinnor och män, så är min första tanke "varför?". Varför kommer män upp i så många som 1587 självmord under ett enda år, när kvinnorna "bara" kommer upp i 653 (18.7 per 100.000 kvinnor, jämfört med 48 per 100.000 män)? Varför är det sådana enorma skillnader i antalet självmord bland könen? Var ligger problemet - och vad kan vi göra åt problemet?
Jag kommer gå in djupare i ämnet och försöka hitta svaren på några av alla frågor som snurrar runt i mitt huvud. Jag kommer gå in i vår biologiska och psykologiska historia, hur samhället har sett på män under mänsklighetens tid här på Jorden, Jag kommer gå in i faktabaserade medier för att få fram mer statistik och "överlag-fakta"...MEN jag skulle även vilja samtala med, och intervjua, män som lidit/lider av psykisk ohälsa och som haft/har självmordstankar. Jag vill samtala mer ER, med personerna där ute som har namn, tankar, känslor, rädslor, önskningar, mål, erfarenheter. Jag vill samtala med er som inte finns i statistiken än, jag vill hjälpa er att få er röst hörd - om ni tillåter mig.
Jag vill inte se er i självmordsstatistiken.
måndag, september 02, 2019
Se.
18:46
Om du hade haft manuset till ditt liv i handen, hur hade du skrivit om det?
Jag vill så gärna säga att om jag hade mitt manus i handen, och mitt facit i huvudet, så hade jag skrivit om den delen där jag träffade dig på torget sommaren 2013. Jag vill så gärna säga att om jag hade mitt manus i handen, och mitt facit i huvudet, så hade jag skrivit om och skrivit rätt - gör om, gör rätt - och tagit bort alla scener där du spelade en roll i mitt liv.
Men jag tror att det är lögn. Du var ett misstag, vi var ett misstag - men vi var en lärdom, hur ont den än gjorde mig.
Du spelade en stor roll när du var en aktiv del i mitt liv, du spelade nästan en större roll off-screen. Alla timmar jag har ägnat åt att undra var du är, vem du är, OM du är. Alla timmar jag har ägnat åt att undra vad som hade hänt om jag aldrig träffade dig på torget sommaren 2013. Alla timmar jag har ägnat åt att undra om jag hade varit mer hel än halv om du aldrig rev mig itu. Alla timmar jag har ägnat åt att hata mig själv för att jag inte kunde hata dig.
Jag hade ändå inte, med facit i huvudet, skrivit om den delen där jag träffade dig på torget sommaren 2013. Vi lärde mig någonting, inte hur kärlek är, men hur livet är. För vissa. För vissa, för dom med oturen på sin sida.
Det spelar ingen roll vilken roll du hade - om det inte hade varit du just då, hade det varit någon annan en annan gång. Så din roll, och vår scen, kommer föralltid finnas kvar i mitt manusarkiv.
Vår romantiska tragedi.
Om du hade haft manuset till ditt liv i handen, hur hade du skrivit om det?
Jag vill så gärna säga att om jag hade mitt manus i handen, och mitt facit i huvudet, så hade jag skrivit om den delen där jag träffade dig på torget sommaren 2013. Jag vill så gärna säga att om jag hade mitt manus i handen, och mitt facit i huvudet, så hade jag skrivit om och skrivit rätt - gör om, gör rätt - och tagit bort alla scener där du spelade en roll i mitt liv.
Men jag tror att det är lögn. Du var ett misstag, vi var ett misstag - men vi var en lärdom, hur ont den än gjorde mig.
Du spelade en stor roll när du var en aktiv del i mitt liv, du spelade nästan en större roll off-screen. Alla timmar jag har ägnat åt att undra var du är, vem du är, OM du är. Alla timmar jag har ägnat åt att undra vad som hade hänt om jag aldrig träffade dig på torget sommaren 2013. Alla timmar jag har ägnat åt att undra om jag hade varit mer hel än halv om du aldrig rev mig itu. Alla timmar jag har ägnat åt att hata mig själv för att jag inte kunde hata dig.
Jag hade ändå inte, med facit i huvudet, skrivit om den delen där jag träffade dig på torget sommaren 2013. Vi lärde mig någonting, inte hur kärlek är, men hur livet är. För vissa. För vissa, för dom med oturen på sin sida.
