19:18
Nu har det gått sådär lång tid sedan jag uppdaterade igen.
Det finns så mycket som jag vill få ur mig, som behöver landa svart på vitt, men som inte går att skriva ner. Inte ens i min privata dagbok vågar jag skriva ner alla tankar och känslor kring som hänt och vad som händer, för rädslan över att det kan läsas lever i mig.
Jag tror inte att det skulle ske, men "tänk om". Ja, tänk om någon skulle plocka till sig det där rosa blocket och läsa allt som flugit runt och vad som flyger runt.
Så jag behåller det i mitt huvud.
Jag behåller det i mitt huvud och skapar ett obehärskat kaos som är ohanterbart. Och vad gör jag när jag inte kan hantera mina tankar och känslor? Jo, jag beter mig som en idiot och skyller på allt annat än mig själv.
Men vem är ansvarig för mina handlingar? Jo, jag. Jag och ingen annan.
Så då tar jag en u-sväng och skyller på mig själv, klankar ner på mig själv, trycker ner mig själv, ser ner på mig själv och talar högt om för mig själv att "jag är en fuck-up".
"Ja, även fuck-ups har ett val dom gör."
Tack, för väl valda ord herr Hellström. Du ska bara veta hur väl dom stämmer in. Och hur mycket jag hatar dina ord, nu när jag tänker efter.
Det är som att du är ett dictionary och har synonymer för allt som jag är.
Vad är jag egentligen? Förutom en fuck-up och ett vandrande kaos, som på något vis alltid lyckas fucka upp allting som har en betydelse för mig och som jag känner starkt för.
Jag borde bli inlåst i ett rum med mjuka väggar, iklädd en tvångsjacka och munkavel. Då skulle jag inte kunna orsaka andra obehag och jag skulle inte kunna dunka huvudet i väggen eller göra någonting värre.
Ni vet, det där som jag vill göra. Det där som tilltalar mig och kallar på mig. Det där som har total makt och kontroll över mig. Det där som jag sällan kan tala emot och motstå.
Det har kallat konstant i X antal dagar, hittills har jag kunnat stå emot och hålla mig på ett armlångt avstånd. Men jag lever med rädslan om att jag tappar fotfästet och faller för frestelsen. Så som jag gjort så många gånger förut.
Så som så många andra gjort så många gånger förut.
Fallit för frestelse. För den, individuella, allra skadligaste frestelse.
Jag är som en period-alkoholist, fast mitt beroende har inte med alkohol att göra. Men nog är det lika djupt och lika skadligt.
No pun intended.
Ja, periodare kan man kalla mig. Och den ständiga frågan är: "när kommer nästa period?"
Inte nu, hoppas jag.
onsdag, december 26, 2012
tisdag, november 27, 2012
Se.
21:39
Det är när man försöker dricka, men upptäcker att det inte kommer någonting, för att korken fortfarande är på.
Det är när man har cigaretten i mungipan och märker att man håller på att tända den i fel ända.
Det är när man kommer på sig själv med att lyssna på Nine inch nails.
Det är när man gör alla de sakerna, som man verkligen behöver sova!
Speciellt när man kommer på sig själv med att lyssna på NIN.
Det har gått över två veckor sedan jag sov ordentligt.
Jag har inte sovit i mer än MAX 4-5 timmar per natt. Med undantag av tre nätter, då har jag kunnat sova cirka 6-7 timmar.
Och vi vet att jag behöver MINST nio timmars sömn, för att kunna fungera.
Jag måste stå ut i minst en vecka till, föra sömndagbok och hata nazin till läkare.
Nazin är inte tillbaka på psyk förrän om två veckor, så jag och min psykolog kör vårt eget race nu. Och fortsätter vår kamp emot läkarhelvetet. Det känns som att vi kämpar oss blodiga tills dess att vi vinner kampen -och någon gång lär vi ta första platsen och ta hem pokalen.
A, Ich nicht Deutschland! Go home!
Jag har sagt till min psykolog att jag vill ha en ny läkare -som det inte finns någonting personligt otalt med. Och nu ska han göra sitt bästa för att jag ska tilldelas en ny.
Gud, hör min önskan, ge mig en bättre läkare -även om denna inte höjer tillbaka dosen, jag vill bara ha en läkare som jag inte bråkar med hela tiden. En som jag inte behöver höja rösten åt, för att denna ens ska höra att jag har en röst och kan använda mig av ord. En som till och med ger min röst en mening och som inte bara hör mig, utan även lyssnar på mig.
(Jag vet, jag tror inte på dig. Men snälla tro på mig.)
Det är när man försöker dricka, men upptäcker att det inte kommer någonting, för att korken fortfarande är på.
Det är när man har cigaretten i mungipan och märker att man håller på att tända den i fel ända.
Det är när man kommer på sig själv med att lyssna på Nine inch nails.
Det är när man gör alla de sakerna, som man verkligen behöver sova!
Speciellt när man kommer på sig själv med att lyssna på NIN.
Det har gått över två veckor sedan jag sov ordentligt.
Jag har inte sovit i mer än MAX 4-5 timmar per natt. Med undantag av tre nätter, då har jag kunnat sova cirka 6-7 timmar.
Och vi vet att jag behöver MINST nio timmars sömn, för att kunna fungera.
Jag måste stå ut i minst en vecka till, föra sömndagbok och hata nazin till läkare.
Nazin är inte tillbaka på psyk förrän om två veckor, så jag och min psykolog kör vårt eget race nu. Och fortsätter vår kamp emot läkarhelvetet. Det känns som att vi kämpar oss blodiga tills dess att vi vinner kampen -och någon gång lär vi ta första platsen och ta hem pokalen.
A, Ich nicht Deutschland! Go home!
Jag har sagt till min psykolog att jag vill ha en ny läkare -som det inte finns någonting personligt otalt med. Och nu ska han göra sitt bästa för att jag ska tilldelas en ny.
Gud, hör min önskan, ge mig en bättre läkare -även om denna inte höjer tillbaka dosen, jag vill bara ha en läkare som jag inte bråkar med hela tiden. En som jag inte behöver höja rösten åt, för att denna ens ska höra att jag har en röst och kan använda mig av ord. En som till och med ger min röst en mening och som inte bara hör mig, utan även lyssnar på mig.
(Jag vet, jag tror inte på dig. Men snälla tro på mig.)
söndag, november 25, 2012
Se.
20:26
Det är när man sitter med datorn i köket, i stället för i vardagsrummet. När man inte kan distraheras av andra elektroniska uppfinningar, eller någonting annat heller för den delen. För här sitter jag även med ryggen mot fönstret.
Fast kanske främst för att det är mörkt och jag inte vill se det.
Det är när man sitter utan distraktioner som allting kommer närmre och för nära.
Jag sitter med blocken redo, redo för alla vansinnesord som jag inte kan använda här. För dom är för starka och jag är för svag.
Och jag röker vid köksbordet.
Det är när man hör en närståendes starka ord om känslor. När man kan smaka på orden och känna känslan.
Det är när man kan vältra sig i andras sorgsenhet, och torka sina egna tårar. När man vill fly från andras mående.
Som smälter ihop med sitt egna.
Fast jag tar hellre på mig hela känslan, jag offrar hellre mig själv.
Jag tar på mig ansvaret, jag kan hantera det. Jag är van, jag är allt för van. Tillräckligt för att kunna leva med det, det är bevisat.
Jag är instabil, men jag kan hålla balansen, för denna sakens skull.
För hans skull.
Och köket är så rökigt att tankarna borde ha rökts ut.
Och känslorna med dom.
Men så enkelt är det väl inte att fly.
Det är när man ena sekunden skriver namn i ett block, för att få ur sig personlig skit. Det är när man kastar skit.
Det är när man känner harm och har sorgen i mungipan.
Jag sitter med ryggen mot mörkret och känner mig trygg och utsatt på samma gång. Jag kan inte se det, men jag vet att det finns där. Precis bakom axeln.
Det räcker med en glimt och jag ser ingenting.
Det sägs att när man är rädd för mörkret, så är det för att man inte vet vad som finns där. Men jag är rädd för att det inte ska finnas någonting alls.
Så jag tänder ännu en cigarett och ökar illamåendet, för kanske försvinner känslan och någon gång blir det ljusare.
Det är när man sitter med datorn i köket, i stället för i vardagsrummet. När man inte kan distraheras av andra elektroniska uppfinningar, eller någonting annat heller för den delen. För här sitter jag även med ryggen mot fönstret.
Fast kanske främst för att det är mörkt och jag inte vill se det.
Det är när man sitter utan distraktioner som allting kommer närmre och för nära.
Jag sitter med blocken redo, redo för alla vansinnesord som jag inte kan använda här. För dom är för starka och jag är för svag.
Och jag röker vid köksbordet.
Det är när man hör en närståendes starka ord om känslor. När man kan smaka på orden och känna känslan.
Det är när man kan vältra sig i andras sorgsenhet, och torka sina egna tårar. När man vill fly från andras mående.
Som smälter ihop med sitt egna.
Fast jag tar hellre på mig hela känslan, jag offrar hellre mig själv.
Jag tar på mig ansvaret, jag kan hantera det. Jag är van, jag är allt för van. Tillräckligt för att kunna leva med det, det är bevisat.
Jag är instabil, men jag kan hålla balansen, för denna sakens skull.
För hans skull.
Och köket är så rökigt att tankarna borde ha rökts ut.
Och känslorna med dom.
Men så enkelt är det väl inte att fly.
Det är när man ena sekunden skriver namn i ett block, för att få ur sig personlig skit. Det är när man kastar skit.
Det är när man känner harm och har sorgen i mungipan.
Jag sitter med ryggen mot mörkret och känner mig trygg och utsatt på samma gång. Jag kan inte se det, men jag vet att det finns där. Precis bakom axeln.
Det räcker med en glimt och jag ser ingenting.
Det sägs att när man är rädd för mörkret, så är det för att man inte vet vad som finns där. Men jag är rädd för att det inte ska finnas någonting alls.
Så jag tänder ännu en cigarett och ökar illamåendet, för kanske försvinner känslan och någon gång blir det ljusare.
lördag, november 24, 2012
Se.
17:54
Rösten sviker, orden ber om mer.
Hårdare.
Snabbare.
Ber om blåmärken, ber om skavsår.
Ber om en känsla som räcker längre än det här.
