Se.

17:15.

Skrivet 24/12-08, kl. 22:17.

God jul, du kommersiella svensson-barn,
Kristu födelse är för dig var år likadan.
Lagomland -ditt egentliga överflöd,
köttbullar, prinskorv och hembakat bröd.
Ett berg av klappar från påhittad tomtegubbe.
Pappa sitter redo med sin första, andra, tredje nubbe.
Vovve, Volvo och en påkostad villa.
Pappas koncentration ligger på att inte drycken spilla.
Bilbana och tevespel är inte längre lika kul.
God jul svensson-barn, god jul.

Se.

12:47.

Hört på P3:

-Byt namn på kent.
-Till vadå?
-Kuk. Så kan man säga: "Vilken Jocke Berg?" "Jo, han kuk-Jocke Berg".

Se.

21:10.

Detta eviga scenframträdande som aldrig tar slut, vad ska det vara bra för?

Se.

10:19

Första december = tjugotre dagar kvar till julafton = tjugotre dagar kvar av ångest och stress.
Och min personliga ekonomi kan liknas med nedförsbacken på en berg- och dalbana.

Men för att glädja den andra parten i förhållandet så ska jag, så kallat, julstäda och sätta upp adventsljusstaken i fönstret. Den där ljusstaken blir antagligen det enda julpyntet som kommer att kunna skådas i ettan.
Om jag inte tar mig orken att hitta den lilla bordsgranen som jag förmodligen har slängt. Den hade man kunnat ha på barbordet, sådär på kanten, så att den syns men om jag väljer så behöver jag inte se den. Och julklappar hade man kunnat lägga på en hög bredvid för att få den där myyyyyysiga julkänslan, som katterna hade förstört genom att klösa sönder inslagspappret.
Alltså: adventsljusstake, men inte mer.

Idag hade jag gärna sett mig åka in till staden för att införskaffa ett par julklappar till, för när jag vet vad folket önskar och jag vet vad jag vill ge så har jag en önskan att inhandla det nu, nu, nu. Då finner julen mig vart jag än håller mig gömd.
Om däremot julkapparshysterin blir en sådan att jag stressar fram och tillbaka över samma gator endast för att finna NÅGONTING, VAD SOM HELST, att ge som gåva blir det mest en plåga inuti och jag känner ingen tacksamhet, ingen givmildhet. Om julklappsköpande når den nivån så handlar det bara om ett jävla pengabyte mellan människor. "Du får 225,50:- av mig och jag får 675:- av dig."

(Helst hade jag ignorerat julen och allt som tillkommer.)

Se.

11:34.

Om jag ändå vore tillräcklig.

Se.

20:31.

Under morgondagen skall jag infinna mig på restaurangen för en intervju som kan bli min räddning i vardagen. Ett arbete som kan ge mig titeln "servitris", en inkomst som jag gör mig förtjänt av och en belåtenhet inuti.
Ett arbete inom reataurangbranschen är någonting som jag länge önskat och nu kan min dröm bli min verklighet.
Men accepterar restaurangbranschen anställda med mitt utseende?
Aldrig tidigare har oroat mig för att inte accepteras på grund av mitt utseende, aldrig förut har jag tänkt att "om jag genomgår detta så kan det hända att arbetet jag söker går till någon annan". Mina piercingar har jag aldrig sett som ett hinder, tvärtom så har dom hjälpt mig att komma längre -jag har fått uttrycka min personliga stil och jag har accepterat mig själv. Nu när jag är ute på arbetsmarknaden så vandrar jag mig vilse -den som jag har lyckats acceptera kanske inte accepteras ute i den verkliga världen. Kanske är min personlighet rätt, men mitt piercingbeklädda ansikte och min tatuerade vänsterarm, samt hals, fel. Kanske anses min personliga stil nu vara stötande, i stället för vad den ansågs vara tidigare, i skolansvärld -modig och uttrycksfull.
Men jag får inte glömma min egen acceptans, jag fann mig själv och jag trivs. Ingenting är viktigare än min acceptans till mig själv, det är jag som ska tillbringa resten av mitt liv med mig. Och jag måste minnas att om jag inte blir anställd på grund av mitt utseende så är det inte mig det är fel på -det är samhället. Och det tror jag på!

Se.

21:04.

Ensamhet, tvåsamhet.
Skillanden är inte alltid lätt att se.

Se.

22:53.

Jag känner mig som en klockren hemmafru, de som är så populära att visualisera. De som tar hand om hemmet och sedan sitter och väntar på att mannen ska komma innanför dörren. De som känner som att de är ute och ser världen när de åker till affären, eller när det äntligen kommer ett teveprogram som är värt att se. Men det går ju att se på teve, även när det bara visas skit -om man redan har dammsugit och diskat.


Ta inte det här fel, jag är inte olycklig.
Det kanske bara ser så ut.

Se.

12:44.

2008-11-13, torsdag.
Trettiofem veckor.
Åtta månader.
Dag nummer ett som förlovade.



Sebastian Björding, igår, idag, imorgon.
Jag älskar dig.

Se.

18:55.

Mina tankar leder mig baklänges på den asfalterade väg jag vandrat på så många gånger förr. Mina tankar leder mig baklänges tillbaka på den asfalterade väg som mina knän så ofta mött när mina reflexer inte varit kapabla att tala om för mina händer att de ska ta smällen.
Den vägen, den vägen.
Den som endast leder till självfördärv.
Den vägen, den vägen.
Som stillbilder ser jag scener ur tidigare fall, då jag lämnat sommarkyssar helskinnad men tagit mig ur vinterslask med skrapsår. Jag ser stillbilder och gulnande fotografier ur tidigare fall. Jag har agerat fotograf för mina egna beslut, mina taskiga omdömen och mina svåra danssteg i rännstenen -samtidigt är jag mitt eget fotoalbum, till för att påminna om konsekvenserna. Jag är berättarrösten som talar till mitt inre, jag påminner om förra gången, uppmanar att låta bli, bannar när jag går min egen väg. Jag är aktrisen som agerar fel. Jag är mitt eget manus som talar falskt.
Jag är den asfalterade vägen som jag vandrar, faller och ligger kvar på.

Se.

14:48.

