Se.

23:50

Igår gav livet mig en ordentlig käftsmäll.
Jag är inte ens trygg när jag sitter på golvet utanför H&M på Eurostop -efter stängningsdags.
Jag satt där, helt nöjd med mitt inköp av saft och konverserade med en mycket trevlig karl, som skulle trängas i vår bil. Han som alltid annars cyklar.
Där satt vi och passande nog så kom vi precis in på ämnet: förhållanden. Han ställer mig frågan som jag alltid bävar inför: "Har du någon pojkvän?". Och jag hinner inte ens hitta orden bakom tungan innan hon kommer fram till mig. Hon var sådär sprudlande glad och utstrålar en sådan härlig känsla, som bara hon kan göra.
Först så blev jag lycklig ända in i själen, så glad att jag näst intill glittrade. Sedan insåg jag...hon var rena rama käftsmällen.
Jag blev illamående mitt i all lycka och glädje. Huvudet börja bulta och hjärtat var på väg ut ur bröstkorgen, så hårt och fort slog det.
Varför skulle hon komma där, så bubbligt sprudlande och leendes? Förstod hon inte att det slog mig i bitar?
"Har du någon pojkvän?"
Tio sekunder senare, så blir jag omfamnad av S mor.
Den timingen. Det var livet som djävlades, för en sådan klockren timing hittar du inte ens om du vänder alla stenar upp och ned.
Efter några minuter av blandad skräck och glädje, så kramade hon mig och sa att vi får ses snart. Och jag kunde äntligen trycka tillbaka illamåendet och slå mig ned bredvid karln igen.
Men inte är man fri ens då. Nej då, då följer hela jag-ska-förklara-vem-hon-är-delen.
"Det är mitt ex mor..."
"Jag har för mig att jag har träffat honom, för kanske...tre år sedan. Det var han som du bodde tillsammans med, va?"
"Mm...och var förlovad med..."
Han såg väl hur mina ögon tårades och såg sig runt omkring, som om han letade efter någonting i taket, som man kunde prata om.
Jag tog min anda tillbaka och ställde honom samma fråga:
"Och du då, har du någon pojkvän?"
"Nej", sa han med en låtsad tung suck, "det är dåligt med sådana."
Och med den ironin, så var den saken ur världen.

Jag tog mig samman under kvällens festiviteter.
Jag satt främst och konverserade med den samma karln, hans som annars cyklar. Vi sjöng snapsvisor, snapsade italienska mineralvatten, kastade plastmuggarna hejvilt ut på gräsmattan ifrån uterummet och rökte för mycket. Det var en nykter fylla, för oss alla.
Jag var fylld av härlig fyllekänsla, nykter, och insöp festiviteterna och fyllde lungorna med dom.
Jag tänkte inte, jag bara var. Jag levde.
Jag log och skrattade, sådär på riktigt.
Jag levde!

Men som alltid, så avtog kalasandet.
Ett fullt baksäte och fem minuters bilfärd senare, så var det dags för mig att ta farväl och vingla mig nyktert och trött hemåt.
När jag bytt om till pyjamas, så avtog även jag. Jag levde inte längre, jag andades inte festivitet längre. Jag var bara vid liv och andades tung och trång luft.
Samtidigt så återkom min mentala käftsmäll och jag var tillbaka där jag började.

Se.

22:11

Då är jag tillbaka.
Jag har tagit 18.000 kliv bakåt, och har återvänt till mitt deprimerande stadie, deprimerande jag.
Deprimerade jag.
Att en enda natt kan förstöra så många tidigare nätter. Det är förundrande.
Men jag undrar inte, jag är van, tar det nästan förgivet.
Jag försöker nog inte ens förändra det, jag går nog mest i tankarna om NÄR den där natten infinner sig, inte OM den gör det.
Jag vågar väl inte hoppas på mer än såhär. Men jag önskar inte mindre.
Jag önskar inte mindre av mig själv, jag vill ha kvar mig. Men bara lite mindre än annars.
(Jag önskar mig mer av dig, så att du kan göra mig till mer av mig.
Så kan vi bli mer än inte alls.
Men det är brustna hjärtans höst.)
Jag måste väl bli lite mindre än liten och lite, för att kunna ge plats för känsloexplosionen som dundrar sig fram och spränger mig i bitar.
O, dessa känslor som blir större och tär mer för var dag som passerar.
O, de tankar som följer.
Du.
Du, ditt satans stavfel.
Det är du som gör det mesta av mig. Det mesta av det minsta.
Det är dig som jag kämpar med att få bort, men det är du som kryper mig mer och mer under skinnet. Jag antar att du gömmer dig där, för att förskona mig från den totala avsaknaden av dig.
Om du ligger där under, så finns du kvar. Trots att du inte gör det.
Och jag vill ju ha dig kvar.
Men, snälla du, ge dig av.