Får det som önskas, får mer än så.
Tack.
Rösten sviker, orden ber om mer.
Hårdare.
Snabbare.
Ber om blåmärken, ber om skavsår.
Ber om en känsla som räcker längre än det här.
Får det som önskas, får mer än så.
Tack.
tisdag, november 13, 2012
Se.
21:56
Med än en dag av psykbesök, så känns mitt huvud som en kraschad karusell. Likt "farfars bilar" på Liseberg, som gått för snabbt och sedan åkt ut spåren och rakt in i väggen.
Ja, det är väl så jag fungerar i min hjärna. "farfars bilar"-trög och sedan ur gängorna och kraschad.
Hah, psyk!
"Psykvården" i Halmstad, "vård" är nyckelordet. Vilken vård, undrar jag då?
När läkaren kommer med medicinförändringar utan att konversera med patienten -hur kan man överhuvudtaget få in ordet "vård" då?
Naziläkarhelvetet.
Här sitter jag nu, med en minskad dosering av den medicinen som jag faktiskt är i behov av. Det kom som en överraskning, jag fick reda på det först när jag läste igenom medicinlistan som man får på apoteket.
"Vid behov. EJ DAGLIGEN!"
Jag får medicin för bl.a. min depression, så att jag skall kunna fungera. Så att ta beslutet att förstöra min sömn, det är ett beslut i egen kategori. Men det är rätt beslut för att fucka upp det livet som jag försöker att bygga upp.
Vem behöver sömn?
Vem behöver sömn för att fungera?
Vem behöver sömn för att fungera och må bättre?
Nej, sömn är överskattat.
För vem behöver egentligen sömn?
---
Det är nu när det ämnet är överstökat, som jag sätter mig med ett tomt huvud och låter fingrarna vandra över tangenterna utan en planerad tanke bakom. När jag själv blir överraskad över vad jag har i det undermedvetna.
Haleda, så still det kan stå i huvudet, samtidigt som det finns så mycket i tankarna.
Med än en dag av psykbesök, så känns mitt huvud som en kraschad karusell. Likt "farfars bilar" på Liseberg, som gått för snabbt och sedan åkt ut spåren och rakt in i väggen.
Ja, det är väl så jag fungerar i min hjärna. "farfars bilar"-trög och sedan ur gängorna och kraschad.
Hah, psyk!
"Psykvården" i Halmstad, "vård" är nyckelordet. Vilken vård, undrar jag då?
När läkaren kommer med medicinförändringar utan att konversera med patienten -hur kan man överhuvudtaget få in ordet "vård" då?
Naziläkarhelvetet.
Här sitter jag nu, med en minskad dosering av den medicinen som jag faktiskt är i behov av. Det kom som en överraskning, jag fick reda på det först när jag läste igenom medicinlistan som man får på apoteket.
"Vid behov. EJ DAGLIGEN!"
Jag får medicin för bl.a. min depression, så att jag skall kunna fungera. Så att ta beslutet att förstöra min sömn, det är ett beslut i egen kategori. Men det är rätt beslut för att fucka upp det livet som jag försöker att bygga upp.
Vem behöver sömn?
Vem behöver sömn för att fungera?
Vem behöver sömn för att fungera och må bättre?
Nej, sömn är överskattat.
För vem behöver egentligen sömn?
---
Det är nu när det ämnet är överstökat, som jag sätter mig med ett tomt huvud och låter fingrarna vandra över tangenterna utan en planerad tanke bakom. När jag själv blir överraskad över vad jag har i det undermedvetna.
Haleda, så still det kan stå i huvudet, samtidigt som det finns så mycket i tankarna.
fredag, oktober 19, 2012
Se.
17:07
Det har varit ett fullspäckat schema den senaste veckan. Och jag blev än en gång påmind om hur jag avskyr att flytta. Men det har gått bra och lägenheten ser mer och mer ut som ett äkta hem. Och det känns mer och mer som ett äkta hem.
Jag har bäddat in bäddsoffan och sover i en riktig säng, i ett riktigt sovrum. Jag sitter och äter vid ett köksbord, i ett riktigt kök, istället för vid ett lågt soffbord. Jag lever i en riktig lägenhet, istället för i en isoleringscell. Och jag har äntligen min efterlängtade balkong.
Jag har ett ordentligt hem och jag tänker inte flytta härifrån innan dess att jag har skaffat en karl och är på smällen.
Och gud nåde mig om det är inom en kvart.
ffgt5rrrrrrrrrrr555555555555555555555555555555555555555555555555555555555555555555555555555555555555555555555555555555555555555555555555555ggggggggggg
/Presley
Det känns, stundvis, som att livet leker. Men det gäller att ta i trä, det kan vända hur snabbt som helst.
Som det brukar göra.
Men när kent spelas på hög volym och jag ser mig runt i rummen, så känner jag bara en varm känsla i magen och kan inte sluta le.
Sedan finns det väl fler anledningar till att le. Men jag ska låtsas att vara hemlig och mystisk, så jag säger inte mer än så.
Nu ska jag göra mig en kopp chai och röka en cigarett på balkongen -bara för att jag kan!
xxx
(bara för att det är så mesigt)
Det har varit ett fullspäckat schema den senaste veckan. Och jag blev än en gång påmind om hur jag avskyr att flytta. Men det har gått bra och lägenheten ser mer och mer ut som ett äkta hem. Och det känns mer och mer som ett äkta hem.
Jag har bäddat in bäddsoffan och sover i en riktig säng, i ett riktigt sovrum. Jag sitter och äter vid ett köksbord, i ett riktigt kök, istället för vid ett lågt soffbord. Jag lever i en riktig lägenhet, istället för i en isoleringscell. Och jag har äntligen min efterlängtade balkong.
Jag har ett ordentligt hem och jag tänker inte flytta härifrån innan dess att jag har skaffat en karl och är på smällen.
Och gud nåde mig om det är inom en kvart.
ffgt5rrrrrrrrrrr555555555555555555555555555555555555555555555555555555555555555555555555555555555555555555555555555555555555555555555555555ggggggggggg
/Presley
Det känns, stundvis, som att livet leker. Men det gäller att ta i trä, det kan vända hur snabbt som helst.
Som det brukar göra.
Men när kent spelas på hög volym och jag ser mig runt i rummen, så känner jag bara en varm känsla i magen och kan inte sluta le.
Sedan finns det väl fler anledningar till att le. Men jag ska låtsas att vara hemlig och mystisk, så jag säger inte mer än så.
Nu ska jag göra mig en kopp chai och röka en cigarett på balkongen -bara för att jag kan!
xxx
(bara för att det är så mesigt)
söndag, oktober 07, 2012
Se.
23:24
Jag har en sten i mitt bröst. Jag har en konstig känsla inuti. Jag har en förvirrande tanke i mitt huvud.
Alla de tre säger att jag har förlorat någonting.
Att jag har förlorat någonting som jag aldrig har haft.
Det är tungt att förlora någonting som man aldrig haft,
lika tungt som det är att förlora någonting som man faktiskt en gång hade.
Jag har en sten i mitt bröst. Jag har en konstig känsla inuti. Jag har en förvirrande tanke i mitt huvud.
Alla de tre säger att jag har förlorat någonting.
Att jag har förlorat någonting som jag aldrig har haft.
Det är tungt att förlora någonting som man aldrig haft,
lika tungt som det är att förlora någonting som man faktiskt en gång hade.
torsdag, oktober 04, 2012
Se.
00:47
Då sitter jag här igen, mitt i natten.
Och jag vet inte hur det känns.
Jag vet knappt hur någonting känns.
Förvirringen och jag har alltid gått hand i hand, men nu har den tagit överhand och släppt mitt grepp.
Jag gick vilse här, i förvirringens land. Jag tappade kartan, och vet inte hur jag ska komma härifrån.
Det är ett obehagligt land, ett skrämmande ställe att vara fast i.
Tänd ljusslingan, så att jag kan se min väg hem.
Ge mig ett facit, så att jag kan se rätt och fel. Så att jag kan se vad jag gör fel, så att jag kan rätta mig efter alla "jag bör" och "jag bör inte".
Jag vill någonting, som jag bör låta bli. Jag gör det ändå.
Det är bara sådan jag är.
Jag tystar ner sanningen, vägrar lyssna på den. För jag gör det jag vill ändå.
Så är det när "jag vill" vinner över "jag bör inte".
Så går det till, när man hamnar åter på ruta ett.
Då sitter jag här igen, mitt i natten.
Och jag vet inte hur det känns.
Jag vet knappt hur någonting känns.
Förvirringen och jag har alltid gått hand i hand, men nu har den tagit överhand och släppt mitt grepp.
Jag gick vilse här, i förvirringens land. Jag tappade kartan, och vet inte hur jag ska komma härifrån.
Det är ett obehagligt land, ett skrämmande ställe att vara fast i.
Tänd ljusslingan, så att jag kan se min väg hem.
Ge mig ett facit, så att jag kan se rätt och fel. Så att jag kan se vad jag gör fel, så att jag kan rätta mig efter alla "jag bör" och "jag bör inte".
Jag vill någonting, som jag bör låta bli. Jag gör det ändå.
Det är bara sådan jag är.
Jag tystar ner sanningen, vägrar lyssna på den. För jag gör det jag vill ändå.
Så är det när "jag vill" vinner över "jag bör inte".
Så går det till, när man hamnar åter på ruta ett.
Plötsligt är man tillbaka
På ruta ett
På ruta ett
fredag, september 28, 2012
Se.
14:31
Jag önskar att jag kunde
skriva dig en vacker melodi
Som jag skulle fylla med
kärlek, leenden och magi
Jag är konstnären som behärskar
den sångens alla ord
Som ärligt lovar dig att
ingen mening är konstgjord
För dig och mig passar
ingen hyllningsserenad
Så istället skriver jag dig
en stillsam balad
Och till en sång med ord som ”hjälte”
och ”nu kan du få mig så lätt”
Bjuder jag upp dig
till en svängig version av balett
”Det känns som allt kan börja nu”
och med all vett och sans
Så ber jag dig innerligt
om en ärlig chans
För i min stilla balad har jag
gjort plats för en duett
Och du vet, precis som jag
att med våra ord kan vi sjunga den rätt
tisdag, september 25, 2012
Se.
00:32
Den passerade helgen har varit en stor ångestsvacka.