Nu när jag är arbetssökande så har jag så mycket tid till saker som jag ändå aldrig tar mig tid att göra, hur mycket tid jag än har.
Den skolrelaterade ångesten har inte ännu släppt, så jag har ingen ork till att lägga energi på annat som i sin tur kan komma att orsaka mig mer ångest.
Så här ligger jag, dag ut och dag in, i sängen. Jag vill fortfarande inte gå utanför ytterdörren och jag vill inte ännu ägna mig åt hushållssysslorna som är viktiga för min trivsel, min sambos trivsel och mina katters trivsel, men jag tar dom till mig -ibland, men det går för lång tid mellan gångerna då jag gör det. Jag diskar när det inte längre finns rena tallrikar och jag lagar mat eftersom jag har vetskap om att min pojkvän behöver äta, men jag kan inte ännu tänka på mina behov.
Jag flyr ifrån vardagen, behoven och ångesten genom att tillbringa mina timmar och dagar i sängen med teven och datorn påslagen -serier håller mig undan från den verkliga världen. Dom få gånger som det kommer någonting för verkligt på teve väljer jag att försöka sova, eftersom jag inte orkar tänka på det jag egentligen behöver tänka på.
Men idag, idag valde jag att varken att byta kanal eller försöka sova. Idag valde jag att ta verkligheten till mig, idag valde jag att låta mig själv tänka.
Det är inte ofta som Oprah Winfrey tar upp ämnen som jag är intresserad av, kanske tar hon upp någonting som är intressant för mig två eller tre gånger per år -känns det som. Jag brukar inte ens se efter vad programmet ska handla om, för jag känner inte att det är värt att lägga den minuten på någonting sådant. Det är bara ett waste of time.
Men idag, idag berättar en far om sin sons missbruk -ur hans egen synvinkel. Och en del av mig blev tacksam, jag kände att "äntligen handlar inte allting om missbrukaren".
Vi anhöriga behöver en röst som talar för oss, för vi anhöriga behöver hjälp! Vi lever i en vardag tillsammans med en missbrukare och vi behöver hjälp!
Jag heter Nathalie och jag är ett missbrukarbarn.
Från det att jag föddes, och egentligen innan dess, fram tills att jag var närmare elva så levde jag i en dysfunktionell familj. Mina föräldrar missbrukade heroin.
Men jag ska inte berätta om mina föräldrars missbruk, jag ska berätta om hur mina föräldrars missbruk påverkade MIG. Ja, det är min tur att vara egoist.
Jag har aldrig trott att mina föräldrars missbruk har påverkat mig så mycket, men jag har blivit brännmärkt. Och det har alla som har levt tillsammans med missbrukare. Vi anhöriga har fått ta över många problem ifrån våra missbrukare och vi har fått ta mycket skit.
Det var mina föräldrar som var kriminella, det var min far som fick avtjäna straff i fängelse -men det gav mig så mycket mer än ett straff. Jag somnade på kvällen i en undran om min far skulle vara hemma när jag vaknade, jag vaknade av oro för att min far inte skulle vara hemma och för att han inte skulle vara hemma på väldigt, väldigt länge. Jag litade inte på min far. Jag litade inte på någon, för jag trodde att alla skulle lämna mig. Jag litade bara på min mor, som jag hade ett osunt förhållande med. Vi levde i symbios. Hon var mitt allt, min hela värld. Hon skulle aldrig lämna mig och jag skulle aldrig lämna henne. Vi sov i samma säng och vi höll varandra i handen under hela natten.
Min tillitsstörning var inte där för intet, min far försvann ofta och det gjorde även andra i min tillvaro. Vart tog alla vänner vägen, ja, jag trodde att mammas och pappas vänner var mina vänner. Men vart tog dom nu vägen, då? Jo, dom dog.
Överdoser. Överdoser. ÖVERDOSER.
Trots att det nu är över åtta år sedan mina föräldrar tog sig ur sina missbruk och trots att min far inte har försvunnit sedan dess så har jag inte än lärt mig att lita på honom fullt ut -för jag lever fortfarande i en oro om att han en dag ska försvinna. Och jag litar inte på andra människor, jag släpper inte in andra människor. Jag lär inte känna dom och dom lär inte känna mig. För när jag har släppt in dom och lärt mig att älska dom, så försvinner dom.
Jag har alltid haft svårigheter med skolan, jag har alltid haft hög frånvaro -jag ville bara vara hemma med min mor, min värld, mitt allt. Min frånvaro har hållt i sig genom alla år och även mina svårigheter. Jag har alltid känt ett tvång att vara det duktiga barnet, det presterande barnet -vilket har orsakat mig enorm prestationsångset och på grund av den så har jag släppt allt, jag gjorde ingenting i skolan istället för att göra allt och göra det så jävla bäst.
Under min gymnasietid bytades den ena matteläraren ut för den andra och jag öppnade mig inte för någon av dom, dom skulle ju bara försvinna igen. Men så började Maria...
Maria Bring. Mina ögon tåras av bara tanken på dig och mitt hjärta värker av saknad. Det låter som att Maria dog, men hon blev erbjuden ett bättre arbete och accepterade erbjudandet. Jag har aldrig känt mig så sviken av någon som jag kände mig av Maria.
Maria blev min räddning, både i skolan och utanför. Hon var den ultimata människan, så godhjärtad, så underbar. Nej, hon var inte allt det jag tidigare nämnde, hon ÄR den ultimata människan, så godhjärtad, så underbar.
Hon fanns alltid där för mig, när jag mådde bra och när jag mådde dåligt. Hon blev en vän, en klippa, en räddning. Och jag gav henne min tillit, jag släppte in henne.
Hon ringde och väckte mig på vardagar för att hjälpa mig att komma upp i tid för att hinna till skolan i tid, hon ringde mig för att höra efter hur det var med mig, hon fikade med mig efter skoltid för att uppmuntra mig att fortsätta.
En kväll när jag mådde extra dåligt så bjöd hon hem mig, hon bakade scones och fick mig att prata. Hon fick mig att må bättre.
Innan sommarlovet 2008 berättade hon för mig om jobberbjudandet, att hon hade accepterat det och att hon inte skulle fortsätta att vara min mattelärare till hösten. Det kändes som att mitt livs kärlek hade gått ifrån mig.
Jag inbillade mig att jag var arg på henne, men jag var så förstörd av hennes beslut. Jag var så ledsen och så besviken. Men inför henne var jag arg och jag slutade prata med henne. Och på skolavslutningen innan sommarlovet, vår sista dag tillsammans på skolan, lämnade jag henne utan ett avsked. Jag sa inte hejdå, jag kunde inte se på henne. Hon hade missbrukat min tillit och hon krossade mig.
Men jag älskade henne så, för att hon hade gjort så mycket för mig och för att hon var den människa som hon är.
När höstterminen började hade högre frånvaro än någonsin. Jag hade inte längre någon trygghet på skolan, inte ens min pojkvän kunde ge mig den tryggheten i skolan som jag hade så stort behov av.
Jag kämpade mig igenom två och en halv månad innan jag beslutade mig för att skriva ut mig ifrån skolan och bli arbetssökande. Jag kan helt ärligt säga att om Maria fortfarande hade funnits på skolan så hade jag kämpat hårdare, men utan en trygghet så klarade jag inte av det.
Och här har ni ett exempel på hur min fars kriminallitet har format mig. Det har tagit mig år att kunna puzzla ihop de bitar som krävdes för att göra denna självanalys, men nu när jag kommit fram till det har jag aldrig varit mer säker.
Jag är ständigt sökande efter trygghet, men jag tillåter den aldrig att finnas kvar.
Efter att Maria flyttade ifrån Halmstad så har jag knappt pratat med henne, jag vet inte längre vad jag ska säga henne. En del av mig är fortfarande så säker på att hon svek mig och att hon lämnade mig, men det handlar inte om mig.
Men jag har ingen aning om hur jag ska kunna lita på henne på samma sätt som förut, jag vet inte hur jag ska kunna prata med henne på samma sätt som förut.
Jag behöver en sådan trygghet för att känna mig säker och för att jag ska känna att jag hör hemma någon stans.
Jag känner mig rotlös på grund av min familjs ständiga flyttande. En vräkning, en flytt, en ny vräkning, en till flytt osv osv. Jag känner mig bara "hemma" och trygg genom andra människor.
Och nu gör jag inte ens det längre.

Se.

16:04.

Nu lämnar jag alla pretentiösa ordval bakom mig, för att kunna skriva över huvud taget.
Det verkar dock som att jag tappat alla ordval, pretentiösa som vardagliga. Det verkar också som att jag tappat förmågan att bygga upp meningar, men vad som skrämmer mig mest är att jag har förlorat hela tankesättet -jag vet inte längre vad jag vill få ur mig. Och samtidigt är det så mycket som behöver komma ut, jag vet vad jag behöver berätta men jag vet inte varför.
Det känns som att jag förlorade en del av mig själv när jag förlorade "intresset" för att skriva.
Nu hade jag lika gärna kunnat ta upp allting i ett och samma inlägg, uppradat i punkter. Och vad fan, det är precis vad jag tänker göra. Om jag inte kan få ur mig orden så som jag egentligen önskar, så ska jag i alla fall få ur mig ämnet.
Så nu får ni en lista med saker som skrämmer skiten ur mig just nu:

- Hösten och depressionen som har kommit med den.
-Skolan -jag är grymt nära att ge upp, men det är inte det jag vill.
-Den kommande flytten som bekräftar att hans saker verkligen har lika stor plats som mina har i, vad som blir, vårt hem.
-Den stora smällen, som ska visa hela världen att han och jag hör ihop -förlovning 2008-12-13.

Nu ska jag pusta ut lite, lassa i mig Ben & Jerry och se på några Sex and the City avsnitt medan mensvärken tar över hela mitt intellekt. Jag ska även ge mig själv tillåtelse att tycka väldigt, väldigt synd om mig själv.

Se.

15:53.

Du är sången, jag är instrumental.

Se.

11:23.

2008-10-13.
I sju månader har jag nu levt i ett underbart förhållande tillsammans med en underbar människa.
Han är leendet på mina läppar, luften jag andas och slagen innanför min bröstkorg.

Sebastian Björding, du är min.

Se.

20:22.

Mina ord leker kurragömma bakom min tunga och inte ens när jag trot att jag funnit dom så kommer dom fram.
För att kunna må bra så måste jag hitta mina ord snart, innan jag leker kurragömma med mig själv.

Se.

15:52.

