21:19.
Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig.
fredag, december 24, 2010
måndag, december 20, 2010
Se.
00:15.
Det slog mig, tidigare idag när mamma ringde och ville prata julklappar, att det snart är jul. Det slog mig redan när första advent kom, men dom tankarna gled bara förbi.
Nu är dom tillbaka.
Och imorgon skall det inhandlas julklappar, det är lika mysigt vartenda år. Att gå runt i stan, i snö, bland all juldekoration. Och julmusiken som spelas i butikerna och affärerna.
Jag känner mig så fridfull och lugn, medan alla andra stressar runt och stressar sönder sig själva.
Det som alla kallar julpanik. Det är vad jag kallar julstämning.
Det slog mig, tidigare idag när mamma ringde och ville prata julklappar, att det snart är jul. Det slog mig redan när första advent kom, men dom tankarna gled bara förbi.
Nu är dom tillbaka.
Och imorgon skall det inhandlas julklappar, det är lika mysigt vartenda år. Att gå runt i stan, i snö, bland all juldekoration. Och julmusiken som spelas i butikerna och affärerna.
Jag känner mig så fridfull och lugn, medan alla andra stressar runt och stressar sönder sig själva.
Det som alla kallar julpanik. Det är vad jag kallar julstämning.
torsdag, december 16, 2010
måndag, december 13, 2010
Se.
20:04.
Fyra minuter senare.
Hur kommer det sig att det alltid verkar omöjligt att komma igång med att skriva ner mina tankar och känslor?
Jag vet vad jag tänker, vad jag känner -så varför är det så himla svårt att "bara" trycka på de tangenter som gäller?
"Bara"
Jag önskar att det var så enkelt;
"bara"
Jag har blivit mycket mer öppen mot människor. Jag är brutalt ärlig, gällande känslor. Eller är jag så ärlig?
Jag vet ju knappt själv hur jag känner.
Kanske så slänger jag bara ur mig någonting, för att slippa berätta vad som sker inombords.
Herre min je, vad är det som sker?
"Bara"
My ass.
Men jag ska ge det ett försök;
20:17.
Tre minuter senare.
Det känns som att hela jag snurrar av känslor, tankar, förvirring -främst förvirring. Och jag har ingen aning om vart jag ska börja.
Jag kan börja med det som snurrar mest, som att åka berg- och dalbana när man har en major hangover.
Det är Lucia, vilket innebär att det är den 13:e december.
(Att få ner det i text, det var allt som krävdes för att jag ska gråta som ett barn.)
Det är väl uppenbart för alla, att jag inte har kommit över S.
Det är plågsamt uppenbart för mig.
Alla känslor finns kvar. Vartenda liten en.
S är den enda människan som har sårat mig såhär inpå djupet. Ändå skulle jag inte tveka en sekund på att ta tillbaka honom, om han hade bett mig.
Inte en enda sekund.
Det har snart gått ett år, sedan han valde att göra slut. Det var den 5:e januari 2010.
Inte en enda känsla har ändrats. Det skrämmer mig, något så fruktansvärt.
Jag har försökt att gå in i nya förhållanden, men jag har inte kunnat gå in för det med hela mitt hjärta. Antagligen så var dom bara två naiva försök till att glömma det som hemsöker mig så.
Jag har inte kunnat glömma någonting.
Båda kvinnorna är helt underbara och fantastiska människor, som antagligen gick in för det med 90% mer med deras hjärtan än jag gjorde.
Därför kunde jag inte göra förhållandena till någonting seriöst.
Jag trodde dock att jag försökte.
Nu vet jag att det inte var så.
För alla och allting jämfördes med S och det som vi hade tillsammans. Det som vi hade, det var perfekt. Han var perfekt.
Såklart.
Jag älskade, och älskar, honom mer än vad jag någonsin trodde var möjligt.
Därför var det perfekt.
Om man älskar någon så innerligt, med hela sitt hjärta, med hela sin existens, så är allting perfekt.
Och vem ska någonsin kunna mäta sig med honom?
Kan någon mäta sig med honom?
Ni tänker säkert att det är självklart, men det är inte så självklart för mig.
En sådan kärlek, den glömmer man inte bort. Den kommer alltid att finnas kvar, enda in i märgen.
13:e, 13:e, 13:e.
En sådan förlust.
En sådan sorg.
Det är någonting utan jämförelse.
You are my universe
It only revolves around you
You're my Venus and Mars
The moon and the stars
In the velvet sky
You are my universe
My light and my darkness too
For better or worse you are my curse
My universe
En osund kärlek.
21:01.
Headspin.
Rollercoaster hangover.
Jag har inte riktigt tänkt på det förut. Varför skulle jag göra det?
Ändå känner jag det, vartenda gång jag ser honom. Magen liksom knyter sig. Utan att ha tankarna där, på honom. Jag har ju tankarna på helt andra håll. På en osund kärlek, där jag sätter någon högre än allt.
Men magen knyter sig, lika förbannat ändå.
Men han ser knappt mig. Och det gör inte så mycket, jag sätter inte honom på en piedestal ändå.
Men fan, vad han är vacker.
Och fan, vad han får magen att knyta sig
hjärtat att skippa ett slag
eller slå ett extra.
Ändå så har det gått så många år.
Vad kan det vara?
Fem?
Ja, jag skulle gissa på fem.
Så låt min mage och mitt hjärta vara.
Ta ditt hårdrockslånga hår och din fantastiska utstrålning och försvinn ut ur mitt huvud.
Headspin.
Rollercoaster hangover.
Fyra minuter senare.
Hur kommer det sig att det alltid verkar omöjligt att komma igång med att skriva ner mina tankar och känslor?
Jag vet vad jag tänker, vad jag känner -så varför är det så himla svårt att "bara" trycka på de tangenter som gäller?
"Bara"
Jag önskar att det var så enkelt;
"bara"
Jag har blivit mycket mer öppen mot människor. Jag är brutalt ärlig, gällande känslor. Eller är jag så ärlig?
Jag vet ju knappt själv hur jag känner.
Kanske så slänger jag bara ur mig någonting, för att slippa berätta vad som sker inombords.
Herre min je, vad är det som sker?
"Bara"
My ass.
Men jag ska ge det ett försök;
20:17.
Tre minuter senare.
Det känns som att hela jag snurrar av känslor, tankar, förvirring -främst förvirring. Och jag har ingen aning om vart jag ska börja.
Jag kan börja med det som snurrar mest, som att åka berg- och dalbana när man har en major hangover.
Det är Lucia, vilket innebär att det är den 13:e december.
(Att få ner det i text, det var allt som krävdes för att jag ska gråta som ett barn.)
Det är väl uppenbart för alla, att jag inte har kommit över S.
Det är plågsamt uppenbart för mig.
Alla känslor finns kvar. Vartenda liten en.
S är den enda människan som har sårat mig såhär inpå djupet. Ändå skulle jag inte tveka en sekund på att ta tillbaka honom, om han hade bett mig.
Inte en enda sekund.
Det har snart gått ett år, sedan han valde att göra slut. Det var den 5:e januari 2010.
Inte en enda känsla har ändrats. Det skrämmer mig, något så fruktansvärt.
Jag har försökt att gå in i nya förhållanden, men jag har inte kunnat gå in för det med hela mitt hjärta. Antagligen så var dom bara två naiva försök till att glömma det som hemsöker mig så.
Jag har inte kunnat glömma någonting.
Båda kvinnorna är helt underbara och fantastiska människor, som antagligen gick in för det med 90% mer med deras hjärtan än jag gjorde.
Därför kunde jag inte göra förhållandena till någonting seriöst.
Jag trodde dock att jag försökte.
Nu vet jag att det inte var så.
För alla och allting jämfördes med S och det som vi hade tillsammans. Det som vi hade, det var perfekt. Han var perfekt.
Såklart.
Jag älskade, och älskar, honom mer än vad jag någonsin trodde var möjligt.
Därför var det perfekt.
Om man älskar någon så innerligt, med hela sitt hjärta, med hela sin existens, så är allting perfekt.
Och vem ska någonsin kunna mäta sig med honom?
Kan någon mäta sig med honom?
Ni tänker säkert att det är självklart, men det är inte så självklart för mig.
En sådan kärlek, den glömmer man inte bort. Den kommer alltid att finnas kvar, enda in i märgen.
13:e, 13:e, 13:e.
En sådan förlust.
En sådan sorg.
Det är någonting utan jämförelse.
You are my universe
It only revolves around you
You're my Venus and Mars
The moon and the stars
In the velvet sky
You are my universe
My light and my darkness too
For better or worse you are my curse
My universe
En osund kärlek.
21:01.
Headspin.
Rollercoaster hangover.
Jag har inte riktigt tänkt på det förut. Varför skulle jag göra det?
Ändå känner jag det, vartenda gång jag ser honom. Magen liksom knyter sig. Utan att ha tankarna där, på honom. Jag har ju tankarna på helt andra håll. På en osund kärlek, där jag sätter någon högre än allt.
Men magen knyter sig, lika förbannat ändå.
Men han ser knappt mig. Och det gör inte så mycket, jag sätter inte honom på en piedestal ändå.