En förvirrande tanke blev till hundratals, den ena mer förvirrande en den andra. Tankarnas tillhörande känslor hade samma effekt, mer och mer förvirring för var minut som passerar.
Och där låg jag, mitt i all förvirring, och var redan tillräckligt förvirrad i mig själv.
Och där kom ångesten. Den var väntad.
Efter ett par dagar av sådant tänkande, så kan man inte annat göra än att vänta in ångesten och välkomna den. Man nästan ber den att ta över, för ångesten är enklare än förvirringen.
Men när även förvirringen hälsade och tog i hand med ångesten, så var det...dun, dun, dun...KÖRT.
Jag låg redan med en ordentlig yrsel av alla tankar och känslor som härjade rundor i mitt huvud, och nu kom ångestens symptom utöver det.
Så där låg jag, handfallen. Men märket ifrån en käftsmäll på kinden.
Yrsel, illamående, huvudvärk, skakningar, andnöd, hjärtklappning, och alla "jag vill ta livet av mig"-tankar.
Jag försökte skaka av mig dom, jag vill inte bli vän med dom igen.
Men antar att jag försökte i onödan. För mina tankar och jag höll redan handen och återuppbyggde vår förlorade vänskap.
Ångesten, tankarna och mina älskare. Det är en äkta romans oss emellan.
Den passerade helgen har varit en stor ångestsvacka.
En förvirrande tanke blev till hundratals, den ena mer förvirrande en den andra. Tankarnas tillhörande känslor hade samma effekt, mer och mer förvirring för var minut som passerar.
Och där låg jag, mitt i all förvirring, och var redan tillräckligt förvirrad i mig själv.
Och där kom ångesten. Den var väntad.
Efter ett par dagar av sådant tänkande, så kan man inte annat göra än att vänta in ångesten och välkomna den. Man nästan ber den att ta över, för ångesten är enklare än förvirringen.
Men när även förvirringen hälsade och tog i hand med ångesten, så var det...dun, dun, dun...KÖRT.
Jag låg redan med en ordentlig yrsel av alla tankar och känslor som härjade rundor i mitt huvud, och nu kom ångestens symptom utöver det.
Så där låg jag, handfallen. Men märket ifrån en käftsmäll på kinden.
Yrsel, illamående, huvudvärk, skakningar, andnöd, hjärtklappning, och alla "jag vill ta livet av mig"-tankar.
Jag försökte skaka av mig dom, jag vill inte bli vän med dom igen.
Men antar att jag försökte i onödan. För mina tankar och jag höll redan handen och återuppbyggde vår förlorade vänskap.
Ångesten, tankarna och mina älskare. Det är en äkta romans oss emellan.
söndag, september 23, 2012
lördag, september 22, 2012
Se.
17:44
Det är nätternas yrsel som brukar sätta mig här, men den senaste veckan så har tankarna snurrat lika snabbt på dagtid. Därav sitter jag här nu.
Men eftermiddagsljuset gör det svårare för mig, orden liksom gömmer sig bättre bakom tungan. Är svårare att hitta.
Kurragömma.
Orden vinner.
De är kanske ljusskygga. För i ljuset ser man så tydligt mina läppar röra sig i synk. Då är det med säkerhet mig ifrån orden kommer, de råkade inte bara finnas där i luften.
Ögonkontaken som så många kräver, som att det inte är svårt nog att "bara" kasta ut sina tankar och känslor. Sin sårbarhet.
Åh, så tryggt det är med mörker. Man tvingas inte till ögonkontakt, inte till att synas, inte till att tänka på hur läpparna formas efter orden.
Och så enkelt det är med teknologi. Men tvingas inte till någonting av ovanstående, inte heller till att tvingas höra hur rösten darrar av nervositet och rädsla.
Man sitter där, på tryggt avstånd. Syns inte, hörs inte, men likväl så darrar rösten i huvudet.
Man inbillar sig att teknologin gör det hela så mycket enklare.
FEL!
Det blir så mycket svårare.
Visst, du blir inte bränd ansikte mot ansikte. Men det inbillade tonfallet som man hör sig användas när man får den brännande käftsmällen som lämnar röda märken på kinden, det är värre än tonfallet som man hör i stundens hetta. Kanske är inte tonfallet så farligt, kanske inte så hårt som i huvudet.
Men ändå...
att bli bränd.
Det är väl därför jag sitter just här, trygg bakom skärmen, med orden gömda bakom tungan. För att jag redan har lekt med elden, för att redan vet hur svårt man bränner sig.
Och för att jag är feg.
Det är nätternas yrsel som brukar sätta mig här, men den senaste veckan så har tankarna snurrat lika snabbt på dagtid. Därav sitter jag här nu.
Men eftermiddagsljuset gör det svårare för mig, orden liksom gömmer sig bättre bakom tungan. Är svårare att hitta.
Kurragömma.
Orden vinner.
De är kanske ljusskygga. För i ljuset ser man så tydligt mina läppar röra sig i synk. Då är det med säkerhet mig ifrån orden kommer, de råkade inte bara finnas där i luften.
Ögonkontaken som så många kräver, som att det inte är svårt nog att "bara" kasta ut sina tankar och känslor. Sin sårbarhet.
Åh, så tryggt det är med mörker. Man tvingas inte till ögonkontakt, inte till att synas, inte till att tänka på hur läpparna formas efter orden.
Och så enkelt det är med teknologi. Men tvingas inte till någonting av ovanstående, inte heller till att tvingas höra hur rösten darrar av nervositet och rädsla.
Man sitter där, på tryggt avstånd. Syns inte, hörs inte, men likväl så darrar rösten i huvudet.
Man inbillar sig att teknologin gör det hela så mycket enklare.
FEL!
Det blir så mycket svårare.
Visst, du blir inte bränd ansikte mot ansikte. Men det inbillade tonfallet som man hör sig användas när man får den brännande käftsmällen som lämnar röda märken på kinden, det är värre än tonfallet som man hör i stundens hetta. Kanske är inte tonfallet så farligt, kanske inte så hårt som i huvudet.
Men ändå...
att bli bränd.
Det är väl därför jag sitter just här, trygg bakom skärmen, med orden gömda bakom tungan. För att jag redan har lekt med elden, för att redan vet hur svårt man bränner sig.
Och för att jag är feg.
lördag, september 15, 2012
Se.
01.55
Så går det när man somnar vid 21:00 och sover i en och en halv timma, då sitter man här närmre 02:00 och inte kan somna om. Trots imovane.
När jag satt under fläkten, för bara tio minuter sedan, kom jag att tänka på hur mycket enklare det är att somna när man är två i sängen. Det är väl tack vare tryggheten, eller bara vetskapen av att det finns någon annan där, att man inte är ensam.
Det var enkelt som sambo, även de nätter då jag hade svårare att somna. Även när han somnade långt innan mig på vardagarna och jag låg och såg på de danska säsongerna av "Paradise Hotel". Ja, även då var det enklare att somna.
Jag låg sömnlös framför teven, men jag hörde honom andas. Jag hörde honom sova. Och det gav mig en innerlig ro, det var den känslan som kunde få mig att somna. Känslan av att han sov.
Men nu sover vi på olika håll. Och det håller mig vaken.
Så går det när man somnar vid 21:00 och sover i en och en halv timma, då sitter man här närmre 02:00 och inte kan somna om. Trots imovane.
När jag satt under fläkten, för bara tio minuter sedan, kom jag att tänka på hur mycket enklare det är att somna när man är två i sängen. Det är väl tack vare tryggheten, eller bara vetskapen av att det finns någon annan där, att man inte är ensam.
Det var enkelt som sambo, även de nätter då jag hade svårare att somna. Även när han somnade långt innan mig på vardagarna och jag låg och såg på de danska säsongerna av "Paradise Hotel". Ja, även då var det enklare att somna.
Jag låg sömnlös framför teven, men jag hörde honom andas. Jag hörde honom sova. Och det gav mig en innerlig ro, det var den känslan som kunde få mig att somna. Känslan av att han sov.
Men nu sover vi på olika håll. Och det håller mig vaken.
söndag, september 09, 2012
Se.
01:32
Det är sådana här nätter då man är glad över att det finns andra som blir bättre.
En underliggande ångest ligger och växer sig starkare. I några timmar har jag nu legat och väntat på att den ska bryta ut och bryta ner mig. Istället så händer ingenting. Ingenting annat än att den ligger där och växer.
Det är nästan den ångesten som är värst. Den som inte riktigt kommer ut. Den som man bara väntar in.
Att sluta vänta och istället försöka skaka av sig den, gör det bara värre. För den kommer tillbaka igen, och den kommer snabbt, hårt. Att vänta, och må lite dåligt under tiden, gör att man är förberedd på smällen.
Det smäller lika hårt, fast på ett annat vis.
Jag har samma ångesttankar, de där som går på repeat.
Samma ord, samma melodier.
Fast lite dovare.
Jag vill höja volymen till maxgräns, så att jag senare kan stänga av den hackande skivan helt och hållet.
---
02:27
Nu höjs volymen.
Äntligen.
Det är sådana här nätter då man är glad över att det finns andra som blir bättre.
En underliggande ångest ligger och växer sig starkare. I några timmar har jag nu legat och väntat på att den ska bryta ut och bryta ner mig. Istället så händer ingenting. Ingenting annat än att den ligger där och växer.
Det är nästan den ångesten som är värst. Den som inte riktigt kommer ut. Den som man bara väntar in.
Att sluta vänta och istället försöka skaka av sig den, gör det bara värre. För den kommer tillbaka igen, och den kommer snabbt, hårt. Att vänta, och må lite dåligt under tiden, gör att man är förberedd på smällen.
Det smäller lika hårt, fast på ett annat vis.
Jag har samma ångesttankar, de där som går på repeat.
Samma ord, samma melodier.
Fast lite dovare.
Jag vill höja volymen till maxgräns, så att jag senare kan stänga av den hackande skivan helt och hållet.
---
02:27
Nu höjs volymen.
Äntligen.
onsdag, september 05, 2012
Se.
00:53
Jag har nyss lämnat ett heldagsmaraton av "Secret Diary Of A Call Girl" bakom mig.
Någon gång under de sista avsnittet, så slog det mig hur allting verkligen cirkulerar kring sex. Hur okomplicerat det är, men samtidigt så komplicerat. Speciellt när det relationer blir inblandade.
