Se.

20:16

Då sitter man här i köket igen.
Det är så kalt här inne, allt som pryder väggen är en svart/vit väggklocka. Det ekar lite när man pratar med större bokstäver. Det är då man spär på lite extra när man pratar för sig själv, så låter man inte lika ensam.
Lika galen, men inte lika ensam.

Jag sitter med höstens första förkylning.
Lägenheten börjar bli kall, den blir det på hösten. Oktober har inte hunnit anlända, men jag går redan omkring med raggsockar. Och jag sover redan under två täcken. Men jag fryser ändå. Därför har jag bäddat sängen med tre täcken till. Jag har gjort mig väl förberedd inför lägenhetens anfall.
Jag har mitt egna krigsrum där jag försöker hålla mig gömd för kylan -en dubbelsäng, sex kuddar, fem täcken. Och en människa. Jag. Bara jag.

Och ibland blundar jag och kliar mig själv på armen.

Se.

21:41

Ja, ja, jag vet, det är fel. Jag har ingen tekopp vid min högra hand, jag har en colaburk. En colaburk vars innehåll jag sköljde ner några theralen med tidigare. Logiken är inte närvarande när man sköljer ner lugnande medel med koffeinbaserade drycker som innehåller så mycket socker att min sockerpåse skäms. Och vad hände egentligen med mitt kamomillte? Var jag för lat för att sätta igång vattenkokaren? Var jag för långt bort i tanken? Jag vet att den åtminstone inte var i närheten av en maskin som värmer upp vatten.
Vem bryr sig om varmt vatten när man kan se en nytänd stjärna på himmeln? Och vi vet hur stjärnor värmer mitt hjärta.

Sing with me somehow.
Can you hear me now?

Diezel 2004, kanske 2005. Jag sjöng med er.
Och jag hade antagligen mina röda converse på mig den kvällen. Jag hade skrivit ert bandnamn på en av skorna, jag tror att det var den högra, och jag skrev det med en svart, vattenfast penna.
Jag har skorna kvar och skorna har kvar namnet. Jag undrar om jag inte hade målat en stjärna bredvid också.

Diezel 2004, kanske 2005. Jag sjöng med er. Jag sjöng inte bra, men jag sjöng med er. Vi sjöng tillsammans. Och med era ord, våra röster, fylldes hela lokalen med kärlek. Det var kärlek i andetagen, i hjärtslagen, i varenda sekund.
Och jag minns inte vilken låt det var ni stannade upp i. Men ni stannade upp, stod blixt stilla och var helt tysta i säkert trettio sekunder. Minst. Jag hade allting på film, för det var den låten som alltid fick mitt hjärta att slå lite extra kärlek. Det var 2004, kanske 2005, så kvaliteten på inspelningen var inte så bra, men jag såg ändå på filmen varenda dag -ofta flera gånger om dagen. En dag var filmen borta, telefonen hade slutat fungera och allting hade gått förlorat. Jag minns att jag grät.
Men jag var där, och jag minns det. När jag blundar kan jag se er stå blixt stilla på scenen, och när jag gör det känner jag lukten av svetten och doften av kärleken. Det är någonting som ingen, någonsin, kan ta ifrån mig. Hur många telefoner som än slutar fungera.

Jag önskar att det bara var min telefon som slutade fungera, och inte din kropp.

Se.

16:13

Det är en timma och fyrtiosex minuter kvar tills min far hämtar mig, det är två timmar och en kvart kvar tills mötet börjar. Mitt första möte. Och ni kan inte ens föreställa er hur mycket mina händer skakar just nu. Hur mycket hela jag skakar.

Jag spiller te på bordet.

Jag förbannar högt mig själv för att jag kom på den här idén. Men den lät ju så bra i teorin. Men himmel, vad mycket enklare allting är i teorin än vad det är i praktiken.
Jag önskar att jag bara kunde ta den enkla utvägen, låta den här idén stanna i teorin och strunta i praktiken, stanna hemma och sova. Men de enkla utvägarna är sällan bättre. De är bara enklare.
Och hur ofta gynnar det dig att inte ta risker?

Det svåra lär bli enklare snart, det lär gynna mig och göra mig gott. Men "snart" är inte nu. Och jag har så dåligt tålamod.