Men fan, vad han är vacker.
Och fan, vad han får magen att knyta sig
hjärtat att skippa ett slag
eller slå ett extra.
Ändå så har det gått så många år.
Vad kan det vara?
Fem?
Ja, jag skulle gissa på fem.
Så låt min mage och mitt hjärta vara.
Ta ditt hårdrockslånga hår och din fantastiska utstrålning och försvinn ut ur mitt huvud.
Headspin.
Rollercoaster hangover.
söndag, december 05, 2010
Se.
22:24.
Hinner jag ta med soporna ut? Jag måste ta ut soporna, dom luktar ju så äckligt. Men jag måste nästan slänga dom i farten, annars hinner jag inte med den här bussen... och om jag inte hinner med den här bussen, så hinner inte jag till det där mötet.
Sedan måste jag skynda mig ifrån mötet, för att hinna med den där bussen hem. Om jag missar den där bussen, så hinner jag inte komma hem i tid. Jag måste ju vara hemma XX:XX för att hinna bli klar med maten innan han kommer hem ifrån jobbet.
När man nämner ordet ”stress”, så det ofta den vardagliga stressen som man kommer att tänka på. Men för mig är inte vardagsstressen som kommer till tanke, det är den psykiska stressen.
Mina största stressfaktorer är inte huruvida jag hinner med det ena eller det andra,
-min största stressfaktor är livet. Och den är kronisk.
Medan Anna vill hinna ta ut soporna innan hon ska ta bussen, så vill jag;
Bli den människan som jag vill bli/studera det som jag vill studera/få den utbildning som jag vill ha/arbeta med det som jag vill arbeta med. Och jag vill kunna leva, VERKLIGEN leva.
Jag är heltidssjukskriven och vissa dagar äter jag inte frukost förrän klockan tre på eftermiddagen.
”Jag är så avundsjuk, jag vill också ha det så!”, säger en del.
Men ibland när jag sitter med en smörgås i ena handen och med datorn i knäet, klockan tre på eftermiddagen, så får jag en stressrelaterad ångest. Jag tittar in på gamla klasskamrater, både ifrån högstadier och gymnasiet, och jag ser hur långt dom har kommit med sina liv.
En tjej har flyttat till London och arbetar som bartender, två tjejer har flyttat till Australien, en har pluggat till fotograf på Nya Zeeland. Och jag sitter där i min etta på Andersberg. Jag har inte ens kommit ifrån Andersberg efter tio år här.
Jag hade framtidsplaner.
Jag skulle läsa det om jag ville läsa på gymnasiet, jag skulle flytta till Göteborg innan jag fyllde tjugo och bli frilansande journalist, samtidigt som jag arbetade på mina böcker som en dag skullde bli tryckta och säljas i bokhandlar.
Jag kom in på gymnasielinjen som strävat efter, jag gick en samhällslinje med inriktning på journalistik -jag hoppade av och blev sjukskriven.
Nu ligger jag så otroligt långt efter, i min egen planering.
Och när ska jag komma ifatt?
Jag skulle kunna uppskatta min försening med minst tre till fem år.
Rent studiemässigt.
Arbetsmässigt ligger jag säkert sju år efter med.
Och eftersom jag bedömer mig själv utifrån mina prestationer, så ligger säkert tio år efter med att bli den människa som jag vill bli.
Jag ska vara den som jag vill vara innan jag kan vara den som andra vill att jag ska vara.
När ska jag kunna börja leva?
Varför är det inte jag som arbetar som bartender i London?
Hinner jag ta med soporna ut? Jag måste ta ut soporna, dom luktar ju så äckligt. Men jag måste nästan slänga dom i farten, annars hinner jag inte med den här bussen... och om jag inte hinner med den här bussen, så hinner inte jag till det där mötet.
Sedan måste jag skynda mig ifrån mötet, för att hinna med den där bussen hem. Om jag missar den där bussen, så hinner jag inte komma hem i tid. Jag måste ju vara hemma XX:XX för att hinna bli klar med maten innan han kommer hem ifrån jobbet.
När man nämner ordet ”stress”, så det ofta den vardagliga stressen som man kommer att tänka på. Men för mig är inte vardagsstressen som kommer till tanke, det är den psykiska stressen.
Mina största stressfaktorer är inte huruvida jag hinner med det ena eller det andra,
-min största stressfaktor är livet. Och den är kronisk.
Medan Anna vill hinna ta ut soporna innan hon ska ta bussen, så vill jag;
Bli den människan som jag vill bli/studera det som jag vill studera/få den utbildning som jag vill ha/arbeta med det som jag vill arbeta med. Och jag vill kunna leva, VERKLIGEN leva.
Jag är heltidssjukskriven och vissa dagar äter jag inte frukost förrän klockan tre på eftermiddagen.
”Jag är så avundsjuk, jag vill också ha det så!”, säger en del.
Men ibland när jag sitter med en smörgås i ena handen och med datorn i knäet, klockan tre på eftermiddagen, så får jag en stressrelaterad ångest. Jag tittar in på gamla klasskamrater, både ifrån högstadier och gymnasiet, och jag ser hur långt dom har kommit med sina liv.
En tjej har flyttat till London och arbetar som bartender, två tjejer har flyttat till Australien, en har pluggat till fotograf på Nya Zeeland. Och jag sitter där i min etta på Andersberg. Jag har inte ens kommit ifrån Andersberg efter tio år här.
Jag hade framtidsplaner.
Jag skulle läsa det om jag ville läsa på gymnasiet, jag skulle flytta till Göteborg innan jag fyllde tjugo och bli frilansande journalist, samtidigt som jag arbetade på mina böcker som en dag skullde bli tryckta och säljas i bokhandlar.
Jag kom in på gymnasielinjen som strävat efter, jag gick en samhällslinje med inriktning på journalistik -jag hoppade av och blev sjukskriven.
Nu ligger jag så otroligt långt efter, i min egen planering.
Och när ska jag komma ifatt?
Jag skulle kunna uppskatta min försening med minst tre till fem år.
Rent studiemässigt.
Arbetsmässigt ligger jag säkert sju år efter med.
Och eftersom jag bedömer mig själv utifrån mina prestationer, så ligger säkert tio år efter med att bli den människa som jag vill bli.
Jag ska vara den som jag vill vara innan jag kan vara den som andra vill att jag ska vara.
När ska jag kunna börja leva?
Varför är det inte jag som arbetar som bartender i London?
torsdag, december 02, 2010
Se.
00:45.
Jag tog mina pillz runt 22:20, lade mig till rätta i soffan och inväntade trötthet och sömn. När varken trötthet eller sömn hade infunnit sig efter en timma, tog jag ett halvt piller till. När varken trötthet eller sömn hade infunnit sig efter ytterligare en timma, tog jag även den återstående halvan.
Men ändå så sitter jag här med datorn i knäet, vaken.
Lite tröttare än tidigare, men fortfarande vaken.
Mina pillz hade samma effekt igår som dom hade idag -ingen effekt alls.
Och just den här natten behöver jag en god natts sömn, så att jag är utvilad när jag kommer till Lilla Berlin.
Jag får ge trötthet och sömn en ny chans.
Jag är mycket tröttare nu, fortfarande vaken men mycket trött.
Jag tog mina pillz runt 22:20, lade mig till rätta i soffan och inväntade trötthet och sömn. När varken trötthet eller sömn hade infunnit sig efter en timma, tog jag ett halvt piller till. När varken trötthet eller sömn hade infunnit sig efter ytterligare en timma, tog jag även den återstående halvan.
Men ändå så sitter jag här med datorn i knäet, vaken.
Lite tröttare än tidigare, men fortfarande vaken.
Mina pillz hade samma effekt igår som dom hade idag -ingen effekt alls.
Och just den här natten behöver jag en god natts sömn, så att jag är utvilad när jag kommer till Lilla Berlin.
Jag får ge trötthet och sömn en ny chans.
Jag är mycket tröttare nu, fortfarande vaken men mycket trött.
onsdag, december 01, 2010
Se.
21:07.
Det här är berättelsen om fyra personer som heter:
Alla, Någon, Vemsomhelst och Ingen.
Det fanns ett viktigt jobb som behövde göras och Alla var säker på att Någon skulle göra det. Vemsomhelst kunde ha gjort det, men Ingen gjorde det. Någon blev arg eftersom det var Allas jobb. Alla trodde att Vemsomhelst kunde göra det, men Ingen insåg att Alla inte skulle göra det. Det hela slutade med att Alla skyllde på Någon när Ingen gjorde det Vemsomhelst skulle kunna ha gjort.
Det här är berättelsen om fyra personer som heter:
Alla, Någon, Vemsomhelst och Ingen.
Det fanns ett viktigt jobb som behövde göras och Alla var säker på att Någon skulle göra det. Vemsomhelst kunde ha gjort det, men Ingen gjorde det. Någon blev arg eftersom det var Allas jobb. Alla trodde att Vemsomhelst kunde göra det, men Ingen insåg att Alla inte skulle göra det. Det hela slutade med att Alla skyllde på Någon när Ingen gjorde det Vemsomhelst skulle kunna ha gjort.
torsdag, november 18, 2010
Se.