Man kan ha haft ett promiskuöst och egoistiskt sexualliv, helt okomplicerat som helst. För det har bara kretsat kring sex. Ingenting annat har varit inblandat, inga känslor, inga tankar om att träffas igen.
"Tack för knullet. Ta hand om dig."
Men när man träffar, ja verkligen träffar, någon som man bygger upp ett förhållande tillsammans med. Ja, DÅ, blir alla dom okomplicerade liggen så djävla komplicerade och förstorade. Ligget med vem-som-helst, är inte längre ett ligg med vem-som-helst, det är en hel punktlista över ALLA som man någonsin har hållit hand med.
Varför betyder ens partners tidigare sexliv så mycket? Det är hans/hennes TIDIGARE sexliv, det är någonting som lämnats bakom, och som inte har någonting med det nuvarande förhållandet att göra.
Men av någon anledning, så kommer ändå den där frågan. Man ställer den, men man vill aldrig höra svaret.
"Hur många har du legat med"?
Och efter den frågan, så går aaaaallting utför.
Man är nyfiken på partnerns sexuella historik. (Eller, för min del, så är det inte lika mycket nyfikenhet som det är oro, osäkerhet, svartsjuka.)
När man får svar på den fråga/de frågorna som man ställer, så blir allting till en tävling. Eller, så känner man illamående och äcklas av människan som gav svaret.
Har ens partner legat med, vad som i din åsikt är, för många brudar/grabbar före dig -så kommer äckelkänslorna, och slutet för förhållandet har kommit.
I annat fall, så kan man bli väldigt osäker, och man sätter hutlös press på sig själv. När akten närmar sig, så snurrar dessa tankar runt, runt i huvudet: "Var hon/han bättre än mig?", "Han/hon tycker ju om det här, men kanske inte när jag gör det.?", "Jag måste göra det här och det här, för det gjorde han/hon med de innan mig."
Man måste slå de som var före, man måste bli den bästa.
Det finns inget enkelt och okomplicerat sex.
Inget som förblir okomplicerat.
Jag har nyss lämnat ett heldagsmaraton av "Secret Diary Of A Call Girl" bakom mig.
Någon gång under de sista avsnittet, så slog det mig hur allting verkligen cirkulerar kring sex. Hur okomplicerat det är, men samtidigt så komplicerat. Speciellt när det relationer blir inblandade.
Man kan ha haft ett promiskuöst och egoistiskt sexualliv, helt okomplicerat som helst. För det har bara kretsat kring sex. Ingenting annat har varit inblandat, inga känslor, inga tankar om att träffas igen.
"Tack för knullet. Ta hand om dig."
Men när man träffar, ja verkligen träffar, någon som man bygger upp ett förhållande tillsammans med. Ja, DÅ, blir alla dom okomplicerade liggen så djävla komplicerade och förstorade. Ligget med vem-som-helst, är inte längre ett ligg med vem-som-helst, det är en hel punktlista över ALLA som man någonsin har hållit hand med.
Varför betyder ens partners tidigare sexliv så mycket? Det är hans/hennes TIDIGARE sexliv, det är någonting som lämnats bakom, och som inte har någonting med det nuvarande förhållandet att göra.
Men av någon anledning, så kommer ändå den där frågan. Man ställer den, men man vill aldrig höra svaret.
"Hur många har du legat med"?
Och efter den frågan, så går aaaaallting utför.
Man är nyfiken på partnerns sexuella historik. (Eller, för min del, så är det inte lika mycket nyfikenhet som det är oro, osäkerhet, svartsjuka.)
När man får svar på den fråga/de frågorna som man ställer, så blir allting till en tävling. Eller, så känner man illamående och äcklas av människan som gav svaret.
Har ens partner legat med, vad som i din åsikt är, för många brudar/grabbar före dig -så kommer äckelkänslorna, och slutet för förhållandet har kommit.
I annat fall, så kan man bli väldigt osäker, och man sätter hutlös press på sig själv. När akten närmar sig, så snurrar dessa tankar runt, runt i huvudet: "Var hon/han bättre än mig?", "Han/hon tycker ju om det här, men kanske inte när jag gör det.?", "Jag måste göra det här och det här, för det gjorde han/hon med de innan mig."
Man måste slå de som var före, man måste bli den bästa.
Det finns inget enkelt och okomplicerat sex.
Inget som förblir okomplicerat.
söndag, september 02, 2012
Se.
17:45
Årets nionde månad, sommaren är officiellt över.
Det gör mig ingenting.
Jag sörjer egentligen inte sommaren som sommar, som årstid. Jag sörjer ljuset som kommer med den, det som stundtals gav mig ork och lust. Motivation och inspiration.
s e p t e m b e r
Det är min tur nu. Jag måste sluta förlita mig på sommarsolen och arbeta för egen maskin.
Men hur ska jag ha tid till att hitta livskvalitet när jag är så upptagen med att vara fast i det förgångna?
Jag avbryts mitt i minsta lilla leende.
Det är ett heltidsarbete, att sitta med tankarna i det förflutna. Det finns stunder då jag kan le, när jag tänker tillbaka på de vackra stunder som jag upplevt. Och när jag känner de känslor som jag kände då.
Sedan avbryts allt det vackra, av saknaden. Av att jag saknar de stunderna. Då tar saknaden överhand, och allt det vackra blir till en suddig dåtid.
Det känns som att det var en evighet sedan, som att det var i ett tidigare liv.
Det känns som att det var igår.
Som att du var igår.
Och du var igår, du är idag, du kommer att vara imorgon.
Älskade, älskade du.
När du gick vidare, lämnade du dig kvar.
Kom hit igen och ta med dig härifrån.
Kom hit igen och lämna hela dig kvar.
Årets nionde månad, sommaren är officiellt över.
Det gör mig ingenting.
Jag sörjer egentligen inte sommaren som sommar, som årstid. Jag sörjer ljuset som kommer med den, det som stundtals gav mig ork och lust. Motivation och inspiration.
s e p t e m b e r
Det är min tur nu. Jag måste sluta förlita mig på sommarsolen och arbeta för egen maskin.
Men hur ska jag ha tid till att hitta livskvalitet när jag är så upptagen med att vara fast i det förgångna?
Jag avbryts mitt i minsta lilla leende.
Det är ett heltidsarbete, att sitta med tankarna i det förflutna. Det finns stunder då jag kan le, när jag tänker tillbaka på de vackra stunder som jag upplevt. Och när jag känner de känslor som jag kände då.
Sedan avbryts allt det vackra, av saknaden. Av att jag saknar de stunderna. Då tar saknaden överhand, och allt det vackra blir till en suddig dåtid.
Det känns som att det var en evighet sedan, som att det var i ett tidigare liv.
Det känns som att det var igår.
Som att du var igår.
Och du var igår, du är idag, du kommer att vara imorgon.
Älskade, älskade du.
När du gick vidare, lämnade du dig kvar.
Kom hit igen och ta med dig härifrån.
Kom hit igen och lämna hela dig kvar.
måndag, augusti 27, 2012
Se.
23:50
Igår gav livet mig en ordentlig käftsmäll.
Jag är inte ens trygg när jag sitter på golvet utanför H&M på Eurostop -efter stängningsdags.
Jag satt där, helt nöjd med mitt inköp av saft och konverserade med en mycket trevlig karl, som skulle trängas i vår bil. Han som alltid annars cyklar.
Där satt vi och passande nog så kom vi precis in på ämnet: förhållanden. Han ställer mig frågan som jag alltid bävar inför: "Har du någon pojkvän?". Och jag hinner inte ens hitta orden bakom tungan innan hon kommer fram till mig. Hon var sådär sprudlande glad och utstrålar en sådan härlig känsla, som bara hon kan göra.
Först så blev jag lycklig ända in i själen, så glad att jag näst intill glittrade. Sedan insåg jag...hon var rena rama käftsmällen.
Jag blev illamående mitt i all lycka och glädje. Huvudet börja bulta och hjärtat var på väg ut ur bröstkorgen, så hårt och fort slog det.
Varför skulle hon komma där, så bubbligt sprudlande och leendes? Förstod hon inte att det slog mig i bitar?
"Har du någon pojkvän?"
Tio sekunder senare, så blir jag omfamnad av S mor.
Den timingen. Det var livet som djävlades, för en sådan klockren timing hittar du inte ens om du vänder alla stenar upp och ned.
Efter några minuter av blandad skräck och glädje, så kramade hon mig och sa att vi får ses snart. Och jag kunde äntligen trycka tillbaka illamåendet och slå mig ned bredvid karln igen.
Men inte är man fri ens då. Nej då, då följer hela jag-ska-förklara-vem-hon-är-delen.
"Det är mitt ex mor..."
"Jag har för mig att jag har träffat honom, för kanske...tre år sedan. Det var han som du bodde tillsammans med, va?"
"Mm...och var förlovad med..."
Han såg väl hur mina ögon tårades och såg sig runt omkring, som om han letade efter någonting i taket, som man kunde prata om.
Jag tog min anda tillbaka och ställde honom samma fråga:
"Och du då, har du någon pojkvän?"
"Nej", sa han med en låtsad tung suck, "det är dåligt med sådana."
Och med den ironin, så var den saken ur världen.
Jag tog mig samman under kvällens festiviteter.
Jag satt främst och konverserade med den samma karln, hans som annars cyklar. Vi sjöng snapsvisor, snapsade italienska mineralvatten, kastade plastmuggarna hejvilt ut på gräsmattan ifrån uterummet och rökte för mycket. Det var en nykter fylla, för oss alla.
Jag var fylld av härlig fyllekänsla, nykter, och insöp festiviteterna och fyllde lungorna med dom.
Jag tänkte inte, jag bara var. Jag levde.
Jag log och skrattade, sådär på riktigt.
Jag levde!
Men som alltid, så avtog kalasandet.
Ett fullt baksäte och fem minuters bilfärd senare, så var det dags för mig att ta farväl och vingla mig nyktert och trött hemåt.
När jag bytt om till pyjamas, så avtog även jag. Jag levde inte längre, jag andades inte festivitet längre. Jag var bara vid liv och andades tung och trång luft.
Samtidigt så återkom min mentala käftsmäll och jag var tillbaka där jag började.
Igår gav livet mig en ordentlig käftsmäll.