Hej.
Mitt namn är Nathalie och jag är praktikant på Våga Va.
Jag har varit orolig över att ha praktik sedan långt innan förra gången jag skulle ha praktik. Då kunde jag inte förstå anledningen till min oro, det enda jag kunde förstå var att jag hade en känsla av oro. Nu i efterhand har svaret slagit mig i huvudet, jag var inte ens orolig utan jag var rädd -rädd över att anlända till en plats där människorna känner varandra, men jag känner ingen och ingen känner mig och inte heller känner dom till mina tankar, mina rädslor och mina behov. Men framför allt var jag rädd för att på den nya platsen skulle jag inte ha någon fast trygghet. Och eftersom jag inte är en trygg människa som ens känner sig trygg i sig själv, så behöver jag en fast punkt i min vardag, i mitt liv, där jag ser en trygghet.
En gång i tiden hade jag en trygghet, formad som en person, på min gymnasieskola och hon var anledningen till att jag vågade vakna om morgnarna och faktiskt ta mig till en byggnad som jag annars känner mig så otroligt osäker och rädd i. Men min trygghet arbetade sig uppåt och blev anställd på ett gymnasium i en helt annan stad, en stad som ligger timmar härifrån och en stad som tog min trygghet ifrån mig. Jag har lärt mig att hata den staden och ett tag fick jag för mig att jag även hatade min trygghet för att hon svek mig. Men efter att noga ha tänkt igenom saken så kom jag fram till att jag hatar inte henne, inte det minsta -faktum är att jag älskar henne. Jag älskar henne för den människan hon är och för att hon bringade mig en sådan trygghet och en sådan känsla som gjorde att ibland kände jag mig trygg även i mig själv. Och det vill jag tacka henne för.
Min skola bringar mig nu ingen känsla av trygghet och inte heller välmående. Jag går och lägger mig om kvällarna i hopp om att jag ska vara sjuk den kommande skoldagen och är jag inte det, nej då får jag väl låtsas att jag är det. Och jag sjukanmäler mig morgonen därpå.
De få dagar då jag faktiskt vaknar, klär på mig och tar bussen till byggnaden som väcker så mycket oro i mig spenderar jag den mesta av min tid där på en av toaletterna. Innan har jag trott att "det är bara i filmer som människor sitter inne på skolans toaletter och gråter bort lektion efter lektion", men nu har jag fått en annan vetskap. Och efter att ha gråtit ut min otrygghet och osäkerhet på toaletten så sjukanmäler jag mig och åker hem.
Därför har praktik inte ens existerat i mitt vokabulär. Men när jag kom på idéen om att jag kunde ha min praktik på Våga Va och efter att min rektor hade godkänt min idé så var det precis som att jag hade slutat röka och mina lungor återhämtat sig och det blev så mycket enklare att andas.
I stället för att vilja somna om eller sjukanmäla mig, så vaknade jag näst intill med ett leende på läpparna och det kändes så skönt i mig att få vara på en plats där människorna är så mycket mer än ett namn, dom är människor och medmänniskor. Jag känner dom och dom känner mig.Och det är otroligt hur trygg jag kan känna mig tillsammans med människor som har varit så otrygga under en så stor del av sina liv.
Men dom hyser hopp och dom hyser mod. Och det var exakt de känslorna som tog över min hela kropp i samma stund som jag gick ner för trapporna och in i Våga Vas lokal -hopp och mod.

Se.

20:08.

Det som händer är väntat
tänker att det var på tiden
Gör mig fin för att gå ut
och insupa besvikelsen
Jag kan sjunga och dansa
när jag blir övergiven
Du förstår jag rör mig så världsvant
bland känslor jag känner igen

Nina Rochelle - Till Saga.

---

Mina ord är förlorade, så jag tar användning av andras.

Se.

21:47.

Is something wrong with the air
Since you can't breathe in here
How long have you held your breath
Oh dear

Mirtazapinens tunga ryggsäck lämnades i ränstenen till vägen som leder till Höst. Men tyngden av den hänger sig kvar och för var steg jag tar får den mina fötter att verka allt mer blylika. Men mina steg för mig framåt, trots min vetskap om vad som väntar mig när jag nått fram -Höst.
En höst som alla andra, men samtidigt en helt ny. En ny höst som kan få mitt hjärta att slå hårdare, snabbare och till och med att stå över ett slag. Eller en höst som alla andra, en höst som får mitt hjärta att dra ihop sig och som hindrar tiden att läka. En höst som alla andra med en tid som inte leker.
Utan Mirtazapinens ryggsäck, är jag redo att möta Hösten då? En höst som kan få mig att snubbla innan mina steg ens nått fram.

Se.

18:54.

Inte i min vildaste fantasi kunde jag tro att hösten skulle komma i juli. Men känslan krävde ingen fantasi och hösten grep tag om mitt mående åter igen. Höstens lövlösa grenar skrapar mitt hjärta fullt med rivsår och tomheten gav mig hungern åter -den hunger som tvingar mina tankar härifrån. Och mina ögons baksida ger mig visioner om en värld långt härifrån, en helt ny värld dit jag, om jag var tvungen, hade krupit på mina bara knän för att uppleva.
Visionen om en helt ny värld, hundratals mil hemifrån, blir inte mer än just det -en vision, en önskan. En varm bil med människor som jag helst tar avstånd ifrån tar mig i stället till en stad, inte tillräckligt långt härifrån, och sår ett frö inom mig som utvecklas till en ren och skär ångest -och vilken ångest det är. Och vilken ångest som kommer att tvingas på mig, mina arton år gör mig äldst och därmed borde jag veta bäst och bedöma bättre -eller så gör mina arton år mig bara till ett barn och därmed vet jag inte, och kommer aldrig att veta, lika mycket som dom.
Men genom mina steg lämnar jag dom bakom mig på gatan och jag vandrar till lyckan. Jag söker upp min lycka i herr Hellström och i alla de artister som kommer att fånga mitt hjärta och sedan lämna med mig en sådan känsla och en sådan ensamhet. Och då följer jag mina fotspår tillbaka ner för gatan och går tillbaka till ångesten.

Se.

21:27.

Och jag tänkte för mig själv, när mitt hjärta slog mig i huvuvdet -det bästa som har hänt mig, är du.

---

Sebastian Björding, sedan 2008-03-13.
Jag känner en tillit till mitt hjärta, tack vare dig.

Se.

23:21.

Hej.
Tillåt mig att presentera mig själv, jag är din ångest. Det är jag som, ibland eller okej ofta, knackar på din bröstkorg för att sedan stiga in utan att du öppnar den för mig. Det är jag som, efter det att jag stigit in, tar över din kropp med en kliande känsla av panik. Det är jag som sätter en klump i din hals och ytterligare en vid ditt hjärta. Det är jag som planterar frön inuti ditt huvud, som sedan gror och ser till att dina tankar och din världsuppfattning får samma färg som himlen en åsknatt mitt i sommaren. Det är jag som är din ångest och jag gör allt i min makt för att du skall kunna kallas för Titanic.

Se.

21:56.

Då och då äcklas jag av min egen mor, hon som gav mig gåvan "livet". Ibland känner jag ett behov av att trycka ner mina fingrar i min hals när jag ägnar en tanke åt vad hon har gjort.
En del dagar dricker jag alkohol i mängder för att få några timmars vila ifrån de tankar som triggar mina kräkreflexer. Några av berusningstiderna räcker inte till, men den som druckit alkohol blir sällan frågad varför den spyr.
Då och då blir äcklas jag av min egen mor, hon som jag är skyldig mitt liv. Ibland försöker jag att förstå hennes beteende genom att bete mig likadant. Då dricker jag ännu mer alkohol, för att det är vad hon gör. Då gungar mina höfter medan mina fötter står ostadigt på bordet och då hånglar jag med vem-som-helst, han-den-där och sedan hon-som-var-snygg för att han-den-där utmanade mig. När jag är full på alkohol och full av min egen mors beteende faller jag i samma stund som jag kommit hem.
En del dagen-efter-dagar vaknar jag upp och minns inte vem som jag tog med mig hem, vissa sådana dagar ligger jag framför teven, precis som hon gör, och gör ingenting som en vuxen gör. Vissa sådana dagar sväljer jag tabletter och förstår mindre än vad jag gjorde förr.
Då och då äcklas jag verkligen av min egen mor, hon som inte tar vara på sitt eget liv.

Se.

20:23.

2008-06-15, söndag.
Med chokladmuffins och hallonsaft har jag nu funnit min plats på Frennarp. I den trasiga, vinröda fotöljen med omatchande fotpall har jag slagit mig till ro med mitt liv i knäet och mina tankar kring detta i huvudet. Mina planer var att få dessa att flöda genom mina fingrar och ner över tangentbordet. Men det är sommarlov och som årlig tradition har jag att tappa struktur och även det svenska språket som jag annars besitter ganska väl.
Jag märker på mitt sätt att tänka och agera att det var ledig tid igår, att det är ledig tid idag och att det kommer ledig tid framöver. Min vardag har i alla mina år varit ganska ointressant och händelselös, men under ledig tid förvärras det gånger tre. Mitt totala intresse för ointresse ger mig ett slag i ansiktet och mina dagar fylls av tomhet och monotona händelser. All min tid går åt till att åstadkomma ingenting, ingentinget gör att jag inte får någon tid över till annat. Ingen tid läggs på mina behov och skrivandet läggs på hyllan för att glömmas bort eller så finner jag det ett flertal dagar senare, men för sent -sommarlovet har redan tagit min svenska, mina ord ifrån mig och jag vet vad jag har att vänta. Jag får invänta skolans start i höst för att åter få motaga mina dolda ord som bygger historier bakom min tunga.
Alltid lurar hösten fram mina ord på nytt, hösten med dess medtagna mörker. Med sina nakna kvistar och sin våta asfalt. Men sanningen är den att på hösten är det jag som är naken, jag är en öppen bok som ligger mitt framför era ögon. Jag ber er att läsa mig, lära er mig -för jag berättar aldrig i andra ord, inte rakt ut. Under ljusa tider är som en hemlig dagbok med lås och med en tillhörande nyckel som inte går att finna.
Aldrig i mitt liv har jag verkligen gett en ordentlig utläggning om mitt egentliga mående, egentligen är det mitt största behov -någonting inom mig kräver raka utläggningar med exakta ord, men det kräver att era öron verkligen öppnar sig, att era sinnen verkligen öppnar sig och att ni tar in mina exakta och kanske brutala ord.
Men det är sommarlov nu, det är en ljus tid, mina ord döljer sig bakom min tunga och jag meddelar ingenting korrekt, direkt.