21:57.
När bröstkorgen är för trång för mina hårda hjärtslag
och inte hänger med i oregelbundenheten
av hjärtslagens högvarv och lågvarv
När lungorna inte är tillräckliga för mina hyperventilerande andetag
och kvider när jag tappar andan
eller håller den
i ren protest
När huvudet påminner om ett nöjesfält
och tankarna åker berg- och dalbanor
eller kaffekopparna
så att tankarna snurrar mig till illamående
lite extra
När kroppen krampar av ångest
och tror att den snart kollapsar
samtidigt som den knappt existerar
När jag innerligt önskar att jag skulle kunna
sluta känna
och hoppas att allting skulle få ett slut
då känner jag som mest
lever som mest
På repeat
När bröstkorgen är för trång för mina hårda hjärtslag
och inte hänger med i oregelbundenheten
av hjärtslagens högvarv och lågvarv
När lungorna inte är tillräckliga för mina hyperventilerande andetag
och kvider när jag tappar andan
eller håller den
i ren protest
När huvudet påminner om ett nöjesfält
och tankarna åker berg- och dalbanor
eller kaffekopparna
så att tankarna snurrar mig till illamående
lite extra
När kroppen krampar av ångest
och tror att den snart kollapsar
samtidigt som den knappt existerar
När jag innerligt önskar att jag skulle kunna
sluta känna
och hoppas att allting skulle få ett slut
då känner jag som mest
lever som mest
På repeat
söndag, november 14, 2010
onsdag, oktober 20, 2010
Se.
19:18.
Och så blinkar det till
Och dom tänder alla ljus
Du var ensam när du kom
Och du är lika ensam nu
Och så släcker dom ner alla gator alla hus
Och när staden ligger tom inser du
Att det är så ditt liv ser ut
Och allting är som förut
Och så blinkar det till
Och dom tänder alla ljus
Du var ensam när du kom
Och du är lika ensam nu
Och så släcker dom ner alla gator alla hus
Och när staden ligger tom inser du
Att det är så ditt liv ser ut
Och allting är som förut
tisdag, oktober 19, 2010
Se.
18:24.
Oh, I can't sleep, 'cause there's a monster under my bed.
A racing heartbeat and now the monster lives in my head.
Pour some wine and it's hard to combine happiness with love.
I've been standing in line for such long time,
I think I'm about to lose my mind.
So if people say we share the same eyes,
then why can't you see what I see?
I'm sorry if it hits you by suprse,
but you never thought much of me.
A racing heartbeat and now the monster lives in my head.
Pour some wine and it's hard to combine happiness with love.
I've been standing in line for such long time,
I think I'm about to lose my mind.
So if people say we share the same eyes,
then why can't you see what I see?
I'm sorry if it hits you by suprse,
but you never thought much of me.
fredag, oktober 08, 2010
Se.
23:06.
Jag kan inte förstå hur det kan ha gått så här lång tid sedan jag skrev ner mina tankar och känslor.
I stället för att skriva ner allt det som jag bär på, så har jag burit runt på en ryggsäck som har blivit allt tyngre för var dag som har passerat.
Kanske så har jag ansett att jag inte har haft tid till att tänka igenom, och bearbeta, allting som hänt. Kanske så har jag använt det som en dålig ursäkt, för att jag inte har klarat av att just tänka igenom och bearbeta allting som hänt. Antagligen så har det varit en ursäkt. Eller nej, det har definitivt varit en ursäkt. Till 100%.
Nu har det hänt, och byggts upp, så mycket att jag inte själv kan minnas allting. Händelser, tankar och känslor har ersatts av nya, men ändå inte försvunnit.
Så nu sitter jag här, med en hel röra av allting.
Om jag skulle beskriva den här förbannade röran, så skulle jag beskriva den ungefär så här;
Tänk dig en köttgryta, som serveras i en skolmatsal -aldrig att den kan se aptitlig ut.
Lägg till en hel gryta full av ärtsoppa.
Söndertuggad köttfärslimpa.
Potatismos.
Klyftpotatis.
Spyan som kommer efter en kväll full av allt för mycket rödvin.
Och allting annat som du kan tänka dig, som ser äckligt ut.
I en och samma röra.
I en skolmatsal.
Känslan efter att ha sett dina dåliga betyg i nian, som kan innebära att du inte kommer in på gymnasielinjen som du längtat efter att gå på.
Ett svek av din bästa vän.
Ett svek av samma vän, efter dess att ni blivit vänner igen.
Förlusten av en bästa vän.
Ett krossat hjärta av din första kärlek.
Allting blandat i den oaptitliga röran som serveras i matsalen.
Ungefär så tror jag att jag skulle beskriva mig själv och allting som har hänt -och inte hänt.
Jag önskar att jag klarade av att dela med mig av allting, men det känns som att hjärnan inte tillåter mina fingrar att skriva ner det. Och min tunga lyder inte mina känslor, den lyder hjärnan som vill hålla inne allting.
Fyra ord;
Jag mår inte bra.
Jag kan inte förstå hur det kan ha gått så här lång tid sedan jag skrev ner mina tankar och känslor.
I stället för att skriva ner allt det som jag bär på, så har jag burit runt på en ryggsäck som har blivit allt tyngre för var dag som har passerat.
Kanske så har jag ansett att jag inte har haft tid till att tänka igenom, och bearbeta, allting som hänt. Kanske så har jag använt det som en dålig ursäkt, för att jag inte har klarat av att just tänka igenom och bearbeta allting som hänt. Antagligen så har det varit en ursäkt. Eller nej, det har definitivt varit en ursäkt. Till 100%.
Nu har det hänt, och byggts upp, så mycket att jag inte själv kan minnas allting. Händelser, tankar och känslor har ersatts av nya, men ändå inte försvunnit.
Så nu sitter jag här, med en hel röra av allting.
Om jag skulle beskriva den här förbannade röran, så skulle jag beskriva den ungefär så här;
Tänk dig en köttgryta, som serveras i en skolmatsal -aldrig att den kan se aptitlig ut.
Lägg till en hel gryta full av ärtsoppa.
Söndertuggad köttfärslimpa.
Potatismos.
Klyftpotatis.
Spyan som kommer efter en kväll full av allt för mycket rödvin.
Och allting annat som du kan tänka dig, som ser äckligt ut.
I en och samma röra.
I en skolmatsal.
Känslan efter att ha sett dina dåliga betyg i nian, som kan innebära att du inte kommer in på gymnasielinjen som du längtat efter att gå på.
Ett svek av din bästa vän.
Ett svek av samma vän, efter dess att ni blivit vänner igen.
Förlusten av en bästa vän.
Ett krossat hjärta av din första kärlek.
Allting blandat i den oaptitliga röran som serveras i matsalen.
Ungefär så tror jag att jag skulle beskriva mig själv och allting som har hänt -och inte hänt.
Jag önskar att jag klarade av att dela med mig av allting, men det känns som att hjärnan inte tillåter mina fingrar att skriva ner det. Och min tunga lyder inte mina känslor, den lyder hjärnan som vill hålla inne allting.
Fyra ord;
Jag mår inte bra.
torsdag, september 23, 2010
.png)
onsdag, augusti 18, 2010
Se.
18:52.
En av kvinnorna i mitt liv besökte mig i mina drömmar i natt.
Det var solsken i Malmö, lagom varmt och perfekt harmoni, och så verkligt att jag kunde röra vid det.
Vi vandrade i utkanten av staden och kom fram till en sjö, med små "öar" där svanar vilade och såg allmänt vackra ut. Där fanns små och söta roddbåtar. Vi rodde ut till mitten av sjön, där vi lade upp årorna i båten och började flyta runt bland öarna och pilträden, vars långa grenar sträckte sig ut över sjön och skapade utspridd skugga med sina löv.
Vi satt i båten och njöt av dagen och pratade om den kommande kvällen.
Hon var trött på att dela sin duett, av någon anledning, och skulle inte spela den med mannen som hon delar den med. Trots att dom skulle spela under samma kväll.
Jag undrade varför, men sa ingenting högt. Ville hon inte, så ville hon inte, helt enkelt. Jag var genomlycklig över att bara få vara där, i hennes närhet och brydde mig inte om annat.
Efter en underbar evighet var hon tvungen att lämna sjön och svanarna, för att gå vidare genom staden.
Jag kysste hennes kind och hon sa "Vi ses ikväll".
Melissa, vi ses på söndagkväll.
En av kvinnorna i mitt liv besökte mig i mina drömmar i natt.
Det var solsken i Malmö, lagom varmt och perfekt harmoni, och så verkligt att jag kunde röra vid det.
Vi vandrade i utkanten av staden och kom fram till en sjö, med små "öar" där svanar vilade och såg allmänt vackra ut. Där fanns små och söta roddbåtar. Vi rodde ut till mitten av sjön, där vi lade upp årorna i båten och började flyta runt bland öarna och pilträden, vars långa grenar sträckte sig ut över sjön och skapade utspridd skugga med sina löv.
Vi satt i båten och njöt av dagen och pratade om den kommande kvällen.
Hon var trött på att dela sin duett, av någon anledning, och skulle inte spela den med mannen som hon delar den med. Trots att dom skulle spela under samma kväll.
