Se.

21:33.

Paranormal Entity – Hej och välkomna till en film som går ut på samma sak som t.ex. Paranormal Activity. Låt mig presentera ännu en poltergeist som hemsöker en familj i deras hem och skrämmer slag på dom. Skåpsluckor öppnas, saker kastas, elektroniken leks med och oväsen förs. För att dra några exempel. Ni vet, hela den där grejen som alla sådana filmer baseras på. Rullen filmas med en handburen kamera och man får bara se snubben som filmar två gånger, men ingen av gångerna får man se hans ansikte. Tyvärr så är inte skådespelarna trovärdiga, utan rent ut sagt fetdåliga. Filmen har ingen originalitet, what so ever. Den är väl lite småkuslig emellanåt, men i det stora hela så tycker jag att det är en boring-ass film. Det är många som säger att den är bättre än Paranormal Activity, men jag kan varken säga det ena eller det andra för jag orkade inte se mer än 15-20 minuter av Paranormal Activity. Och det är underverk att jag orkade se klart på den här filmen. Men om man gillade Paranormal Activity, så gillar man antagligen Paranormal Entity också. Själv så funderade jag över huruvida det är ett nytt avsnitt av Jersey Shore som visas ikväll eller om det är ännu en repris av det första avsnittet av den tredje säsongen. Jag rekommenderar Jersey Shore starkare än den här shitty-ass rullen.
1½/5 stjärnor.

---

Dead Silence – En dag levereras ett paket, utan avsändare, till ett gift par. I paketet finns en låda med en buktalardocka. Samma kväll, medan mannen är hemifrån, så dör frun på det mest makabra vis. När mannen åker tillbaka till parets hemstad för att begrava sin fru, Lisa, så tar han med sig dockan, Billy. I den lilla staden, Raven's Fair, lever en legend om en förbannelse om en gammal tant som innan sin död bodde i staden. Mary Shaw var en buktalare som blev mördad av stadens invånare. Nu misstänker invånarna att det finns en länk mellan Mary Shaw, och hennes dockor, och mordet på Lisa. Sure thing, buktalardockor brukar skrämma slag på mig och kan ge mig mardrömmar, så man borde tycka att en skräckfilm om buktalardockor borde få mig att gömma mig bakom fingrarna och ha fötterna långt ifrån soffkanten, men för att ärlig så blev jag inte det minsta skrämd av rullen. En och en halv timma gick till spillo, för ingen nytta och inget nöje. Att diska hade varit roligare. Nae, Dead Silence är en film att radera och inte se igen. Boring-ass shitty movie.
1½/5 stjärnor.

Se.

03:05.




Vad har du för personlighet? Vilken karriär passar dig bäst?
Kopiera länken och svara på frågorna, så får du resultaten.
http://se.41q.com/

Se.

14:07.

Hatchet – Ett gäng polare åker till New Orleans och Marti Gras. Grabbarna åker dit för att festa, ragga och se bröst. En av grabbarna har hört talats om ett hemsökt träsk och han vill hellre åka på den guidade touren, än att bara supa och se halvnakna brudar. Självklart så vill man åka båt i hemsökt träsk, det låter ju crazy-cosy. Alla andra i gänget vill fortsätta sitt festande, men en av dom följer ändå med honom på touren över träsket. Ingenting verkar särskilt olustigt och läskigt, innan båten sjunker och dom måste gå i land. Nu befinner dom sig i skogen där myten om en deformed och mordlysten snubbe utspelar sig. Hoppla, där hamnade turisterna öga mot öga med mördarsnubben. Han är gravt deformerad och påminner mer som ett monster än en människa -med andra ord, han är inget läckert att se på. Allt vi får bevittna efter detta är turisternas flykt ifrån major-deformed-man. Filmen går under kategorierna komedi och skräck, enligt IMDb. Jag tycker att den borde ligga under skräck och splasher, trots att jag inte upplevde den som läskigt. Jag fick vare sig någon pulshöjning, stressfaktor eller några hoppa-till moment. Det är ingen film som man sparar, inte heller vill se igen.
1½/5 stjärnor.