Se.

00:07.

Den vardag jag befinner mig i ,min vardag, den är som en teckning målad av en fyra-åring som endast haft tillgång till svarta, gråa och vita kritor. Den är målad utifrån en vacker miljö, streckgubbar som håller varandra i hand, regnbågar, solar och blommor -men allt går i en gråskala.
Sedan entrar Han mitt hjärta och åstadkommer en förändring i mitt liv, Han börjar med att färglägga streckgubbarna -för att bevisa att Han kom för att stanna. Sedan färglade Han solen -för att den skulle lägga sina strålar på oss. Sedan gav solen ett liv till blomman och ett liv till regnbågen -för att demonstrera att det finns liv, inuti så som utanför och runt omkring.
Och jag börjar le, dock så är mitt inre fortfarande målad i gråskala. Men jag ger Honom min fulla tillit och en dag kommer Han att ha färglagt även mina tankar och mina ageranden.

Se.

23:08.

I tre månader har du målat min gråtrista vardag i regnbågens alla färger.
Du är min framsida, det bästa med mig.

Jag älskar dig och jag är din, i så många månader som du vill ha mig.

Se.

23:31.

Dygnet börjar nå sitt slut och midnattstimman närmar sig. Det innebär att jag nu svalt dagens ranson av psykofarmaka, som består av:
1 st. Mirtazapin
http://www.fass.se/LIF/produktfakta/artikel_produkt.jsp?NplID=20050112000027&DocTypeID=7&UserTypeID=2
1 st. Imovane
http://www.fass.se/LIF/produktfakta/artikel_produkt.jsp?NplID=19910816000058&DocTypeID=7&UserTypeID=2
1 st. Propavan
http://www.fass.se/LIF/produktfakta/artikel_produkt.jsp?NplID=19600628000017&DocTypeID=7&UserTypeID=2
som alla är startdoser.

När jag lämnar mitt nästa möte med läkare Elisabeth Raine på UPM så kan doseringen se annorlunda ut. Det har talats om att Mirtazapindosen och Propavandosen skall höjas till 2 st. vardera och okunnig som jag är inom psykofaramakavärlden så har jag ingen aning om vad detta kan leda till -om det kan leda till någonting. Dock så är jag inte helt vilse i denna medicinska värld, utan färdas med karta och kompass och kan gissa mig till vissa svar. Men facit når jag inte förrän jag står mitt i doseringshöjningen.
Dessutom så skall en samtalskontakt tilldelas mig utöver medicineringen, terapin är nödvändig berättade min läkare för mig under vårt senaste möte. Utöver det skall jag plågas i KBT (kognitiv beteendeterapi, http://sv.wikipedia.org/wiki/Kognitiv_beteendeterapi), där jag skall lära mig att möta och övervinna mina tvångsmässiga tankar och beteenden då Mirtazapinen inte har någon verkan mot tvånget utan endast depressionen och ångesten -Sertralinen som jag först tilldelades var verksam mot alla dessa tre: depression, ångest och tvång. Men eftersom jag valde att avsluta min behandling med Sertralin och övergå i Mirtazapin så säger min läkare att KBT är ett nödvändigt ont i min värld, då hon menar att tvånget tar allt för stor plats i min vardag och i mitt huvud.
Jag märker inte själv hur tvångsmässig jag faktiskt är i mitt tankesätt och i mina handlingar, men när jag sätter mig ned och verkligen tänker efter så upptäcker jag allt fler tvång som jag besitter. Dock så känner jag inget behov av att räkna upp dessa här, då läsarna av detta inlägget inte ser samma allvar i tvången som jag gör.


En undran växer sig allt starkare inuti mitt huvud: vem är jag när all terapi och medicinering har nått sin fulla verkan?
Hur förändras mitt sätt att tänka och agera? Hur förändras min vardag, mitt hela sätt att leva och försöka fungera? Hur förändras jag som person?
Jag kan villigt erkänna att jag besitter en känsla av rädsla.

Se.

23:30.

Jag är inte medveten om hur dagens inlägg borde inledas.
Då skrivandet har lagts åt sidan för att göra plats åt viktigare ting har jag tappat minnet om hur upplägget brukade vara. Inte minns jag heller i vilken sinnesstämning som jag brukade befinna mig i under själva skrivarprocessens början, inte heller minns jag hur jag brukade ta mig ifrån inläggens början till deras slut.
En känsla av tomhet kvider inuti mig, då jag inte har fått sätta ord på mina tankar och mina känslor. En känsla av tomhet, fast än jag är överfull.

Se.

22:32.

Sommaren leker kull med min allt för otränade kropp. Idealen som tillkommer springer förbi mig, omkull mig och jag hamnar avsides och ser på de sommartränade, sommarbantade kropparna som pekar på min och skrattar ett hånfullt skratt som talar om för mig att jag aldrig kan ses lika åtråvärd som dem.
Vi duger inte som vi är, det gör vi aldrig. Lev med det.

Se.

10:57.

inga jordskalv där vi bodde, ingen frös och ingen svalt
men det skälvde när du rörde vid mig
du (jag) var sjutton jag (du) var sexton och jag skolkade från allt
jag ville bara vara med dig
jag ville bara vara med dig.

Sebastian Björding, den finaste som livet hade att erbjuda.
men du är oförstörd för mig
du är oförstörd för mig

Jag älskar dig <3

Se.

21:51.

2008-05-29, torsdag.
I elva veckor har jag känt mig som hemma.
Jag älskar dig, Sebastian.

Stressen lämnar utrymme till välbehövlig luft efter flera veckor av att växla mellan att hyperventilera och hålla andan. Nu kan jag välkomna sommarlovet med öppna armar.
Än en gång klarade jag två terminers arbeten på mindre än en månad. Än en gång avger jag löftet om att börja i tid kommande termin.
Självdisciplin är något som saknas mig, samtidigt någonting som skall arbetas upp. En dag skall jag fylla de kritier som krävs för att anses vara duktig.

Se.

20:28.

Mina ord leker kurragömma. De gömmer sig bakom tungan och även fast jag vet vart jag kan hitta dem så kommer de inte fram.
Stressen välter omkull min värld, upp och ned kan jag inte prestera på ett värdigt sätt. Sommarlovet och ledigheten får infinna sig, först då kan kan jag få rätsida på min vardag. Först då kan jag använda mina ord utan en känsla av att behöva göra någonting annat. Först då kan jag lägga tankarna om att bli skjuten bakom mig.

Se.

21:27.

2008-05-22, torsdag.
I tio veckor har jag känt mer lycka än vad jag trodde var möjligt under en så kort period.
Tack Sebastian, för att du bringar mig så mycket glädje, för att du gör mig lycklig.

Mitt hjärta slog volter i din närhet redan fem månader innan dess att du fick vetskap om mina känslor -nu är det sammanlagt åtta och en halv månad av volter innanför min revbensbur. Och för var dag som går blir volterna allt mer intensiva, likaså mina känslor för dig.

Idag kan jag sanningsenligt säga att jag älskar dig, det har jag kunnat säga i över en månads tid, men för var dag som går blir innebörden av dessa tre ord allt starkare. Jag älskar dig.

Se.

20:56.