Jag är inte ens trygg när jag sitter på golvet utanför H&M på Eurostop -efter stängningsdags.
Jag satt där, helt nöjd med mitt inköp av saft och konverserade med en mycket trevlig karl, som skulle trängas i vår bil. Han som alltid annars cyklar.
Där satt vi och passande nog så kom vi precis in på ämnet: förhållanden. Han ställer mig frågan som jag alltid bävar inför: "Har du någon pojkvän?". Och jag hinner inte ens hitta orden bakom tungan innan hon kommer fram till mig. Hon var sådär sprudlande glad och utstrålar en sådan härlig känsla, som bara hon kan göra.
Först så blev jag lycklig ända in i själen, så glad att jag näst intill glittrade. Sedan insåg jag...hon var rena rama käftsmällen.
Jag blev illamående mitt i all lycka och glädje. Huvudet börja bulta och hjärtat var på väg ut ur bröstkorgen, så hårt och fort slog det.
Varför skulle hon komma där, så bubbligt sprudlande och leendes? Förstod hon inte att det slog mig i bitar?
"Har du någon pojkvän?"
Tio sekunder senare, så blir jag omfamnad av S mor.
Den timingen. Det var livet som djävlades, för en sådan klockren timing hittar du inte ens om du vänder alla stenar upp och ned.
Efter några minuter av blandad skräck och glädje, så kramade hon mig och sa att vi får ses snart. Och jag kunde äntligen trycka tillbaka illamåendet och slå mig ned bredvid karln igen.
Men inte är man fri ens då. Nej då, då följer hela jag-ska-förklara-vem-hon-är-delen.
"Det är mitt ex mor..."
"Jag har för mig att jag har träffat honom, för kanske...tre år sedan. Det var han som du bodde tillsammans med, va?"
"Mm...och var förlovad med..."
Han såg väl hur mina ögon tårades och såg sig runt omkring, som om han letade efter någonting i taket, som man kunde prata om.
Jag tog min anda tillbaka och ställde honom samma fråga:
"Och du då, har du någon pojkvän?"
"Nej", sa han med en låtsad tung suck, "det är dåligt med sådana."
Och med den ironin, så var den saken ur världen.
Jag tog mig samman under kvällens festiviteter.
Jag satt främst och konverserade med den samma karln, hans som annars cyklar. Vi sjöng snapsvisor, snapsade italienska mineralvatten, kastade plastmuggarna hejvilt ut på gräsmattan ifrån uterummet och rökte för mycket. Det var en nykter fylla, för oss alla.
Jag var fylld av härlig fyllekänsla, nykter, och insöp festiviteterna och fyllde lungorna med dom.
Jag tänkte inte, jag bara var. Jag levde.
Jag log och skrattade, sådär på riktigt.
Jag levde!
Men som alltid, så avtog kalasandet.
Ett fullt baksäte och fem minuters bilfärd senare, så var det dags för mig att ta farväl och vingla mig nyktert och trött hemåt.
När jag bytt om till pyjamas, så avtog även jag. Jag levde inte längre, jag andades inte festivitet längre. Jag var bara vid liv och andades tung och trång luft.
Samtidigt så återkom min mentala käftsmäll och jag var tillbaka där jag började.
onsdag, augusti 22, 2012
Se.
22:11
Då är jag tillbaka.
Jag har tagit 18.000 kliv bakåt, och har återvänt till mitt deprimerande stadie, deprimerande jag.
Deprimerade jag.
Att en enda natt kan förstöra så många tidigare nätter. Det är förundrande.
Men jag undrar inte, jag är van, tar det nästan förgivet.
Jag försöker nog inte ens förändra det, jag går nog mest i tankarna om NÄR den där natten infinner sig, inte OM den gör det.
Jag vågar väl inte hoppas på mer än såhär. Men jag önskar inte mindre.
Jag önskar inte mindre av mig själv, jag vill ha kvar mig. Men bara lite mindre än annars.
(Jag önskar mig mer av dig, så att du kan göra mig till mer av mig.
Så kan vi bli mer än inte alls.
Men det är brustna hjärtans höst.)
Jag måste väl bli lite mindre än liten och lite, för att kunna ge plats för känsloexplosionen som dundrar sig fram och spränger mig i bitar.
O, dessa känslor som blir större och tär mer för var dag som passerar.
O, de tankar som följer.
Du.
Du, ditt satans stavfel.
Det är du som gör det mesta av mig. Det mesta av det minsta.
Det är dig som jag kämpar med att få bort, men det är du som kryper mig mer och mer under skinnet. Jag antar att du gömmer dig där, för att förskona mig från den totala avsaknaden av dig.
Om du ligger där under, så finns du kvar. Trots att du inte gör det.
Och jag vill ju ha dig kvar.
Men, snälla du, ge dig av.
Då är jag tillbaka.
Jag har tagit 18.000 kliv bakåt, och har återvänt till mitt deprimerande stadie, deprimerande jag.
Deprimerade jag.
Att en enda natt kan förstöra så många tidigare nätter. Det är förundrande.
Men jag undrar inte, jag är van, tar det nästan förgivet.
Jag försöker nog inte ens förändra det, jag går nog mest i tankarna om NÄR den där natten infinner sig, inte OM den gör det.
Jag vågar väl inte hoppas på mer än såhär. Men jag önskar inte mindre.
Jag önskar inte mindre av mig själv, jag vill ha kvar mig. Men bara lite mindre än annars.
(Jag önskar mig mer av dig, så att du kan göra mig till mer av mig.
Så kan vi bli mer än inte alls.
Men det är brustna hjärtans höst.)
Jag måste väl bli lite mindre än liten och lite, för att kunna ge plats för känsloexplosionen som dundrar sig fram och spränger mig i bitar.
O, dessa känslor som blir större och tär mer för var dag som passerar.
O, de tankar som följer.
Du.
Du, ditt satans stavfel.
Det är du som gör det mesta av mig. Det mesta av det minsta.
Det är dig som jag kämpar med att få bort, men det är du som kryper mig mer och mer under skinnet. Jag antar att du gömmer dig där, för att förskona mig från den totala avsaknaden av dig.
Om du ligger där under, så finns du kvar. Trots att du inte gör det.
Och jag vill ju ha dig kvar.
Men, snälla du, ge dig av.
Se.
21:44
Okej, jag är otroligt långsam, när det gäller matematik och matematiska grejer. Det är ingen hemlighet.
Men jag har ingen aning om vad det är som jag ska åstadkomma med kursen, inte ens när det står framför mig. För jag förstår inte ens orden.
Vad är aritmetik? Vad är algebra, funktioner, och allt det där andra!?
Innebär någon av termerna att man räknar med både siffror och bokstäver?
De satans X-en.
Och för att inte tala om de andra satans exen. Där kan man också dra in lite funktion, sannolikhet och statistik.
Det är, på något vis, enklare att få in matematik i förhållanden. Man kan få in allt.
I förhållandet finns en del bristande funktioner, som kan leda till bråk.
I bråken så kan man göra Pros and Cons-listor = vilka är plusen och vilka är minusen i förhållandet? Och, vad är sannolikheten för att förhållandet ska hålla? Efter att ha räknat sig till slutsumman av Pros and Cons-listan, så får man lösa problemet på något vis.
För att inte tala om att en stor bidragande faktor till varför förhållanden tar slut är en siffra. Ja, jag talar om siffran 6. Sex.
Skriv det i siffror: 6.
Skriv det i bokstäver: sex.
Okej, jag är otroligt långsam, när det gäller matematik och matematiska grejer. Det är ingen hemlighet.
Men jag har ingen aning om vad det är som jag ska åstadkomma med kursen, inte ens när det står framför mig. För jag förstår inte ens orden.
Vad är aritmetik? Vad är algebra, funktioner, och allt det där andra!?
Innebär någon av termerna att man räknar med både siffror och bokstäver?
De satans X-en.
Och för att inte tala om de andra satans exen. Där kan man också dra in lite funktion, sannolikhet och statistik.
Det är, på något vis, enklare att få in matematik i förhållanden. Man kan få in allt.
I förhållandet finns en del bristande funktioner, som kan leda till bråk.
I bråken så kan man göra Pros and Cons-listor = vilka är plusen och vilka är minusen i förhållandet? Och, vad är sannolikheten för att förhållandet ska hålla? Efter att ha räknat sig till slutsumman av Pros and Cons-listan, så får man lösa problemet på något vis.
För att inte tala om att en stor bidragande faktor till varför förhållanden tar slut är en siffra. Ja, jag talar om siffran 6. Sex.
Skriv det i siffror: 6.
Skriv det i bokstäver: sex.
lördag, augusti 18, 2012
Se.
20:47
Jag är så skräckslagen så att jag inte ens vet vad jag ska säga om saken.
Och när tar mina ord egentligen slut? Jag är en levande pratkvarn, som bubblar av ord. Utan att ha någon vetskap om när jag egentligen skall ta en paus och hålla käften. Men nu...
Nu har jag inga ord på lager.
Inga som hör till ämnet, åtminstone.
Men jag skall ge det ett försök, för jag tror att jag behöver få lite skräck ur mig.
Jag har en natt kvar, som jag kan vara sömnlös.
Jag har en dag kvar, som jag kan sova bort.
Sedan måste jag skaffa mig en ordentlig dygnsrytm.
För sedan börjar jag skolan.
Och då blir jag en elev, som måste ha koncentrationen på rätt ställe. Som måste sova ordentligt, för att orka med, klara av och kämpa för att ta mig igenom någonting gammalt som blir till någonting nytt.
Jag har bläddrat igenom matematikboken, försökt att lösa några tal.
Vissa saker kan jag minnas att jag har hört någonting om, men jag har aldrig lyssnat på det som sagts.
Andra saker visste jag inte ens att det fanns.
Och jag har glömt av hur man ställer upp ett divisionstal.
Addition kan vara till stor hjälp när man shoppar.
Subtraktion? Nej, det är inte min forte.
Multiplikation utöver tabellen? Ursäkta, vad sa du?
Ordet "division" borde avslutas med ett frågetecken -alltid!
Och nu har katten släppt sig, så att det är bud på att lämna lägenheten.
Det är ett perfekt slut på det här samtalsämnet.
Jag är så skräckslagen så att jag inte ens vet vad jag ska säga om saken.