Det spelar ingen roll vilken roll du hade - om det inte hade varit du just då, hade det varit någon annan en annan gång. Så din roll, och vår scen, kommer föralltid finnas kvar i mitt manusarkiv.
Vår romantiska tragedi.
tisdag, augusti 27, 2019
Se.
20:19
Måste härifrån. Måste härifrån. Måste härifrån. Måste härifrån. Måste härifrån. Måste härifrån.
Måste härifrån. Måste härifrån. Måste härifrån. Måste härifrån. Måste härifrån. Måste härifrån.
Måste härifrån. Måste härifrån. Måste härifrån. Måste härifrån. Måste härifrån. Måste härifrån.
Måste härifrån. Måste härifrån. Måste härifrån. Måste härifrån. Måste härifrån. Måste härifrån.
Jag kan inte vara kvar i det här huvudvärkshuvudet, inte med dom här rakbladstankarna som skär upp sår som jag en gång trodde läkt. Dom snurrar och dom skär, jag sluddrar och jag svär. Jag vet inte vem jag längre är. Och jag skriker, men jag skriker ljudlöst nu - inte rakt ut, inte som förut. Bara dom som verkligen lyssnar hör, men det är det ingen som gör.
"Gå vidare. Kom igen, gå vidare. Gå härifrån. Du måste härifrån. måste härifrån, måste härifrån."
Jag kan inte gå vidare, jag kan inte vara kvar. Min hjälplöshet är allt jag har.
Måste härifrån. Måste härifrån. Måste härifrån. Måste härifrån. Måste härifrån. Måste härifrån.
Måste härifrån. Måste härifrån. Måste härifrån. Måste härifrån. Måste härifrån. Måste härifrån.
Måste härifrån. Måste härifrån. Måste härifrån. Måste härifrån. Måste härifrån. Måste härifrån.
Måste härifrån. Måste härifrån. Måste härifrån. Måste härifrån. Måste härifrån. Måste härifrån.
Jag kan inte vara kvar i det här huvudvärkshuvudet, inte med dom här rakbladstankarna som skär upp sår som jag en gång trodde läkt. Dom snurrar och dom skär, jag sluddrar och jag svär. Jag vet inte vem jag längre är. Och jag skriker, men jag skriker ljudlöst nu - inte rakt ut, inte som förut. Bara dom som verkligen lyssnar hör, men det är det ingen som gör.
"Gå vidare. Kom igen, gå vidare. Gå härifrån. Du måste härifrån. måste härifrån, måste härifrån."
Jag kan inte gå vidare, jag kan inte vara kvar. Min hjälplöshet är allt jag har.
söndag, augusti 25, 2019
Se.
20:03
En vänförfrågan, ett livstecken. Du lever. Och jag lever inte idag längre, jag lever för sex år sedan - när vi levde ihop och livet gick ut på att överleva.
Jag kastades tillbaka i tiden med sådan kraft att högre krafter inte kunnat stoppa tiden och kasta tillbaka mig till rätt tid igen. Tillbaka till dåtiden. Tillbaka till du-tiden.
Du lever. Och nu lever du i mitt huvud, på repeat, som en dålig, gammal sommardänga man inte kan få ut ur huvudet - L non stop tillslut.
För sex år sedan var du och mitt medberoende min drog, medan drogerna och alkoholen var din. För sex år sedan var våra bästa dagar dom dagarna du var full, men kapabel att fungera - det räknas inte som bra dagar, för du var fortfarande full på alkohol och full av skit. För sex år sedan var våra bra dagar dom dagarna du låg med abstinens i sängen - det räknas inte som bra dagar, för du ville fortfarande vara full. Och jag var full av ångesten du fyllde mig med.
För sex år sedan var jag inget mer än gratis boende, för sex år sedan var jag inget mer än det. Jag var inte värd mer än det. Idag är jag fortfarande inte värd mer än det. det är sanningen du lämnade mig med när jag kastade ut dig...men inte före jag hade hittat ett nytt boende till dig, jag kunde inte lämna dig hemlös.
Jag kastade ut dig och jag kastade mig själv i självfördärv. Jag nöjde mig med att lite var bättre än inget, jag nöjde mig med att vara någons tidsfördriv tills dom hittade någon bättre. Jag var inte värd mer än så, jag kunde inte få mer än så. Det är fortfarande min sanning, L, och du lärde mig den sanningen. Jag har varit någons tidsfördriv i sex år, jag har varit någons förband i sex år, jag har aldrig varit någons huvudakt, jag har aldrig varit den som någon har väntat på. Jag har varit någons tidsfördriv, inte varit mer än så, inte varit värd mer än så. Och jag har varit okej med det, hellre lite än inget.