Det är en halvjobbig period jag befinner mig i. Det är många förändringar som har skett och som skall ske. En rädsla inom mig växer sig allt större inför dessa förändringar och en undran om vem jag kommer att vara efter den medicinering som komma skall.
Jag mottog i slutet av förra veckan ett andidepressivt preparat som skulle verka mot depression, tvångsneuros och paniksyndrom. Mitt intag av dessa påbörjades under lördagens morgon och biverkningarna slog till redan under söndagens morgon.
Ett uppvaknande på grund av ett illamående som mina ord inte är kapabla att förklara. Utöver illamåendet infann sig enorma skakningar och en känsla som talade till mig att jag inte var kapabel att kontrollera min egen kropp och en yrsel som snurrade mig värre än någonting förr. Den hjärtklappning som orsakades av min oerhörda rädsla var extraordinär och utanför mitt vokabulär. Jag mottog information om att det jag upplevde var en ångestattack, dock så var jag inte mottaglig för denna information då ingen av mina tidigare ångestattacker har utspelats på detta vis.
Biverkningarna avlöste varandra och efter ett par dagar var de allt för många för att jag skulle klara av att leva med dem. Under onsdagens morgon tog jag beslutet om att avsluta min medicinering -på eget initiativ.
Jag har kontaktat UPM, sjuksköterska Monika, och bett om råd inför ny medicinering då jag önskar att få ett alternativ till Sertralinen som inte innebär alla de biverkningar som jag känt av. Illamående, yrsel, skakningar, oförmåga att kontrollera min egen kropp och förlorad aptit är några av de biverkningar som jag är kapabel att hantera, men de sexuella biverkningar som följde med Sertralinen är utanför min verklighet. Jag förklarade för sjuksköterska Monika att just dessa biverkningar är inte acceptabla, inte för att jag har onormala sexuella drifter, utan för att jag har sexuella drifter i största allmänhet. Sjuksköterska Monika förstod till slut mina ord, men kunde inte boka in en tid hos läkare Elisabeth innan den redan bokade tiden som jag har då Elisabeth nu går på semester.
Mina tankar ligger dock på att jag klarat mig utan antidepressiva preparat i sju år, någon vecka till är en barnlek.
Men vad händer med min kropp, mitt sinne, när jag mottagit det nya preparatet? Mina berg och djupa dalar skall slätas ut, men jag känner en osäkerhet inför detta faktum. Mina berg och djupa dalar har under de senaste sju åren kommit att bli en del av min personlighet och jag har lärt mig att hantera dessa -inte på ett önskvärt sätt, men jag har gjort mitt allra bästa trots den destruktivitet som jag tagit ut över mig själv.
Kommer medicineringen att innebära en avsaknad av känslor? Jag är trots allt en känslo-människa.

Se.

20:30.

Björn Afzelius - Född fri.

Jag hittade fågeln, vid brunnen på gården
En rytande förvinterkväll
Den låg där på marken, med obrukbar vinge
Och med ögonen blanka av skräck
Jag slöt mina händer försiktigt runt kroppen
Och förde den in i mitt hus
Den åt och den drack, och den sov hela natten
Framför brasan tills elden brann ut

I gryningen vakna jag till av att fågeln
Hade tagit sej upp på mitt bröst
Där satt den och sjöng dom mest ljuvliga toner
Med sin rena och glasklara röst
Och tonerna fyllde mitt ödsliga hus
Till dom mest avlägsna vinklar och vrår
Sången gjorde mej glad, och mitt sinne blev ljust
För jag visste att nu var vi två

Jag köpte min fågel en gyllene bur
Och ställde den mitt på mitt bord
Den var med när jag skrev, den var med när jag åt
Och den var också med när jag sov
Jag prata med fågeln, jag spela för fågeln
Och den blev som en kär gammal vän
Och i mina stunder av sorg och förtvivlan
Så sjöng den mej lycklig igen

Med fågeln i huset var min ensamhet över
Och snart kände jag livslust igen
Så jag bjöd hem till fest, och jag bjöd hem till dans
Och vännerna fyllde mitt hem
Vi satt hela nätter och pratade minnen
Ibland ända tills det blev ljust...
Och fågeln satt med oss, hur sent det än blev
Tills den somnade in i sin bur

Och månader kom, och månader gick
Och snart hade sommarn blitt höst
Och fågeln blev tystare för varje dag
Tills den slutligen miste sin röst
Den satt i sin bur och såg ut genom fönstret
Mot en himmel så blytung och grå
Och först i oktober förstod jag till sist
Vad den satt där och kikade på

Mot skyarna såg man dom flyga på led
På väg mot sitt riktiga hem
Dom reste på instinkt, dom följde dom lagar
Naturen så klokt har bestämt
Jag såg på min fågel, som satt där på bordet
Så fjättrad och sorgsen och tyst
Så jag öppnade fönstret, och jag öppnade buren
Och jag såg hur min fågel flög ut

Det går emot vår, snart ska träden slå ut
Nu är mörkret och kylan förbi
Jag går runt i min trägård och sneglar mot himlen
För jag vet att snart kommer dom hit
Och jag tror just en av dom kommer att göra
En extra sväng över mitt hem
Om så blott för att visa sin uppskattning över
Att få leva i frihet igen

http://www.youtube.com/watch?v=OoWeo-OBKGQ&feature=related

Se.

22:31.

2008-05-13, tisdag.
I två månader har jag levt i ett lyckorus.
Jag älskar dig.

Du är det finaste jag vet, du är det dyraste i världen.
Du är som stjärnorna, som vindarna, som vågorna,
som fåglarna, som blommorna på marken.

Du är min ledstjärna och vän, du är min tro, mitt hopp, min kärlek.
Du är mitt blod och mina lungor, mina ögon, mina skuldror,
mina händer och mitt hjärta.

Se.

21:39.

2008-05-09, fredag.
Jag sitter i min egen rädsla.
Fast.
Utan en möjlighet att sätta livet på paus har jag levt med mig själv i min vardag allt för länge. Nu har en främling givit mig en chans till en mer balanserad miljö, men är jag kapabel att dansa till de tonerna med mina balanslösa ben?

Se.

21:52.

2008-05-08, torsdag.
I åtta veckor har du bidragit till min lycka. Den lycka som jag så länge famlat blindt efter.
För var dag som går växer min kärlek till dig, för var dag som går älskar jag dig mer och mer.

Se.

21:56.

2008-05-05, måndag.
Jag har kommit till det skede där jag nu ska ta farväl.
Men hur skriver jag till dig, som inte har en aning om vad du egentligen har för betydelse i min vardag, i mitt liv? Hur förklarar jag den styrka som du givit mig? Hur tar jag farväl till en sådan källa av liv?
Avsked har det funnits allt för många av i det liv jag hittills levt och jag har alltid vetat att det finns fler av dessa att vänta. Vad jag också har känt en total övertygelse inför är att det avsked som står på tur kommer att bestå av smärta.
90% av de avsked jag tidigare upplevt har varit oerhört smärtsamma av den anledning att det alltid har varit de människorna som betytt mest för mig som tyvärr har varit tvugna att vandra vidare (på ett eller annat sätt). Och så även den här gången -den enorma trygghet och styrka som du givit mig, den försvinner tillsammans med dig.
Visst, du säger att telefoner finns kvar, men inga telefoner kan bringa mig den trygghet, den styrka som du tidigare givit mig med din närvaro. Telefoner är inga scones på söndagkvällar, inga panik-fikor. Telefoner ger mig inte dina hjälpande ord på nära håll, så som jag behöver dom.

Se.

19:12.

Ring, ring, ring mig. Säg att du vill höra min röst, att du skulle kunna lyssna på den i en evighet.
Krama, krama, krama mig. Säg att du vill hålla fast vid mig, att du kommer att hålla fast vid mig.
Släpp inte taget.

22:06. 2008-05-02, fredag. (Sju veckor + en dag.) Sebastian, jag älskar dig. Jag vill sitta på en stol på balkongen med musik i öronen och med en god bok att läsa. Jag vill dricka vin och äta vindruvor. Jag vill ta en paus för att röka en välbehövlig cigarett samtidigt som jag ser ut över området, samtidigt som människor lever, som barn leker. Jag vill sitta på balkongen i timmar, jag vill känna sommardagens värme sakta övergå i någonting som man inte riktigt kan kalla kyla, men det är nära inpå. Jag vill ta en filt runt mig och sitta kvar i ytterligare några timmar. Jag vill sitta med benen böjda, med fötterna på balkongräcket (sådär så att stolen står på bara de två bakre benen). Jag vill se ut över räcket, på kvällen som blir till natt, på stjärnorna och månen som tillsammans bildar mönster. Jag har ingen balkong. Jag vill hällre sitta på asfalten utanför porten samtidigt som det regnar. Jag vill hällre lyssna på regnet och läsa orden på dina läppar. Jag vill hällre dricka av regnvattnet och äta sten. Jag vill hällre att regnet förstör mina cigaretter, eller att jag inte äger några alls. Jag vill hällre sitta utan cigaretter och blicka ut över ett annars folktomt område där inga andra liv kan skådas. Jag vill hällre sitta på asfalten i veckor, jag vill hällre känna regnet mot min hud, hur det klibbar mitt hår mot ansiktet. Jag vill hällre sitta på asfalten, med regnet som kyler min kropp, med dina ord på min hals. Jag vill hällre sitta på mina bara knän, tills skrapsår uppkommer och småsten fastnar i mina sår. Jag vill hällre sitta på precis det viset tills kvällen blir till natt, natten till dag, dagen till kväll, kvällen till natt. Jag vill hällre se stjärnorna och månen skymmas av molnen, bara jag får se dig bredvid.

