Se.

11:41.

Karusellerna som snurrar inuti är dina -nöjesfältet som är öppet under dygnets alla timmar. Det illamåendet som skapas av åksjuka, som borde tagit din kropp i besikning, snurrar istället omkull mig och lämnar mig handfallen. Okapabel att ta mig på fötter ligger jag kvar, väl medveten om det faktum att om jag reser mig snurrar du omkull mig på nytt.
Omedvetet har jag givit dig ett utegångsförbud -du är oförmögen att lämna mitt snurrande inre.

Se.

20:03.

Den mask jag tryggt burit utanför hemmets väggar har nu infunnits sig även innanför. Den klär mig under dygnets alla timmar, håller mitt egentliga jag dolt från inte bara er, utan numera även maskens bärare.
Min ständiga fråga till mig själv; vem har jag ersatts med? Den jag andas för, den som åker snålskjuts på mina hjärtslag, gör mig skrämd.
En del av mig har blivit förkastad och en annan del har blivit omedvetet välkomnad. Min kropp är utbytt mot ett puzzel någon puzzlar ihop utan tanke.

Se.

01:34.

Mina tankebanor har varit, är och lär förbli enkelspåriga -vad som snurrar inuti är du, du och endast du. Du snurrar mig till ett sådant vansinne, till en sådan yrsel. Åh, som du dansar med mitt hjärta.

Se.

21:44.

Orden har inte haft tid att infinna sig under dygnets timmar, min tid jag lagt på ett bestående leende och tacksamhet. Nöjesfältet inuti vände, tankarna stod i kö -jag snurrade. Livet leker med mina känslor -på ett sätt jag endast ser positivt.
Mina fötter som burit oro lyftes idag från marken, gungade sig till högre höjder. Stenen i mitt bröst ersattes med en tacksamhet över att vara vid liv.
Solen snurrar mig till välbehag, det är alla ord jag egentligen behöver yttra.

Se.

21:37.

Nya ord skall yttras, tillit skall delas ut. En kvinna med spade skall gräva i mitt förflutna, skall gräva i min nutid, skall förutspå min kommande framtid. Chanser jag givit de innan henne, chanser som gått ut i sanden -försvunnit med vinden.
En gång var mitt förflutna min nutid, jag har upplevt den nog. Jag lämnade den bakom, nergrävd i smuts. Skit i skit. Men i dåliga tider springer det förflutna ikapp mig, om mig. Kastar omkull mig, skrapar mina knän och mina handflator -ibland mer. Det finns scener som bryter varenda ben som håller mig sammansatt, scener som fräter på min hud.
I mitt förflutna jag redan spenderat tid, tiden går vidare och så även livet. Det kallas för det "förflutna" av en orsak. Jag är inte menad att återuppleva det.
Den kraft jag så sparsamt samlat på mig skall nyttjas till den tid jag upplever i detta nu. Tvåtusenåtta är mer än jag kan hantera -nittonhundranittio till tvåtusensju är att addera sjutton år därtill. Sjutton år av förtryckta upplevelser.
Sjutton år som jag längtat efter att lämna bakom.

Se.

22:40.

På vägen vände nedförsbacken, vinden sved till i ögonen. Fötterna som, i hela min evighet, valt mina vägar åt mig fick mig att återvända till det tillstånd jag tillbringat allt för många andetag i.
Nu skaver livet sår på mina hälar.
Det medvetna blundar för de spår som leder bort ifrån denna iskalla bana som mina handflator skrubbats mot, gång på gång, när de hoppfullt räddat mitt ansikte i fallet. Vinden är inte lika skoningsfull när den blåser syra mot min hud.
Nu åker du karuseller inuti. Hästarna snurrar i din takt -mig till yrsel.
Min ihållande feghet fängslar mig i en omvälvande negativitet som håller modet på längre avstånd än tidigare, modet i sin tur kan kasta mig omkull. Negativitet är en livsstil jag vant mina tankar vid.
Att hålla modet uppe är modigt.

Se.

02:35.

Saknaden av de barnsben som en gång sprang runt med min kropp hemsöker mitt, redan, snurrande huvud. Det var åratal sedan min ålder bestod av endast en siffra, det var en evighet sedan låtsas-lekar var en återkommande del utav min, redan då, ganska gråtrista vardag.
De ben som en gång burit mig sitter fast än idag, lite äldre -liksom resten utav mig. Stegen jag tar har saktat in, jag har bråttom tillbaka.
Ansvaret lämnar jag, då och då, bakom mig, i samma stund snurrar jag ett rött rep ett varv runt händerna och mina fötter skapar en rytm. Upp i luften, ner på golvet.
Och äntligen har jag lärt mig rocka rockring.
Mina barnsben är inom en snar framtid myndiga och hela världen anser att jag blivit mer vuxen än någonsin. På grund av en siffra -en siffra mer än vad jag förut hade.
Men äntligen har jag lärt mig vara barn -ätnligen har jag lärt mig rocka rockring.

