Se.

20:44

Jag skall aldrig mer konsumera alkohol, i hela mitt liv.

Se.

20:53

Jag har funnit tillbaka till Paolo Nutini, som jag gör lite då och då. Då när jag inte riktigt vet om jag är nöjd eller missnöjd. Jag är nöjd med småsaker, men missnöjd med det stora. Tapeterna är uppe och dom är fina, jag är nöjd med mitt val. Herr. 13 är alltid på tapeten, jag är missnöjd med mitt hjärtas val och kval.
"Herr. 13", det är livets ironi på hög nivå.

Sju nyanser av 13. Sju leenden, men hur många skratt? Ett fåtaliga skratt, men sällan samma. Du vet, 13, jag hör skillnaden. Jag hör dig. Om du bara låter mig höra. Ge mig några ord, några leenden, några skratt, några bilder på näthinnan. 13, drick lite mer 8,5, spela lite mer 90', visa mig några av 7 och ge mig lite av din tur och otur.
Visa allt det där som gör dig så farlig för mig.

Se.

21:29

Det är byggdamm i hela hemmet och tassavtryck på alla textiler. Det är astmaspray och huvudvärkstabletter. Och jag vet att kvällens städning inte kommer att märkas om några timmar.
Det är bäst för tapeternas skull att dom är förbannat snygga.

---

Jag verkar inte kunna få ur mig det jag helst av allt vill få ur mig, jag verkar vara för upprörd för att ens kunna få ur mig en korrekt mening. Jag skriver, raderar, skriver igen, raderar igen.

Det känns som att jag inte är kapabel till att fungera i grupper, som att jag inte är kapabel till att arbeta väl ihop med andra. Det känns som att jag är för långsam, som att jag är en vandrande ADD-diagnos. Det känns som att jag sinkar andra när jag ber om hjälp, som att jag bara borde hålla käften och nicka. Det känns som att jag inte kan förstå dom, som att dom inte kan förstå mig. Hur väl dom än förklarar, hur väl jag än försöker förklara. Jag känner mig mer ensam när jag är med andra, än vad jag känner mig när jag är med mig själv.

Jag önskar att någon lyssnade på mig, att någon försökte förstå.

Se.

16:06

Prag och Berlin får vänta, jag drar med min älskade far till #KENTFEST i Ullevi den 1/6-2014.

Se.

21:18

Jag har satt ihop bokstäver, byggt upp meningar, satt punkter, satt frågetecken. Jag har fyllt papper efter papper, tömt pennor på bläck. Men varenda sida har skrynklats ihop och hamnat i papperskorgen, ibland räckte inte det, ibland satte jag eld på dom och släckte inte en sekund innan jag bränt fingrarna av lågan.
Jag har satt ihop bokstäver, byggt meningar, satt punkter, satt frågetecken. Ord som jag inte klarat av, meningar som skrämt mig, frågor som inte fått svar, frågor som fått svar som jag inte varit nöjd med. Namn som inte ser mer än bara första bokstaven. Första bokstaven känns inte lika verklig, lika mycket. Så jag utelämnar resten. Vill inte känna mer än nödvändigt. Vill inte känna alls. Vill kunna sluta innan jag börjat.
Ditt namn skrämmer mig, gör mig skräckslagen. Jag vill inte veta det, jag vill inget annat än veta det. Jag vill inte säga det, jag vill inget annat än säga det.
Du skrämmer mig, gör mig skräckslagen. Jag vill inte känna dig, jag vill inget annat än känna dig. Jag vill känna dig, känna hela dig. Jag vill kunna röra vid dig, röra vid hela dig. Jag vill beröra dig. Vill få dig att vilja känna mig, vilja röra vid mig, vilja beröra mig. På det där viset som bara du kan beröra mig.
Är det så fel?



Jag lämnar dig där du är, precis här. Jag hämtar upp dig i varje andetag. Vi ses om ett ögonblick.