Se.

02:18.

Min kropp är friad från onda känslor och har varit under hela tjugoåttonde december detta år. Inte heller yrseln inuti är skapad av onda ting. Tacksamheten har vuxit sig stor under dygnets gång.
Sömnen kommer, för en gång skull, infinna sig på rätt sida av klockslaget 04:00. Tacksamheten växer.
Yrseln inuti har skapats av de leenden mina läppar burit, av de hjärtslag som slagit i takt med pulsen från staden. Med mina andetag.
Lätta andetag.
Hjärtslagen syns igenom täcket, utan ångest som döljer sig på insidan.
Lätta hjärtslag.
Halmstad har, för en dag skull, inte varit min stora förbannelse. Mina ögon har inte skådat centrumet, men vetskapen att jag befinner mig här har inte tyngt mitt hjärta.
Jag har inte längtat iväg.
Min mentala väska har stått packad, men behovet att använda den har inte infunnits. Inga hungriga händer har brunnit efter denna, inga steppande fötter har halvsprungit härifrån.
Jag andas frihetsluft, åtminstone några minuter till. Fram tills dess att sömnen infunnits. För det är jag tacksam. För det tar inhalerar jag den lätta luften som omringar mig. Jag inhalerar min exhalerade luft utan känslan av att den är tidigare förbrukad.
Möjligheten att staden inte har sin glans imorgon skrämmer mig, men den existerar nu. Jag tackar den för detta och andas i takt till den svaga puls som existerar där i stadens mitt.
Lätta andetag
till lätta hjärtslag.
En yrsel lever sig kvar inuti och jag ber för att den skall dröja sig kvar tills solen sticker i mina bruna imorgon.
Det är en synd att solen ska gå i moln imorgon.
Jag får bära på soliga tankar inuti och hålla en tumme för att en annan själ känner av min värme.

Se.

22:00.

Denna ensamhet jag är fast med har sträckt sig ut över en period -längre än jag trodde var möjligt. I en tyst önskan om att du ska ta denna åt sidan tappar jag långsamt andan.
Redo att böja mig ner för att plocka upp vad jag tappat minns jag min svaghet, min ovighet. Okapabel att fånga luften med mina lungor känner jag rummets hastiga gungande, snurrande.
Yrseln.
På ben, o så ostadiga, försöker jag återuppta den kontroll över mitt liv som var min att ha. Kontrollen över min egen galenskap.
Tack.
När mina fötter åter står stadigt i mitt liggande tillstånd fylls mina lungor med den ensamma luft rummet verkar vara fullt av.
Så kyligt, ensamt, att jag aldrig blivit förvånad då rök sprids i luften omkring mig.
Ändå är elementet på.
I den oexisterande dimma söker jag dina ögon med min blick -ensamheten är inte större än att jag, mycket väl, vet att du omöjligt kan vara i min närhet.
Inuti skapar jag den dimma jag önskar, så att förhoppningen kan leva sig vidare i mitt, numera, stilla inre. Snart startar en ny karusell, jag går på den i hopp om att den för mig till din omgivning.
Karuseller som endast snurrar runt, runt. De är okapabla att föra mig någonstans, kroppsligt.
I mitt huvud är jag redan hos dig.

Se.

00.26.

Det är ångest som knackar på min bröstkorg denna sena decemberafton. Intui protesterar hostan, endast den skall ha plats.
Vilka ord kan jag yttra? Tacksamhet ges till den hosta som tar upp utrymmet där ångesten skulle leva, växa sig stor -ta över mina tankebanor och göra det, om möjligt, mer smärtsamt att inhalera den instängda luft som existerar i ensamheten.
Avsky riktas mot den hosta som smärtar mina lungor.
Ett flertal år har gått sedan de jular då jag vaknade med fjärilar inuti av ovisshet, samtidigt vetskap om att någonting väntar mig. För var år som lämnats bakom har en fjäril vänt om, blivit till en gäspning som tar mig inpå julaftons morgon utan nyfikenhet bakom sig.
En dag, som vilken annan. Det kunde likagärna vara en helt vanlig måndag, tisdag, onsdag, kanske en torsdag, fredag, eller är det lördag, kanske söndag?
Då sprang det barnfötter över golvet, fram till granen, för att känna på de paket som vilat i dagar. Nu hasas fötterna över golvet, fram till badrummet, endast för att nyttja toaletten och sedan vända tillbaka till sängen för att kämpa till sig lite mer sömn.
Bara lite till.
Imorgon är en bättre dag.
Bara lite...lite...lite till.
Tacksamhet till den hosta som håller ångest utanför trots de tankar som åker karuseller inuti och snurrar, snurrar, snurrar mig till en yrsel som är synlig för omvärlden.