Se.

02:12.

De slag mitt hjärta så omtänksamt delar med sig av försöker delge mig information. Information min hjärna helst stöter bort för att göra mina tankar lite mindre åksjuka. Men min kropp snurrar av sig själv, redan.

Se.

02:55.

Mitt hjärtas slag är som ekon inuti mitt huvud, egentligen i hela min utmattade kropp. Slagen lyfter det täcke som håller värmen kvar hos mig, mina ögon är inte menade att se den ångest som nu närmar sig.
Det existerande mörker på andra sidan av persiennerna kräver sin väg in, mina stängda ögonlock hindrar det inte från att ta över de hundratals tankar som redan åker karuseller inuti.
En överväldigande känsla av obekväm yrsel intar min kropp, tar kontroll över de få känslor jag låtit mig ta del av denna afton och vänder de emot mig. Oförmögen att hindra vad som händer ligger jag under mitt värmande täcke och låter mig överrumplas av en stigande puls och förstärka hjärtslag.
Som paralyserad stannar jag i min position och skådar hur det svart/vita, värmegivande täcket höjs för att åter sänkas i takt med de ekon som driver mitt inre till vansinne.
Det höjs för att sänkas -det sänks för att höjas. Det rör sig för att spela mitt huvud ett spratt, för att snurra yrseln värre -för att få mina andetag att höjas i hastighet.
Dessa nätter.

Se.

Telefonen var vad som väckte mig ur min en och en halv timmars -sömn, det har återigen blivit dags för Maria att ringa och väcka mig varje morgon innan skolan.
Det var enkelt för mig att vakna, med tanke på min korta sömn som egentligen var ren utmattning efter en natt fylld av en otroligt grym ångest.
Jag fann tofsar av hår runt om mig i sängen när jag slagit upp ögonen, sedan återkom minnet -det var vad jag slitit av under natten. Tillsammans med ett plågsamt minne kom en plågsam huvudvärk, huvudet var ömt. Jag fann flera små utbukter i bakhuvudet -att hålla takten genom att dunka huvudet i väggen gör sig påminda dagen efter.
Min kropp gav nästan efter i natt. Vintern tar sakta kol på mig och jag låter det ske. Jag är inte kapabel att stå emot. Jag kan inte minnas att jag tidigare känt sådan stark ångest -men idag minns jag inte heller hur den var. Det är bara scener som spelas inuti, inga känslor kommer igen.
Konstigt nog bar mina ben mig.
Nej, det var ingen enkel morgon att stiga ur sängen. Det var en sådan morgon då jag inte visste vad ordet ”duscha” innebar -ändå såg jag sanningen i spegeln och visste att jag var tvungen att göra någonting åt det. Orken infann sig aldrig och allt jag gjorde var att kamma luggen åt sidan, jag borstade tänderna, åt ett halvt äpple och klädde mig.
Det var natt när jag lämnade den tragiska tryggheten i ettan på andra våningen. Kolsvart. Som nattmänniska trivdes jag i det mörker som omgav mig -ändå är jag rädd för mörker.
I tio minuter satt jag på den kalla träbänken i busshållplatsen, då jag vandrade ut tidigare än behövligt eftersom tiden gick ofantligt långsamt.
Mina halsbloss jag drog och mina ord jag lyssnade till. Det var en sorglig morgon, på något vis, ändå log jag för mig själv i halsduken.
Skolan tvingade på mig en ny slags ångest så fort mina lungor andades in den luft byggnaden erbjöd mig. Och som ett brev på posten kom den mask jag lämnade vid dörren för så många veckor sedan.
Vem är Nathalie?
Masken jag lade tillbaka på sin plats, strax utanför skolans automatiskt öppnande dörr, jag hämtar upp den på torsdag morgon igen.
Jag vandrade runt med ett trivsamt leende på läpparna, samtidigt bar mina ben mig in och ut ur ett flertal av stadens affärer. Jag hade lämnat masken för ett tag, med mig själv log jag i halsduken för att jag var jag igen.
Minnena av natten påminde mig om att masken ibland är bättre än det som döljer sig där bakom.
Nycklarna vred låset till rätta och jag klädde av mig vindskyddet som jag tidigare burit. Pyjamasen kom till rätta, likaså kuddarna och täcket i soffan. Och för en gång skull infann sig orken att tillaga mat.
Till den bortlämnade ångesten tog jag en ny sådan till mig. Tretton. Ren och skär ångest -men den tillhörde inte mig.
Det återstår att se vad natten bjuder på.