Se.

21:42.

2008-04-29, tisdag.
Måndagen den 28:e april 2008 visade sig att bli till en enorm besvikelse.
En nyhet korsade min väg och slog samtidigt mitt sinne ur balans. Med en oerhörd kraft gick jag rakt in i den tegelvägg som någon, så omsorgsfullt, byggt upp rakt framför mina blinda ögon.
Jag stod kvar, mitt i muren som föll.
Och kvar står jag än, med mina blinda ögon som blickar tillbaka i de minnen som jag bär med mig -några av de få vackra minnen som jag bär med mig i min ryggsäck som annars gör mig så full av avsmak.
Jag står kvar och ser framför mig hur våra gemensamma minnen här når sitt slut. Ditt liv har givit dig nya möjligheter, dina fötter bär dig bort.
Och jag står kvar vid min mur, muren som föll framför dina ögon.

Se.

19:40.

2008-04-24, torsdag.
Sex veckor.
Jag älskar dig.

Solen skiner fortfarande och mina smilband har inte fått någon vila på hela dagen.
Det är otroligt, det du gör med mig. I sex veckor har mitt hjärta slagit extra hårda slag, mina smilband har haft en anledning att dra på sig. Jag har varit någon. Men du, du är inte bara någon -du är det där lilla extra, det där som får mig till att vilja hjula.

Se.

01:41.

2008-04-24, torsdag.
Tiden var 01:38 när grannen låste sin ytterdörr och vandrade ner för trapporna. Det är mycket som tyder på att dessa grannar, mycket väl, hade kunnat vara några av våra besökare när vi levde på Walbergsgatan.
Mitt överanalyserande skapar farthinder i mina tankar och jag tar min tidsmaskin och far tillbaka till den gamla tiden -tiden då allting snurrade runt, runt. En önskan lever inom mig, en önskan om att jag var kapabel att lägga mitt analyserande på hyllan och stanna kvar idag -jag trivs idag, imorgon. Jag är inte i behov av gårdagen eller dagarna innan dess, särskilt inte dagarna som utspelade sig för så många år sedan. Dagarna som vi så välbehövligt lämnade bakom oss för att bygga upp ett nytt liv där allting skulle snurra naturligt.
Naturligt är hur jag snurrar nu för tiden, hur föräldrarna mina snurrar.
Men tankar om det förflutna simmar upp till ytan när jag skådar ett beteende som jag kopplar till vårt gamla levnadssätt. Jag ser hur likt det beteendet är det som mina föräldrar bar på och jag är inte kapabel att blunda inför detta.
En önskan om att jag var blind inför vad som kanske sker på andra sidan väggen lever inom mig. Jag vill leva idag, snurra idag, dingla med benen utför köksfönstret och låta dem leva sina egna liv.
Jag tänker för mycket, vet för mycket, dinglar för lite.

Se.

22:37.

2008-04-21, måndag.
En vacker dag skall jag ta till mig den ork som jag behöver för att uppdatera bloggen med lite mer jämna mellanrum.
För tillfället så tar mitt nykära hjärta upp all min energi, mina höfter gungar av sig själva och mina fötter håller takten -ingen musik krävs för att jag ska känna rytmiken, min kropp dansar av själv.

Se.

14:25.

2008-04-17, torsdag.
Fem veckor -det känns som att det har gått betydligt längre tid än så (antagligen eftersom att vi kom varandra så nära på så kort tid).
Min glädje hade, antagligen, inte kunnat vara så mycket större än vad den är nu. Du är antidepressiva preparat personifierad!
Tack för att du väcker fjärilarna i min mage till liv, tack för att du får dessa att flyga runt. Tack för att du gör med mig som våren gör med världen.

I’m gonna concentrate on you my love.
(My love) my love, (my love) my love.

oh oh ah ah aha
aha ah aha
oh oh ah ah aha
aha ah aha aha

I’m gonna concentrate on you my love.
(My love) my love, (my love) my love.

Se.

2008-04-15, tisdag.

Dagens väder borde ha satt mig i det blå och det gjorde det även för en kort stund, dock så känner jag ingen gläjde för tillfället.
Stressen är påtaglig, kraven är höga. Jag är i stort behov av större självdisciplin och dessutom skulle jag uppskatta om jag vore kapabel att känna stolthet över mina prestationer. Men min prestationsångest är för stark, istället för att använda tiden väl och försöka mig på att bestiga bergen så ligger jag handfallen på asfalten, med ansiktet och knäna uppskrapade.
Sju veckor är ingenting, två dagar sätter mig på minus.
Jag borde ha tagit vara på vädret, jag borde ha klättrat ett bit vid det här laget. Men jag befinner mig på minus och jag kliar grus ur mina sår.

Se.

Jag kräver inte att ni skall höra mina andetag, ty endast vill jag uppmärksamma er på min existens.

Se.

23:07.

Tabletterna snurrar mitt huvud, inklusive min kropp, till sömn. Jag snurrar i takt, nu för tiden. Aldrig mer vänder jag dessa tabletter mot mig, aldrig mer vill jag dansa i otakt.
Mina instinkter meddelar mig om min prioritetslista som jag nu borde följa. Högsta prioritet: studera insidan av ögonlocken för att komma till det stadie då sömnen är redo för att insupas.
När jag insupit sömnen önskar jag mig bort till en kall säng som befinner sig i stadsdelen Vallås i Halmstad. Jag drömmer mig bort till en natt av kyla och få täcken, men även en natt med kroppsvärme som kompenserar för den kyla som snedtaket delar med sig av. Jag drömmer mig dit, tills dess att jag, i verklighet, kan tillbringa en natt där. En natt bredvid en källa av trygghet och kärlek.

Sebastian Björding, du är källan till all den lycka som tagit min kropp i besiktning.

Jag älskar dig.

Tack vare dig så smärtar mina käkar på grund av inhållande leenden.
Du bringar mig lycka.

Se.

21:54.

2008-03-13 - 2008-04-13.
Under en period av 31 dagar har jag levt i ett konstant lyckorus -en månad i ett konstant leende.

Nathalie Vano - Ohlsson
<3
Sebastian Björding

Du målar de gråtrista dagarna i färg.

Se.

14:10.

8/4 -08, tisdag. Tisdag. Jag vill, på balanslösa, ben dansa omkull min tillvaro tillsammans med missledande leenden och vilseledande promenader. Ack, så många dagar som infinner sig före fredag. Var dag som slutar på ”dag” borde vara en helgdag.

Se.

22:38.

Jag snurrar på tabletter, dansar graciöst på stadiga ben.
Jag finner ord, tänker dessa för mig själv. Ler av min balansfulla dans.
Jag ler, ler av mitt tidigare leende. Ler utan att känna mig som en bedragare.
Mitt inre finner en sinnesro, samtidigt är jag uppe i högvarv.

Se.

22:12.

Helgen fjärde- femte-sjätte april har gett mitt huvud tillåtelse att vara stillastående, med avdrag för vad som uppskattningsvis har kunnat vara en fyra timmars-period.
Nöjesfältet inuti är stängt tillsvidare, mina karuseller ger inte längre världen gratisturer som snurrar mig till åksjuka. Tre dagar, minus fyra timmar, har jag fått uppleva utan illamående. Tre dagar, minus fyra timmar, har jag fått uppleva utan en önskan om att kasta upp allt som världen planterat inuti.
Jag har dansat utan att mina snurra mina ben ostadiga.
Jag har haft ett bestående leende på läpparna, utan att känna mig som en bedragare.
Tre dagar, minus fyra timmar, av lugn och ro. Sinnesro.

Se.

Om författaren:

Namn: Nathalie Vano - Ohlsson.
Inspirationskälla: Livet och allt som sker där i.
Vad/hur skriver författaren? Allt från dikter och kortare texter till noveller, insändare, krönikor, blogginlägg och dagboksinlägg.
Språket skiftar mellan högtravande och ibland pretentiöst till att vara helt taget ur vardagen. Ironi i texter är en favorit men som dock används mycket sällan.
Jag använder mig av verkliga upplevelser och känslor i de texter jag skriver, så man kan säga att mina texter alla är ”verklighetsbaserade”. Dock så skriver jag inte så uppenbart att detta alltid framkommer.
Varför skriver författaren? Skrivarprocessen för mig kan liknas vid terapi och ger mig en möjlighet att kunna lägga undan mitt bagage på ett kreativt sätt. Samtidigt får jag chansen att beröra och påverka andra människor.
Efter lyckade texter får jag alltid en känsla av tillfredställelse, antagligen är det denna tillfredställelse som får mig att vilja fortsätta skriva.
En annan faktor som får mig att vilja fortsätta skriva är tanken om att nästa text kan bli ännu bättre. När jag är helt tillfredställd med mina texter, när jag inte tror att jag kan lyckas bättre, då ska jag lägga skrivandet bakom mig för att aldrig ta upp det igen. När jag tror att jag inte kan bli bättre, då har jag misslyckats.