Du lever. Och nu lever jag i helvetet du lämnade mig i för sex år sedan.
Och det allra värsta är att jag kan inte hata dig, hur mycket jag än vill och försöker. Jag lägger för mycket ansvar på beroendesjukdomen och för lite ansvar på dig. Alkoholen och drogerna var en anledning, men inte en ursäkt, men jag hatar dom och inte dig. Och jag hatar det.
En vänförfrågan, ett livstecken. Du lever. Och jag lever inte idag längre, jag lever för sex år sedan - när vi levde ihop och livet gick ut på att överleva.
Jag kastades tillbaka i tiden med sådan kraft att högre krafter inte kunnat stoppa tiden och kasta tillbaka mig till rätt tid igen. Tillbaka till dåtiden. Tillbaka till du-tiden.
Du lever. Och nu lever du i mitt huvud, på repeat, som en dålig, gammal sommardänga man inte kan få ut ur huvudet - L non stop tillslut.
För sex år sedan var du och mitt medberoende min drog, medan drogerna och alkoholen var din. För sex år sedan var våra bästa dagar dom dagarna du var full, men kapabel att fungera - det räknas inte som bra dagar, för du var fortfarande full på alkohol och full av skit. För sex år sedan var våra bra dagar dom dagarna du låg med abstinens i sängen - det räknas inte som bra dagar, för du ville fortfarande vara full. Och jag var full av ångesten du fyllde mig med.
För sex år sedan var jag inget mer än gratis boende, för sex år sedan var jag inget mer än det. Jag var inte värd mer än det. Idag är jag fortfarande inte värd mer än det. det är sanningen du lämnade mig med när jag kastade ut dig...men inte före jag hade hittat ett nytt boende till dig, jag kunde inte lämna dig hemlös.
Jag kastade ut dig och jag kastade mig själv i självfördärv. Jag nöjde mig med att lite var bättre än inget, jag nöjde mig med att vara någons tidsfördriv tills dom hittade någon bättre. Jag var inte värd mer än så, jag kunde inte få mer än så. Det är fortfarande min sanning, L, och du lärde mig den sanningen. Jag har varit någons tidsfördriv i sex år, jag har varit någons förband i sex år, jag har aldrig varit någons huvudakt, jag har aldrig varit den som någon har väntat på. Jag har varit någons tidsfördriv, inte varit mer än så, inte varit värd mer än så. Och jag har varit okej med det, hellre lite än inget.
Du lever. Och nu lever jag i helvetet du lämnade mig i för sex år sedan.
Och det allra värsta är att jag kan inte hata dig, hur mycket jag än vill och försöker. Jag lägger för mycket ansvar på beroendesjukdomen och för lite ansvar på dig. Alkoholen och drogerna var en anledning, men inte en ursäkt, men jag hatar dom och inte dig. Och jag hatar det.
tisdag, augusti 20, 2019
Se.
19:00
Låt oss bli lite obekväma, låt oss prata om psykisk ohälsa. Låt oss bli lite mer obekväma, låt oss dra in jämlikhet när det kommer till psykisk ohälsa.
Vilka är mest öppna om sin psykiska ohälsa, sin problematik som kommer med den? Det är vi, det är kvinnor. Det är mer socialt accepterat i vårt samhälle att kvinnor visar sig svaga, mer "förståeligt".
Samhället skriker efter jämlikhet, att kvinnor ska få likvärdig lön för likvärdigt arbete, att kvinnor ska vara jämställda med män när det kommer till vem som är mest kvalificerad för ett jobb, att det ska finnas ett jämt antal kvinnliga anställda som det finns män på samma arbetsplats. Och självklart sträcker sig jämställdhetsfrågorna längre än till utbildningar och arbeten. Jag säger inte att det är inte är viktiga frågor och att vi ska sätta dom på hyllan, jag säger bara att det även finns områden där män behöver få samma acceptans och tolerans som kvinnor får - och bland dom områdena ser jag bl.a. psykisk ohälsa.
