19:46
Jag förstår inte hur allting kunde gå så fel, hur allting som var så rätt kunde upphöra. Det var det mest naturliga som fanns, att sitta här med datorn framför mig och med hela världen under fingertopparna. Hur kan det mest naturliga helt plötsligt kännas så onaturligt, så påtvingat, så fullt av prestationsångest? Att sitta här handlar inte om att prestera någonting pretentiöst och fullbordat, men ändå är det dit tankarna för mig. Tankarna för mig till en plats där mina tankar och känslor för tillfället inte är tillräckligt...tillräckligt...tillräckligt tillräckliga överlag. Att sitta här handlar inte om att fånga hela världen med ord, det handlar inte om att allting jag har och är ska tillfredsställa någon. Men det är dit tankarna för mig.
Jag är så trött på mina tankar. Jag sitter inte här för att skapa en perfekt värld med mina stackars fingertoppar, jag sitter inte här för att tillfredsställa alla de 3½ stackars satar som kanske läser det här. Jag sitter inte här för någon annans skull, jag sitter här för min egen. Och jag behöver inte prestera perfektion för min egen skull. Jag kan försöka försköna allting genom att välja några tjusigare synonymer, men jag vet vilka ord det är som jag valt innan jag valt om. Jag behöver inte prestera perfektion genom meningsuppbyggnader och synonymer, för i tankarna är det allt annat än perfekt. I tankarna har jag ingen väluppbyggd mening med tjusiga synonymer, i tankarna har jag ett läte som kan liknas med "fdofhndlgofopgihjdgöxäåofpsiojifhsj".
Jag trodde att det lätet skulle dämpas efter att jag blivit nollad på lyrican. Jag trodde att tankarna skulle bli lite mer melodiska, lite klarare, lite mindre likt huvudvärk. Men det är samma djävla oljud, samma djävla huvudvärk -allting är detsamma, förutom tankarna. Samma oljud, samma huvudvärk, samma ångest, fast helt annorlunda.
Jag måste lära allting på nytt. Det finns inga instruktioner, inga rätt och fel svar, inga facit. Och jag är livrädd. Alltid, livrädd.