Och när tar mina ord egentligen slut? Jag är en levande pratkvarn, som bubblar av ord. Utan att ha någon vetskap om när jag egentligen skall ta en paus och hålla käften. Men nu...
Nu har jag inga ord på lager.
Inga som hör till ämnet, åtminstone.
Men jag skall ge det ett försök, för jag tror att jag behöver få lite skräck ur mig.
Jag har en natt kvar, som jag kan vara sömnlös.
Jag har en dag kvar, som jag kan sova bort.
Sedan måste jag skaffa mig en ordentlig dygnsrytm.
För sedan börjar jag skolan.
Och då blir jag en elev, som måste ha koncentrationen på rätt ställe. Som måste sova ordentligt, för att orka med, klara av och kämpa för att ta mig igenom någonting gammalt som blir till någonting nytt.
Jag har bläddrat igenom matematikboken, försökt att lösa några tal.
Vissa saker kan jag minnas att jag har hört någonting om, men jag har aldrig lyssnat på det som sagts.
Andra saker visste jag inte ens att det fanns.
Och jag har glömt av hur man ställer upp ett divisionstal.
Addition kan vara till stor hjälp när man shoppar.
Subtraktion? Nej, det är inte min forte.
Multiplikation utöver tabellen? Ursäkta, vad sa du?
Ordet "division" borde avslutas med ett frågetecken -alltid!
Och nu har katten släppt sig, så att det är bud på att lämna lägenheten.
Det är ett perfekt slut på det här samtalsämnet.
söndag, augusti 05, 2012
Se.
16:57
Verkligen slog mig som en käftsmäll.
Hårdare och hårdare för var dag som går.
Om femton dagar skall jag infinna mig på Lernia och registrera mig.
Då kan jag officiellt kalla mig för "elev". Jag lär ju faktiskt bli det, en elev. Igen.
Elev eller vandrande ångestbubbla?
Jag har redan misslyckats som elev, så många gånger. Och jag kan redan se framför mig hur jag blir en avhoppare, eller ett IG-barn. Igen.
Att börja studera på nytt är både en framtidsdröm och en mardröm som heter duga.
Det är ett steg närmre mitt framtidsmål, men det kan även bli ett bakvänt maratonlopp.
Och som vanligt så ser jag mig själv som mindre än jag egentligen är.
Verkligen slog mig som en käftsmäll.
Hårdare och hårdare för var dag som går.
Om femton dagar skall jag infinna mig på Lernia och registrera mig.
Då kan jag officiellt kalla mig för "elev". Jag lär ju faktiskt bli det, en elev. Igen.
Elev eller vandrande ångestbubbla?
Jag har redan misslyckats som elev, så många gånger. Och jag kan redan se framför mig hur jag blir en avhoppare, eller ett IG-barn. Igen.
Att börja studera på nytt är både en framtidsdröm och en mardröm som heter duga.
Det är ett steg närmre mitt framtidsmål, men det kan även bli ett bakvänt maratonlopp.
Och som vanligt så ser jag mig själv som mindre än jag egentligen är.
fredag, juli 20, 2012
Se.
19:00
Ur en klar himmel faller bomben ner
Vi ligger tysta i en krater, ler
När vi ser vår samtid brinna ner
Och jag ska skydda dig med kroppen min
Luften svider när vi andas in
Har alltid sett oss som Ansgar & Evelyne
Vi ska fylla våran stulna bil
Med dyra klockor och dexedrine
Souvenirer från en tid då vi var svin
Och du har tagit mig från kylan in
Från tysk hårdrock till Charles Valentin
I min bok är du för evigt Evelyne
Och som jag önskar att du var här nu
Jag vill bara höra dina hjärtslag
Och som jag önskar att vårt krig tog slut
Jag har lärt av mina misstag
Och du är lika ensam som jag
Jag har ingenting mer att tillägga.
onsdag, juli 04, 2012
Se.
23:04
Det finns så mycket att säga, som aldrig blir sagts.
Det finns så mycket att göra, som aldrig blir gjort.
Men så är det väl när man begränsar sig själv, sin tillvaro och sitt liv.
Och när man inte har någon speciell att prata med, att göra med.
Jag har en vän, en som jag delar allt med. En vän som jag en gång kunnat lita på, men som nu leder mig fel.
Mitt hjärta.
Jag har vänner som aldrig skulle lämna mig, som följer mig vart jag än går. Om jag går fel, så leder de mig rätt.
Om jag går rätt så leder de mig fel.
Mina tankar.
Som när tre brudar skall umgås, så håller vi aldrig sams.
Men hur ofta talar hjärtat, tankarna och man själv samma språk?
Det finns så mycket att säga, som aldrig blir sagts.
Det finns så mycket att göra, som aldrig blir gjort.
Men så är det väl när man begränsar sig själv, sin tillvaro och sitt liv.
Och när man inte har någon speciell att prata med, att göra med.
Jag har en vän, en som jag delar allt med. En vän som jag en gång kunnat lita på, men som nu leder mig fel.
Mitt hjärta.
Jag har vänner som aldrig skulle lämna mig, som följer mig vart jag än går. Om jag går fel, så leder de mig rätt.
Om jag går rätt så leder de mig fel.
Mina tankar.
Som när tre brudar skall umgås, så håller vi aldrig sams.
Men hur ofta talar hjärtat, tankarna och man själv samma språk?
lördag, juni 23, 2012
Se.
22:26
Fyra personer. De kallades:
Alla, Någon, Vem-som-helst och Ingen.
Ett arbete skulle utföras och alla trodde att någon skulle göra det.
Vem-som-helst hade kunnat göra det, men Ingen gjorde det.
Någon blev arg därför att det var Allas uppgift.
Alla trodde att Vem-som-helst kunde göra det, men Ingen insåg att Alla skulle strunta i det.
Det hela slutade med att Alla skyllde på Någon, när Ingen gjorde vad Vem-som-helst kunde ha gjort!
Fyra personer. De kallades:
Alla, Någon, Vem-som-helst och Ingen.
Ett arbete skulle utföras och alla trodde att någon skulle göra det.
Vem-som-helst hade kunnat göra det, men Ingen gjorde det.
Någon blev arg därför att det var Allas uppgift.
Alla trodde att Vem-som-helst kunde göra det, men Ingen insåg att Alla skulle strunta i det.
Det hela slutade med att Alla skyllde på Någon, när Ingen gjorde vad Vem-som-helst kunde ha gjort!
tisdag, juni 19, 2012
Se.
13:12
Kära Kamratposten
Jag har inte längre en datormaskin, den blev rättvist kidnappad av sin rätta ägare efter en fin break-up-story.
Vänligen meddela någon slags gud att jag önskar mig ett pengaregn, så att jag kan införskaffa mig en ny, awzum dumburk.
Och möjligtvis ett ordentligt behövt frisörbesök och par prostituerade.
Vänligen
En missnöjd kund
Kära Kamratposten
Jag har inte längre en datormaskin, den blev rättvist kidnappad av sin rätta ägare efter en fin break-up-story.
Vänligen meddela någon slags gud att jag önskar mig ett pengaregn, så att jag kan införskaffa mig en ny, awzum dumburk.
Och möjligtvis ett ordentligt behövt frisörbesök och par prostituerade.
Vänligen
En missnöjd kund
måndag, april 30, 2012
Se.
23:31
Jag hade nästan glömt bort hur "Du & jag döden" kändes på natten.
Den känns extra mycket då.
"Ge mig nåt som känns."
Ni ger mig nåt som känns. Nåt som känns mer speciellt på natten.
Det är svårt att förklara.
---
Det kommer fram fler tankar och känslor på nätterna.
Och då känns det lagligt att tycka synd om mig själv.
Att vältra mig själv i mina misslyckanden,
Att lida lite.
Jag lyder inte 15-minuters-lagen.
Den säger att: "Du får tycka synd om dig själv 15 minuter om dagen, sedan ska du gå vidare."
Nej, mina nätter har sina egna lagar.
Och det är dom jag lyder.
Jag hade nästan glömt bort hur "Du & jag döden" kändes på natten.
Den känns extra mycket då.
"Ge mig nåt som känns."
Ni ger mig nåt som känns. Nåt som känns mer speciellt på natten.
Det är svårt att förklara.
---
Det kommer fram fler tankar och känslor på nätterna.
Och då känns det lagligt att tycka synd om mig själv.
Att vältra mig själv i mina misslyckanden,
Att lida lite.
Jag lyder inte 15-minuters-lagen.
Den säger att: "Du får tycka synd om dig själv 15 minuter om dagen, sedan ska du gå vidare."
Nej, mina nätter har sina egna lagar.
Och det är dom jag lyder.
söndag, april 29, 2012
Se.
16:35
Jag har blivit beviljad aktivitetsersättning från f-kassan, och när jag får besked om bostadstillägget så blir det till att söka efter en ny lägenhet.
Äntligen!
Jag har suttit, i flera år, och fantiserat om hur jag skulle inreda min kommande lägenhet.
- Vilka färger som jag skulle måla väggarna i.
- Hur jag skulle sätta upp alla mina "tavlor".
- Att ha kuddar, mattor, gardiner och sängkläder som matchar väggarna.
- Vilka möbler som jag skulle köpa, och vilka färger och träslag som de skulle vara i.
Och nu har det blivit så verkligt. Nu är jag så skrämmande nära att byta upp mig. Så nära att jag knappt kan koncentrera mig på att skriva om det, för att jag flyter bort i tankarna och fantasierna.
Lägenheten kommer att vara 90% tom när jag flyttar in. Jag har ett vardagsrum, med en bäddsoffa. Och så lär det vara ganska länge.
Men rena vetskapen om att det kommer att bli ett verkligt hem, vetskapen om att det kommer att inredas med de möblerna som jag drömmer om, verkligheten om att det kommer att bli till en framtid att se fram emot -den gör så att det inte stör mig att det kommer att ta en längre tid.
Det är bara någonting att se fram emot.
Och haleda, vad jag ser fram emot det!
Jag har blivit beviljad aktivitetsersättning från f-kassan, och när jag får besked om bostadstillägget så blir det till att söka efter en ny lägenhet.
Äntligen!
Jag har suttit, i flera år, och fantiserat om hur jag skulle inreda min kommande lägenhet.
- Vilka färger som jag skulle måla väggarna i.
- Hur jag skulle sätta upp alla mina "tavlor".