Se.

21:44

Okej, jag är otroligt långsam, när det gäller matematik och matematiska grejer. Det är ingen hemlighet.
Men jag har ingen aning om vad det är som jag ska åstadkomma med kursen, inte ens när det står framför mig. För jag förstår inte ens orden.
Vad är aritmetik? Vad är algebra, funktioner, och allt det där andra!?
Innebär någon av termerna att man räknar med både siffror och bokstäver?
De satans X-en.
Och för att inte tala om de andra satans exen. Där kan man också dra in lite funktion, sannolikhet och statistik.
Det är, på något vis, enklare att få in matematik i förhållanden. Man kan få in allt.
I förhållandet finns en del bristande funktioner, som kan leda till bråk.
I bråken så kan man göra Pros and Cons-listor = vilka är plusen och vilka är minusen i förhållandet?  Och, vad är sannolikheten för att förhållandet ska hålla? Efter att ha räknat sig till slutsumman av Pros and Cons-listan, så får man lösa problemet på något vis.
För att inte tala om att en stor bidragande faktor till varför förhållanden tar slut är en siffra. Ja, jag talar om siffran 6. Sex.
Skriv det i siffror: 6.
Skriv det i bokstäver: sex.

Se.

20:47

Jag är så skräckslagen så att jag inte ens vet vad jag ska säga om saken.
Och när tar mina ord egentligen slut? Jag är en levande pratkvarn, som bubblar av ord. Utan att ha någon vetskap om när jag egentligen skall ta en paus och hålla käften. Men nu...
Nu har jag inga ord på lager.
Inga som hör till ämnet, åtminstone.
Men jag skall ge det ett försök, för jag tror att jag behöver få lite skräck ur mig.

Jag har en natt kvar, som jag kan vara sömnlös.
Jag har en dag kvar, som jag kan sova bort.
Sedan måste jag skaffa mig en ordentlig dygnsrytm.
För sedan börjar jag skolan.
Och då blir jag en elev, som måste ha koncentrationen på rätt ställe. Som måste sova ordentligt, för att orka med, klara av och kämpa för att ta mig igenom någonting gammalt som blir till någonting nytt.

Jag har bläddrat igenom matematikboken, försökt att lösa några tal.
Vissa saker kan jag minnas att jag har hört någonting om, men jag har aldrig lyssnat på det som sagts.
Andra saker visste jag inte ens att det fanns.
Och jag har glömt av hur man ställer upp ett divisionstal.

Addition kan vara till stor hjälp när man shoppar.
Subtraktion? Nej, det är inte min forte.
Multiplikation utöver tabellen? Ursäkta, vad sa du?
Ordet "division" borde avslutas med ett frågetecken -alltid!


Och nu har katten släppt sig, så att det är bud på att lämna lägenheten.
Det är ett perfekt slut på det här samtalsämnet.

Se.

16:57

Verkligen slog mig som en käftsmäll.
Hårdare och hårdare för var dag som går.

Om femton dagar skall jag infinna mig på Lernia och registrera mig.
Då kan jag officiellt kalla mig för "elev". Jag lär ju faktiskt bli det, en elev. Igen.
Elev eller vandrande ångestbubbla?
Jag har redan misslyckats som elev, så många gånger. Och jag kan redan se framför mig hur jag blir en avhoppare, eller ett IG-barn. Igen.

Att börja studera på nytt är både en framtidsdröm och en mardröm som heter duga.
Det är ett steg närmre mitt framtidsmål, men det kan även bli ett bakvänt maratonlopp.

Och som vanligt så ser jag mig själv som mindre än jag egentligen är.