Jag önskar att jag kunde göra det här på egen hand. I mitt kök, med min tekopp och mitt halvfulla askfat. Men jag vet att det inte fungerar så, jag vet att jag behöver hjälp ifrån andra. Andra som sitter i min situation, som jag kan lära ifrån.
Och jag får inte glömma att dom en gång har gått på sitt första möte. Att dom en gång har varit lika nervösa som jag är just nu. Att dom kanske har skakat så som jag gör just nu. Att dom kanske har spillt te och missat askfatet.
Jag är inte den första. Och jag är inte den sista. Och jag är inte ensam.

Se.

15:09

Min tekopp är tom och det är mitt på blanka dagen -det är inte under sådana här omständigheter som jag brukar sitta här och skriva ur mig mitt inre. Men ibland måste man bryta sina mönster, helt enkelt.
Fast kanske så borde jag koka mig en ny kopp te, för att känna mig lite mer bekväm och lite mindre utsatt? Ja, så blir det, en ny kopp Yellow label för att lugna ner nerver och varva upp fingrar.


Det är så många tankar, känslor och tyckanden i mitt huvud, så många att det snurrar mig till yrsel. Likt en svängig version av Farfars bilar på Liseberg. Jag har aldrig riktigt tyckt om karuseller, livet är redan tillräckligt upp och ner och fram och tillbaka. Jag blir tillräckligt yr som det är, utan Farfars bilar och berg- och dalbanor.
Jag är så trött på att vara yr, jag är så trött på mina inre karuseller. Jag vill bara sätta mig på en bänk och blunda, blunda för att slippa se alla andra bli yra av sina karuseller. Jag är så trött på att ta till mig alla andras karuseller, jag behöver inte dom. Men jag kan inte släppa dom när jag väl har dom i mig. Jag är så trött på livets nöjesparker som inte ger mig något nöje alls.
Låt mig bara slippa undan allt det där, låt mig få sitta på en bänk vid en sjö och känna lugnet som vattnet ger mig. Men nu är det höst och allt vatten som jag lär vara med om är ån i stan och regnet. Men regnet underlättar ibland, man gråter osynligt i det.

Se.

19:10

Efter att ha varit "sambo" i jag-vet-inte-hur-länge, min tidsuppfattning har inte varit så bra den senaste tiden, så bor jag ensam igen. Men det här är ingenting dåligt, det här är inget avslut -det är slutet på någonting annat och början på någonting bra.

Så nu sitter jag här i köket igen, utan att ha någon annan i rummet bredvid.
Men jag har ingen tekopp vid min högra hand, jag orkar inte få de där te-tankarna som jag alltid får. Det är sådana där tankar som de flesta andra får av för mycket alkohol. Jag är billigare i drift, jag behöver bara kranvatten och en påse.
Nej, jag har ingen tekopp, jag har en stor kopp med chai och för många cigaretter som ligger redo på min vänstra sida.

Chai, cigaretter och "Whiskey lullaby".

Den har varit de senaste dagarnas klockrena soundtrack. Whiskey lullaby, Whiskey lullaby, Whiskey lullaby, repeat, repeat, repeat.
Och trots livets twist, så förändras inte soundtracket. Inte än, inte ikväll.

Jag vet att slutet kommer längre och längre ifrån dig, du var närmre döden för några dagar sedan än vad du är idag.
Och trots att du någon gång vill komma till Körsbärsdalen och uppleva äventyr från morgon till kväll, och om nätterna också, så kämpar du för att överleva det livet som du lever nu. Och jag kunde inte vara mer stolt över dig än vad jag redan är.
Trots att det innebär att du inte kommer att vara i rummet bredvid mig längre.
Trots att det innebär att jag kommer att sitta ensam och dricka te tillsammans med Lars Winnerbäck i höstmörkret och se hur träden sakta och sedan för fort klär av sig, tills dom är lika nakna som jag känner mig sårbar.

Men jag kommer alltid att ha Isabella, även när du inte är här.
"Du vet förälskelsen är en tokig idiot."

Tio minuter och fyra sekunder av någonting som är längre än så.
Och när jag blundar kan jag höra dig sjunga med. Och jag kan känna smaken av den där pizzan på uteserveringen. Den var inte lika god som dina ord.