Se.

21:58.

Ge mig en käftsmäll och dansa min värld till det bättre.

Se.

22:38.

Tankarna åker karuseller inuti och humöret, i sin tur, åker bergochdalbana. Jag är tillbaka till det stadiet då jag är ett vandrande nöjesfält.
Till min fördel har jag sömnpreparaten som lugnar mina sinnen och stannar upp det världskrig som pågår inuti. Om det ändå vore så väl att dom samtidigt kunde underlätta min andning.
Det är en undertryckt panik som skaver likt skoskav. Det är mani i mina fingrar som håller ångesten under ytan. Hällre skoskav i mitt psyke än mer obekvämhet i din tillvaro.
Jag skäms över mitt beteende denna afton.

Se.

10:24.

Jag anlände för att erkänna mitt nederlag.
Misslyckandet blev så mycket värre än den väntade käftsmällen, med sina osynliga händer gav det mig en knuff och lämnade mig handfallen på den rivjärnsliknande asfalten. Mitt misslyckande är mitt att erkänna, erkänner gör jag och sedan ligger jag kvar.
Handlös och inlevelsefull var den resa jag mot min vilja fick uppleva, ändå är det upp till mig att ta ansvar för mitt fall. Det var mitt val, mitt framkallade fall. Mitt misslyckande. Mitt nederlag.
Mitt misslyckande är mitt att erkänna, erkänner gör jag och sedan ligger jag kvar.

Se.

00:51.

Du åker karuseller i mina tankar, dina turer ger mig en snurrande känsla som får mitt hjärta att slå allt hårdare. Och hårdare slår det för var tur du tar.

Se.

23:44.

I brist på sömnpreparat har jag nu svalt två lugnande, i hopp om att tankarna slutar upp med att snurra mitt sinne till vansinne. Världskriget som alltid spelas i mitt huvud om kvällarna/nätterna, när sömnen ska spela sin roll, kan komma att få sitt välförtjänta avbrott.Mitt huvud är inte längre ett nöjesfält som är öppet runt dygnets alla timmar. Mitt huvud är mitt att snurra, mitt att stanna upp på min befallning. Kanske ingen sömn, men kanske ett lugn.

Se.

21:27.

Kärlek snurrade min ben ostadiga, kärlek fick mina ögon att beskåda hur mitt hjärta slog utanför sin revbensbur. Kärlek fick min fallfärdiga kropp att skaka, min röst att svika, min syn att skymmas av en genomskinlig mur. Kärlek fick mina ord utbytta med dina, mina minnen att delas av dig. Kärlek fick mina läppar att nudda din hud.
Din uppmärksammade existens lyser upp min vardag. Det är kärlek som snurrar min värld till värdighet.
2008-03-27, tredje gången du uppmärksammar min existens.

Se.

23:52.

Jag har blivit enormt bortskämd med din närvaro. Nästan vägrar jag sömnen, fast jag tror att den kan infinna sig. Jag vill helt enkelt inte sova ensam.
Långsamt smittar utomhus-mörkret av sig, ettan är inte lika ljus som när tvåsamheten ligger nära. Och fast än jag sprudlar så lyckas mörkret påverka mig negativt.
Tröttheten är inte tillräckligt långt bort för att jag ska lyckas ignorera den, inte tillräckligt nära för att jag ska lyckas insupa sömnen. Varningstexten gör tabletterna rättvisa, visst är det så att beroendet är nära? Eller är det en fråga om vilja, envishet?
Vi kan alla dra slutsatsen om att missbrukarpersonligheten existerar i mig, beroende finns i mitt DNA.
Men jag är starkare.
Jag skulle aldrig låta mig luras av den geniala ondska som kan komma att önska min kropp, mitt sinne, till vansinne och illamående. Mitt välbefinnande är mitt att ta hand om, omfamna och kedja fast för att aldrig tillåta att lämna mig.
Vi vet att jag förlorat allt för många andetag, hjärtslag, till den ondskan. Vi vet hur jag motarbetar den dagligen, fast än mitt dåliga tänkande ibland motarbetat mig och önskat mig till en plats bortom tid och rum. Vi vet att jag aldrig skulle tillåta den vinna, envisheten är ännu någonting jag har i mina gener.
Jag ska sova utan dig vid min sida i natt, jag har envisheten i mina gener.

Se.

00:29.

Min sångröst är raspig, oslipad. De toner jag tar är inte klara, ackorden jag tar är inte rätt (det är inte mycket med mig som är det). Men du, du gör mig perfekt. Sången om oss är allt annat än instrumental.

Se.

21:47.

I kyrkan kom meningar genom viskningar, meningar som yttrast tidigare men som, av någon anledning, fick en helt annan mening. Kanske var det stämningen där, den stämningsfulla atmosfären grep tag i mina tankar, mitt hjärta -och kanske var det för den stämningen som meningarna blev mer meningsfulla.
Dina meningar får mitt hjärta att slå, mina tankar att rusa och min mage att bli helt varm inuti. Du placerar fjärilar inuti, dessa flyger mig till en saknad.
Du driver mig till en yrsel, vilken jag omfamnar tills dess att du omfamnar mig på nytt och yttrar dina ord än gång.

Se.

22:16.

Grannens för höga musik ekar inuti, skaver mina öron likt skoskav och placerar en obehövlig värk inuti mitt huvud. Det är en sådan afton då chansen till sömn är minimal. Det är samma afton då hela min kropp, hela min själ kräver denna svårfångade sömn.
Ni införskaffar drömfångare, jag -en sömngivare. Det är ett desperat försök att få idag till att bli imorgon.
Imorgon är din skönhet min att beskåda, en oerhörd skönhet som skulle behöva ett flertal personer för att få rum med all skönhet -en sådan enorm skönhet samlad i en människa.
Imorgon kan jag åter räkna ut hur perfekt mina händer passar på din kropp.

Se.

08:33.

Det är mani i mina fingrar, blockeringar i mina tankebanor. En rastlöshet som tar min kropp i besiktning och en hunger efter någonting oidentifierbart.
Äntligen är det fredag, ett slut på en era full av stress och en makaber ångest.

Se.

21:52.

Det handlar om hur du får mig att känna, hur jag får dig att känna.
Det handlar hur vi hanterar dessa känslor.
2008-03-13.

Se.

14:42.

Mina tankebanor är ur funktion och allt mina ögon skådar är den skönhet som han är.

Se.

11:25.

Rastegar ft Norman -Livet som en värsting.
Jag ägnar en tanke till alla de som gått förlorade i sitt missbruk, en till de som fortfarande lever i sin egenkomponerade missär och en till alla de som har sina anhöriga i träsket.
Vi får samla styrka till de människor som inte kunde finna lycka utanför narkotikan. Vi får be en stilla bön för att de överlever och tar sig ut ur det snarast möjligt.
Gud, ge oss anhöriga sinnesro.

Se.

19:12.

Möjligtvis är det så att det brinner en olidlig längtan inuti. Antagligen är det så att jag förmår mig att anlända till skolan, var dag, endast för att se dina konturer.
Onekligen är det så att jag hyser starka känslor för dig.

Se.

20:33.

Det leende som du givit mina läppar är bestående och sanningsenligt kan jag meddela att jag är innerligt lycklig -en lycka du givit mig genom dina fjärilar i min mage.
De karuseller du åker runt på i mitt huvud framkallar inte längre ett illamående. Än snurrar du mig till yrsel, men numera kan jag meddela att det är en yrsel jag, mer än gärna, finner mig i.
Nöjesfältet med öppettider som sträcker sig runt dygnets alla timmar -endast för dig. En livsstil jag gladeligen har i behåll.

10:01.

Jag vill uttrycka min tacksamhet inför Herr Hellström som får mitt hjärta att slå ytterligare lite till, lite hårdare -lite mer tacksamt.
Tack.

Du säger att du är stark, att du varit igenom det här förut.
Du kommer fortsätta finns inte mycket mer att säga nu.
Ni två hör hemma i ett rum med inga andra.
Om jag var tio år yngre skulle jag inte behöva dig längre.

Någon dag är jag din jakttrofé som du övergav.
Någon dag kanske jag kör över dig här utanför.
Varför måste vi döda varandra?
Nått säger mig att du blir borta en lång lång tid.

