Se.

19:57

Jag saknar dig. Det du är, den du är, det du gav och det du tog -allt som du är, allt som är du. Allt du var för mig, allt du är för mig. Trots att du inte ville vara någonting. Trots att jag inte var någonting.  Men du var någonting, du var allting. Du är fortfarande allt du var då. Och jag är fortfarande allt jag var då -ingenting.

Om du bara visste hur många gånger jag har suttit med fötterna rakt ut, när klockan slagit 22:22, och önskar att allting vore annorlunda. Jag har spenderat så många timmar på en enda minut, i hoppet på att en enda minut kanske kunde förändra hela livet. Det sägs att hoppet är det sista som lämnar, men hoppet har lämnat byggnaden, och det har även du. Det var vackrare att se dig gå, än att känna hoppet försvinna. För jag har alltid trott att du kommer tillbaka.
Det tror jag inte längre.

Jag släppte din hand och du försvann.

Se.

10:51

Äntligen blev jag tilldelad ett arbete som jag verkligen såg fram emot att göra. Ifrån början var det mest ett litet, kortfattat, arbete, men eftersom att det var någonting som jag känner innerlig passion för så blev det ett längre, mer ingående, arbete.
Vi skulle, i engelskan, skriva någonting om Skottland och jag fick beviljat att skriva om en film -Trainspotting. Det blev inte mycket fakta kring filmen, utan en sammanfattning om handlingen och egna åsikter. En hel del egna åsikter och en hel del analyser, men jag höll tillbaka så gott jag kunde eftersom arbetet inte skulle vara en filmrecension och filmanalys. Så jag analyserade den för mig själv och när jag gjorde detta kände jag verkligen hur mycket jag har saknat att skriva recensioner och analyser. Det är ju faktiskt det här som jag vill arbeta med, skriva recensioner och analysera sönder handlingen. Lyfta fram dialoger, slanguttryck och ordval, lyfta fram kroppsspråk och ansiktsuttryck, lyfta fram vad filmens rekvisita har för mening -om den förstärker handlingen, eller om den håller handlingen tillbaka. Efter det här arbetet har jag verkligen insett att jag vill ta upp recensioner och analyser igen, så det kommer nog att läggas upp en hel del sådana inlägg på den här sidan i framtiden. Det känns som att jag har hittat hem igen!

Se.

17:39

Jag försöker träffa andra, men det är inte så lätt.

Jag har försökt att tänka bort dig på alla sätt.

Jag hade gett dig allt, men du vill inte ha det.

Se.