Män, män är starka. Eller rättare sagt: dom förväntas vara starka, dom "ska" vara starka. Vad händer med männen som inte kan leva upp till idealet "stora, starka män"? Vad händer med männen som inte klarar av att arbeta för att försörja sina familjer, som så många män har blivit tillsagda att göra genom så många generationer? Män har under så många år förväntats vara familjens stabila finansiella grund, arbetsmaskinen, inkomsttagaren, försörjaren, axeln för oss kvinnor att luta sig mot.
Könsrollerna har utvecklats, men låt oss vara ärliga i fem minuter eller hur lång tid detta nu än tar: Kvinnor "är" moderliga, varma, känsliga. Män "är" starka, hårda, teoretiska. Det är tuffa ideal att leva upp till, även nu när samhället har blivit lite mer öppet för förändringen mellan könsrollerna.
Jag är inte man, jag kan inte tala för män, jag kan bara tala för det jag ser, för det jag hör - mer specifikt, det jag hör män säga till mig. Och låt mig säga en sak, jag är orolig.
Självmord är vanligare bland män än bland kvinnor, att söka hjälp är vanligare bland kvinnor än bland män. Jag vill höra fler män tala högt om sin problematik, jag vill se fler män söka den hjälp dom behöver. Jag vill känna att fler män känner sig trygga med att göra det här.
Vi har alla våra privilegier, vi har alla våra problemområden. Vi har alla våra områden där vi syns och hörs mer, våra områden där vi syns och hörs mindre. Och jag vill se och höra män ta upp kampen mot psykisk ohälsa, jag vill dela den här "scenen" med er. Jag vill att se att kvinnor och män kan vara lika starka och lika svaga, jag vill se att kvinnor och män kan vara varandras axlar att luta sig mot.
Låt oss bli lite obekväma, låt oss prata om psykisk ohälsa. Låt oss bli lite mer obekväma, låt oss dra in jämlikhet när det kommer till psykisk ohälsa.
Vilka är mest öppna om sin psykiska ohälsa, sin problematik som kommer med den? Det är vi, det är kvinnor. Det är mer socialt accepterat i vårt samhälle att kvinnor visar sig svaga, mer "förståeligt".
Samhället skriker efter jämlikhet, att kvinnor ska få likvärdig lön för likvärdigt arbete, att kvinnor ska vara jämställda med män när det kommer till vem som är mest kvalificerad för ett jobb, att det ska finnas ett jämt antal kvinnliga anställda som det finns män på samma arbetsplats. Och självklart sträcker sig jämställdhetsfrågorna längre än till utbildningar och arbeten. Jag säger inte att det är inte är viktiga frågor och att vi ska sätta dom på hyllan, jag säger bara att det även finns områden där män behöver få samma acceptans och tolerans som kvinnor får - och bland dom områdena ser jag bl.a. psykisk ohälsa.
Män, män är starka. Eller rättare sagt: dom förväntas vara starka, dom "ska" vara starka. Vad händer med männen som inte kan leva upp till idealet "stora, starka män"? Vad händer med männen som inte klarar av att arbeta för att försörja sina familjer, som så många män har blivit tillsagda att göra genom så många generationer? Män har under så många år förväntats vara familjens stabila finansiella grund, arbetsmaskinen, inkomsttagaren, försörjaren, axeln för oss kvinnor att luta sig mot.
Könsrollerna har utvecklats, men låt oss vara ärliga i fem minuter eller hur lång tid detta nu än tar: Kvinnor "är" moderliga, varma, känsliga. Män "är" starka, hårda, teoretiska. Det är tuffa ideal att leva upp till, även nu när samhället har blivit lite mer öppet för förändringen mellan könsrollerna.
Jag är inte man, jag kan inte tala för män, jag kan bara tala för det jag ser, för det jag hör - mer specifikt, det jag hör män säga till mig. Och låt mig säga en sak, jag är orolig.
Självmord är vanligare bland män än bland kvinnor, att söka hjälp är vanligare bland kvinnor än bland män. Jag vill höra fler män tala högt om sin problematik, jag vill se fler män söka den hjälp dom behöver. Jag vill känna att fler män känner sig trygga med att göra det här.
Vi har alla våra privilegier, vi har alla våra problemområden. Vi har alla våra områden där vi syns och hörs mer, våra områden där vi syns och hörs mindre. Och jag vill se och höra män ta upp kampen mot psykisk ohälsa, jag vill dela den här "scenen" med er. Jag vill att se att kvinnor och män kan vara lika starka och lika svaga, jag vill se att kvinnor och män kan vara varandras axlar att luta sig mot.
måndag, augusti 19, 2019
Se.
