Efter att ha varit isolerad och ensam under hela sommaren, trodde jag att det skulle bli en lättnad att komma tillbaka till skolan, att vara bland människor, bland vänner. Jag hade mer fel än jag någonsin kunnat tro mig ha. Att komma tillbaka till skolan och träffa de människor jag inte sett på så länge var värre än att ligga i sängen mesta delen av tre månader minus tio dagar och se på serier all by my lonesome. Att se dessa människor fick mig, på något vis, att känna mig mer ensam än vad jag har gjort på åratal. Det påminde mig om ur ensamt det var att inte vara kring dom, kring vänner. De vänner som inte har frågat mig om hur jag har mått denna sommaren, som inte har frågat mig varför jag har mått dåligt om frågan "hur mår du?" har kommit upp. Ingen vet vad som hänt dessa månaderna. Jag hade behövt någon som undrat, någon som lyssnat, någon som funnits där -jag hade behövt en vän att prata med, luta mig mot. Jag hade behövt en vän som inte är min mor. Missförstå mig rätt, min mor är den vackraste quinnan och den finaste människan som jag någonsin träffat, men alla behöver en vän som inte även är en förälder.
Återigen, missförstå mig rätt, jag har vänner, jag vet att jag har vänner. Dom betyder så mycket för mig, och det finns inte mycket som jag inte skulle göra för dom. Och om dom, av någon anledning, skulle läsa det här, så vill jag inte att dom skall ta det här inlägget personligt. Det här inlägget handlar egentligen inte om dom och om hur "illa dom har behandlat mig", det handlar om hur min hjärna har samlat ihop småsaker och byggt ihop dom till en enda stor klump, som har överanalyserats och förvridits till någonting som kanske är långt ifrån sanningen. Men det här är min blogg, mina tankar, mina känslor och mina ord, och om jag tänker och känner så här så kommer det att läggas upp -även om folk kan ta illa upp och missförstå. Och om någon tar illa upp, så är det just det -ett missförstånd.
Det är så mycket mer än detta som gör det svårt för mig att ha kommit tillbaka till skolan efter lovet. Det är så mycket som har hänt kring mig, och i mig, som jag har förnekat och förträngt hela sommaren, och som nu kommit upp till ytan. som inte går att förneka och förtränga längre. Och dessa två för-orden är mina absoluta favoriter och favorittillstånd -dom gör det möjligt, att på ett destruktivt vis, kunna överleva och fungera. Nu när allting kommit upp och kommit ikapp mig, så har jag slutat gå framåt, slutat fungera. Jag har hamnat på ruta ett igen, och jag vet inte hur jag ska kunna ta mig härifrån. Alla mina steg som går framåt, är de stegen som leder till min lägenhet, till min säng, till självömkan under täcket och en kost baserad på digestivekex. För att stå vid spisen nu för tiden handlar bara om nikotinintag och en längtan tillbaka till kvidande under ett vintertäcke. Ett vintertäcke som togs fram den tjugotredje augusti. Höst, det är snart höst. Vi närmar oss den, och den närmar sig oss, med stormsteg. Och som att det inte var svårt nog när skymning knappt lade sig alls, så är det än svårare nu. Jag skulle ljuga om jag sade att jag inte har funderat på att hoppa av skolan, det är någonting som jag funderar på varenda dag. Men jag skall ta mig igenom det här, jag skall stanna kvar i skolan och jag skall få mina betyg. Jag kommer bara att få kämpa lite mer än vad jag behövde göra förra året.
You know I'm such a fool for you, you got me wrapped around your finger.
Do you have to let it linger? Do you have to, do you have to, do you have to let it linger?