21:08

Efter att ha varit isolerad och ensam under hela sommaren, trodde jag att det skulle bli en lättnad att komma tillbaka till skolan, att vara bland människor, bland vänner. Jag hade mer fel än jag någonsin kunnat tro mig ha. Att komma tillbaka till skolan och träffa de människor jag inte sett på så länge var värre än att ligga i sängen mesta delen av tre månader minus tio dagar och se på serier all by my lonesome. Att se dessa människor fick mig, på något vis, att känna mig mer ensam än vad jag har gjort på åratal. Det påminde mig om ur ensamt det var att inte vara kring dom, kring vänner. De vänner som inte har frågat mig om hur jag har mått denna sommaren, som inte har frågat mig varför jag har mått dåligt om frågan "hur mår du?" har kommit upp. Ingen vet vad som hänt dessa månaderna. Jag hade behövt någon som undrat, någon som lyssnat, någon som funnits där -jag hade behövt en vän att prata med, luta mig mot. Jag hade behövt en vän som inte är min mor. Missförstå mig rätt, min mor är den vackraste quinnan och den finaste människan som jag någonsin träffat, men alla behöver en vän som inte även är en förälder.
Återigen, missförstå mig rätt, jag har vänner, jag vet att jag har vänner. Dom betyder så mycket för mig, och det finns inte mycket som jag inte skulle göra för dom. Och om dom, av någon anledning, skulle läsa det här, så vill jag inte att dom skall ta det här inlägget personligt. Det här inlägget handlar egentligen inte om dom och om hur "illa dom har behandlat mig", det handlar om hur min hjärna har samlat ihop småsaker och byggt ihop dom till en enda stor klump, som har överanalyserats och förvridits till någonting som kanske är långt ifrån sanningen. Men det här är min blogg, mina tankar, mina känslor och mina ord, och om jag tänker och känner så här så kommer det att läggas upp -även om folk kan ta illa upp och missförstå. Och om någon tar illa upp, så är det just det -ett missförstånd.
Det är så mycket mer än detta som gör det svårt för mig att ha kommit tillbaka till skolan efter lovet. Det är så mycket som har hänt kring mig, och i mig, som jag har förnekat och förträngt hela sommaren, och som nu kommit upp till ytan. som inte går att förneka och förtränga längre. Och dessa två för-orden är mina absoluta favoriter och favorittillstånd -dom gör det möjligt, att på ett destruktivt vis, kunna överleva och fungera. Nu när allting kommit upp och kommit ikapp mig, så har jag slutat gå framåt, slutat fungera. Jag har hamnat på ruta ett igen, och jag vet inte hur jag ska kunna ta mig härifrån. Alla mina steg som går framåt, är de stegen som leder till min lägenhet, till min säng, till självömkan under täcket och en kost baserad på digestivekex. För att stå vid spisen nu för tiden handlar bara om nikotinintag och en längtan tillbaka till kvidande under ett vintertäcke. Ett vintertäcke som togs fram den tjugotredje augusti. Höst, det är snart höst. Vi närmar oss den, och den närmar sig oss, med stormsteg. Och som att det inte var svårt nog när skymning knappt lade sig alls, så är det än svårare nu. Jag skulle ljuga om jag sade att jag inte har funderat på att hoppa av skolan, det är någonting som jag funderar på varenda dag. Men jag skall ta mig igenom det här, jag skall stanna kvar i skolan och jag skall få mina betyg. Jag kommer bara att få kämpa lite mer än vad jag behövde göra förra året.

You know I'm such a fool for you, you got me wrapped around your finger.

Do you have to let it linger? Do you have to, do you have to, do you have to let it linger?

Se.

16:57

...och jag har aldrig känt mig såhär ensam i hela mitt liv.

Se,

01:38

Se.

23:00

Inatt, eller senast imorgon, bogseras Najaden ut ifrån Halmstad.
Vid lunchtid började folksamlingen växa sig större, och vi var runt omkring femhundra människor som öppet visade vårt missnöje. Jag tycker själv att det är synd att inte fler människor dök upp, då det är så många som har yttrat sina åsikter och sitt missnöje via sociala medier, men jag är tacksam över att det ändå dök upp så många som det gjorde.
Morbror använde sig av allt för ordentliga signalhorn för att få stanna kvar på kajen, så vi sa hejdå till poliskonstaplarna och åkte per automobil till andra sidan av Nissan och blåste av hornen där. Eftersom detta skedde, så var varken han eller jag på plats när kommunfullmäktige Ann-Charlotte Westlund höll sitt tal, men jag har fått uppdateringen av mor min att Westlund likväl hade kunnat hålla sin käft stängd, eftersom hon blivit överröstad av både skrik och andra tutor.

Westlund hade tydligen brutit ihop och fruktat för sitt liv -bitch please, du är inte Olof Palme, tagga ner.


Jag vill framföra min tacksamhet till alla er som infann er på kajen idag -vi stod upp och sade ifrån.

...och morfar -du är en legend!

Se.

21:42

Tanken de senaste dagarna har varit att uppdatera bloggen på ett lite muntrare vis än vanligt.