Se.

00:09.

Ett begär inom mig lever och växer -växer sig större än jag klarar av. Den tar min kontroll och lämnar mig en känsla. Jag kan inte identifiera den -en röst berättar för mig att jag behöver uppleva allt. Nu. I natt.
En känsla inom mig säger mig att jag kanske dör i natt.
Jag vet inte vad...Jag vet inte... Jag... Jag måste uppleva allting i natt. Imorgon kanske inte existerar.
Jag är inte kapabel att stå emot känslan inom mig. Den kastar omkring mig i en cirkel av ångest. Känslan tar mina andetag ifrån mig.
Jag är inte kapabel att stå emot.
Jag är inte kapabel att stå emot.
Jag är inte kapabel... Mina lakan är bevis på att känslan infunnit sig tidigare -jag kan inte minnas det. Jag minns nu, nu är den här. Större än jag klarar. Meddelar mig om att imorgon är en lyx -en lyx som för mig kan vara omöjlig att uppnå.
Och den här känslan har aldrig besökt mig förr. Jag är rädd för vad den kan göra mig. Jag är rädd för vad jag kan göra mig.
Orden som spelas inuti är så verkliga, beodrande. Över mig, överallt. Det är någonting här. Inuti, utanför. Överallt. Någonting kontrollerar mina andetag, jag kan känna det. Någonting andas åt mig. Någonting säger mig att imorgon kanske inte existerar för just mig. Det är övertygande.
Det känns som att jag kan komma att dö i natt.

Se.

04:01.

Min kropp är övertagen av den yrsel jag tidigare krävde -yrseln blev min gåva till mig. En sådan gåva jag inte vill återlämna, utan låsa fast inuti.
Stanna med mig.
Den sinnesstämning jag nu befinner mig i, är en enkel sådan. Kraven i vardagen är bortblåsta, icke-existerande. Ensamheten -puts väck. Endast jag är mitt sällskap, endast jag är den som alltid stannar kvar.
Jag lever med det, jag trivs med det.
Främst trivs jag med yrseln. Den blev mitt tippex till de handlingar, ord och känslor som tidigare förekommit.

Se.

03.31.

De minnen du förevigat i skrift ligget mig varmt om hjärtat. I takt med att mina ögon tog in dina ord snurrade scener av händelser inuti.
Det var våra alltid-ska-det-vara-vi-löften, i våra yngre år -såväl som i det vi lever nu. In i vår framtid skall jag bringa mitt löfte om dig, om oss. Ett löfte som inte skall komma att jaga mig, utan ett löfte att hålla i handen och placera i hjärtat.
Äntligen ett löfte att hålla.
I min vardag har jag måsten väntande, stående på paus. De tar mig in i ett maratonlopp, där de springer efter mig -jagandes. De kommer upp jämnsides, men aldrig låter jag dom stanna kvar.
Min vardag har blivit en kamp -en kamp om att vårda de andetag jag så rutinmässigt borde ta in. En vardag där disken står i väntan, där rutinerna ställts i ett hörn.
Aldrig förr har, endast, livet varit en sådan påfrestning.
Den ständiga huvudvärk som lever inuti växer sig starkare för var minut. Yrseln med den. Jag frågar mig själv, jag ber er om svar, hur kan syre göra mig ont?
Det som givits mig som en gåva har nu förrått mig. Vad som skulle förenkliga det liv jag lever ger mig inte annat än svåra situationer att ta mig ut ur.
Oförmögenhet att ta mig ur, fortfarande står jag trampandes.
De enkla åren jag har lämnat bakom, samtidigt är du inte kvar i mitt förflutna. Alltid-ska-det-vara-vi-löftet har jag burit med mig. Min hand i din och du kunde leda mig på de vägar du valde.
Vilka vägar du än valde.
Du går i mina fotsteg som vi lämnat på vägen, tillsammans. Du är minnena jag förevigt vill bära med mig inuti.
Kanske gör du inte någon skillnad just idag, men imorgon är en annan. Du är den samma.

Se.

02:33.

