Se.

21:56.

Då och då äcklas jag av min egen mor, hon som gav mig gåvan "livet". Ibland känner jag ett behov av att trycka ner mina fingrar i min hals när jag ägnar en tanke åt vad hon har gjort.
En del dagar dricker jag alkohol i mängder för att få några timmars vila ifrån de tankar som triggar mina kräkreflexer. Några av berusningstiderna räcker inte till, men den som druckit alkohol blir sällan frågad varför den spyr.
Då och då blir äcklas jag av min egen mor, hon som jag är skyldig mitt liv. Ibland försöker jag att förstå hennes beteende genom att bete mig likadant. Då dricker jag ännu mer alkohol, för att det är vad hon gör. Då gungar mina höfter medan mina fötter står ostadigt på bordet och då hånglar jag med vem-som-helst, han-den-där och sedan hon-som-var-snygg för att han-den-där utmanade mig. När jag är full på alkohol och full av min egen mors beteende faller jag i samma stund som jag kommit hem.
En del dagen-efter-dagar vaknar jag upp och minns inte vem som jag tog med mig hem, vissa sådana dagar ligger jag framför teven, precis som hon gör, och gör ingenting som en vuxen gör. Vissa sådana dagar sväljer jag tabletter och förstår mindre än vad jag gjorde förr.
Då och då äcklas jag verkligen av min egen mor, hon som inte tar vara på sitt eget liv.

Se.

20:23.

2008-06-15, söndag.
Med chokladmuffins och hallonsaft har jag nu funnit min plats på Frennarp. I den trasiga, vinröda fotöljen med omatchande fotpall har jag slagit mig till ro med mitt liv i knäet och mina tankar kring detta i huvudet. Mina planer var att få dessa att flöda genom mina fingrar och ner över tangentbordet. Men det är sommarlov och som årlig tradition har jag att tappa struktur och även det svenska språket som jag annars besitter ganska väl.
Jag märker på mitt sätt att tänka och agera att det var ledig tid igår, att det är ledig tid idag och att det kommer ledig tid framöver. Min vardag har i alla mina år varit ganska ointressant och händelselös, men under ledig tid förvärras det gånger tre. Mitt totala intresse för ointresse ger mig ett slag i ansiktet och mina dagar fylls av tomhet och monotona händelser. All min tid går åt till att åstadkomma ingenting, ingentinget gör att jag inte får någon tid över till annat. Ingen tid läggs på mina behov och skrivandet läggs på hyllan för att glömmas bort eller så finner jag det ett flertal dagar senare, men för sent -sommarlovet har redan tagit min svenska, mina ord ifrån mig och jag vet vad jag har att vänta. Jag får invänta skolans start i höst för att åter få motaga mina dolda ord som bygger historier bakom min tunga.
Alltid lurar hösten fram mina ord på nytt, hösten med dess medtagna mörker. Med sina nakna kvistar och sin våta asfalt. Men sanningen är den att på hösten är det jag som är naken, jag är en öppen bok som ligger mitt framför era ögon. Jag ber er att läsa mig, lära er mig -för jag berättar aldrig i andra ord, inte rakt ut. Under ljusa tider är som en hemlig dagbok med lås och med en tillhörande nyckel som inte går att finna.
Aldrig i mitt liv har jag verkligen gett en ordentlig utläggning om mitt egentliga mående, egentligen är det mitt största behov -någonting inom mig kräver raka utläggningar med exakta ord, men det kräver att era öron verkligen öppnar sig, att era sinnen verkligen öppnar sig och att ni tar in mina exakta och kanske brutala ord.
Men det är sommarlov nu, det är en ljus tid, mina ord döljer sig bakom min tunga och jag meddelar ingenting korrekt, direkt.

Se.

00:07.

Den vardag jag befinner mig i ,min vardag, den är som en teckning målad av en fyra-åring som endast haft tillgång till svarta, gråa och vita kritor. Den är målad utifrån en vacker miljö, streckgubbar som håller varandra i hand, regnbågar, solar och blommor -men allt går i en gråskala.
Sedan entrar Han mitt hjärta och åstadkommer en förändring i mitt liv, Han börjar med att färglägga streckgubbarna -för att bevisa att Han kom för att stanna. Sedan färglade Han solen -för att den skulle lägga sina strålar på oss. Sedan gav solen ett liv till blomman och ett liv till regnbågen -för att demonstrera att det finns liv, inuti så som utanför och runt omkring.
Och jag börjar le, dock så är mitt inre fortfarande målad i gråskala. Men jag ger Honom min fulla tillit och en dag kommer Han att ha färglagt även mina tankar och mina ageranden.

