Se.

20:19

Måste härifrån. Måste härifrån. Måste härifrån. Måste härifrån. Måste härifrån. Måste härifrån.
Måste härifrån. Måste härifrån. Måste härifrån. Måste härifrån. Måste härifrån. Måste härifrån.
Måste härifrån. Måste härifrån. Måste härifrån. Måste härifrån. Måste härifrån. Måste härifrån.
Måste härifrån. Måste härifrån. Måste härifrån. Måste härifrån. Måste härifrån. Måste härifrån.

Jag kan inte vara kvar i det här huvudvärkshuvudet, inte med dom här rakbladstankarna som skär upp sår som jag en gång trodde läkt. Dom snurrar och dom skär, jag sluddrar och jag svär. Jag vet inte vem jag längre är. Och jag skriker, men jag skriker ljudlöst nu - inte rakt ut, inte som förut. Bara dom som verkligen lyssnar hör, men det är det ingen som gör.

"Gå vidare. Kom igen, gå vidare. Gå härifrån. Du måste härifrån. måste härifrån, måste härifrån."

Jag kan inte gå vidare, jag kan inte vara kvar. Min hjälplöshet är allt jag har.

Se.

20:03

En vänförfrågan, ett livstecken. Du lever. Och jag lever inte idag längre, jag lever för sex år sedan - när vi levde ihop och livet gick ut på att överleva.
Jag kastades tillbaka i tiden med sådan kraft att högre krafter inte kunnat stoppa tiden och kasta tillbaka mig till rätt tid igen. Tillbaka till dåtiden. Tillbaka till du-tiden.
Du lever. Och nu lever du i mitt huvud, på repeat, som en dålig, gammal sommardänga man inte kan få ut ur huvudet - L non stop tillslut.
För sex år sedan var du och mitt medberoende min drog, medan drogerna och alkoholen var din. För sex år sedan var våra bästa dagar dom dagarna du var full, men kapabel att fungera - det räknas inte som bra dagar, för du var fortfarande full på alkohol och full av skit. För sex år sedan var våra bra dagar dom dagarna du låg med abstinens i sängen - det räknas inte som bra dagar, för du ville fortfarande vara full. Och jag var full av ångesten du fyllde mig med.
För sex år sedan var jag inget mer än gratis boende, för sex år sedan var jag inget mer än det. Jag var inte värd mer än det. Idag är jag fortfarande inte värd mer än det. det är sanningen du lämnade mig med när jag kastade ut dig...men inte före jag hade hittat ett nytt boende till dig, jag kunde inte lämna dig hemlös.
Jag kastade ut dig och jag kastade mig själv i självfördärv. Jag nöjde mig med att lite var bättre än inget, jag nöjde mig med att vara någons tidsfördriv tills dom hittade någon bättre. Jag var inte värd mer än så, jag kunde inte få mer än så. Det är fortfarande min sanning, L, och du lärde mig den sanningen. Jag har varit någons tidsfördriv i sex år, jag har varit någons förband i sex år, jag har aldrig varit någons huvudakt, jag har aldrig varit den som någon har väntat på. Jag har varit någons tidsfördriv, inte varit mer än så, inte varit värd mer än så. Och jag har varit okej med det, hellre lite än inget.
Du lever. Och nu lever jag i helvetet du lämnade mig i för sex år sedan.

Och det allra värsta är att jag kan inte hata dig, hur mycket jag än vill och försöker. Jag lägger för mycket ansvar på beroendesjukdomen och för lite ansvar på dig. Alkoholen och drogerna var en anledning, men inte en ursäkt, men jag hatar dom och inte dig. Och jag hatar det.

Se.