Världen är nästan perfekt, om betraktaren låter sig luras. Själv ser jag de skavanker alla så gärna blundar för. Kanske borde jag slänga glasögonen i väggen och blunda lite mer, lite oftare.
Kanske vore det nyttigt för mig att blunda för de omättliga omständigheter som omsvärmar oss i detta nu. Kanske har jag byggt upp en värld som inte existerar för andra ögon förutom mina egna? De fel jag kan finna i mitt spel kan så enkelt vara finn-fem-fel, ett påhitt av mig för att påverka mig.
De ljus jag tidigare tänt börjar, ett efter ett, få slut på liv. I stället för att glädjas åt de ljus de bringat mig denna afton, i stället för att se de som fortfarande lyser, fokuserar jag på de få som slocknat.
Samtidigt kan jag dra en parallel till de andetag, de hjärtslag, som under mina år funnits omkring mig. Många har berövats på sina tag, slag, under årens lopp. Det är så livet fungerar -så det leker med oss. Det är så det snurrar våra tankar till yrsel och så det berövar de överlevande på nära och kära.
Jag koncentrerar mig för mycket på att se vad som tidigare gått förlorat. Jag ser inte klart. Den suddiga bilden av rätt sida av verkligheten kastar mig handlöst ned på marken, där nere är jag oförmögen att se vilka som har fortsatt sina andetag i mitt nätverk.
Jag ber verkligheten, den verkliga verkligheten, att åter lyfta mig på fötter. Fyra ljus lyser fortfarande upp min, annars så gråtrista, natt. Fyra ljus lyser, endast två har lämnat sitt öde efter sig, då de redan uppfyllt sina krav.
Kanske är det så. Kanske skall en del andetag och hjärtslag lämna andra bakom sig. De kanske finns några som är menade för mig i resten av våra liv. Andra kanske har ett löfte att uppfylla, för att sedan ta av och påbörja en annan väg.
En väg som jag inte är inkluderad i.
Allt jag vet är att sorgen växer inte inuti när vissa tar av. Dessa måste ha uppfyllt det löfte -lovat för mig. Dessa är menade att vandra vidare.
Andra rycks bort.
Andra har lämnat en hutlös saknad att växa i min ensamhet. Sorgen som lämnas av de jag aldrig är menad att återse.
De två ljusen som en gång tjänade sitt syfte blir aldrig mer tända. Veken är icke-existerande. De två ljus som lämnade mig med en växande sorg var inte menade att välja väg riktigt än. Men de berövades på sina hjärtslag, sina andetag.
De berövades på allt ett liv kräver.
Dom får aldrig spela spelet igen.
De fyra ljusen som har sin livslåga i behåll, de är halvvägs redan. Även dom släcks, endast för att ta min natt ifrån gråskalan till ett bäcksvart mörker.
Det ljus jag har svårigheter att släppa, är på sin halva väg. Med sin son fick han ett koppel, ett koppel som släpptes för löst, som tillät mitt ljus att gå sin väg.
Fel väg.
Sluttningen inväntar ditt fall, ett fall jag inte tänker tillåta. Trots det tredje ljuset tappade sin glöd i detta nu. Måtte det inte vara du.
Ditt fall skall vänta i årtionden. Tills dess skall jag tillåta mig själv att ta en dag i taget, blunda oftare. Eller se vissa saker utan extraglas.
Det var inte din låga som släcktes. En låga som din hade fått mig att känna inuti att någonting saknas.
Du hade saknats mig.

Se.

01:22.

Ett nytt har infunnit sig. En del säger att det är början på någonting nytt, jag hoppas på en fortsättning till det jag redan har.
Vad jag tidigare har byggt upp, kastat iväg, bränt ner, skall inte lämnas bakom mig. Det skall inte gömmas långt inut och glömmas bort.
Jag vill inte glömma, jag vill fortsätta bygga.
Dåliga minnen är ingenting att kasta bort, det är en hjälp på vägen. Jag skall minnas mina misstag med kärlek, jag skall försöka undgå att begå dom ytterligare en gång. Jag skall minnas vad jag genomgått.
Jag skall minnas det som gjort mig till den jag är idag. Den andra januari år tvåtusenåtta.
Tvåtusenåtta skall bli min fortsättning. Min myndighetsförklaring infinns detta år och helhjärtat skall jag gå in för att bli lite mer ansvarstagande.
Vuxen, på ett bra sätt. Vuxen, med barnasinnet i behåll.
Det är inte ett nytt liv som börjar -det är mitt liv som fortsätter.
Till de med hjärtslag och andetag, och till de som berävades på sina, som gjorde mitt tvåtusensju till ett år att minnas vill jag endast ge er mitt tack.
Min tacksamhet kan ej mätas i ord, bokstäver kan ej förklara den glädje en del av er bringat mig -den smärta andra delat med sig av, eller rent ut sagt överfört.
Låt oss ta det med oss, smärtan, osämjan. Låt oss lära av detta och inte övertas av bitterhet.
Vi är en del av varandras liv, vare sig vi gjort det valet eller inte.