Se.

23:08.

I tre månader har du målat min gråtrista vardag i regnbågens alla färger.
Du är min framsida, det bästa med mig.

Jag älskar dig och jag är din, i så många månader som du vill ha mig.

Se.

23:31.

Dygnet börjar nå sitt slut och midnattstimman närmar sig. Det innebär att jag nu svalt dagens ranson av psykofarmaka, som består av:
1 st. Mirtazapin
http://www.fass.se/LIF/produktfakta/artikel_produkt.jsp?NplID=20050112000027&DocTypeID=7&UserTypeID=2
1 st. Imovane
http://www.fass.se/LIF/produktfakta/artikel_produkt.jsp?NplID=19910816000058&DocTypeID=7&UserTypeID=2
1 st. Propavan
http://www.fass.se/LIF/produktfakta/artikel_produkt.jsp?NplID=19600628000017&DocTypeID=7&UserTypeID=2
som alla är startdoser.

När jag lämnar mitt nästa möte med läkare Elisabeth Raine på UPM så kan doseringen se annorlunda ut. Det har talats om att Mirtazapindosen och Propavandosen skall höjas till 2 st. vardera och okunnig som jag är inom psykofaramakavärlden så har jag ingen aning om vad detta kan leda till -om det kan leda till någonting. Dock så är jag inte helt vilse i denna medicinska värld, utan färdas med karta och kompass och kan gissa mig till vissa svar. Men facit når jag inte förrän jag står mitt i doseringshöjningen.
Dessutom så skall en samtalskontakt tilldelas mig utöver medicineringen, terapin är nödvändig berättade min läkare för mig under vårt senaste möte. Utöver det skall jag plågas i KBT (kognitiv beteendeterapi, http://sv.wikipedia.org/wiki/Kognitiv_beteendeterapi), där jag skall lära mig att möta och övervinna mina tvångsmässiga tankar och beteenden då Mirtazapinen inte har någon verkan mot tvånget utan endast depressionen och ångesten -Sertralinen som jag först tilldelades var verksam mot alla dessa tre: depression, ångest och tvång. Men eftersom jag valde att avsluta min behandling med Sertralin och övergå i Mirtazapin så säger min läkare att KBT är ett nödvändigt ont i min värld, då hon menar att tvånget tar allt för stor plats i min vardag och i mitt huvud.
Jag märker inte själv hur tvångsmässig jag faktiskt är i mitt tankesätt och i mina handlingar, men när jag sätter mig ned och verkligen tänker efter så upptäcker jag allt fler tvång som jag besitter. Dock så känner jag inget behov av att räkna upp dessa här, då läsarna av detta inlägget inte ser samma allvar i tvången som jag gör.


En undran växer sig allt starkare inuti mitt huvud: vem är jag när all terapi och medicinering har nått sin fulla verkan?
Hur förändras mitt sätt att tänka och agera? Hur förändras min vardag, mitt hela sätt att leva och försöka fungera? Hur förändras jag som person?
Jag kan villigt erkänna att jag besitter en känsla av rädsla.

Se.

23:30.

Jag är inte medveten om hur dagens inlägg borde inledas.
Då skrivandet har lagts åt sidan för att göra plats åt viktigare ting har jag tappat minnet om hur upplägget brukade vara. Inte minns jag heller i vilken sinnesstämning som jag brukade befinna mig i under själva skrivarprocessens början, inte heller minns jag hur jag brukade ta mig ifrån inläggens början till deras slut.
En känsla av tomhet kvider inuti mig, då jag inte har fått sätta ord på mina tankar och mina känslor. En känsla av tomhet, fast än jag är överfull.

Se.

22:32.

Sommaren leker kull med min allt för otränade kropp. Idealen som tillkommer springer förbi mig, omkull mig och jag hamnar avsides och ser på de sommartränade, sommarbantade kropparna som pekar på min och skrattar ett hånfullt skratt som talar om för mig att jag aldrig kan ses lika åtråvärd som dem.
Vi duger inte som vi är, det gör vi aldrig. Lev med det.