Hatchet 2 – I den första Hatchet-filmen hittar Mary-Beth sin far och bror mördade i ett skjul i träsket. Nu vill hon åka tillbaka dit för att kunna ha en proper begravning för snubbarna och döda monstret en gång för alla. Så hon beger sig till någon voodoo-neger, Reverend Zombie, för att be honom om hjälp. Reverend Zombie samlar ihop en hop av människor och beger sig mot träsket. Filmen utmärkelser inte det minsta ifrån den första Hatchet-filmen, den enda egentliga skillnaden är att dom nu jagar creepy-ass monster i stället för att fly ifrån det. Det finns dock en halvmysig sexscen. En snubbe och en brud väljer att knulla istället för att hålla ögonen öppna efter monstret. Well, det var inget happy-ending där inte. Om man inte gillar att bli taget bakifrån av en snubbe som blir halshuggen under akten. Hon hinner njuta som fan efter dess att huvudet flög av tills han blev helt still. Dödsryckningar är tydligen djävligt goa. Efter hon upptäckte att snubben var lite död, så var det hennes tur. Hon blev huggen med en yxa i skrevet. That's some gooood sex. Och strax därefter har vi en scen där två snubbar blir motorsågade i skrevet. Mycket mysigt. Om jag ska vara 100% ärlig så var jag mycket mer intresserad av att hälla mer örtsalt på min frukostavokado, än att se på filmen. Det blev en mycket god avokado, lagom saltad.
1/5 stjärnor.

Se.

20:09.

Children of the corn (remake 2009) – En sekt bestående av snorungar har som tro att de vuxna är fulla av synd och offrar dom till deras psycho-gud, He Who Walks Behind the Rows, på deras 19-års dag, så att deras majsskörd inte ska förstöras. Eh? Isaac, ungarnas ledare och ”profet”, är den mest vrickade av kidsen. Det är han som sätter regler och kommer med crazy-ass uppdrag. Ett gift par, på väg mot Kalifornien, tar vägen över Nebraska och råkar köra över en unge i den lilla ”staden” Gatlin (där alla kidsen hänger). Efter olyckan letar dom efter en fungerande telefon, men istället för att kunna ringa polisen så blir dom övermannade av snorungarna och är fast. Till den största delen får man följa mannens flykt genom majsfältet, kan anses som långtråkigt, men i detta fallet så håller man uppmärksamheten och koncentrationen på vad som händer och man frågar sig själv ”vad händer härnäst”? Slutet var helt oväntat och förvirrande. Jag förstod inte alls hur filmen kunde sluta som den gjorde. Wierd-ass slut, men ändå bra eftersom det inte kunde förutspås. Det är film att behålla och som man lätt ser igen.
3½/5 stjärnor.

Se.

19:21.

Deadgirl – Två tvättäkta stoners bestämmer sig för att skolka en dag och dra till ett nedlagt mentaljukhus. Väl därinne gör dom en märklig upptäckt -en fetdöd brud som ”lever”. Den ena av dom, Rickie, vill ringa polisen och dra därifrån, medan den andra, JT, säger att dom kan ”behålla henne”. Scary-ass snubbe, säger jag bara. När JT är där nere ensam, så blir han attackerad av dödbruden och han måste försvara sig genom att slå och strypa henne ”till döds”. Men fanskapet dör ju inte. Han hämtar Rickie för att visa honom vad han har gjort och att hon har ”överlevt” motattacken. För att göra ett starkare statement, så tar han fram en pistol och skjuter henne tre gånger. Men hon dör inte ändå. Jag hoppas att manusförfattarna varit höga då dom skrev manuset, dialogerna suger verkligen. En fetöveranvädning av ordet ”man” och ”fuck” av alla dess böjelser. Freakishly disgusting sexuella böjelser förekommer också. Deadgirl bjuder på en hel del kräkvarningar och utmärker sig hyfsat mycket ifrån andra, liknande, filmer med samma handlingar. Och slutet är riktigt överraskande. Det är ingen film som jag sparade, men om jag trillar över den igen, så kanske jag skulle se den igen.
3/5 stjärnor.