- Att ha kuddar, mattor, gardiner och sängkläder som matchar väggarna.
- Vilka möbler som jag skulle köpa, och vilka färger och träslag som de skulle vara i.
Och nu har det blivit så verkligt. Nu är jag så skrämmande nära att byta upp mig. Så nära att jag knappt kan koncentrera mig på att skriva om det, för att jag flyter bort i tankarna och fantasierna.
Lägenheten kommer att vara 90% tom när jag flyttar in. Jag har ett vardagsrum, med en bäddsoffa. Och så lär det vara ganska länge.
Men rena vetskapen om att det kommer att bli ett verkligt hem, vetskapen om att det kommer att inredas med de möblerna som jag drömmer om, verkligheten om att det kommer att bli till en framtid att se fram emot -den gör så att det inte stör mig att det kommer att ta en längre tid.
Det är bara någonting att se fram emot.
Och haleda, vad jag ser fram emot det!
onsdag, april 25, 2012
Se.
22:27
Det är precis som att jag glömmer bort hur man skriver, när jag har så långa perioder mellan mina inlägg.
Men jag har svårt för att skriva överlag, vad det än gäller. Och hur positivt känns det för en samhällsbög som jag?
Författaren och journalisten i mig skäms.
Det händer för mycket och för lite, för att jag ska kunna välja ut det som känns mest aktuellt.
Vad är mest aktuellt?
Att hela min värld kollapsade när Elvis gick bort?
Att min nya, och redan förbrukade, läkare på psyk var en total fitta? (ja, jag använde verkligen det ordet)
Att jag inte har skadat mig sedan tisdagen den 13/3?
Att jag, den 13/7-15/7, har en underbar konserthelg i Götet framför mig?
Vilken den största stjärnan är? Vilket mode som är på listan? Att rave är helt ute?
Jag får köra på uteslutningsmetoden.
Hela psykgrejen är för svår för att skriva om, det är svårt att förklara det, och svårt för andra att förstå.
Elvis avlivning är det för tidigt för att prata om, det gör ont i mig när jag tänker på honom, och kommer på att jag inte har tänkt på honom varenda sekund.
Stjärnor, mode och rave är inte min grej att blogga om. Big surprise.
Så...
Siffran 13 har förföljt mig i hela mitt liv.
T.ex. de tre viktigaste dagarna i mitt liv, har alla varit den 13:e.
-Den 13/8-2000 = mammas och min behandling påbörjades.
-Den 13/3-2008 = S
-Den 13/11-2008 = S
Och en rad andra saker innebär den 13:e någonting.
En av mina favoritlåtar heter 13.
Min favoritdag är fredagen den 13:e.
Och mycket, mycket annat.
Och nu, det senaste: att jag inte har skurit mig själv sedan natten till den 13/3.
Vilket är ett mirakel i sig, inte endast för att jag har varit utan under en sådan lång tid. Utan främst för att den 13/3 i sig är ett väldigt svårt datum för mig att hantera. Jag förväntade mig att skada mig själv den dagen, och antagligen rejält.
(Missförstå mig rätt, jag pratar inte om självmord.)
Den t r e t t o n d e m a r s t v å t u s e n å t t a är den dagen då jag påbörjade den lyckligaste tiden i mitt liv - den tiden tillsammans med S. Och jag har inte kunnat hantera mina känslor och tankar som jag får det datumet sedan förhållandet tog slut.
(För jag har fortfarande inte kommit över grabben.)
Men det känns som att jag har överkommit någonting, genom att inte ha skadat mig den dagen. Endast tiden kan förutse om det faktiskt är så. Om inte: så klarade jag mig åtminstone just den dagen. Och det är en vinst i sig.
Så: två stora händelser i mitt liv, samma datum - 13.
13.
13, 13, 13.
För varenda 13:e i varje månad, som jag håller mig ifrån självskadande, ska jag unna mig själv en belöning. En underbart slumpmässig belöning, när jag har klarat mig i fyra månader, är den fantastiska konserthelgen i Götet.
Om jag inte klarar av de fyra månaderna, så är mitt "straff" (det ordvalet ska man inte använda, men jag kommer inte på något bättre) att jag inte får åka dit.
Och att missa Lars Winnerbäck, kent, Anna Ternheim och MELISSA HORN, för att skära sönder mig själv, det är rent dårskap! Varför i hela fridens namn skulle jag offra någonting så stort och vackert, för någonting så motbjudande!?
Just det, nämnde jag att helgen inleds på f r e d a g e n den 13:e?
Ett sådant underbart sammanträffande!
Och nu då?
Nae, ingenting.
God natt.
Det är precis som att jag glömmer bort hur man skriver, när jag har så långa perioder mellan mina inlägg.
Men jag har svårt för att skriva överlag, vad det än gäller. Och hur positivt känns det för en samhällsbög som jag?
Författaren och journalisten i mig skäms.
Det händer för mycket och för lite, för att jag ska kunna välja ut det som känns mest aktuellt.
Vad är mest aktuellt?
Att hela min värld kollapsade när Elvis gick bort?
Att min nya, och redan förbrukade, läkare på psyk var en total fitta? (ja, jag använde verkligen det ordet)
Att jag inte har skadat mig sedan tisdagen den 13/3?
Att jag, den 13/7-15/7, har en underbar konserthelg i Götet framför mig?
Vilken den största stjärnan är? Vilket mode som är på listan? Att rave är helt ute?
Jag får köra på uteslutningsmetoden.
Hela psykgrejen är för svår för att skriva om, det är svårt att förklara det, och svårt för andra att förstå.
Elvis avlivning är det för tidigt för att prata om, det gör ont i mig när jag tänker på honom, och kommer på att jag inte har tänkt på honom varenda sekund.
Stjärnor, mode och rave är inte min grej att blogga om. Big surprise.
Så...
Siffran 13 har förföljt mig i hela mitt liv.
T.ex. de tre viktigaste dagarna i mitt liv, har alla varit den 13:e.
-Den 13/8-2000 = mammas och min behandling påbörjades.
-Den 13/3-2008 = S
-Den 13/11-2008 = S
Och en rad andra saker innebär den 13:e någonting.
En av mina favoritlåtar heter 13.
Min favoritdag är fredagen den 13:e.
Och mycket, mycket annat.
Och nu, det senaste: att jag inte har skurit mig själv sedan natten till den 13/3.
Vilket är ett mirakel i sig, inte endast för att jag har varit utan under en sådan lång tid. Utan främst för att den 13/3 i sig är ett väldigt svårt datum för mig att hantera. Jag förväntade mig att skada mig själv den dagen, och antagligen rejält.
(Missförstå mig rätt, jag pratar inte om självmord.)
Den t r e t t o n d e m a r s t v å t u s e n å t t a är den dagen då jag påbörjade den lyckligaste tiden i mitt liv - den tiden tillsammans med S. Och jag har inte kunnat hantera mina känslor och tankar som jag får det datumet sedan förhållandet tog slut.
(För jag har fortfarande inte kommit över grabben.)
Men det känns som att jag har överkommit någonting, genom att inte ha skadat mig den dagen. Endast tiden kan förutse om det faktiskt är så. Om inte: så klarade jag mig åtminstone just den dagen. Och det är en vinst i sig.
Så: två stora händelser i mitt liv, samma datum - 13.
13.
13, 13, 13.
För varenda 13:e i varje månad, som jag håller mig ifrån självskadande, ska jag unna mig själv en belöning. En underbart slumpmässig belöning, när jag har klarat mig i fyra månader, är den fantastiska konserthelgen i Götet.
Om jag inte klarar av de fyra månaderna, så är mitt "straff" (det ordvalet ska man inte använda, men jag kommer inte på något bättre) att jag inte får åka dit.
Och att missa Lars Winnerbäck, kent, Anna Ternheim och MELISSA HORN, för att skära sönder mig själv, det är rent dårskap! Varför i hela fridens namn skulle jag offra någonting så stort och vackert, för någonting så motbjudande!?
Just det, nämnde jag att helgen inleds på f r e d a g e n den 13:e?
Ett sådant underbart sammanträffande!
Och nu då?
Nae, ingenting.
God natt.
onsdag, april 11, 2012
Se.
15:34
Att skriva längre texter via telefonen är lite av en plåga, så det blir aldrig att jag uppdaterar bloggen. För att sitta framför datorskärmen är ännu en plåga.
Men ibland så lockar det att slå sig ned här, och att skriva ned det som behövs. Men om man ska skriva ned det, så måste man återuppleva det. Och det är någonting som jag inte klarar av att göra.
Istället tar jag till den enkla lösningen -förnekelse.
Åh, jag och min gamla vän Förnekelsen.Vi går way back.
Så varför sitter jag här och skriver om förnekelse, istället för att sitta i total tystnad och låtsas medverka i "Spårlöst försvunnen"?
Jag vet inte.
Att skriva längre texter via telefonen är lite av en plåga, så det blir aldrig att jag uppdaterar bloggen. För att sitta framför datorskärmen är ännu en plåga.
Men ibland så lockar det att slå sig ned här, och att skriva ned det som behövs. Men om man ska skriva ned det, så måste man återuppleva det. Och det är någonting som jag inte klarar av att göra.
Istället tar jag till den enkla lösningen -förnekelse.
Åh, jag och min gamla vän Förnekelsen.Vi går way back.
Så varför sitter jag här och skriver om förnekelse, istället för att sitta i total tystnad och låtsas medverka i "Spårlöst försvunnen"?
Jag vet inte.
torsdag, mars 15, 2012
Se.
20:00
Jag hade en dröm om nr.1 för några nätter sedan.
De drömmarna brukar vara hjärtskärande redan innan dess att jag vaknat upp, för även om de varit fina och vackra, så har jag någonstans i bakhuvudet att det bara är en dröm och att den sanningen som är i drömmen inte är samma som den i det vakna tillståndet.
Därför kan jag, av de drömmarna, vakna av att jag gråter.
Men denna specifika drömmen var inte sådan, som de andra. Den var mer sanningsenlig, mer verklig.
Den var fin, trots att den var så verklig, trots att jag inte tycker om den verkligheten.
Jag vill inte beskriva den mer är så. Det räcker med att jag ser det här svart på vitt, för att röra upp så många tankar och känslor som jag jobbar så hårt för att trycka ner.