Farbror och kusin har rest hela vägen till Ikealand från Italia, och det är när jag ser dom på nytt som jag inser hur mycket jag har saknat dom. Ja, jag har till och med saknat ungen -håll käften och se glada ut över att jag tycker om något barn över huvud taget. Alessandro, min underbara skitunge. Han är väl anledningen till att jag kan tänka mig att skaffa en avkomma någon gång i mitt liv, fast min egen avkomma kan jag inte lämna tillbaka när jag har tröttnat. Men konstigt nog så tröttnar jag inte på Ale, och jag vill inte att han ska åka ifrån mig igen -jag vill kidnappa ungdjäveln och behålla honom!
Vi har kanske inte så jättemycket att prata om, med tanke på att min italienska är lite knaper och att han inte har någon direkt anledning till att lära sig svenska. Men precis som alla fungerande italienare gör, så håller vi oss flytande med handgester. Och språklektioner. Han hjälper mig med att fylla på mitt ordförråd och jag lär honom svenska ord och meningar som han aldrig lär ha användning för. Men vem vill inte lära en italienare räkna bara för att höra hur dom uttalar "sju"? Vi kämpar fortfarande med dom längre orden, det finns tvättäkta svenskar som inte kan säga "emotionell instabil personlighetsstörning", så han ska inte tycka att han är dålig när han kämpar (: Och haleda, vad energiknippet suger åt sig Svea Rikes hemspråk. Jag gör inte lika bra ifrån mig, tyvärr. Men jag har lärt mig att säga "gungstol" a la italiano, så jag är stolt. Det ordet behöver jag kunna när jag flyttar ner, det känner jag på mig!

Jag har aldrig i mitt liv varit med om att barn tycker om mig, eftersom jag starkt utstrålar: "jag vill inte vara med dig, du kan gå hem nu", men Alessandro är hyggligt fäst vid mig. Likväl är jag hyggligt fäst vid honom. Och det märks tydligt, jag ger ungen mer uppmärksamhet än något annat. När jag är med honom, så blir resten av världen i gråskala -ingenting spelar någon roll, förutom hans skratt och jag gör allt för att det aldrig skall upphöra.

Sedia a dondolo -en stol du gungar på.

Se.

22:00

Fem steg bakåt, två steg fram.

På lite håll liknar det dans.

Och i drömmen håller du i min hand.

Det verkar så enkelt vännen,

ändå är det så obegripligt svårt.

I en värld byggd av män för männen,

där ingenting har något värde,

utom minnet av allt som var vårt.

Jag saknar det jag aldrig hade.

Det som inte funnits för dig,

det enda som funnits för mig.

Jag håller dig så hårt att du inte får luft.

13

Se.

21:35

Midsommar.
Jag hoppas att ni super er dyngraka och skämmer ut er, allihop.

Se.

20:30

1317142119,
Jag håller blicken mot marken
och säger tyst något jag hoppas du hör.
För det jag säger nu är viktigt.
Du är allt som mina ord är till för.

Det var tur att det inte var till dig som jag sa det.

Men ingen skulle egentligen höra det. Någonsin.

Se.

22:53

1317142119, 22:22 och jag önskade samma sak ikväll. Samma sak som varenda kväll.
Det kommer aldrig att uppfyllas. Jag vet inte hur jag skall hantera det här.

Se.

18:46

1317142119, 1017 28121911118 497.
Jag klarar inte mer. Få det att sluta. Snälla.

Se.

22:03

Varenda kväll som klockan slår 22:22 och jag håller fötterna i luften, så önskar jag samma sak.
1317142119.
Den här kvällen tänker jag blunda för vad klockan slår, så att livet inte slår mig på käften ännu en gång.

Se.

11:25

                   

                                                                1/6                                    #KENTFEST

                                                                18/7                                  LARS WINNERBÄCK

                                                                21/8                                  MELISSA HORN

Se.

17:59

Nyklippt.

Jag ville ha långt hår, jag skaffade långt hår.
Jag kände mig inte som mig själv.
Jag ville klippa av håret, jag klippte av håret. 
Jag känner mig som mig själv.

Äntligen så ser jag mig själv
när jag ser mig själv i spegeln.

Se.

17:32

I'm impossible to forget,  but I'm hard to remember. 

Remember that

.

Se.

21:58

Well I never pray, but tonight I'm on my knees.

I need to hear some sounds that recognize the pain in me.

I let the melody shine, let it cleanse my mind, I feel free now.

But the airways are clean and there's nobody singing to me now.

Se.

21:58

This is the last time

that I will show my face,

one last tender lie

and then I'm out of this place.

So tread it into the carpet,

or hide it under the stairs.