Grindstone Road – En kvinna var med om en bilolycka som satte hennes son i koma och har sedan dess varit djupt deprimerad. Hon bestämmer sig en dag för att köpa ett gammalt och övergivet hus i hennes hemort, där hon och hennes man försöker komma till rätta. Redan första dagen börjar Hannah uppleva olustigheter, hon ser en pojke som talar med henne och skrämmer henne. Pojken är lika gammal som hennes son och har samma namn. Graham tar inte Hannah på allvar, utan anser att det är alla piller och hennes sömngående som är anledningen till att hon ”ser” saker. När deras enda grannar hälsar på en dag (japp, det är två hus ute vid skogen) så kommer det fram att en pojke som bodde i huset, för många år sedan, hade försvunnit och att hans lärare hade erkänt mordet på Daniel och hängt sig i källaren. Hannah tar nu på sig ansvaret att ta reda på vad som hände med Daniel och varför han aldrig hittades. Så klart. Grindstone Road börjar som dom flesta andra filmer som handlar om ett par som flyttar in i ett hemsökt hus, men den tar en vändning som man inte kan förutspå och slutar på ett sätt som gör att man inte känner att man har slösat bort en och en halv timma. Filmen är pulshöjande, har en del ”hoppa-till-scener” och är psykiskt obekväm. Jag såg den ensam klockan tre på natten, men jag skulle även tycka att den är väldigt obekväm på dagstid när det är ljust ute. Jag skulle kunna spara den, jag skulle definitivt kunna se den igen.
4/5 stjärnor.

Creep – En brud är på någon glamös fest, som hon lämnar för att åka och träffa Geroge Clooney, men komiskt nog så deckar/somnar hon på en plattform nere i tunnelbanorna och blir inlåst över natten. Skumt nog så kommer ett tunnelbanetåg, trots att alla har slutat gå för natten. Och självklart så kliver hon ombord. På det där tåget träffar hon på en snubbe som hon känner, som senare blir avdragen ur vagnen och illa sårad. Bruden kontaktar den enda säkerhetsvakten som arbetar, som hon bara får kontakt med över övervakningskameror, och ber om hjälp. Innan han kunnat hjälpa så dör snubben och vakten blir, inte så oväntat, dödad. Hennes hjälp är fetdöd och någon deformed Gollum-liknande snubbe förföljer henne och vill, så klart, döda henne. Annars hade det väl inte varit en skräckfilm? Bruden som spelar huvudpersonen är ingen specielt bra skådespelare och jag blir varken imponerad eller övertygad. Ibland förekommer det scener som höjer pulsen och stressfaktorn, men i det stora hela så är Creep ganska långtråkig och ett waste off time. Jag raderade den direkt när jag sett färdigt den och jag vill inte se den igen. Det som gjorde filmen bäst, det är att negern spelas av en man som heter Blackwood i efternamn.
2/5 stjärnor.

Se.

20:44.

Captivity – En modell blir kidnappad och inlåst i en cell, som är inredd med omtanke. Och creepyness, som tidningar med henne på omslaget, filmade intervjuer och saker och kläder ifrån hennes lägenhet. Crazy-ass stalker roar sig, då och då, med att droga bruden och spänna fast henne i en (typ) tandläkarstol och tortera henne. Kräkvarning! Ca. 23 minuter in i filmen tvingar creepy-ass kidnappare i bruden en shake på ögon, öron, random äckel och blod genom en tratt. Hon har inget annat val än att svälja ner det. Förståeligt nog spyr hon, då får hon dricka twisted shake blandad med spyor. Jag fick feta kväljningar. När hon har varit i cellen i några dagar, så upptäcker hon att det är någon på andra sidan av väggen -OMG! En ”random dude” har också blivit kidnappad! Så djävla originellt. Dom hittar sätt att kunna konversera med varandra och binder ett band mellan sig. HELT PLÖTSLIGT så börjar das kidnaper involvera de båda i lekarna, med frågan till snubben ”is she worth it?” Kräkvarning! Ca. 50 minuter in i filmen. Crazy-ass motherfucker leker tandläkare och drar ut tänder på snubben. Blodet flödar och bruden snyggskriker. Helt plötsligt kommer en helt väntad ovändad vändning, men jag ger dom lite cred då vändningen inte är så förutsägbar. Och mer cred till dom för ett oväntat slut. Ja, vad ska jag säga, den är ganska långtråkig...men jag skulle nog kunna se den igen. Om ett bra tag, när jag har glömt bort den lite.
2½/5 stjärnor.