21:21
Och så slog verkligheten mig på käften med ett ordentligt knytnävsslag, i form av höstsäsongens första flödesskrivning. Uppgiften var att fortsätta meningen "Idag har jag bestämt mig för att slutligen skriva ett brev till...".
Jag skrev ett brev till dig, ännu ett brev till dig. Jag säger inte ditt namn högt längre, ditt namn är för stort för att mina små ord ska kunna kämpa emot dom svaga tankarna och starka känslorna som kommer med det.
Jag skrev ett brev till dig för rätt så längesedan, men jag minns det som om det vore igår och jag är kvar där än idag. "Och jag undrar vad du gör, vad du gör om dagarna, vad du lever för. Och jag undrar hur du mår, hur du mår om kvällarna, hur högt på skalan du når. Och jag undrar vem du är, vem du är om nätterna, vem av alla dig som finns där." Och precis som jag undrade då, undrar jag nu, om du finns där alls. Om du finns alls. Om du lever alls.
Jag säger inte ditt namn högt längre, inte för att jag fortfarande är arg på dig, jag förlät dig för längesedan. Ditt namn är bara för stort och jag är bara för liten. Jag tänker ditt namn ofta dock, inte för att jag saknar dig, jag slutade sakna dig innan du försvann. Det var en lättnad att du blev någon annans börda.
Du förgiftade min tillvaro, min tillit. Du förstörde min självkänsla, min självbild. Du raserade något som var under uppbyggnad och jag har inte kunnat bygga vidare sedan du tog verktygen ifrån mig. Skadan du åstadkom är hänförande. Du är hänförande. När du är du, den riktiga du, den riktiga människan bakom missbruket. Men missbruket gör dig till en bulldozer, det förstör allt du har framför dig, bredvid dig, runtomkring dig. Jag önskar att du kunde lämna det bakom och se framåt.
Du kommer aldrig läsa mina brev, du kommer aldrig höra mig säga vad som står i dom. Du kommer aldrig veta vad jag önskar för dig. Jag vill aldrig mer se dig, aldrig mer prata med dig, aldrig mer ha med dig att göra, men en sak ska du veta - jag önskar dig allt gott. Ta hand om dig själv, så du kan ta hand om din son. Han behöver en far mer än missbruket behöver ännu en missbrukare.
Och så slog verkligheten mig på käften med ett ordentligt knytnävsslag, i form av höstsäsongens första flödesskrivning. Uppgiften var att fortsätta meningen "Idag har jag bestämt mig för att slutligen skriva ett brev till...".
Jag skrev ett brev till dig, ännu ett brev till dig. Jag säger inte ditt namn högt längre, ditt namn är för stort för att mina små ord ska kunna kämpa emot dom svaga tankarna och starka känslorna som kommer med det.
Jag skrev ett brev till dig för rätt så längesedan, men jag minns det som om det vore igår och jag är kvar där än idag. "Och jag undrar vad du gör, vad du gör om dagarna, vad du lever för. Och jag undrar hur du mår, hur du mår om kvällarna, hur högt på skalan du når. Och jag undrar vem du är, vem du är om nätterna, vem av alla dig som finns där." Och precis som jag undrade då, undrar jag nu, om du finns där alls. Om du finns alls. Om du lever alls.
Jag säger inte ditt namn högt längre, inte för att jag fortfarande är arg på dig, jag förlät dig för längesedan. Ditt namn är bara för stort och jag är bara för liten. Jag tänker ditt namn ofta dock, inte för att jag saknar dig, jag slutade sakna dig innan du försvann. Det var en lättnad att du blev någon annans börda.
Du förgiftade min tillvaro, min tillit. Du förstörde min självkänsla, min självbild. Du raserade något som var under uppbyggnad och jag har inte kunnat bygga vidare sedan du tog verktygen ifrån mig. Skadan du åstadkom är hänförande. Du är hänförande. När du är du, den riktiga du, den riktiga människan bakom missbruket. Men missbruket gör dig till en bulldozer, det förstör allt du har framför dig, bredvid dig, runtomkring dig. Jag önskar att du kunde lämna det bakom och se framåt.