Jag kan "säga" en sak till, som kommer att smärta mig när jag ser det skrivet, men som jag behöver få ur mig.
Tisdagen den 13/3
Nej, jag kan inte.
Jag hade en dröm om nr.1 för några nätter sedan.
De drömmarna brukar vara hjärtskärande redan innan dess att jag vaknat upp, för även om de varit fina och vackra, så har jag någonstans i bakhuvudet att det bara är en dröm och att den sanningen som är i drömmen inte är samma som den i det vakna tillståndet.
Därför kan jag, av de drömmarna, vakna av att jag gråter.
Men denna specifika drömmen var inte sådan, som de andra. Den var mer sanningsenlig, mer verklig.
Den var fin, trots att den var så verklig, trots att jag inte tycker om den verkligheten.
Jag vill inte beskriva den mer är så. Det räcker med att jag ser det här svart på vitt, för att röra upp så många tankar och känslor som jag jobbar så hårt för att trycka ner.
Jag kan "säga" en sak till, som kommer att smärta mig när jag ser det skrivet, men som jag behöver få ur mig.
Tisdagen den 13/3
Nej, jag kan inte.
onsdag, februari 22, 2012
Se.
16:34
Det var så längesedan jag uppdaterade bloggfan, så jag har nästan glömt bort känslan.
Det händer för lite och för mycket, så jag vet inte vad jag ska välja att skriva ner och dela med mig av.
Ja-a, livet leker inte direkt. Jag önskar att jag vore sex år och ta på mig regnstövlarna och hoppa runt här ute. Men vad skulle jag då skriva om? Det är ingen som lägger intresse vid hurvida mina ben skvättes ner, eller hur håret slår mot ansiktet.
Det största med vardagen just nu:
Min läkare borde kastreras och bli av med sin licens, då han lyckades skriva ut ett antidepressivt läkemedel som höjer ett ämne i hjärnan som jag är dödligt allergisk emot.
Så jag fick en släng av seratoninförgiftning. Det var inte en roande faktor, to say the least.
Detta kan innebära förhöjda tankar om självdestruktivitet, självmord och just självdestruktivitet och självmord -återigen fick jag en antidepressiv som inte höjde mitt mående. Men psykvården måste väl ha någon försökskanin, antar jag.
Och hej och hå, så nådde min självdestruktivitet upp i taket! Så nu har jag fått besöka vårdcentralen tre dagar i veckan den senaste en och en halv veckan.
Jag fick nyheten att det egentligen skulle vara att föredra att jag skulle ha farit i ilfart upp till akuten och sys ihop med nål och tråd. Men eftersom att jag aldrig har varit i den brådskande situationen förut, så tyckte jag bestämt att det skulle räcka bra med lite plåster med seriefigurer på. Ack och ve, vad fel jag tycktes ha. Men det finns väl en anledning till att jag inte är sjuksköterska.
Eftersom det var för sent för att sy ihop mig, så tejpade sköterskan ihop mig så gott hon kunde och bokade in fem nya tider, så att hon kunde följa upp mitt lilla upptåg.
Kompresser verkar vara min nya vän. Vår vänskap är tät som få och vi umgås dag som natt.
Snart känner vi varandra för väl och måste göra slut.
"Det är inte jag, det är du."
Seratoninförgiftningen var även en högt roande födelsedagspresent. En av biverkningarna var "berusningskänsla", så jag gick runt och vinglade av yrseln och kände mig konstant packad. Det var inte "på gott" överhuvudtaget, utan "på ont" för hela slanten!
Jag har bockat av "svimma på Coop" på min bucket-list.
Svisch!
En annan fin b-day present var att lite halvt behöva säga upp en vänskap. Men så är det med fulla idioter, som inte har förmågan att hålla käften.
Det var inte så mycket grattis till mig där inte, mest grattis till idioten. Grattis, till att du förlorade en awesome brud till vän. Fuck you, piss off.
Jag är spiteful, riktigt djävla malicious, och jag kommer att hämnas på något vis.
Jag är inte för hård, ni skulle bara veta vad som sades och gjordes från motpartens sida.
Med de stämningshöjande orden, så säger jag over and out.
Det var så längesedan jag uppdaterade bloggfan, så jag har nästan glömt bort känslan.
Det händer för lite och för mycket, så jag vet inte vad jag ska välja att skriva ner och dela med mig av.
Ja-a, livet leker inte direkt. Jag önskar att jag vore sex år och ta på mig regnstövlarna och hoppa runt här ute. Men vad skulle jag då skriva om? Det är ingen som lägger intresse vid hurvida mina ben skvättes ner, eller hur håret slår mot ansiktet.
Det största med vardagen just nu:
Min läkare borde kastreras och bli av med sin licens, då han lyckades skriva ut ett antidepressivt läkemedel som höjer ett ämne i hjärnan som jag är dödligt allergisk emot.
Så jag fick en släng av seratoninförgiftning. Det var inte en roande faktor, to say the least.
Detta kan innebära förhöjda tankar om självdestruktivitet, självmord och just självdestruktivitet och självmord -återigen fick jag en antidepressiv som inte höjde mitt mående. Men psykvården måste väl ha någon försökskanin, antar jag.
Och hej och hå, så nådde min självdestruktivitet upp i taket! Så nu har jag fått besöka vårdcentralen tre dagar i veckan den senaste en och en halv veckan.
Jag fick nyheten att det egentligen skulle vara att föredra att jag skulle ha farit i ilfart upp till akuten och sys ihop med nål och tråd. Men eftersom att jag aldrig har varit i den brådskande situationen förut, så tyckte jag bestämt att det skulle räcka bra med lite plåster med seriefigurer på. Ack och ve, vad fel jag tycktes ha. Men det finns väl en anledning till att jag inte är sjuksköterska.
Eftersom det var för sent för att sy ihop mig, så tejpade sköterskan ihop mig så gott hon kunde och bokade in fem nya tider, så att hon kunde följa upp mitt lilla upptåg.
Kompresser verkar vara min nya vän. Vår vänskap är tät som få och vi umgås dag som natt.
Snart känner vi varandra för väl och måste göra slut.
"Det är inte jag, det är du."
Seratoninförgiftningen var även en högt roande födelsedagspresent. En av biverkningarna var "berusningskänsla", så jag gick runt och vinglade av yrseln och kände mig konstant packad. Det var inte "på gott" överhuvudtaget, utan "på ont" för hela slanten!
Jag har bockat av "svimma på Coop" på min bucket-list.
Svisch!
En annan fin b-day present var att lite halvt behöva säga upp en vänskap. Men så är det med fulla idioter, som inte har förmågan att hålla käften.
Det var inte så mycket grattis till mig där inte, mest grattis till idioten. Grattis, till att du förlorade en awesome brud till vän. Fuck you, piss off.
Jag är spiteful, riktigt djävla malicious, och jag kommer att hämnas på något vis.
Jag är inte för hård, ni skulle bara veta vad som sades och gjordes från motpartens sida.
Med de stämningshöjande orden, så säger jag over and out.
lördag, februari 04, 2012
Se.
00:53
Late night blogpost.
Det är så mycket som snurrar runt i huvudet på mig. Så mycket att jag urskilja vad.det ena från det andra.
Allting är så rörigt.
Jag trodde att jag mådde ganska så bra idag, det jag i och för sig, det var kvällen som ställde till det för mig.
Det var på kvällen som alla tankar och funderingar om Honom dök upp igen.
Ni vet, de där tankarna om hur det kunde ha varit om han valde att stanna.
Jag såg en film häromdagen, "Love and other drugs".
Den handlar om två skitstövlar, som bara bryr sig om sex, som blir kära och tillsammans och blablabla.
Bruden har parkinson och pratar och frågar hela tiden om varför grabben vill vara med en sjuk brud, när han kan vara med en "normal".
Jag kopplar det till mina psykiska sjukdomar och mina grava ledbesvär, som ibland gör mig sängliggande i flera dagar.
S, som jag bodde ihop med och var förlovad med, höll ut i nästan tre år.
Jag frågade ibland honom om varför han ville vara ett psykfall, med självdestruktiva tendenser och som knaprar en hel del piller för att kunna fungera någorlunda bra.
Den 5/1-2010 klarade han inte av mer.
Jag förstår honom.
Och jag frågar mig själv om någon någonsin kommer att klara av mig igen.
Late night blogpost.
Det är så mycket som snurrar runt i huvudet på mig. Så mycket att jag urskilja vad.det ena från det andra.
Allting är så rörigt.
Jag trodde att jag mådde ganska så bra idag, det jag i och för sig, det var kvällen som ställde till det för mig.
Det var på kvällen som alla tankar och funderingar om Honom dök upp igen.
Ni vet, de där tankarna om hur det kunde ha varit om han valde att stanna.
Jag såg en film häromdagen, "Love and other drugs".
Den handlar om två skitstövlar, som bara bryr sig om sex, som blir kära och tillsammans och blablabla.
Bruden har parkinson och pratar och frågar hela tiden om varför grabben vill vara med en sjuk brud, när han kan vara med en "normal".
Jag kopplar det till mina psykiska sjukdomar och mina grava ledbesvär, som ibland gör mig sängliggande i flera dagar.
S, som jag bodde ihop med och var förlovad med, höll ut i nästan tre år.
Jag frågade ibland honom om varför han ville vara ett psykfall, med självdestruktiva tendenser och som knaprar en hel del piller för att kunna fungera någorlunda bra.
Den 5/1-2010 klarade han inte av mer.
Jag förstår honom.
Och jag frågar mig själv om någon någonsin kommer att klara av mig igen.
fredag, januari 20, 2012
Se.
12:42
Jag vet inte hur, men jag har funnit internets bästa butik ever (efter Tradera då, såklart)!
Det blir födelsedagspresenter från mig till mig för drygt 900:- därifrån och för strax under 300:- från Adlibris, för tillhörande material! Och för 245:- från Tradera, för lite smycken som passar in.
Jag älskar att få presenter av mig, jag blir alltid lika glad (:
Jag vet inte hur, men jag har funnit internets bästa butik ever (efter Tradera då, såklart)!
Det blir födelsedagspresenter från mig till mig för drygt 900:- därifrån och för strax under 300:- från Adlibris, för tillhörande material! Och för 245:- från Tradera, för lite smycken som passar in.
Jag älskar att få presenter av mig, jag blir alltid lika glad (:
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)