Jag undrade varför, men sa ingenting högt. Ville hon inte, så ville hon inte, helt enkelt. Jag var genomlycklig över att bara få vara där, i hennes närhet och brydde mig inte om annat.
Efter en underbar evighet var hon tvungen att lämna sjön och svanarna, för att gå vidare genom staden.
Jag kysste hennes kind och hon sa "Vi ses ikväll".
Melissa, vi ses på söndagkväll.
torsdag, augusti 12, 2010
Se.
15:12.
Den tjugoförsta bär det av till Malmö och Malmöfestivalen.
Jag "reser" dit på egen hand och har ordnat ett boende. Sedan jag åkte ner till Italien ensam, så har jag fått mersmak på att resa på egen hand. Jag växte något otroligt som människa under min ensamresa och nu litar jag på mig på ett helt annat vis. Nu vet jag att klarar mig på egen hand och jag tror att jag kan växa mer.
När jag satt på tågen i Italien så kände jag en slags glädje som jag aldrig känt förut. Jag tror att det var glädje. Och en form av lättnad. Jag andades på ett annat vis.
Malmö är, inte på långa vägar, en jämförbar resa, men jag tar ett kliv i taget.
Shout out louds, Melissa Horn, Lars Winnerbäck, Amanda Jenssen och Johnossi väntar på mig i Sveriges allra bästa stad. Och jag kunde inte önska ett bättre slut på tvåtusentios sommar.
Mitt boende där nere är hos Mikael, tatueraren. Hans soffa blir min viloplats. Och jag känner mig trygg, trygg och välkommen.
Väl nere så skall jag fråga om det finns en chans för mig att få en lärlingsplats i hans studio, som piercare. Jag vill kunna utbilda mig på något sätt, mer än hobbypiercingar som jag inte kan förlita mig på i resten av mitt liv.
Jag vågar inte genomföra de piercingar som kräver mer än vad jag är van.
Kanske så kan jag åka ner till Malmö några dagar i månaden, för att gå en "kurs".
Jag vill verkligen ta tag i det här, gärna nu. Nu, som alltid annars.
Men för att återgå till festivalen och sommarens finaste fyra dagar!
SHOUT OUT LOUDS, MELISSA HORN, LARS WINNERBÄCK, AMANDA JENSSEN OCH JOHNOSSI!!!
OH HAPPY DAYS!!!
Den tjugoförsta bär det av till Malmö och Malmöfestivalen.
Jag "reser" dit på egen hand och har ordnat ett boende. Sedan jag åkte ner till Italien ensam, så har jag fått mersmak på att resa på egen hand. Jag växte något otroligt som människa under min ensamresa och nu litar jag på mig på ett helt annat vis. Nu vet jag att klarar mig på egen hand och jag tror att jag kan växa mer.
När jag satt på tågen i Italien så kände jag en slags glädje som jag aldrig känt förut. Jag tror att det var glädje. Och en form av lättnad. Jag andades på ett annat vis.
Malmö är, inte på långa vägar, en jämförbar resa, men jag tar ett kliv i taget.
Shout out louds, Melissa Horn, Lars Winnerbäck, Amanda Jenssen och Johnossi väntar på mig i Sveriges allra bästa stad. Och jag kunde inte önska ett bättre slut på tvåtusentios sommar.
Mitt boende där nere är hos Mikael, tatueraren. Hans soffa blir min viloplats. Och jag känner mig trygg, trygg och välkommen.
Väl nere så skall jag fråga om det finns en chans för mig att få en lärlingsplats i hans studio, som piercare. Jag vill kunna utbilda mig på något sätt, mer än hobbypiercingar som jag inte kan förlita mig på i resten av mitt liv.
Jag vågar inte genomföra de piercingar som kräver mer än vad jag är van.
Kanske så kan jag åka ner till Malmö några dagar i månaden, för att gå en "kurs".
Jag vill verkligen ta tag i det här, gärna nu. Nu, som alltid annars.
Men för att återgå till festivalen och sommarens finaste fyra dagar!
SHOUT OUT LOUDS, MELISSA HORN, LARS WINNERBÄCK, AMANDA JENSSEN OCH JOHNOSSI!!!
OH HAPPY DAYS!!!
lördag, augusti 07, 2010
Se.
22:17.
Det har varit en evighetsdag, som har gått allt för fort.
Fast kanske lagom fort.
Eller alldeles för långsamt.
Det har funnits allt för lång tid, för att hinna tänka mig yr och suddig. Men inte tillräckligt med tid för att sätta in en hamburgare i mikrovågsugnen.
Elva timmar har gått åt till att tänka mig psykiskt berusad, men jag har inte haft en enda minut över till att få en middag färdig. Ja, det tar bara en enda minut. Det hade ändå gett mig över tio timmar och femtio minuter över till att tänka mig illamående.
Som att jag skulle behöva så många timmar för att lyckas med det. Jag skulle hinna döda en häst och sedan göra hamburgarna på egen hand, jag skulle ändå ha tid över till att deppa ihop.
Hur många timmar behöver ett dygn, egentligen? Tjugofyra är överdrivet, jag föreslår tjugofyra minus tjugo -då kan jag göra det jag helst vill, sova bort flera dygn.
Ibland, de dagar då jag känner mig levande, så hade jag kunnat vara vaken i flera veckor.
Jag kan leka rockstjärna;
Henrik Berggren = fly genom veckors och veckors av sömn.
Tommy Lee = fly genom sitt liv genom veckors och veckors av rockstar-festande, supande och slagsmål.
Tjugofyra timmar, cirka sexton timmar i vaket tillstånd. Jag har gjort sorgliga försök till att sova bort min vardag, dock så är det näst intill omöjligt för mig att sova i mer än arton timmar på ett dygn. Resultatet blir självklart ett annat om jag använder mig av mina sömnpåverkande mediciner, men en undermedveten gräns gör att jag inte använder mig av dessa för att sova, på fel grunder.
I cirka arton timmar lever jag istället med ett oförlåtligt dåligt mående, med inslag av yrsel och huvudvärk, blandat med en suddig syn på verkligheten.
I de andra åtta timmarna lever jag med ständigt återkommande mardrömmar.
Kanske inte fort
kanske inte lagom
kanske allt för långsamt.
Allt för långsamt.
Tjugofyra timmar som verkar som en evighet.
Det har varit en evighetsdag, som har gått allt för fort.
Fast kanske lagom fort.
Eller alldeles för långsamt.
Det har funnits allt för lång tid, för att hinna tänka mig yr och suddig. Men inte tillräckligt med tid för att sätta in en hamburgare i mikrovågsugnen.
Elva timmar har gått åt till att tänka mig psykiskt berusad, men jag har inte haft en enda minut över till att få en middag färdig. Ja, det tar bara en enda minut. Det hade ändå gett mig över tio timmar och femtio minuter över till att tänka mig illamående.
Som att jag skulle behöva så många timmar för att lyckas med det. Jag skulle hinna döda en häst och sedan göra hamburgarna på egen hand, jag skulle ändå ha tid över till att deppa ihop.
Hur många timmar behöver ett dygn, egentligen? Tjugofyra är överdrivet, jag föreslår tjugofyra minus tjugo -då kan jag göra det jag helst vill, sova bort flera dygn.
Ibland, de dagar då jag känner mig levande, så hade jag kunnat vara vaken i flera veckor.
Jag kan leka rockstjärna;
Henrik Berggren = fly genom veckors och veckors av sömn.
Tommy Lee = fly genom sitt liv genom veckors och veckors av rockstar-festande, supande och slagsmål.
Tjugofyra timmar, cirka sexton timmar i vaket tillstånd. Jag har gjort sorgliga försök till att sova bort min vardag, dock så är det näst intill omöjligt för mig att sova i mer än arton timmar på ett dygn. Resultatet blir självklart ett annat om jag använder mig av mina sömnpåverkande mediciner, men en undermedveten gräns gör att jag inte använder mig av dessa för att sova, på fel grunder.
I cirka arton timmar lever jag istället med ett oförlåtligt dåligt mående, med inslag av yrsel och huvudvärk, blandat med en suddig syn på verkligheten.
I de andra åtta timmarna lever jag med ständigt återkommande mardrömmar.
Kanske inte fort
kanske inte lagom
kanske allt för långsamt.
Allt för långsamt.
Tjugofyra timmar som verkar som en evighet.
torsdag, augusti 05, 2010
Se.
22:30.
För att sammanfatta gårdagen, lite fort;
-svänga höger
-tatueras
-dansa på Pizza Hut
-gräs i trosorna
-gå utan underkläder på Andersberg
Svänga höger blev ett internskämt, mammas vad blev snygg och min rygg blev snygg, jag dansade med Padde på Pizza Hut's uteservering, jag lärde mig att inte kissa i ett dike och att det är obehagligt att sitta utan trosor på en trafikplats, där någon campar i en husbil precis bakom.