Du kommer aldrig läsa mina brev, du kommer aldrig höra mig säga vad som står i dom. Du kommer aldrig veta vad jag önskar för dig. Jag vill aldrig mer se dig, aldrig mer prata med dig, aldrig mer ha med dig att göra, men en sak ska du veta - jag önskar dig allt gott. Ta hand om dig själv, så du kan ta hand om din son. Han behöver en far mer än missbruket behöver ännu en missbrukare.
tisdag, juni 25, 2019
Se.
22:47
Jag har en nöjespark i huvudet. Tankarna åker berg- och dalbanor utan stopp och känslorna står vid lyckohjulen utan tur. Nöjet är någon annans, inte mitt. Inte alls. Jag vill dra i en handbroms, krossa glaset vid nödfall, framkalla ett nödstopp för att kunna gå av. Jag vill ställa till det, skrika, starta uppror för att bli portad för livet - bli portad från livet.
Jag har ett upplägg för ett avsnitt i boken, ett iscensatt knarkfoto. Ett upplägg och scenario som på fotot kommer vara lögn, ett upplägg och scenario som i verkligheten är och förblir sanning. För dig. För mig. För oss. Det där lilla "osset" som vi var, du och jag.
Ett smörgåsbord av det härliga livet, droger och alkohol för dig. Ett smörgåsbord av lögner, manipulation och tillitsproblem för mig.
"Do you want the fence to keep people in or keep people out?"
Jag önskar att jag aldrig släppt in dig, att jag aldrig släppt ut mig. Du högg mig med handlingar och ord, du högg mig tills jag var täckt av ärr, du högg lite till. Ditt eko hugger fortfarande, sex år senare,
Jag har en nöjespark i huvudet. Tankarna åker berg- och dalbanor utan stopp och känslorna står vid lyckohjulen utan tur. Nöjet är någon annans, inte mitt. Inte alls. Jag vill dra i en handbroms, krossa glaset vid nödfall, framkalla ett nödstopp för att kunna gå av. Jag vill ställa till det, skrika, starta uppror för att bli portad för livet - bli portad från livet.
Jag har ett upplägg för ett avsnitt i boken, ett iscensatt knarkfoto. Ett upplägg och scenario som på fotot kommer vara lögn, ett upplägg och scenario som i verkligheten är och förblir sanning. För dig. För mig. För oss. Det där lilla "osset" som vi var, du och jag.
Ett smörgåsbord av det härliga livet, droger och alkohol för dig. Ett smörgåsbord av lögner, manipulation och tillitsproblem för mig.
"Do you want the fence to keep people in or keep people out?"
Jag önskar att jag aldrig släppt in dig, att jag aldrig släppt ut mig. Du högg mig med handlingar och ord, du högg mig tills jag var täckt av ärr, du högg lite till. Ditt eko hugger fortfarande, sex år senare,
onsdag, juni 19, 2019
Se.
23:11
Fredagen den fjortonde juni tvåtusennitton beslutade jag mig för att påbörja min egen konstbok.
Lördagen den femtonde juni tvåtusennitton köpte jag min allra första systemkamera.
Måndagen den sjuttonde juni tvåtusennitton började jag upptäcka världen genom en kameralins.
Någon veckodag, någon månad, detta året ska jag köpa min allra första digitala ritplatta.
Jag fick en klar vision över bokens tema samma dag som jag började fota, och jag ser fram emot att se den komma till liv genom mina texter, foton och ritningar.
Jag har en lång resa framför mig. Jag ska lära mig hur en kamera fungerar, jag ska lära mig hur redigering fungerar. jag ska lära mig hur man ritar, jag ska lära mig hur man ritar över foton.
Just-do-it-June.
Fredagen den fjortonde juni tvåtusennitton beslutade jag mig för att påbörja min egen konstbok.
Lördagen den femtonde juni tvåtusennitton köpte jag min allra första systemkamera.
Måndagen den sjuttonde juni tvåtusennitton började jag upptäcka världen genom en kameralins.
Någon veckodag, någon månad, detta året ska jag köpa min allra första digitala ritplatta.
Jag fick en klar vision över bokens tema samma dag som jag började fota, och jag ser fram emot att se den komma till liv genom mina texter, foton och ritningar.
