Se.

23:41.

Det är nu två timmar sedan jag tog mina insomningstabletter, men självklart så fungerar dom inte.

Jag dricker galet mycket kamomillté och lyssnar på min älskade Sandor slash Ida-ljudbok.

Jag gör allt som jag kan, för att få ner i varv, bli trött. Men ingenting verkar fungera.
Så jag tänkte passa på att uppdatera det här fanskapet (som, antagligen, ingen läser längre).

Det här är den sista natten, som jag måste sova på den här soffan -som jag har sovit på i 1 år, 4 månader och 20 dagar.

Jag har sovit på soffan sedan S gjorde slut, med ett fåtal undantag för sängen -men då har jag sovit tillsammans med någon annan.

Jag har inte sovit i sängen ensam, en enda gång, sedan S flyttade.

Sängen ska bort, jag kommer aldrig att använda den igen. Den är inte min -den är min och S, så jag kan inte sova i den. Den är liksom vår.

Jag har haft jättesvåra Sebastian-attacker de senaste veckorna.

Saknaden. Tankarna. Känslorna. De är alla desamma som de var förut.

Om fanskapet skulle knacka på dörren en dag och be mig att ta tillbaka honom, så hade jag inte tvekat i ens en sekund -jag hade tagit tillbaka honom. Och gjort en naivt försök till att det skulle bli som förr.

Jag älskar honom, precis som då. Jag har känslor för honom, precis som då.

Fan, vad jag saknar honom.
Jag tänker fortfarande på honom, varenda dag.
Jag saknar honom lika mycket nu, som jag gjorde för 1 år, 4 månader och 20 dagar sedan.

Jag älskar honom lika mycket nu, som jag gjorde för 3 år, 2 månader och 13 dagar sedan.

Jag trodde att jag såg honom på stan i måndags, men jag kunde inte komma fram till om det verkligen var han, eller om det var någon annan.
Jag fick direkt svårt att andas och ett tryck över bröstet -som att hjärtat inte skulle kunna hålla sig kvar inuti.

Jag sms:ade honom och frågade om det var han såg. Jag var liksom tvungen att veta. Det var inte han. Men det spelade inte någon egentlig roll -ångesten var lika svår, som den hade varit om det verkligen hade varit han. Jag fick ju trots allt ångesten över honom...även fast inte var han.

Snurrigt. Jag vet.

Se.

18:23.

Jag minns tomrummet
när du stängde dörren
lämnade mig inomhus
utestängd.

Se.

23:10

Jag skrev att jag skulle börja uppdatera bloggen oftare, var dag till och med, men det gick inte så värst bra.

Det är 3 veckor och 4 dagar sedan bloggen uppdaterades.

Någonstans gick någonting fel, jag vet inte vad.

Jag satte på mig en mask och byggde upp en mur för några veckor sedan, för att komma undan mina egentliga tankar och känslor.

Jag var antagligen väldigt nära kanten och valde att gömma mig bakom masken, verka lite mer stabil och kanske till och med lite gladare, för att slippa rasa.

Det är antagligen det som har hindrat mig från att uppdatera;

Jag är rädd för att ta av mig masken och riva muren. För om jag skulle göra det, så skulle jag behöva gå igenom och hantera allt det som jag har flytt ifrån. Jag skulle vara tillbaka på kanten och invänta det kommande raset.

Och om jag skulle ha tagit av masken, så skulle jag kanske inte kunna ta på den igen. Och jag vill inte riskera det. Jag behöver den masken.

Om masken är på, så är svårt att blogga då tankar och känslor automatiskt sköljs över mig. Så bloggen kanske står still ett tag till.