Se.

13:40.

Nu är dagen kommen, nu börjar jag lägga upp filmrecensioner igen.
Följande filmer ligger under kategorin skräck/horror:

Chain Letter - Ett gäng ungdomar måste skicka vidare ett kedjebrev inom 24 timmar, för att överleva. Påminner om alla andra skräckfilmer som baseras på kedjebrev, men har ett ganska oväntat slut. Annars hyfsat ooriginell. Alldeles för få scener som man hoppar till av, fåtalet scener som man blir lite uppstressad av och inga direkta scener som gör att man vill gömma sig bakom kudden. Det är ingen film som man sparar och vill se flera gånger.
2/5 stjärnor

30 days of night -dark days – En stad i Alaska blev offer för ett anfall av ett gäng vampyrer. I tio månader har en överlevare, Stella, rest omkring i USA för att föreläsa om sin upplevelse och försöka få människor att förstå vad som faktiskt hände i Alaska. En mindre grupp av andra överlevare kontaktar henne för att få hennes hjälp till att bekämpa vampyrerna och utrota dom. Påminner om zombie-rullar, enda saken som utskiljer sig är att dom har bytt ut zombierna mot vampyrer. Då och då får man upp pulsen lite, men det är inte mycket mer än så. Om man gillar zombie-rullar, så kanske man sparar filmen och ser den fler gånger.
2/5 stjärnor.

Homecoming – En föredetta highschool-football hjälte reser tillbaka till sin hemstad för att pensionera sin gamla speltröja. Där väntar hans ex-flickvän, som fortfarande lever i tankarna om att dom fortfarande har ett förhållande, och med sig har han sin nya flickvän. Efter en kväll av firande och för mycket alkohol ska flickvännen ta in på ett motell, för att inte vilja få ett dåligt första intryck på pojkvännens föräldrar. Men motellet har inga lediga rum. På vägen till ett annat motell blir hon offer för en svår bilolycka, föraren är ingen annan än ex-flickvännen. Blablabla. Exet tar med den nya hem till sig, för att vårda henne...och sedan kidnappa henne och få pojkvännen att tro att hon har lämnat honom och själv få tillbaka fotbollshjälten. Tänk er en moderniserad nyinspelning av filmen ”Lida” av Stephen King. Långtråkig, inte värst spännande, men med fåtalet pulshöjande scener som får en att sympatistressa med flickvännen i hennes försök att fly. Det enda som kan locka en till att se den fler gånger är att psycho-exet spelas av Mischa Barton.
2/5 stjärnor.

Albino Farm – Ett gäng collegestudenter som utforskar Ozark Mountains till ett skolarbete får punktering i ett litet samhälle mitt ute i ingenstans. När dom tagit sig till ”bensinmacken” för att köpa ett nytt däck, nämner major redneck den gamla legenden om samhället -The albino farm. Gängets koola_kille_med_flickvän bestämmer sig för att dom ska undersöka staden och få reda på mer om farmen, såklart. Själv så tycker jag att rednecks, överlag, är ganska creepy. Men dessa är inte bara nednecks, dom är freakishly religiösa och deformerade. Hur som. Ungdomarna tar sig tillslut till farmen, som är inlåst bakom feta staket. Man tycker ju att dom borde förstå bättre, när enda sättet in är att bryta sig in. Men nej, då. Nåväl. Inne på farmen är ”människorna” snarare varelser och dom är inte så gästfria heller. The Albino Farm skiljer sig inte mycket från de övriga filmerna med liknande handling, den är snarare ganska ooriginell. Det finns inte gott om scener där man får upp pulsen och stressfaktorn i filmen än mycket låg. Skådespelarna i filmen gör inget särskilt bra jobb och specialeffekterna är usla. Det jag kan ge filmen plus för, är att den är riktigt äcklig. Inte äcklig-läskig, utan äcklig-äcklig, jag blev äcklad när jag såg den. Fast det är ju bara för att jag tycker att deformed rednecks är totaly growse.
3/5 stjärnor.

