Se.

16:04.

Nu lämnar jag alla pretentiösa ordval bakom mig, för att kunna skriva över huvud taget.
Det verkar dock som att jag tappat alla ordval, pretentiösa som vardagliga. Det verkar också som att jag tappat förmågan att bygga upp meningar, men vad som skrämmer mig mest är att jag har förlorat hela tankesättet -jag vet inte längre vad jag vill få ur mig. Och samtidigt är det så mycket som behöver komma ut, jag vet vad jag behöver berätta men jag vet inte varför.
Det känns som att jag förlorade en del av mig själv när jag förlorade "intresset" för att skriva.
Nu hade jag lika gärna kunnat ta upp allting i ett och samma inlägg, uppradat i punkter. Och vad fan, det är precis vad jag tänker göra. Om jag inte kan få ur mig orden så som jag egentligen önskar, så ska jag i alla fall få ur mig ämnet.
Så nu får ni en lista med saker som skrämmer skiten ur mig just nu:

- Hösten och depressionen som har kommit med den.
-Skolan -jag är grymt nära att ge upp, men det är inte det jag vill.
-Den kommande flytten som bekräftar att hans saker verkligen har lika stor plats som mina har i, vad som blir, vårt hem.
-Den stora smällen, som ska visa hela världen att han och jag hör ihop -förlovning 2008-12-13.

Nu ska jag pusta ut lite, lassa i mig Ben & Jerry och se på några Sex and the City avsnitt medan mensvärken tar över hela mitt intellekt. Jag ska även ge mig själv tillåtelse att tycka väldigt, väldigt synd om mig själv.

Se.

15:53.

Du är sången, jag är instrumental.

Se.

11:23.

2008-10-13.
I sju månader har jag nu levt i ett underbart förhållande tillsammans med en underbar människa.
Han är leendet på mina läppar, luften jag andas och slagen innanför min bröstkorg.

Sebastian Björding, du är min.

Se.

20:22.

Mina ord leker kurragömma bakom min tunga och inte ens när jag trot att jag funnit dom så kommer dom fram.
För att kunna må bra så måste jag hitta mina ord snart, innan jag leker kurragömma med mig själv.

Se.

15:52.

Hej.
Mitt namn är Nathalie och jag är praktikant på Våga Va.
Jag har varit orolig över att ha praktik sedan långt innan förra gången jag skulle ha praktik. Då kunde jag inte förstå anledningen till min oro, det enda jag kunde förstå var att jag hade en känsla av oro. Nu i efterhand har svaret slagit mig i huvudet, jag var inte ens orolig utan jag var rädd -rädd över att anlända till en plats där människorna känner varandra, men jag känner ingen och ingen känner mig och inte heller känner dom till mina tankar, mina rädslor och mina behov. Men framför allt var jag rädd för att på den nya platsen skulle jag inte ha någon fast trygghet. Och eftersom jag inte är en trygg människa som ens känner sig trygg i sig själv, så behöver jag en fast punkt i min vardag, i mitt liv, där jag ser en trygghet.
En gång i tiden hade jag en trygghet, formad som en person, på min gymnasieskola och hon var anledningen till att jag vågade vakna om morgnarna och faktiskt ta mig till en byggnad som jag annars känner mig så otroligt osäker och rädd i. Men min trygghet arbetade sig uppåt och blev anställd på ett gymnasium i en helt annan stad, en stad som ligger timmar härifrån och en stad som tog min trygghet ifrån mig. Jag har lärt mig att hata den staden och ett tag fick jag för mig att jag även hatade min trygghet för att hon svek mig. Men efter att noga ha tänkt igenom saken så kom jag fram till att jag hatar inte henne, inte det minsta -faktum är att jag älskar henne. Jag älskar henne för den människan hon är och för att hon bringade mig en sådan trygghet och en sådan känsla som gjorde att ibland kände jag mig trygg även i mig själv. Och det vill jag tacka henne för.
Min skola bringar mig nu ingen känsla av trygghet och inte heller välmående. Jag går och lägger mig om kvällarna i hopp om att jag ska vara sjuk den kommande skoldagen och är jag inte det, nej då får jag väl låtsas att jag är det. Och jag sjukanmäler mig morgonen därpå.
De få dagar då jag faktiskt vaknar, klär på mig och tar bussen till byggnaden som väcker så mycket oro i mig spenderar jag den mesta av min tid där på en av toaletterna. Innan har jag trott att "det är bara i filmer som människor sitter inne på skolans toaletter och gråter bort lektion efter lektion", men nu har jag fått en annan vetskap. Och efter att ha gråtit ut min otrygghet och osäkerhet på toaletten så sjukanmäler jag mig och åker hem.
Därför har praktik inte ens existerat i mitt vokabulär. Men när jag kom på idéen om att jag kunde ha min praktik på Våga Va och efter att min rektor hade godkänt min idé så var det precis som att jag hade slutat röka och mina lungor återhämtat sig och det blev så mycket enklare att andas.
I stället för att vilja somna om eller sjukanmäla mig, så vaknade jag näst intill med ett leende på läpparna och det kändes så skönt i mig att få vara på en plats där människorna är så mycket mer än ett namn, dom är människor och medmänniskor. Jag känner dom och dom känner mig.Och det är otroligt hur trygg jag kan känna mig tillsammans med människor som har varit så otrygga under en så stor del av sina liv.
Men dom hyser hopp och dom hyser mod. Och det var exakt de känslorna som tog över min hela kropp i samma stund som jag gick ner för trapporna och in i Våga Vas lokal -hopp och mod.