Jag har en lång resa framför mig. Jag ska lära mig hur en kamera fungerar, jag ska lära mig hur redigering fungerar. jag ska lära mig hur man ritar, jag ska lära mig hur man ritar över foton.
Just-do-it-June.
söndag, maj 05, 2019
Se.
18:14
Fyra och ett halvt år...jag brukade sitta framför skärmen och uppdatera den här bortglömda bloggen varenda dag, ibland flera gånger under samma dag. Kanske hade jag ett större behov av att uttrycka mig i skrift, publikt, förut, kanske har jag samma behov idag - kanske är det därför jag sitter här idag, just nu. Fast på ett lite vuxnare sätt, med ett lite vuxnare perspektiv. Jag vill tro att jag har vuxit under dom här fyra och ett halvt åren som har passerat, och det har jag på många sätt, jag vill tro att det jag tror är sanning. Jag sitter inte här idag, just nu, för att uttrycka mina svagaste stunder, mina starkaste destruktiva tankar. Jag sitter här idag, just nu, för att uttrycka mig, bara mig, naket, ärligt och utan självömkan. Jag vill tro att det jag vuxit mest i under dom här fyra och ett halvt åren är sättet jag ser mig själv på - jag är fortfarande den där känslostyrda, sårbara och "övergivna" människan som jag var då - men jag ser inte mig själv som ett offer längre, jag sitter inte och myser i min offerkofta och låter min självömkan hålla mig varm om nätterna. Jag kämpar och jag slåss för att klara av vissa delar av mig själv, av omgivningen, av livet - men jag kämpar och jag slåss, jag kämpar och jag slåss för min skull, för att jag har insett att jag klarar av det och jag vill det - jag vill inte vara den människan som jag var då, den där lilla, ynkliga, människan som alltid bara såg livet som ett stort fängelse som jag aldrig kunde ta mig ur. Jag har dagar då jag fortfarande känner så och då jag känner att jag står vid sidan av och ser alla andra leva medans jag kämpar för att bara överleva, men dom dagarna är färre och min vilja är större.
Naket, ärligt, det var det jag sa. Om vi ska vara helt öppna, tala naket och ärligt, så kan jag inte sitta här och säga att min vilja är större varenda dag, att jag känner mig fri från det fängelset som är livet varenda dag. Om vi ska vara helt öppna, tala naket och ärligt, så kan jag inte sitta här och säga att jag är mirakulöst botad från mina hjärnspöken och att jag mirakulöst ser mig själv som en människa som är värd lika mycket som andra - min självkänsla har inte vuxit med åren, mitt egenvärde har inte vuxit med åren, mina tankar om mig själv är sporadiskt bättre och sämre, beroende på vilken dag, vilken timme, vilken minut, vilken sekund jag befinner mig i. Men vad som har vuxit med åren är min kämparglöd, den är lika sporadisk som mina tankar om mig själv, men den har vuxit med åren.
Jag började skolan, jag klarade skolan, jag slutade skolan - jag fick inget annat än uppmuntran och beröm. Jag går hos min psykolog som säger att jag besitter alla egenskaper som jag önskar i andra. Det kan hjälpa att andra säger det, men i slutändan måste jag säga det och tro på det jag säger. Det andra säger kan öka självförtroendet, det jag säger kan öka självkänslan. Jag försöker säga till mig själv att jag åtminstone är en större och starkare människa nu än jag var då, det tror jag på. Jag försöker säga att jag åtminstone gör vissa saker bättre än jag gjorde då, det tror jag på. Men jag har mycket jobb framför mig för att kunna säga dom viktigaste sakerna, att jag betyder mer, att jag är värd mer - att allt det här jobbet betyder någonting och att det är värt det. Är det någonting jag har lärt mig under dom här fyra och ett halvt åren är jag INTE är den som ger upp, jag kämpar och slår mig blodig. En dag kommer jag inte stå vid sidan av och se alla andra leva sina liv medans jag kämpar bara för att överleva, jag kommer vara en av dom som lever sitt liv.
Jag tror att det är därför jag sitter här idag, just nu, för att ha det svart på vitt, ett bevis för mig själv att jag har ett hopp inuti mig, dom dagarna då jag tappat min kämparglöd för stunden.
Det fanns en tid då jag verkligen hade ett behov av att uttrycka mig publikt, och jag verkligen brydde mig om ifall någon läste det jag skrev. Nu skriver jag för mig själv. Om någon läser det, grattis till dom och grattis till mig. Men jag skriver för mig själv nu.