Se.

23:57.

De yrsel-tankar som denna gång invaderat mitt inre är här av en anledning -en anledning som inte stavas d u. Min tacksamhet sköljer över mig likt den gigantiska våg som tidigare varit nära att dränka mig. Samtidigt önskar jag yrsel-tankar orsakade av dig.
Har ni minnen kvar om de, ofta röda, "kikare" som fanns att köpa i leksaksaffärer? De man satte en "skiva" med bilder i och sedan tryckte man på en knapp-aktig sak för att byta bild.
Har ni minnen om dessa?
Jag har.
Min var alltid, alltid full av bilder på Astrids alla karaktärer och jag minns att jag var förälskad i dessa.
Numera visar mitt inre bilder av dig

Se.

22:51.

Och ångesten knackade tidigt på min bröstkorg denna söndag i december. Oturligt nog släppte jag den innanför mina murar, inte endast släppte jag in den -på mina knän bad jag den.
Nu önskar jag ensamhet. Lämna mig i mina snurrande tankar, låt mig åter ta kontroll.
I stället krampar mina lungor av den ständiga oro som lever inuti, denna ångest som skapar mitt kaos. Oh, allt detta kaos -yrseln i min redan frusna vardag.
Om dina armar vore här, för att hålla mig på plats på mitt underlag. Kanske de vore kapabla att stanna min värld med sin styrka.
Fast utanför tröskeln dina ben vandrade för att inte stanna upp och sedan vända åter. Din blick som hölls stadigt mot asfalten där dina fötter gick med bestämda steg -bort från mig.
Min ständiga osäkerhet om jag önskar dig tillbaka.
Säkert är att jag önskar att jag, som du, kunnat ta en prommenad ifrån mig. Men fast är jag, i mitt fall. Med skrubbade knän och darriga andetag som av kyla skapar rök framför mina ögon.
En ständig önskan om att vara kapabel att plåstra om mig själv och sedan lämna skrubbsåren bakom.
Jag plåstrar om, prommenerar. Endast för att falla åter.
Min bröstkorg jag öppnar för att ge den ångest, som lever inuti, tillåtelse att lämna den. Den är ihärdig, beslutsam.
Resten av kvällen jag får leva med den, andas den.
Imorgon är en bättre dag.

Se.

01:03.

Måste härifrån, måste härifrån, måste härifrån, måste härifrån,
måste härifrån, måste härifrån, måste härifrån, måste härifrån,
måste härifrån, måste härifrån, måste härifrån, måste härifrån,
måste härifrån, måste härifrån, måste härifrån, måste härifrån,
måste härifrån, måste härifrån, måste härifrån, måste härifrån.

Som ett tecken accepterades mitt ansökta bidrag och far ber mig att ta vara på de pengar jag mottogs. Tills sommaren kommer de sparas i väntan på någonting bättre.
Allting är bättre än det här.
Var som helst, men inte här.
Vem som helst, men inte du.
Inte jag,
I sommarvärmen lämnar jag stadens bekanta ansikten, gator, bakom mig.
Så länge mina besparingar tillåter stannar jag där, dit jag flytt. Inga planer ska smidas mer än att härifrån, härifrån skall jag.
Ett annat språk skall överta mina stämband, ett annat tankesätt skall snurra mig till en annan slags yrsel. En annan stad skall bli mitt hem.
Om bara för en stund.