För att sammanfatta gårdagen, lite fort;
-svänga höger
-tatueras
-dansa på Pizza Hut
-gräs i trosorna
-gå utan underkläder på Andersberg
Svänga höger blev ett internskämt, mammas vad blev snygg och min rygg blev snygg, jag dansade med Padde på Pizza Hut's uteservering, jag lärde mig att inte kissa i ett dike och att det är obehagligt att sitta utan trosor på en trafikplats, där någon campar i en husbil precis bakom.
fredag, juli 30, 2010
Se.
13:37.
Kära, fina du.
Melissa Horn, du vackra och fantastiska artist, konstnär och poet. Tack för en otrolig torsdagskväll.
När jag har fler ord bakom tungan, så skall jag utveckla min oerhörda glädje som jag kände igår.
Tills dess;
Jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig
jag kan inte skilja på om jag vill va med dig
jag kan inte skilja på om jag vill bli av med dig
jag kan inte skilja på om jag vill skada dig
fredag, juli 23, 2010
Se.
13:37.
Vad jag bryr mig om nu
är att du kommer nära mig
även om det är försent att älska dig
Vad jag bryr mig om nu
är att från samma säng
lyssna till samma regn
Vad jag bryr mig om nu
är att få ut dig ur skallen
är att aldrig ge hela hjärtat för kärlek igen
den tar slut från kyss till kyss
Vad jag bryr mig om nu
är att aldrig ge hjärtat rakt ut
Vad jag bryr mig om nu
är att du ligger vaken
i morgontimmen när regnet slår mot fönstret
och det låter som om det går på dig
Vad jag bryr mig om nu
är att du då ser det
hur smutsigt livet blivit
Och vad jag bryr mig om nu
är att se din blick så sårad
när alla löften klingar falskt
nästa gång du lovar någon allt
Vad jag bryr mig om nu
i dina armar om mig
även om jag vet att jag måste glömma dig
Vad jag bryr mig om är att se dig gråta
för jag har gråtit
och du ringde aldrig
Vad jag bryr mig om är att du kallar på mig
även om jag inte kommer tillbaks till dig
Vad jag bryr mig om är att se som i slowmotion
när du går sönder inuti
så som jag gjorde nyss
Vad jag bryr mig om är att du kallar på mig
även om jag inte kommer tillbaka till dig
Vad jag bryr mig om
är att höra dig andas
veta att du är nära
förlåt, nu slutar jag
Vad jag bryr mig om är att du kallar på mig
även om inte kommer tillbaks till dig
säg nånting
säg nånting
Vad jag bryr mig är att du kallar på mig
även om jag inte kommer tillbaks till dig
Vad jag bryr mig är att du kallar på mig
även om jag inte kommer tillbaks till dig
Vad jag bryr mig är att du kallar på mig
tisdag, juli 20, 2010
Se.
11:41.
Min Socker är sååå mycket bättre än alla andra!
I minst ett år har jag funderat på att göra en dermal bredvid vänstra ögat, och vad skall min vackra Socker ge mig i present? Jo, en dermal! Efter den artonde augusti, så kommer jag att ha ett fint ögonsmycke.
Jag kan inte ens försöka förklara hur varm jag blev i magen, när hon sa att hon fixar biffen.
Åh, Socker, du är den bäst, bästare, bästast <3
(Inte för dina presenter. Många presenter, dessutom. Utan för den du är, den vackra människa som du är.)
---
Jag skall börja blogga oftare nu, än vad jag har gjort de senaste månaderna. Jag känner att jag behöver göra det, för min egen skull. Jag bryr mig inte det minsta om andra läser mina inlägg, jag skriver för min egen skull.
Jag har så många dagböcker, som min psykolog har gett mig i läxa;
- ångestdagbok
-skulddagbok
-självskadedagbok
-vanlig dagbok.
Herre min je, alla ovanstående skall visas upp för min psykolog. Vi skall försöka finna en röd tråd i mina tankar och känslor, för att kunna komma fram till vem jag egentligen är i dagsläget.
Haleda.
Men det är en bra läxa, jag har ingen aning om vem jag är. Jag vet att jag inte är mina diagnoser, jag vägrar att leva efter mina diagnoser. Jag tänker aldrig presentera mig som "Hej, jag heter Nathalie och jag har..." Satan, vad många diagnoser jag hade behövt rada upp.
Jag har inte ens koll på vilka diagnoser som jag har blivit tilldelad, listan har utökats, det vet jag. Men jag vill inte läsa på och börja leva efter "manus". Jag försöker leva efter den människa som jag tror att jag är. Tyvärr så är den människa sjuk och har ett självskadebeteende som heter duga.
Det har blivit ett ständigt återkommande faktum...fem dagar i veckan, tror jag att det har utökats till. Mmh, jag vet...men alla har sina svaga stunder. Kanske har jag fler, eller starkare.
Men hey, jag lever och det tänker jag fortsätta med.
Jag är den viktigaste människan i mitt liv, annars så hade jag inte varit vid liv.
Jag är den viktigaste människan i mitt liv!
Du är den viktigaste människan i ditt liv!
Du är den viktigaste människan i ditt liv!
Lev på riktigt, det är det enda sättet att leva på. Försök att göra ditt liv så bra som du kan.
Vi är dom viktigaste människorna i våra liv!
Love you, bitches.
söndag, juli 18, 2010
Se.
19:30.FÖRSTA GÅNGEN JAG BLOGGAR FRÅN MOBILEN. JAG FÖRSTÅR INGENTING-... JAG KAN INTE ENS SE BOKSTÄVERNA NÄR JAG SKRIVER /:
fredag, juli 16, 2010
Se.
22:53.
16/7-10, fredag.
Ja, precis, fredag.
Varenda dag som har varit den senaste veckan, de har passerat utan någon vidare mening. Och poff, så var det fredag igen.
För mig är fredagar precis som alla andra dagar, min sjukskrivning har gjort mig till ett dags-ovetandes-zombie. Åtminstone tills dess då fredagkvällarna kommer. Då påminns jag alltid om vilket meningslöst liv jag verkligen har.
Jag är tjugo år och borde "dansa högt över varje golv", men vad gör jag? Jo, jag sitter på min ena barstol vid köksfönstret med datorn i knäet och cigaretten i mungipan. Mitt fredagsnöje är att "Supernatural" sänds på kanal5 då.
Hah.
Ja, jag skrattar verkligen åt mig själv. Och i huvudet snurrar tanke efter tanke runt, alla börjar med "Jag skulle kunna ha...". Det finns så många saker som jag skulle kunna ha gjort på fredagskvällarna. Jag skulle kunna ha levt som de flesta tjugoåringar gör.
Jag skulle kunna ha...
Jag skulle kunna ha ha gjort vad som helst, nästan.
Varit full.
Varit hög.
Dansat med mina vänner.
Knullat med alla grabbar som kommer i min väg.
Jag skulle kunna ha skrattat. Jag skulle kunna ha någonting annat än mig själv att skatta åt.
Jag är inte det minsta full.
Inte det minsta hög.
Jag sitter still, i stället för att dansa.
Jag kan snart betrakta mig själv som oskuld igen.
Och jag skrattar bara åt mig själv.
Jag har klagat så länge på att ingen hör av sig till mig, att ingen frågar vad jag gör, vad jag skall göra, om jag vill träffas. Men varför skulle någon fråga mig? Jag frågar aldrig någon. Jag har inte frågat någon på, vad som känns som, evigheter.
Därför befinner jag mig här. I livet. Inte just här på stolen vid fönstret. Och jag har bara mig själv att skylla.
Den här djävla stolen, vid det här djävla fönstret. Det är vindstilla ute och ibland trampar någon förbi ute på gångbanan, annars så är det bara fordon som hörs.
Och det som är mest spännande, det är grabben som har somnat i min soffa, han snarkar.
söndag, juli 04, 2010
Se.
22:25.
Jag känner hur jag långsamt, steg för steg, förvandlas till den svinaktiga slampa som jag en gång varit.
Den destruktiva, svinaktiga, slampa som ville knulla sig fördärvad -i ett hopplöst försök till att förstöra.
Jag trodde att jag ville förstöra alla andras allt. När jag ser tillbaka på den jag trodde att jag var, så ser jag så tydligt och självklart att det var mitt eget allt som jag ville förstöra.
Varför strävar jag efter att bli den "känslokalla", svinaktiga slampa?
Det är ett hopplöst försök till att sluta känna.
Se, vad du har gjort mig. Vem du har gjort mig till. Vart du har satt mig.
Det värsta är att DU inte har gjort mig till någon annan. Jag har gjort mig till den här, jag har satt mig här.
Men det är så enkelt att sätta skuld på dig.
Det är inte dig som jag vill knulla bort, det är mig själv.
Men det är så enkelt att sätta skuld på dig.
Jag vill knulla mig ren, ren ifrån dig.
Egentligen ifrån mig själv.
Men det är så enkelt att sätta skuld på dig!
Det är så enkelt att säga att jag hatar dig!
Men jag hatar mig!
Jag vill knulla mig ren ifrån mig!
Jag är ett tvättäkta svin och jag har någon som skall knulla mig i fördärv.
måndag, juni 28, 2010
Se.
23:10.
I morgon är det två veckor sedan jag sms:ade Sebastian.
Idag, 13 dagar.
I morgon, 14 dagar.