The Crazies – Ett virus sprids i en småstad i USA, som gör folk major cepe och mordlystna. Efter 36 minuter varken orkade jag eller ville se vidare på filmen.
0/5 stjärnor.

Se.

20:10.

Jag har ingen aning om vart jag ska börja. Jag vet inte vart början är.
Det händer så himla mycket och jag har inte den psykiska orken till att ta upp allting och tänka igenom det.
Men jag ska ge det ett försök ikväll. Det återstår att se hur mycket som kommer upp, hur snurrigt det blir.

---

Jag vaknade igår, med en konstig känsla och en klump i halsen. Jag bara visste, på något sätt, att jag skulle se honom. Jag visste det redan innan det att jag varit vaken i fem minuter.
Så jag funderade på att "sjukanmäla" mig från psyk.
Vart jag än vände mig, så var han överallt. Alla såg ut som honom. Alla.
Men ingen var honom.
Jag kom fram till psyk, helskinnad. Men med känslan kvar, som jag inte kunde skaka av mig.
Blablabla, mötet var över och jag gick mot stan.
Där var han.
Det var han, på riktigt.
Vi gick över övergångsstället vid Ida's.
Jag grävde ner ansiktet, så mycket som jag bara kunde, i halsduken och bad en halvkass bön om att han inte skulle se mig. Men han såg mig, han är ju inte blind, och jag är inte osynlig.
Han såg mig i ögonen, tittade ner i marken, sneglade med en nästan nedlåtande blick och gick förbi.
Det var vårt första möte sedan 31:a maj 2010.
Han såg på mig som om jag aldrig hade betytt någonting.
Han såg helt annorlunda ut. Inte hans stil. Men hela utstrålningen. Han utstrålar arrogans.
Han såg inte ut som den Sebastian som jag blev kär i, som jag älskade.
Men det var ju han.
Och allting kom tillbaka.
Jag fick ju för mig, för ett par månader sedan, att jag hade börjat komma över honom. Inte helt, men lite. Och det kändes bra.
Men nej.
När jag såg honom, så kom allting tillbaka. Alla minnen, alla känslor.
Fan i helvetet, jag älskar det djävla svinet.
Han såg på mig som om jag aldrig har betytt någonting och jag, jag skulle kunna slänga mig framför hans fötter och be honom komma tillbaka.
Om han hade knackat på dörren och bett mig ta tillbaka honom, så hade jag gjort det utan att blinka.
Och allt jag fick var den blicken.
Så jag gick och satte mig på en bänk på torget och grät.

Se.

00:03.

Gårdagen var bokad för födelsedagsfirande av min far som fyllde hela 45 år.
Vi var på hyfsat gott humör. Vi åt middag, spelade frågesporter över internet och bakade den sista kakan.
...sedan anlände de övriga gästerna.
Ankomsten fick det halvgoda humöret att försvinna, på studs, p.g.a. synen av en man i hans tillstånd. Vilket var sorgligt och tragiskt.
I andras ögon är det endast fel och dåligt. Dom ser inte den verkligheten.
Jag har aldrig förr skådat en människa i ett sådant fasansfullt tillstånd.
Och plötsligt kom allting tillbaka. Alla känslor som jag en gång kände. Alla de minnen som jag har och de minnen som jag en gång valt att förtränga. Alla frågor som jag fortfarande har inom mig, men som jag valt att hålla för mig själv.
Det kommer en dag då jag är redo för att ta itu med dessa saker. Då jag kommer att tänka tillbaka på allt som jag upplevt, känna det som jag kände då och ställa de frågor som jag så länge haft behov av att få svar på.
Den dagen kommer. Allt jag kan göra nu, det är att invänta den.