22:43
2007-12-06

Min vän, orden kommande från inut är ack så små i sin betydelse. Med hjälp av förstoringsglas kan du tydligare se vad mina ord vill säga dig, dess betydelse. Din betydelse.
Sedan barnsben har dina fötter strövat runt över mitt golv. Dina armar snurrade mig till yrsel när jag, i sex års-åldern, levde i övertygelse om att mitt liv var menat för dig. Dig i evigheten som skulle komma att bli delad av oss båda.
Dina händer visade mina bruna hur teve-spel är när det är som bäst. En halv meter ifrån skärmen där spelet visas, på filten liggandes på golvet där vi tidigare haft en mysig picknick.
Filten bor på våran tyngd. Din ångest, min vetande ovisshet.
Det fanns de nätter då jag, som sexåring, låg vaken, funderandes om dina fötter skulle hasas över mitt golv dagen därpå. Eller om du, som alla andra, plötsligt skulle försvinna.
Det var många före dig -men ingen som dig.
Sexåringen inuti lever igen, i kvällens nyheter. Din frånvaro är inte av värsta sort, ty jag kan inte visa nog med tacksamhet över det faktum som är.
Din bortgång hade slagit sönder min värld. Låt den inte komma än, öppna inte när det knackar på bröstet. Du har undgått det förr.
Det var många före dig, det kommer många efter -men ingen som dig.
Min vän, låt det här bli din vändhållplats. Ditt liv är ditt att förändra, förändra det. Gör en helomvändning, en u-sväng på motorvägen ledande mot lidande.
Skapa dig tillräckligt med mod där du befinner dig, ditt mod skall du senare använda när du är på din, hittills, obesegrade motorväg. Visa din väg vad du är kapabel till, inuti -när du gjort din u-sväng står jag i väntan.
Jag är äldre nu, du är äldre nu. Teve-spelet är numera nedpackat i en flyttkartong och har varit där i alla dessa år -om vi söker kanske vi finner det på nytt. Dig och mig. Vi.
Saknaden av dina glittrande ögon lever inuti mig -inuti dig kan jag hoppas. Allt för få stunder du fick med dessa. När du höll din son, som kom för att sedan slitas ifrån dig. Som av sympati försvann ditt glitter och din mening.
Min vän, låt det här bli din vändhållplats. Det liv som tillhör dig är ditt att förändra -förändra det. Gör en helomvändning, en u-sväng tillbaka till mig -stående i min väntan. Vi kan finna vårat teve-spel, vi kan köpa ett nytt. När ditt liv står med båda fötterna på jorden får du åter hålla din son. Denna gången för evigt, i din eviga evighet. Vi kan köpa glitter att föda dina ögon med tills de på egen hand är kapabla att producera eget.
Efter allt du genomgått, genomlidigt, är du fortfarande min vän -så som jag är din.

Se.

21:18

Och Anders går och drömmer, går i väntans tider nu.
Han går och väntar på att lyckan väller in med kärleken.
Anders bli vad du vill bli, det här är självbedrägeri.
Ingen annan gör dig fri, inte nu och inte sen.

-Ur Lars Winnerbäcks "Dom sista drömmarna del II"

Se.

20:47.

Tankar som snurrar mig till yrsel lever inuti, då och då vilar de på dig min vän. Om ändå mina sönderrivna läppnar vore kapabla att delge dig mina ord.
Det är endast för din skull jag inte yttrar dom.
Mina ord snurrar redan inuti dig, till den värsta yrsel möjligt, och det utan en konversation. Du är mycket väl medveten om vart dina handlingar tagit dig.
Jag är ledsen att det gick så här.
Din snurrande kontorsstol jag borde stannat för många år sedan. Med vinglande steg du kunnat ta dig därifrån, lutandes på de du har nära. De kära som minns dig.
För var handling riskerar du glömska hos en av de nära.
Av smärta vi automatiskt tar en steg tillbaka. Så många före dig har vi förlorat, så många efter dig kommer vi förlora. Ingen som du. Vi är inte kapabla att vänta in dig så länge till, av oro vi tappar hoppet.
I bakhuvudet du för evigt stannar kvar, i hjärtat du har en plats -i all vår evighet.

