18:14
Fyra och ett halvt år...jag brukade sitta framför skärmen och uppdatera den här bortglömda bloggen varenda dag, ibland flera gånger under samma dag. Kanske hade jag ett större behov av att uttrycka mig i skrift, publikt, förut, kanske har jag samma behov idag - kanske är det därför jag sitter här idag, just nu. Fast på ett lite vuxnare sätt, med ett lite vuxnare perspektiv. Jag vill tro att jag har vuxit under dom här fyra och ett halvt åren som har passerat, och det har jag på många sätt, jag vill tro att det jag tror är sanning. Jag sitter inte här idag, just nu, för att uttrycka mina svagaste stunder, mina starkaste destruktiva tankar. Jag sitter här idag, just nu, för att uttrycka mig, bara mig, naket, ärligt och utan självömkan. Jag vill tro att det jag vuxit mest i under dom här fyra och ett halvt åren är sättet jag ser mig själv på - jag är fortfarande den där känslostyrda, sårbara och "övergivna" människan som jag var då - men jag ser inte mig själv som ett offer längre, jag sitter inte och myser i min offerkofta och låter min självömkan hålla mig varm om nätterna. Jag kämpar och jag slåss för att klara av vissa delar av mig själv, av omgivningen, av livet - men jag kämpar och jag slåss, jag kämpar och jag slåss för min skull, för att jag har insett att jag klarar av det och jag vill det - jag vill inte vara den människan som jag var då, den där lilla, ynkliga, människan som alltid bara såg livet som ett stort fängelse som jag aldrig kunde ta mig ur. Jag har dagar då jag fortfarande känner så och då jag känner att jag står vid sidan av och ser alla andra leva medans jag kämpar för att bara överleva, men dom dagarna är färre och min vilja är större.
Naket, ärligt, det var det jag sa. Om vi ska vara helt öppna, tala naket och ärligt, så kan jag inte sitta här och säga att min vilja är större varenda dag, att jag känner mig fri från det fängelset som är livet varenda dag. Om vi ska vara helt öppna, tala naket och ärligt, så kan jag inte sitta här och säga att jag är mirakulöst botad från mina hjärnspöken och att jag mirakulöst ser mig själv som en människa som är värd lika mycket som andra - min självkänsla har inte vuxit med åren, mitt egenvärde har inte vuxit med åren, mina tankar om mig själv är sporadiskt bättre och sämre, beroende på vilken dag, vilken timme, vilken minut, vilken sekund jag befinner mig i. Men vad som har vuxit med åren är min kämparglöd, den är lika sporadisk som mina tankar om mig själv, men den har vuxit med åren.
Jag började skolan, jag klarade skolan, jag slutade skolan - jag fick inget annat än uppmuntran och beröm. Jag går hos min psykolog som säger att jag besitter alla egenskaper som jag önskar i andra. Det kan hjälpa att andra säger det, men i slutändan måste jag säga det och tro på det jag säger. Det andra säger kan öka självförtroendet, det jag säger kan öka självkänslan. Jag försöker säga till mig själv att jag åtminstone är en större och starkare människa nu än jag var då, det tror jag på. Jag försöker säga att jag åtminstone gör vissa saker bättre än jag gjorde då, det tror jag på. Men jag har mycket jobb framför mig för att kunna säga dom viktigaste sakerna, att jag betyder mer, att jag är värd mer - att allt det här jobbet betyder någonting och att det är värt det. Är det någonting jag har lärt mig under dom här fyra och ett halvt åren är jag INTE är den som ger upp, jag kämpar och slår mig blodig. En dag kommer jag inte stå vid sidan av och se alla andra leva sina liv medans jag kämpar bara för att överleva, jag kommer vara en av dom som lever sitt liv.
Jag tror att det är därför jag sitter här idag, just nu, för att ha det svart på vitt, ett bevis för mig själv att jag har ett hopp inuti mig, dom dagarna då jag tappat min kämparglöd för stunden.
Det fanns en tid då jag verkligen hade ett behov av att uttrycka mig publikt, och jag verkligen brydde mig om ifall någon läste det jag skrev. Nu skriver jag för mig själv. Om någon läser det, grattis till dom och grattis till mig. Men jag skriver för mig själv nu.
Tack, antar jag.