Han har inte sms:at mig sedan dess.
Och han hade antagligen inte sms:at mig innan dess. Om det inte vore för att besvarat mina sms till honom.
13 dagar.
15/6-10 hörde jag senast av honom, enbart för att besvara mitt sms.
13 dagar.
Tretton dagar.
--
Mina mediciner hade inte den minsta verkan.
I ca tre timmar satt jag och hoppades på ett mirakel.
För ca 10 minuter sedan tog jag mer, hoppas att miraklet inträffar.
Jag börjar att bli lite knarkig i huvudet, så nu ska datorn stängas.
söndag, juni 27, 2010
Se.
12:05.
Nora är ingen speciell
Nora har aldrig varit någon speciell. Inte ens när hon ligger på sängen, stirrandes upp i taket, och fantiserar om att hon är en människa som lever ett spännande och händelserikt liv. Kanske en filmstjärna, som den supersnygga Angelina Jolie, eller en popstjärna, som skandalprinsessan Britney, Brittan, Spears. Dom har ju alltid någonting nytt på gång, enligt media.
Jolie som bar sin dåvarandes blod runt halsen, som blev tillsammans med hunken Brad Pitt och skaffar barn till höger och vänster.
Brittan som gick från oskyldig tonårsstjärna och var tillsammans med den lika oskyldiga Timberlake, som hon inte hade sex med, till en revolterande "vuxenstärna" i minimala utstyrslar och senare började med droger och rakade av sig håret.
Dom måste ju verkligen leva till det yttersta.
Men Nora hade inte varit någon speciell, även om hon hade varit supersnygga Jolie, eller skandalprinsessan Brittan. Nej, Nora kommer aldrig att vara någon speciell. Hon kommer att förbli den fantiserande Nora, som varken bär med sig blod eller rakar av sig håret.
Nora tycker att blod är äckligt och svimmar nästan när hon är hos läkaren och ska ta blodprov. Och hon är för feg för att raka av sitt hår. Nora som inte ens har färgat håret eller har sagt till frisören att klippa en modern frisyr.
Nora är en sådan som fantiserar, inte en sådan som gör.
Nej, Nora är inte någon speciell.
12:05.
Göran vill fortfarande ha sex
Göran är gift med Gunilla. Gunilla är snart 54 år och vill aldrig ha sex längre. Hon slutade raka benen för tio år sedan och slutade bry sig om sin vikt efter att dom hade varit gifta i bara fem år. Hon klär sig oftast i lediga och bekväma kläder, d.v.s. oattraktiva kläder.
Det händer dock att Gunilla klär upp sig ibland och kladdar på sig lite smink. Bara mascara och oftast syns det ingen skillnad. Men hon är ju faktiskt gift.
Göran är yngre än Gunilla, bara 48 år.
Göran vill fortfarande ha sex, men inte med Gunilla. Gunilla har blivit ful och småfet. Och när dom väl har sex, så är det tråkigt. Det är "alltid" missionärställningen, "alla" tre gånger i halvåret.
Gunilla är osminkad och ligger mest som en död fisk. En osminkad och tjock död fisk, med håriga ben och bröst som börjar tappa sin form och hänga lite.
Gunilla är så trött på allt som har med sex att göra och anstränger sig inte ens till att fejka en orgasm.
Sexet är så tråkigt att Göran brukar sluta innan han får utlösning. I stället så går han in på toaletten och onanerar till fantasierna om en ung och smärt kvinna i 20-års åldern.
Hon är utländsk, kanske brasilianska. Hon är mörk och har ögon som är fulla av passion och lust. Hennes bröst hänger inte det minsta, utan är fasta och har en vacker form. Dom är sådär lagom stora och är perfekta att klämma på.
Kanske så heter hon Juanita, eller någonting annat. Hon heter absolut inte Gunilla.
Juanita, eller någonting annat, är en gudinna i sängen. Fast dom har inte bara sex i sängen, dom har sex vart som helst. Och Göran är inte alltid överst.
Nu kommer Göran.
Se.
12:03.
För Thomas är homosexuell
Thomas tänker på tjejer hela tiden, säger han. Thomas vill ligga med Marie, säger han, för Marie är snygg.
Men Thomas tänker inte på tjejer, inte på det sättet. Och Thomas vill inte ligga med Marie. För Thomas är homosexuell.
Homosexuella killar vill inte ligga med snygga Marie, homosexuella killar vill ligga med andra killar. Homosexuella Thomas vill ligga med killar som Jocke, men Jocke är heterosexuell och vill ligga med snygga Marie.
Jocke säger att alla hade legat med Marie, om dom hade fått den chansen, för så snygg är snygga Marie. Bögar, flator, straighta tjejer och straighta killar, alla hade legat med syndigt snygga Marie.
Thomas håller med, säger han. Men Thomas håller inte med, inte det minsta. Och Thomas hatar ordet "bög".
Marie har känsla när det gäller snygga kläder och mode. Thomas vill inte ligga med snygga Marie, nej, Thomas vill gå på en shoppingrunda med henne.
Se.
12:01.
Eline är kanske snyggast i hela skolan
Eline är snyggast i 9B, kanske snyggast i hela högstadiet, kanske snyggast i hela skolan.
Eline är smal, har timglasfigur och stora bröst. 75C. 75C till klädstorleken XS, men ibland behöver hon S.
Eline är populär och tillhör dom häftiga brudarna. De där brudarna som stör på lektionerna och röker bakom matsalen på rasterna. De där brudarna som köper äcklig sprit av langare, super sig dyngraka och sedan skryter om det i skolan på måndagarna.
Eline köper hembränt som kostar 60:- och säger att hon tycker att det smakar okej. Eline tycker inte att det smakar okej, hon tycker att det smakar vedervärdigt. Men procenthalten är hög och det är det viktigaste.
Eline säger att det är roligt att vara full, men det är lögn. Eline super för att tappa bort sig själv för en stund och vara någon annan.
Eline är kanske snyggast i hela skolan och tillhör dom häftiga brudarna, då måste hon supa sig redlös allt som oftast. Det hör ju till.
Eline är smal och snygg och klunkar äcklig sprit tills dess att hon mår illa och klöks, men sväljer och ler. Efter en paus på fem minuter dricker hon mer äcklig sprit, lite mer försiktigt bara.
Eline är snygg och full.
Hon dansar som Madonna och har allas blickar på sig, hon vet det. Hon är snygg, hon vet det också.
Eline är utmattad av Madonnadansen och törstig, så hon klunkar mer äcklig sprit. Hon började ju bli lite nykter, trots allt.
Eline var inte i närheten av nykter, hon var dyngrak. Vad ska man förvänta sig, efter en liter hembränt?
Men Eline vill vara så full som möjligt, annars är hon sig själv. Därför äter inte Eline innan hon ska supa till det.
Eline är snygg och dyngrak.
Hampus tunga är långt ner i Elines hals och hans händer är innanför hennes kläder. Men det är okej, Hampus är 18 år och har körkort.
Att hångla med en grabb som är arton är häftigt. Och Hampus är snygg, det tycker alla, så då är det mer än häftigt.
Eline hade lika gärna grovhånglat med Erik. Erik går i 9A och är en riktig tönt.
Eline vill bara förstöra för sig själv, förstöra sig själv. På ett häftigt sätt, såklart.
För Eline är kanske snyggast i hela skolan och hon är häftig.
tisdag, juni 22, 2010
Se.
09:00.
En hyvens karl lagade mitt internet på mindre än två minuter.
Jag ringde Stena i onsdags, så det tog "bara" sex dagar innan dom sände mig den lille farbrorn med ett gott sinne för humor.
Jag tycker inte om Stena, med jag tycker om den rediga och tekniska karln som dom sände mig som ett mirakel!
torsdag, juni 17, 2010
Se.
21:12.
Juni börjar nå sitt slut, men känns som igår, då Sebastian gjorde slut.
Det hade lika gärna kunnat vara igår, mina känslor är de samma.
Men det var inte igår, inte förra veckan, det var den femte januari. Fem och en halv månad sedan.
Fem och en halv månad.
Jag minns det som igår, det känns som en evighet sedan.
Fem och en halv månad.
Har det gått för kort tid, för att jag skall ha förväntats läka? Har det gått alldeles för lång tid, för att jag skall fortsätta känna?
En dag, en evighet?
Det enda som jag vet säkert, det är att jag levde ett annat liv.
lördag, maj 29, 2010
Se.
18:27.
Huvudvärk
Yrsel
Illamående
Det är inte
diktatorn
i mig som får min kropp att
skrika för sitt liv
Diktatorn
har tagit ledigt
Det är jag
jag, jag, jag
som skriker mig hes
Jag skriker ljudlöst nu
Jag skriker så mycket
som lungorna klarar av
Jag skriker lite till
Det är
rakbladstankar
som far runt i huvudet på mig
Hjälplinjen
har för många som ringer
för att ta emot mitt samtal
Mina vassa tankar
växer sig större
Utan hjälp
blir det min utväg
onsdag, maj 26, 2010
Se.
26/5 kl. 23:54 - 27/5 kl. 17:01.