Se.

00:44.

1.
The hands of time is pointing directly at ten to one. Time is closing in, running by me. Leaving me behind with my knees all scratched up, with my face in the dirt. And somehow I lost track of myself in the good old days.
Oh yes, the good old days. Finally I realize that what they say is true – it really was better back then.
The good old days are replaced with new ones, and in time these will also be called ”the good old days” by some. But not by me, no not in a zillion years by me.
When I am in my golden years I will look back at these days, your good old days, and when I do that it will be with abhorrence.
These days scratch my knees until they bleed. . My face in the dirt, your scornful smile. My bleeding knees, your strong legs. You are the one that put me here, as I am laying in the mud.
I can only hope that you are satisfied with your accomplishment, the results must be what you have been hoping for.
And thank you for shoving me into the dirt.

2.
Oh, don’t you give me that, hold your never-ending tears for yourself. I am not to blame for your falling, you put youself in the dirt. Me showing you into the mud were your own fault, you just ran to bloody slow.
Never did I lay a hand on you, your knees are bleeding because of you hitting the ground. Never did I touch you. Not even onse.
You fell on yourself.
Time is moving everyone. Everybody is wishing me to stop, but I never do and I never will. I will never stop, nor will I slow down.
It is your responsibility to learn to run by my side, you better learn to keep up.
You belive that I am to blame because of your scratched-up knees. Your bleeding knees can only heal because of me. Time will heal every wound.
That is what people say.

-På detta vis kommer engelska a - kursen att avslutas.

Se.

02:38.

Den vackraste tiden på, vad som känns som, en evighet. Dina andetag klär mitt hjärtas slag.
Min kropp är full av den värk kvällen så gärna delat med sig av -endast kan jag le åt vad dina höfters gungande smittade mina att följa musikens rytmik. Spårlöst försvann den röst som tillhör mig -i sången den lämnade mig för att komma åter en bättre dag.
Alla dagar är bättre än den här.
Ack nej, ty sällan känslan av liv varit i denna klass.
Dina andetag klär mitt hjärtas slag, då som nu. I våran eviga evighet.

Se.

23:53

The hands of time is pointing directly at ten to one. Time is closing in, running by me. Leaving me behind with my knees all scratched up, with my face in the dirt.
And somehow I lost track of myself in the good old days.
Oh yes, the good old days. Finally I realize that what they say is true – it really was better back then.
The good old days are replaced with new ones, and in time these will also be called ”the good old days” by some. But not by me, no not in a zillion years by me.
When I am in my golden years I will look back at these days, your good old days, and when I do that it will be with abhorrence.
These days scratch my knees until they bleed.
My face in the dirt, your scornful smile. My bleeding knees, your strong legs. You are the one that put me here, as I am laying in the mud.
I can only hope that you are satisfied with your accomplishment, the results must be what you have been hoping for.
And thank you for shoving me into the dirt.

Se.

21:51.

Den sanning jag är en del av lever inom mig, undangömd för er och de era. Antagandet om er vetskap ligger inuti, det skaver. Jag antar att ni, ni är inte gömda i dimman -där jag önskar er.
På mina bara önskar jag mig i solglasögon. De som döljer halva ansikten, där bakom är jag undangömd -samtidigt synlig.
En man sa, en gång i tiden, att bakom hans solglasögon där kan han vara sig själv.
Jag börjar tro att han har rätt.
En del man alltid döljer för de nära, för de kära, för deras nära och kära och sedan för deras. I en evighet.
Vi med hjärtslag och andetag döljer vad vi tror våra närmaste inte klarar.
Fel.
Vi med hjärtslag och andetag döljer vad vi själva inte klarar att andas i.