Say that some things never die,

well I tried and I tried.

Se.

22:49

And I can't keep it in,

I can't hide it and I can't lock it away.

I'm up for your love, love heats my blood,

blood spins my head, and my head falls in love.

Söndag på en söndag, följt av söndag på en måndag. Som att det inte redan finns ett överflöd av söndagar. Men okej, söndag på en måndag är som att ha lördag på en söndag, och lördagar tycker jag gott om.
Det finns inte gott om saker som jag tycker gott om, och för en gångs skull tänkte jag passa på att omfamna det goda. Omfamna lördagen, salutera våren, höja glaset och öppna strupen.
Men när gnistan börjat slockna, tillsammans med vårsolen, fanns det bara betonggolvet kvar att omfamna.

Se.

23:43

Ett av mina två nyårslöften var att uppdatera den här välsignade och, samtidigt, förbannade hemsida till bekännelse-lekrum. Och miserabelt har jag misslyckats. Förhoppningsvis kan jag återuppta mitt ansvar att ta hand om mitt liv, nu när någon annars nyårslöfte har påmint mig om mitt eget.
Åtminstone har jag tagit bättre hand om mitt förstahandsval gällande dessa sorgliga ursäkter till löften.

Det är tidig natt och jag lämnar nu leklandet för drömlandet, i hoppet om att jag kommer åter imorgon, för att börja ta mig själv och allt vad det innebär på större allvar.


God natt.
Blessed be.

Se.

15:56

We're holding on to the pain because it's all we have left. We don't have to. We have a choice.
-C.B. S04E06



1317142119, jag vet inte hur jag skall ta mig ur nätet som jag sitter fast i. Jag sitter fast i nätet som jag lagt ut åt dig, du gjorde inte det, jag gjorde det. Jag har bara mig själv att skylla, men jag kommer ofta på mig själv med att beskylla dig. Det känns som att det är ditt fel, men du har inte spelat utanför reglerna -det har ju aldrig funnits några, det har ju aldrig funnits ett spel. Aldrig ett spel, bara en lek. Åh, kära leken, vad du har spelat mig ett spratt, du har lurat mig ordentligt. Du ser min naivitet och skrattar mig rakt upp i ansiktet, när jag ser mig själv i spegeln.
1317142119, jag vet inte hur jag skall ta mig ur spelet som jag bara har spelat med mig själv. Jag känner hur jag diskvalificerar mig själv -jag kan inte spela efter regler som inte finns. Jag kan inte spela lagsport med mig själv.

I'm standing underneath the stars 

and I wish you, were here.

Se.

20:44

Jag skall aldrig mer konsumera alkohol, i hela mitt liv.

Se.

20:53

Jag har funnit tillbaka till Paolo Nutini, som jag gör lite då och då. Då när jag inte riktigt vet om jag är nöjd eller missnöjd. Jag är nöjd med småsaker, men missnöjd med det stora. Tapeterna är uppe och dom är fina, jag är nöjd med mitt val. Herr. 13 är alltid på tapeten, jag är missnöjd med mitt hjärtas val och kval.
"Herr. 13", det är livets ironi på hög nivå.

Sju nyanser av 13. Sju leenden, men hur många skratt? Ett fåtaliga skratt, men sällan samma. Du vet, 13, jag hör skillnaden. Jag hör dig. Om du bara låter mig höra. Ge mig några ord, några leenden, några skratt, några bilder på näthinnan. 13, drick lite mer 8,5, spela lite mer 90', visa mig några av 7 och ge mig lite av din tur och otur.
Visa allt det där som gör dig så farlig för mig.

Se.

21:29

Det är byggdamm i hela hemmet och tassavtryck på alla textiler. Det är astmaspray och huvudvärkstabletter. Och jag vet att kvällens städning inte kommer att märkas om några timmar.
Det är bäst för tapeternas skull att dom är förbannat snygga.

---

Jag verkar inte kunna få ur mig det jag helst av allt vill få ur mig, jag verkar vara för upprörd för att ens kunna få ur mig en korrekt mening. Jag skriver, raderar, skriver igen, raderar igen.