Huvudvärk
Yrsel
Illamående
Berg- och dalbanor
Och en hel kropp som
skriker
och
övertalar
likt en
diktator
Berg- och dalbanan skulle stanna och jag skulle kunna kliva ur vagnen. Allt som skulle återstå var barnkaruseller, kiosker med sockervadd, popcorn och Loka med päronsmak.
Diktator
Ingen
Huvudvärk
Ingen
Yrsel
Inget
Illamående
MEN
Vad är en
diktator
utan
regler?
Hela min kropp skrek
Från skrik till viskning
Viskningar
Det är viskningar som är
svårast
att hantera, ibland
ohanterbara
Lenare än sammet
Hårdare än berget
Vassare än rakblad
Det är vad som krävs
rakblad
Rakblad eller vad som helst
Bara det är
vasst
Vad-som-helstet
Vass, vassare, vassaste
Ju vassare vad-som-helstet är, desto snabbare får jag lämna den här slutna kurvan. En kista i tungt järn, med rostigt lås gör det svårt för nyckeln att tränga in. I den kistan ligger
vass, vassare, vassaste
inlåsta.
MEN
Vad är en
diktator
utan
regler?
Hela min kropp skriker
Högt, högre, högst
Likt ett straff åker jag med en fart som gör att accelerationens belopp i horisontella och vertikala kurvor blir högre än vad människor normalt upplever.
Men ändå lägre än vad de klarar av utan att skada sig.
Jag åker
fortkörnings-böter-fort
förbi perrongen
Om och om
igen
Utan tillåtelse att nå den
måndag, maj 10, 2010
Se.
23:20.
31:a maj lämnar jag Sverige, för att spendera fjorton dagar i Italien.
31/5.
10:e maj.
10/5.
=
21 dagar kvar.
3 veckor.
Pappa kör mig till Göteborgs flygplats.
Sedan skall jag:
Flyga till Milano ensam.
Ta bussen från Milanos flygplats till centralstationen.
Ta tåget från Milanos centralstation till Genovas tågstation.
Ta tåget från Genovas tågstation till Savonas tågstation.
Förhoppningsvis, så hämtar nonno mig där.
Jag har inte tagit bussen till Göteborg ensam, någonsin.
Än mindre tagit mig runt, på egen hand, i ett land där dom inte talar väl engelska. Och jag skall inte bara ta mig från punkt A till punkt B -jag skall ta mig från A, till B, till C, till D.
Men jag behöver åtminstone inte ta bussen till Göteborg. Det hade ju varit lite väl jobbigt?
Om min nervositet och oro inte har framgått tydligt, så; jag är rädd, räddare, räddast! Det har funnits stunder, så jag funderat på att inte resa över huvud taget -mina egna tankar och känslor säger åt mig att inte fullborda denna resan.
Mitt hjärta, som slår utanför bröstkorgen.
Mina andetag, som plötsligt försvinner.
Min syn, som suddas ut.
Min ångest. Ja, ångest. Ren och skär sådan.
Säger åt mig att stanna hemma, trots att jag länge velat genomgå en sådan resa (både fysisk såväl psykisk).
Klockan har passerat midnatt.
31:a maj.
31/5.
11:e maj.
11/5.
=
20 dagar.
2 veckor + 6 dagar.
3 veckor - 1 dag.
31:a maj lämnar jag Sverige, för att spendera fjorton dagar i Italien.
31/5.
10:e maj.
10/5.
=
21 dagar kvar.
3 veckor.
Pappa kör mig till Göteborgs flygplats.
Sedan skall jag:
Flyga till Milano ensam.
Ta bussen från Milanos flygplats till centralstationen.
Ta tåget från Milanos centralstation till Genovas tågstation.
Ta tåget från Genovas tågstation till Savonas tågstation.
Förhoppningsvis, så hämtar nonno mig där.
Jag har inte tagit bussen till Göteborg ensam, någonsin.
Än mindre tagit mig runt, på egen hand, i ett land där dom inte talar väl engelska. Och jag skall inte bara ta mig från punkt A till punkt B -jag skall ta mig från A, till B, till C, till D.
Men jag behöver åtminstone inte ta bussen till Göteborg. Det hade ju varit lite väl jobbigt?
Om min nervositet och oro inte har framgått tydligt, så; jag är rädd, räddare, räddast! Det har funnits stunder, så jag funderat på att inte resa över huvud taget -mina egna tankar och känslor säger åt mig att inte fullborda denna resan.
Mitt hjärta, som slår utanför bröstkorgen.
Mina andetag, som plötsligt försvinner.
Min syn, som suddas ut.
Min ångest. Ja, ångest. Ren och skär sådan.
Säger åt mig att stanna hemma, trots att jag länge velat genomgå en sådan resa (både fysisk såväl psykisk).
Klockan har passerat midnatt.
31:a maj.
31/5.
11:e maj.
11/5.
=
20 dagar.
2 veckor + 6 dagar.
3 veckor - 1 dag.
lördag, maj 01, 2010
Se.
21:57.
Hur kan någonting rätt kännas så fel?
Samtidigt så rätt?
Din skönhet på min skärm, var likt en fjäril en sommardag -vacker att se på, lockande att fånga, men någonting som man har blivit tillsagt att inte röra vid.
Hur kan någonting rätt kännas så fel?
Samtidigt så rätt?
Din skönhet på min skärm, var likt en fjäril en sommardag -vacker att se på, lockande att fånga, men någonting som man har blivit tillsagt att inte röra vid.
måndag, april 12, 2010
Se.
16:08
Det var en gång
Det var en gång, för länge länge sedan, i ett litet land långt långt bort, en fattig flicka med trasiga kläder och skrubbsår på sina knän.
Hon bodde i en liten dal mellan två berg och hade alltid undrat vad som fanns bortom bergen, sken solen starkare där, stod träden redan i blom där?
Flickan brukade fråga sin far, som för länge sedan hade bott på andra sidan berget och som hade rest till den lilla dalen för att sälja sina varor. Hennes far stannade i den dalen efter att ha träffat en ung kvinna i byn. En kvinna med hår så svart som synden och med ögon så blå som havet.
Flickan hade alltid fått höra hur lik hon var sin mor, hur hennes ögon glänste likt safirer precis som hennes mors en gång gjort.
Fadern besvarade den lilla flickans fråga på samma sätt var gång, bortom bergen finns en hel värld med ängar fyllda av blommor som spred en underbar doft med vinden. Men ängarnas skönhet kunde aldrig jämföras med kvinnans skönhet, dofterna kunde aldrig jämföras med kvinnans doft av kärlek.
Fadern såg mer skönhet i den lilla byn instängd mellan två berg, än han någonsin sett på andra sidan bergen, i den stora vida världen.
Fadern hade lämnat ett liv i lyx, för att omfamna ett liv i fattigdom men som samtidigt var det rikaste livet han kunnat önska sig. Han hade funnit äkta kärlek i en dal som han egentligen inte varit menad att resa till, men som av ödet kom att hamna i.
Det var en gång
Det var en gång, för länge länge sedan, i ett litet land långt långt bort, en fattig flicka med trasiga kläder och skrubbsår på sina knän.
Hon bodde i en liten dal mellan två berg och hade alltid undrat vad som fanns bortom bergen, sken solen starkare där, stod träden redan i blom där?
Flickan brukade fråga sin far, som för länge sedan hade bott på andra sidan berget och som hade rest till den lilla dalen för att sälja sina varor. Hennes far stannade i den dalen efter att ha träffat en ung kvinna i byn. En kvinna med hår så svart som synden och med ögon så blå som havet.
Flickan hade alltid fått höra hur lik hon var sin mor, hur hennes ögon glänste likt safirer precis som hennes mors en gång gjort.
Fadern besvarade den lilla flickans fråga på samma sätt var gång, bortom bergen finns en hel värld med ängar fyllda av blommor som spred en underbar doft med vinden. Men ängarnas skönhet kunde aldrig jämföras med kvinnans skönhet, dofterna kunde aldrig jämföras med kvinnans doft av kärlek.
Fadern såg mer skönhet i den lilla byn instängd mellan två berg, än han någonsin sett på andra sidan bergen, i den stora vida världen.
Fadern hade lämnat ett liv i lyx, för att omfamna ett liv i fattigdom men som samtidigt var det rikaste livet han kunnat önska sig. Han hade funnit äkta kärlek i en dal som han egentligen inte varit menad att resa till, men som av ödet kom att hamna i.
söndag, april 11, 2010
Se.
10:52.
2010-04-08, torsdag.
Knackningen på ytterdörren var väntad, jag visste att det skulle vara blomsterbudet -fast iofs, så skulle det lika gärna vara Jehovas vittnen som vill få mig att konvertera till deras tro...och få mig att köpa en biljett till Evighetståget.
Men tittögat visade mig ett blomsterbud, som såg helt vilsen ut. När jag öppnade dörren och hälsade på honom, så gav han inget "hej" tillbaka -han sa endast "Det här skall vara ditt...", så vände han på klacken och vandrade ner för trappan. Haleda, jag blev helt till mig.
När jag, försiktigt, öppnade inslagspappert så slog mitt hjärta snabbtsnabbtsnabbt. Samtidigt hoppade det över några hjärtslag, då och då.