Kommer inte älska dig, för resten av livet.
Vill inte leva med tungan hängandes utanför och tycka synd om mig själv.
Jag kommer inte höra av mig igen och jag kommer inte ta skulden
Så säg det och få det gjort det finns bara ett enda sätt att brinna upp.

Någon dag är jag din jakttrofé som du övergav.
Någon dag kanske jag kör över dig här utanför.
Varför måste vi döda varandra?
Nått säger mig att du blir borta en lång lång tid.

För en lång lång tid
För en lång lång tid
För en lång lång tid
För en lång lång

Någon dag är jag din jakttrofé som du övergav.
Någon dag kanske jag kör över dig här utanför.
Varför måste vi såra varandra?
Nått säger mig att du blir borta en lång lång tid.

För en lång lång tid
För en lång lång tid

Se.

23:44.

I mitt huvud snurrar gåtor, någonting jag bygger upp för mig själv.
Jag dansar mig till fördärv, men håller sången inuti -min sångröst är inte för omvärlden, mina texter är komplicerade. Jag är en människa som tvingats leva till denna musik, trots min oexisterande rytmkänsla.

Se.

01:52.

Med stolthet kan jag numera presentera bloggen som bloggen med MVG-betyg.

Se.

21:39.

De tankar som snurrar inuti driver mig till ett vansinne -vilket jag är oförmögen att hantera. Jag lägger undan hantverken och välkomnar sömnen och allt som tillkommer.

Imorgon är en annan dag.

---

(Uppsatsen här nedan fick toppbetyg, så jag uppmanar de med ork att ta till sig mina ord och sedan lämna ett bevis på att ni läst.

Tack på förhand.)

Se.

19:03.

Uppsatsen som kan vara till min fördel motarbetar min hela existens och efter timmar av efterforskning har jag endast kommit underfund med att världen vi alla lever i består av ett enda stort vansinne.

"Guiden är skriven för den som funderar på självmord men inte vet hur dom ska gå tillväga. Jag kan inte garantera att informationen är absolut korrekt, men jag hoppas att den kan fungera som en vägledning på vägen till det perfekta självmordet och mindre lidande för dig som planerar att ta ditt liv eller för vem som helst som kommer att läsa den..."

Enda in i själen ber jag för att texten på denna internetsida skall vara full av ironi, men sanningen är den att ironi, eller inte, sidan innehåller tips till den som inväntar förändring i sitt liv -död. En livstrött individ kan här läsa guiden till det perfekta självmordet -det finns ett sätt för alla!

Vi kan ta del av steget till att skjuta oss i fördärv, allt från att ta det första steget till vapenaffären/svarta marknaden till vilket vapen och vilken ammuntion vi skall använda till hur vi skall hålla vapnet mot oss själva. Eller kanske är det mer till vår fördel att ta klivet över broräcket med pianotrådar som omfamnar alla våra kroppsdelar, inklusive våra könsorgan. Om vi genomför detta får vi ett mer konstnärligt slut, hängandes från bron i stycken. Och om vi var födda med tur kanske en vänlig själ kommer förbi med en passande kamera och förevigar den här upplevelsen. När vi gått vidare har vi nytta av detta foto.

"Slice and Dice. (Denna metod är en variant av att hoppa från en bro, men mer åt det konstnärliga hållet.)
Du behöver en hög bro, rep, och pianotråd.
-Klipp rep och pianotrådar i olika längder. Varje längd får inte vara längre än höjden av bron.
-Bind ena änden av repen och pianotrådarna till bron.
-Bind repens andra ändarna till olika kroppsdelar, som lår, vader, torso, etc.
-Efter det, bind pianotrådarna runt dina leder. (Glöm inte könsorganen...)
-När du sen hoppar från bron kommer olika delar av din kropp skäras bort pga pianotråd-öglorna, och dina kroppsdelar hållas uppe av repen, svävande i luften.
-Om du gör det rätt ska det sluta med att bara din torso hänger i nacken över havet, motorvägen eller marken.
-Har du tur hinner någon fotografera dig och du blir förevigad som ett konstverk."

På denna sida får vi ta del av allt!

Bilder visar oss hur vi ska stryka rakbladet mot underarmen, andra visar hur snaran skall knytas. Vi får även ta del av tabellen som meddelar oss vilken längd repet bör ha och vilken fallhöjd som är passande för våran kroppsvikt. Min egen kroppsvikt ligger på 48 kilo i tabellen, därmed borde replängden/fallhöjden ligga på 2,5 meter i mitt fall.

Vi får ta del av hur människan påverkas efter en viss tid under ett CO-gas utsläpp med hjälp av en individs anteckningar under den tid att han/hon genomför sitt självmord. Efter 14 minuter kan andningen endast genomföras genom munnen. Efter 17 minuter har andningen blivit astmatisk och självmördaren tar här avsked och meddelar att han/hon skall sova.

För att återkomma till dina kära underarmar: om du har en önskan om att förblöda så kan denna internetsida självklart upplysa dig om hur du gör det på bästa sätt. För att få bästa möjliga resultat hänvisar sidan dig till alkoholen innan du börjar genomföra ditt självmord genom förblödning. Alkoholen förhindrar blodklumpning, ångestattacker och kan även begränsa smärtan. Så drick mängder! Du bör också sitta i duschen med benen högt och skära på ett visst sätt, tänk på allt detta! Oturligt nog så tar denna metod några timmar att genomföra totalt, hur många beror på din kroppsvikt, längd och hur stora och djupa såren du skapat är.

På denna sida finner du även myter -vilka självmordsmetoder som inte bara motverkar dig, utan som inte fungerar alls. De som kan ha inbillat sig själva om att fruktkärnor leder till en säker död måste jag göra besvikna. "sanningen är den att det är nästan omöjligt att avlida från att äta kärnor, eftersom magens starka syror och enzymer oskadliggör de farliga ämnen innan de hinner verka, och allt du åstadkommer är en dålig och smärtsam mage." Det är bättre att ni scrollar upp lite och tillverkar era egna skjutvapen, ni kommer längre då! Eller varför inte jobba på att få cancer eller HIV? Det kan komma att bli ett projekt, men vem säger att det inte är värt det? Lägg ner tjugo år på det så kan ni äntligen gå vidare till nästa liv.

För att smitta dig själv med HIV:

"Att försöka smitta sig med AIDS-viruset är ett av de mer besvärligare metoderna. Inte bara är det svårt att hitta någon med viruset som är villig att knulla med dig, du måste även fortsätta ha samlag utan kondom eller annat skydd i månader tills du får ett positivt besked från en provtagning. Sedan följer år av väntan tills sjukdomen blommar ut följt av misär och lidande. Alltså inget att rekommendera för den självmordsbenägna, utan mer för den sadomasochistiska personen med en dödslängtan och mycket tålamod."

För att dela med mig av en metod som kom att bli en av mina personliga favoriter:

"Nikotin.
Vi talar inte om att röka det, utan koncentrera nikotinet och svälja det, men det är oklart om det fungerar. På plussidan kan nämnas att till skillnad från illegala substanser, finns lättillgängligt och är relativt billigt. En del källor säger att det tar flera timmar att dö från det, men att du faller in i koma mycket tidigare. Processen kan snabbas upp om det tas i stora doser.
Symptomen inkluderar våldsamma konvulsioner och den direkta dödsorsaken är upphörande av respirationen. Rökare bör använda större doser än icke-rökare.
Om du ska prova, blötlägg 100-150 gram tobak i ett par dar. Du får en brun röra. Sila bort tobaken, småkoka sen bort vätskan tills du får ca två teskedar av en brun sirap-konsistens. Lägg det i din nattdryck, och vakna aldrig upp.
Angående att överdosera på nikotin så kan det vara bättre att lägga det på tungan istället, då det upptas bättre och snabbare. Tänk snus. Om man sväljer nikotinet så kan magsyrorna hinna neutralisera skadliga ämnen.
Du kan förbättra dina chanser om du köper nikotinläkemedel på apoteket i massor och konsumerar före försöket. Hela denna metoden är dock väldigt riskabel och otydlig."

Vi har fått informationen om att ovanstående metod är inte bara riskabel, utan även otydlig, men då kan vi fråga den lilla rösten inuti: vad är det värsta som kan hända? Svaret är att vi kan överleva, men det kan ses som någonting positivt, då har vi fler försök på oss -och tack vare denna guide till alla tvivelfulla människor så har vi enorma mängder med tips.

Jag tvingar mig själv till ett djupt andetag efter detta vansinnesdåd, min ironi genom detta ämne har härmed nått sitt slut -ironin (vilket jag innerligt hoppas att det är) på internetsidan kvarstår. Den/dessa individer som kommit med detta påfund kan säkerligen kosta på sig ett par människoliv på sitt/sina samveten, om inte annat så lever det starka misstankar inom mig att denna guide lett till många förvirrande tankar i många huvuden -inte minst i mitt eget.