Det känns som att jag inte är kapabel till att fungera i grupper, som att jag inte är kapabel till att arbeta väl ihop med andra. Det känns som att jag är för långsam, som att jag är en vandrande ADD-diagnos. Det känns som att jag sinkar andra när jag ber om hjälp, som att jag bara borde hålla käften och nicka. Det känns som att jag inte kan förstå dom, som att dom inte kan förstå mig. Hur väl dom än förklarar, hur väl jag än försöker förklara. Jag känner mig mer ensam när jag är med andra, än vad jag känner mig när jag är med mig själv.

Jag önskar att någon lyssnade på mig, att någon försökte förstå.

Se.

16:06

Prag och Berlin får vänta, jag drar med min älskade far till #KENTFEST i Ullevi den 1/6-2014.

Se.

21:18

Jag har satt ihop bokstäver, byggt upp meningar, satt punkter, satt frågetecken. Jag har fyllt papper efter papper, tömt pennor på bläck. Men varenda sida har skrynklats ihop och hamnat i papperskorgen, ibland räckte inte det, ibland satte jag eld på dom och släckte inte en sekund innan jag bränt fingrarna av lågan.
Jag har satt ihop bokstäver, byggt meningar, satt punkter, satt frågetecken. Ord som jag inte klarat av, meningar som skrämt mig, frågor som inte fått svar, frågor som fått svar som jag inte varit nöjd med. Namn som inte ser mer än bara första bokstaven. Första bokstaven känns inte lika verklig, lika mycket. Så jag utelämnar resten. Vill inte känna mer än nödvändigt. Vill inte känna alls. Vill kunna sluta innan jag börjat.
Ditt namn skrämmer mig, gör mig skräckslagen. Jag vill inte veta det, jag vill inget annat än veta det. Jag vill inte säga det, jag vill inget annat än säga det.
Du skrämmer mig, gör mig skräckslagen. Jag vill inte känna dig, jag vill inget annat än känna dig. Jag vill känna dig, känna hela dig. Jag vill kunna röra vid dig, röra vid hela dig. Jag vill beröra dig. Vill få dig att vilja känna mig, vilja röra vid mig, vilja beröra mig. På det där viset som bara du kan beröra mig.
Är det så fel?



Jag lämnar dig där du är, precis här. Jag hämtar upp dig i varje andetag. Vi ses om ett ögonblick. 

Se.

15:42

Jag har tappat den där omtalade livsgnistan, kanske har jag lekt en kurragömma-lek med den och struntat i att leta efter den. Struntat i att leta efter den och hitta den, vi hade bara börjat bråka ändå. Vi har aldrig kommit väl överens, livsgnistan och jag. Kanske så är det för att tappat tilliten till den. Den bara ljuger och ljuger och ljuger. Den säger till mig att den finns där för mig, att den skall hjälpa mig -den bara ljuger och ljuger och ljuger.
Och istället fokuserar jag på att ordet "tappat" blir "tappat" även baklänges.

Jag har fått halsbränna av snuset som jag rebelliskt har tryckt in under läppen, för att det annars går så många cigaretter till spillo när jag sitter här vid den här både förlåtande och oförlåtande sidan. Vidrigt är det, både snuset och hur jag lägger ut hela mitt liv på en internetsida.
Varför skall jag informera hela internetvärldens befolkning om hur jag snusar brudsnus, tänker på palindromer och vill kasta mig framför lastbilar? Varför skall ni ens läsa den skiten och ha en åsikt om vad som händer i min kropp? Det är ju inte er kropp. Det är ju inte så att  jag alltid bryr mig om er.
"Ja, det är väl synd att *** mår dåligt." Och så kokar jag en kopp te och försänker mig i tankar om palindromer, synonymer och rockringar. Då har jag redan glömt bort er, då har jag ju en kopp te som behöver svalna.
Det är väl tillräcklig att jag tvingas dras med min egen kropp, varför skall jag informeras och hålla reda på er då? Koka en kopp te, motherfucker, sätt igång en romantisk komedi och gråt för att det där aldrig kommer att hända dig.
Missförstå mig rätt och ta min bitterhet för den är, det är inte så att jag är någon känslolös sociopat som inte har någon medkänsla eller inte bryr mig om andra -för det gör jag. Ibland bryr jag mig bara om brudsnus lite mer.