19:00

Låt oss bli lite obekväma, låt oss prata om psykisk ohälsa. Låt oss bli lite mer obekväma, låt oss dra in jämlikhet när det kommer till psykisk ohälsa.
Vilka är mest öppna om sin psykiska ohälsa, sin problematik som kommer med den? Det är vi, det är kvinnor. Det är mer socialt accepterat i vårt samhälle att kvinnor visar sig svaga, mer "förståeligt".
Samhället skriker efter jämlikhet, att kvinnor ska få likvärdig lön för likvärdigt arbete, att kvinnor ska vara jämställda med män när det kommer till vem som är mest kvalificerad för ett jobb, att det ska finnas ett jämt antal kvinnliga anställda som det finns män på samma arbetsplats. Och självklart sträcker sig jämställdhetsfrågorna längre än till utbildningar och arbeten. Jag säger inte att det är inte är viktiga frågor och att vi ska sätta dom på hyllan, jag säger bara att det även finns områden där män behöver få samma acceptans och tolerans som kvinnor får - och bland dom områdena ser jag bl.a. psykisk ohälsa.
Män, män är starka. Eller rättare sagt: dom förväntas vara starka, dom "ska" vara starka. Vad händer med männen som inte kan leva upp till idealet "stora, starka män"? Vad händer med männen som inte klarar av att arbeta för att försörja sina familjer, som så många män har blivit tillsagda att göra genom så många generationer? Män har under så många år förväntats vara familjens stabila finansiella grund, arbetsmaskinen, inkomsttagaren, försörjaren, axeln för oss kvinnor att luta sig mot.
Könsrollerna har utvecklats, men låt oss vara ärliga i fem minuter eller hur lång tid detta nu än tar: Kvinnor "är" moderliga, varma, känsliga. Män "är" starka, hårda, teoretiska. Det är tuffa ideal att leva upp till, även nu när samhället har blivit lite mer öppet för förändringen mellan könsrollerna.
Jag är inte man, jag kan inte tala för män, jag kan bara tala för det jag ser, för det jag hör - mer specifikt, det jag hör män säga till mig. Och låt mig säga en sak, jag är orolig.
Självmord är vanligare bland män än bland kvinnor, att söka hjälp är vanligare bland kvinnor än bland män. Jag vill höra fler män tala högt om sin problematik, jag vill se fler män söka den hjälp dom behöver. Jag vill känna att fler män känner sig trygga med att göra det här.
Vi har alla våra privilegier, vi har alla våra problemområden. Vi har alla våra områden där vi syns och hörs mer, våra områden där vi syns och hörs mindre. Och jag vill se och höra män ta upp kampen mot psykisk ohälsa, jag vill dela den här "scenen" med er. Jag vill att se att kvinnor och män kan vara lika starka och lika svaga, jag vill se att kvinnor och män kan vara varandras axlar att luta sig mot.

Se.

21:21

Och så slog verkligheten mig på käften med ett ordentligt knytnävsslag, i form av höstsäsongens första flödesskrivning. Uppgiften var att fortsätta meningen "Idag har jag bestämt mig för att slutligen skriva ett brev till...".
Jag skrev ett brev till dig, ännu ett brev till dig. Jag säger inte ditt namn högt längre, ditt namn är för stort för att mina små ord ska kunna kämpa emot dom svaga tankarna och starka känslorna som kommer med det.
Jag skrev ett brev till dig för rätt så längesedan, men jag minns det som om det vore igår och jag är kvar där än idag. "Och jag undrar vad du gör, vad du gör om dagarna, vad du lever för. Och jag undrar hur du mår, hur du mår om kvällarna, hur högt på skalan du når. Och jag undrar vem du är, vem du är om nätterna, vem av alla dig som finns där." Och precis som jag undrade då, undrar jag nu, om du finns där alls. Om du finns alls. Om du lever alls.
Jag säger inte ditt namn högt längre, inte för att jag fortfarande är arg på dig, jag förlät dig för längesedan. Ditt namn är bara för stort och jag är bara för liten. Jag tänker ditt namn ofta dock, inte för att jag saknar dig, jag slutade sakna dig innan du försvann. Det var en lättnad att du blev någon annans börda.
Du förgiftade min tillvaro, min tillit. Du förstörde min självkänsla, min självbild. Du raserade något som var under uppbyggnad och jag har inte kunnat bygga vidare sedan du tog verktygen ifrån mig. Skadan du åstadkom är hänförande. Du är hänförande. När du är du, den riktiga du, den riktiga människan bakom missbruket. Men missbruket gör dig till en bulldozer, det förstör allt du har framför dig, bredvid dig, runtomkring dig. Jag önskar att du kunde lämna det bakom och se framåt.

Du kommer aldrig läsa mina brev, du kommer aldrig höra mig säga vad som står i dom. Du kommer aldrig veta vad jag önskar för dig. Jag vill aldrig mer se dig, aldrig mer prata med dig, aldrig mer ha med dig att göra, men en sak ska du veta - jag önskar dig allt gott. Ta hand om dig själv, så du kan ta hand om din son. Han behöver en far mer än missbruket behöver ännu en missbrukare.