Tack, antar jag.
Fyra och ett halvt år...jag brukade sitta framför skärmen och uppdatera den här bortglömda bloggen varenda dag, ibland flera gånger under samma dag. Kanske hade jag ett större behov av att uttrycka mig i skrift, publikt, förut, kanske har jag samma behov idag - kanske är det därför jag sitter här idag, just nu. Fast på ett lite vuxnare sätt, med ett lite vuxnare perspektiv. Jag vill tro att jag har vuxit under dom här fyra och ett halvt åren som har passerat, och det har jag på många sätt, jag vill tro att det jag tror är sanning. Jag sitter inte här idag, just nu, för att uttrycka mina svagaste stunder, mina starkaste destruktiva tankar. Jag sitter här idag, just nu, för att uttrycka mig, bara mig, naket, ärligt och utan självömkan. Jag vill tro att det jag vuxit mest i under dom här fyra och ett halvt åren är sättet jag ser mig själv på - jag är fortfarande den där känslostyrda, sårbara och "övergivna" människan som jag var då - men jag ser inte mig själv som ett offer längre, jag sitter inte och myser i min offerkofta och låter min självömkan hålla mig varm om nätterna. Jag kämpar och jag slåss för att klara av vissa delar av mig själv, av omgivningen, av livet - men jag kämpar och jag slåss, jag kämpar och jag slåss för min skull, för att jag har insett att jag klarar av det och jag vill det - jag vill inte vara den människan som jag var då, den där lilla, ynkliga, människan som alltid bara såg livet som ett stort fängelse som jag aldrig kunde ta mig ur. Jag har dagar då jag fortfarande känner så och då jag känner att jag står vid sidan av och ser alla andra leva medans jag kämpar för att bara överleva, men dom dagarna är färre och min vilja är större.
Naket, ärligt, det var det jag sa. Om vi ska vara helt öppna, tala naket och ärligt, så kan jag inte sitta här och säga att min vilja är större varenda dag, att jag känner mig fri från det fängelset som är livet varenda dag. Om vi ska vara helt öppna, tala naket och ärligt, så kan jag inte sitta här och säga att jag är mirakulöst botad från mina hjärnspöken och att jag mirakulöst ser mig själv som en människa som är värd lika mycket som andra - min självkänsla har inte vuxit med åren, mitt egenvärde har inte vuxit med åren, mina tankar om mig själv är sporadiskt bättre och sämre, beroende på vilken dag, vilken timme, vilken minut, vilken sekund jag befinner mig i. Men vad som har vuxit med åren är min kämparglöd, den är lika sporadisk som mina tankar om mig själv, men den har vuxit med åren.
Jag började skolan, jag klarade skolan, jag slutade skolan - jag fick inget annat än uppmuntran och beröm. Jag går hos min psykolog som säger att jag besitter alla egenskaper som jag önskar i andra. Det kan hjälpa att andra säger det, men i slutändan måste jag säga det och tro på det jag säger. Det andra säger kan öka självförtroendet, det jag säger kan öka självkänslan. Jag försöker säga till mig själv att jag åtminstone är en större och starkare människa nu än jag var då, det tror jag på. Jag försöker säga att jag åtminstone gör vissa saker bättre än jag gjorde då, det tror jag på. Men jag har mycket jobb framför mig för att kunna säga dom viktigaste sakerna, att jag betyder mer, att jag är värd mer - att allt det här jobbet betyder någonting och att det är värt det. Är det någonting jag har lärt mig under dom här fyra och ett halvt åren är jag INTE är den som ger upp, jag kämpar och slår mig blodig. En dag kommer jag inte stå vid sidan av och se alla andra leva sina liv medans jag kämpar bara för att överleva, jag kommer vara en av dom som lever sitt liv.
Jag tror att det är därför jag sitter här idag, just nu, för att ha det svart på vitt, ett bevis för mig själv att jag har ett hopp inuti mig, dom dagarna då jag tappat min kämparglöd för stunden.
Det fanns en tid då jag verkligen hade ett behov av att uttrycka mig publikt, och jag verkligen brydde mig om ifall någon läste det jag skrev. Nu skriver jag för mig själv. Om någon läser det, grattis till dom och grattis till mig. Men jag skriver för mig själv nu.
Tack, antar jag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)