Så jag drar eucalyptus-skiten ur käften och tänder en cigarett. Death by nicotin.
Om det ändå vore så enkelt.


I just don't want to miss you tonight.

And I don't want the world to see me
'cause I don't think that they'd understand.
When everything's made to be broken
I just want you to know who I am.

I just want you to know who I am.
I just want you to know who I am.
I just want you to know who I am.
I just want you to know who I am.


Du känner mig för väl, du känner hela mig, allt det jag är.
Jag önskar att jag kunde ta tillbaka det som jag gett dig, men gett är gett och ånger är ånger. Ånger är ångest. Och du har hela mig.
Du har mer av mig än vad jag har av dig. Du har hela mig, har jag någonting av dig?

Yeah, you bleed just to know you're alive.

Se.

16:23

Det är inte kväll, men det har åtminstone mörknat utanför. Så jag kan låtsas.
Vi vet ju att jag helst skriver på kvällen. Eller natten. När det är sent och ingen tänker. När det är sent och jag tänker som mest.
Jag tänker, jag drömmer inte, jag har slutat med sådant. "Han ser ut som drömmar känns". Jag vill inte se honom, det är för det bästa. För både honom och mig. Så jag drömmer inte, jag håller mig borta ifrån sådant, jag tar avstånd ifrån sådant, jag har slutat med sådant. För jag klarar inte av att se honom framför mig när jag sluter ögonen, jag klarar inte av att dra in honom i en värld som inte är hans, som inte är min, som inte är verklighet, det är för det bästa.
Så jag tänker, jag drömmer inte. Och jag blåser ut rökringar, tänker på rockringar.

Jag vill bygga lego, för att bygga upp någonting annat.
Någonting som jag river själv, någonting som inte river mig.

Det känns ännu sämre nu.

Se.

17:14

Tvåtusenfjorton.
Tvåtusenfjorton -året som inleddes med ångest.
Tvåtusenfjorton -året som gjorde att jag ville bryta mitt "nyårslöfte" inom två timmar.
Tvåtusenfjorton -året som fick mig att sitta med rakblad i handen inom två och en halv timma.
Men förnuftet tog övertaget och rakbladen lades i burken -jag gjorde ingenting, sedan ångrade jag mig.

I slutet av tvåtusentretton ville jag bara fly in i en sådan tjock dimma, som bara skulle göra det möjligt för mig att se förnekelsen. Det lät som en bra idé när jag satt där på köksstolen. Men trots vinglas efter vinglas, så kom ingen dimma över mig. Och det jag ville fly ifrån blev bara klarare och klarare.
I slutet av tvåtusentretton ville jag bara fly in i en sådan tjock dimma, som bara skulle göra det möjligt för mig att se förnekelsen. När jag satt där på köksstolen såg jag bara en utväg -utgång. Vi flyr dit alla söker sig in i dimman, och gör dom sällskap i den, i dimman och i förnekelsen. Det lät som en bra idé, just i den stunden. Men trots ölglas efter ölglas, så kom ingen dimma över mig. Och det jag ville fly ifrån blev inte bara klarare och klarare -det blev till verklighet.

Jag ville fly ifrån den inbillade verklighet, där jag såg tolvslaget tillhöra dig och någon annan.
Jag såg inte tolvslaget, men jag kände livets käftsmäll i samma stund som förnekelsen gav sig av.



Nu sitter jag med askfatet på köksbordet igen, nu sitter jag med köksröken igen.
Jag vet vad det innebär, jag vet vad det leder till.
Jag vet att det är nu som livet lägger sina kort på bordet, jag vet att det är nu som livet visar sina trumfkort. Jag vet att det är nu som min hand inte räcker till. Jag vet att det är nu som jag har valt fel spel.

Jag har aldrig varit bra på poker och jag har aldrig varit bra på att hitta rätt kort i "finns i sjön".

i nuet är jag ingenting