Herre min je, vilken syn!
Och herre min je, vilket léende!
Och, kanske det "värsta", jag satt och andades in rosens doft. Och jag som inte ens tycker att blommor luktar gott!
Jag misstänker att det var tanken som doftade gott, inte rosen.
Jag undrar hur hon doftar.
G <3
2010-04-08, torsdag.
Knackningen på ytterdörren var väntad, jag visste att det skulle vara blomsterbudet -fast iofs, så skulle det lika gärna vara Jehovas vittnen som vill få mig att konvertera till deras tro...och få mig att köpa en biljett till Evighetståget.
Men tittögat visade mig ett blomsterbud, som såg helt vilsen ut. När jag öppnade dörren och hälsade på honom, så gav han inget "hej" tillbaka -han sa endast "Det här skall vara ditt...", så vände han på klacken och vandrade ner för trappan. Haleda, jag blev helt till mig.
När jag, försiktigt, öppnade inslagspappert så slog mitt hjärta snabbtsnabbtsnabbt. Samtidigt hoppade det över några hjärtslag, då och då.
Herre min je, vilken syn!
Och herre min je, vilket léende!
Och, kanske det "värsta", jag satt och andades in rosens doft. Och jag som inte ens tycker att blommor luktar gott!
Jag misstänker att det var tanken som doftade gott, inte rosen.
Jag undrar hur hon doftar.
G <3
lördag, april 03, 2010
Se.
23:14.
Varenda morgon när jag klev innanför dörrarna till skolan, så undrade jag vilka kläder du skulle bära. Det blev lite som ett spel, att varenda morgon försöka lista ut vad du skulle vara iklädd.
Du var alltid så otroligt vacker, en fröjd för ögat.
Vad jag minns tydligast, var dina lockar som du gömde under en svart mössa. Din lila tröja, som du hade en skinjacka över. Dina svarta byxor, dina converse, din axelremsväska.
Dina lockar har inte visats på allt för länge, din mössa var spårlöst borta, din lila tröja mindes du inte när jag kom att tala om den, skinjackan har jag inte skådat på evigheter, dina svarta byxor är solblekta och utbytta, dina converse ligger i duschen och luktar kattkiss, du har bytt ut din axelremsväska mor en ryggsäck.
Men du är lika vacker ändå. Du är vacker vad du än bär, eller inte bär.
Men du var vackrare när du gick bredvid mig och höll min hand.
Varenda morgon när jag klev innanför dörrarna till skolan, så undrade jag vilka kläder du skulle bära. Det blev lite som ett spel, att varenda morgon försöka lista ut vad du skulle vara iklädd.
Du var alltid så otroligt vacker, en fröjd för ögat.
Vad jag minns tydligast, var dina lockar som du gömde under en svart mössa. Din lila tröja, som du hade en skinjacka över. Dina svarta byxor, dina converse, din axelremsväska.
Dina lockar har inte visats på allt för länge, din mössa var spårlöst borta, din lila tröja mindes du inte när jag kom att tala om den, skinjackan har jag inte skådat på evigheter, dina svarta byxor är solblekta och utbytta, dina converse ligger i duschen och luktar kattkiss, du har bytt ut din axelremsväska mor en ryggsäck.
Men du är lika vacker ändå. Du är vacker vad du än bär, eller inte bär.
Men du var vackrare när du gick bredvid mig och höll min hand.
torsdag, mars 18, 2010
Se.
19:58.
Elva dagar har passerat sedan jag senast uppdaterade det här fanskapet.
Elva dagar.
Det är mycket som har hänt under dessa dagarna, men när jag tänker tillbaka på dom så ser jag ingenting. Ingenting som är värt att nämna.
Tidigare kunde jag dela med mig av allting, så väl som ingenting. När jag påbörjade de flesta ingentingen, så brukade dom utvecklas till ett av någontingen.
Men så är det inte i dagsläget.
Nu utvecklas inte ingenting till någonting, någontingen utvecklas till ingenting.
Nu skall vi se;
Fråga mig om hur jag mår, och jag svarar genom att rycka på axlarna och säga "åt helvete" med ett ganska så muntert tonläge.
Det är så det är, dag efterdag. De där dagarna efter de tidigare dagarna, de har varit så många dagar att jag inte har en svensk fasad längre.
Jag svarar inte längre med de där sverige-lagom svaren.
"Hur mår du?"
"Jodå, jag mår bra."
Fast det gör lagomsvensken inte egentligen, hon svarar så för att det är så man skall svara.
Lagomsverige, mellanmjölk, svenssonfamiljer, Volvos, Ikeamöbler.
Precis som alla andra.
Jag inreder med Ikeamöbler, för det är billigast. Jag dricker mellanmjölk, för lättmjölk smakar mer som vatten än som mjölk och standardmjölk smakar nästan som grädde.
Jag svarar sanningsenligt, jag mår dåligt som fan. Jag mår inte sverigelagom, hälften bra och hälften dåligt. Jag mår kasst som in i helvete.
Efter ni har frågat mig om hur jag mår, efter att ni har fått mitt icke traditionella sverigesvar, så ser ni ofta åt ett annat håll eller så låtsas ni inte om mitt svar alls. För Sverige är inte vana det där.
Mellanmjök.
Precis som alla andra, så måste jag gå till en mataffär för att inhandla just mat. Fast skillnaden är att "Eva 43" sminkar sig och fixar håret sådär lite halvdant, medan jag är osminkad och har samma frisyr som jag vaknade med för flera dagar sedan. Och samtidigt som "Lena 36" nästan har valt sina kläder med stor omtanke, bara för att gå till Hemköp och handla smör och Aftonbladet, så går jag in på samma Hemköp i samma pyjamasbyxor som jag inte bara sov i förra natten, jag hade faktiskt på mig dom i måndags också...och idag är det, Gud bevare mig väl, torsdag. Jag går där, i pyjamas och random tröja, osminkad och med morgonfrisyren som jag jobbat på sedan i söndags. Jag kanske till och med har lördagens mascara under ögonen, den trillade väl ner någon gång under natten mellan sverigefestlördagen och söndagen.
Oh, stackars mig.
Nej, stackars Eva som måste göra sig fin för sin mellanmjölk. Och stackars Lena som har klädångest för att köpa Lätt&Lagom.
"Hur mår du?"
Elva dagar har passerat sedan jag senast uppdaterade det här fanskapet.
Elva dagar.
Det är mycket som har hänt under dessa dagarna, men när jag tänker tillbaka på dom så ser jag ingenting. Ingenting som är värt att nämna.
Tidigare kunde jag dela med mig av allting, så väl som ingenting. När jag påbörjade de flesta ingentingen, så brukade dom utvecklas till ett av någontingen.
Men så är det inte i dagsläget.
Nu utvecklas inte ingenting till någonting, någontingen utvecklas till ingenting.
Nu skall vi se;
Fråga mig om hur jag mår, och jag svarar genom att rycka på axlarna och säga "åt helvete" med ett ganska så muntert tonläge.
Det är så det är, dag efterdag. De där dagarna efter de tidigare dagarna, de har varit så många dagar att jag inte har en svensk fasad längre.
Jag svarar inte längre med de där sverige-lagom svaren.
"Hur mår du?"
"Jodå, jag mår bra."
Fast det gör lagomsvensken inte egentligen, hon svarar så för att det är så man skall svara.
Lagomsverige, mellanmjölk, svenssonfamiljer, Volvos, Ikeamöbler.
Precis som alla andra.
Jag inreder med Ikeamöbler, för det är billigast. Jag dricker mellanmjölk, för lättmjölk smakar mer som vatten än som mjölk och standardmjölk smakar nästan som grädde.
Jag svarar sanningsenligt, jag mår dåligt som fan. Jag mår inte sverigelagom, hälften bra och hälften dåligt. Jag mår kasst som in i helvete.
Efter ni har frågat mig om hur jag mår, efter att ni har fått mitt icke traditionella sverigesvar, så ser ni ofta åt ett annat håll eller så låtsas ni inte om mitt svar alls. För Sverige är inte vana det där.
Mellanmjök.
Precis som alla andra, så måste jag gå till en mataffär för att inhandla just mat. Fast skillnaden är att "Eva 43" sminkar sig och fixar håret sådär lite halvdant, medan jag är osminkad och har samma frisyr som jag vaknade med för flera dagar sedan. Och samtidigt som "Lena 36" nästan har valt sina kläder med stor omtanke, bara för att gå till Hemköp och handla smör och Aftonbladet, så går jag in på samma Hemköp i samma pyjamasbyxor som jag inte bara sov i förra natten, jag hade faktiskt på mig dom i måndags också...och idag är det, Gud bevare mig väl, torsdag. Jag går där, i pyjamas och random tröja, osminkad och med morgonfrisyren som jag jobbat på sedan i söndags. Jag kanske till och med har lördagens mascara under ögonen, den trillade väl ner någon gång under natten mellan sverigefestlördagen och söndagen.
Oh, stackars mig.
Nej, stackars Eva som måste göra sig fin för sin mellanmjölk. Och stackars Lena som har klädångest för att köpa Lätt&Lagom.
"Hur mår du?"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)