Se.

21:46.

Mina tankar kan beskrivas som en känslomässig berg- och dalbana, min kropp är inte tillräckligt fastspänd.

Nedförsbackar, uppförsbackar -hittills så har jag varit kapabel att hålla mig kvar i vagnen, men min rädsla inför att kastas ur den växer sig allt större för var sväng. Och för var sväng så glider jag lite, lite närmre kanten på vagnen.

En och en halv timma har passerat, sedan jag påbörjade kvällens inlägg. I en och en halv timma har jag försökt att finna en utväg, som inte leder till självdestruktivitet. Under en och en halv timma har jag inte funnit något som helst substitut för det ångestfyllda lugnet som är resultatet av denna slags destruktivitet.

---

Bipolär sjukdom.

Manodepressivitet är en såkallad bipolär åkomma, vilket innebär att den drabbade pendlar mellan två olika sinnesstämningar. Medan friska människor har sina upp och nedgångar upplever den manodepressive ett liv som pendlar mellan dödslängtan och extatiskt lyckorus. Hur en drabbad upplever sjukdomen är lika individuellt som hans/hennes personlighet. Någonstans hade en drabbad beskrivit det som "Jag är mig själv, i en något för stor utsträckning" vilket kan räcka nog så bra som förklaring. Men vissa drag kommer alltid att vara gemensamt för de drabbade, tex de maniska och depressiva perioderna som kan vara småjobbigt för vissa, medan det kan vara ett rent helvete för andra.

Manodepressivitet har även nämnts som "den gömda folksjukdomen". Enligt statistiken skall det röra sig kring 1 % av Sveriges befolkning. Sjukdomen orsakas av en kemisk obalans i hjärnan, men exakt hur vet man inte och kommer troligtvis aldrig att få reda på eftersom man inte kan spåra arv och miljö i generna. När man en gång fått sjukdomen blir man aldrig av med den, men det finns mediciner som kan lindra svängarna för den manodepressiva.

Den maniska perioden:

Som drabbad kan det vara svårt att inse när man går in i den maniska eller hypomaniska perioden, och även om man gör det varför bry sig när man mår så förträffligt bra?
När man är hypomanisk får man ett otroligt självförtroende och alla hämningar släpper. Är man kreativ och idérik kan man dra igång stora projekt som anses vara orealistiska och arbeta med det dygnet runt. Sömn blir ett nödvändigt ont, och på sin höjd kan man sova någon timme per natt innan man vaknar upp, lika utsövd och uppvarvad som tidigare. Sexdriften ökar liksom omdömeslösheten. Tankarna snurrar likt förrymda fåglar i huvudet, man känner sig upprymd och oövervinnerlig. Tempot fortsätter vara på högvarv vilket gör att man kan producera otroligt mycket under den här tiden.

Mani är ett farligare tillstånd än hypomani. Den maniska kan bli oerhört irriterad och oresonlig för småsaker, vilket kan leda till aggressivitet och otroliga vredesutbrott. Man tappar kontrollen över sina egna tankar vilket kan leda till vanföreställningar. När den maniska inte längre kan uppfatta vad som händer och helt tappar förankringen i verkligheten kan den gå in i en psykos.

När personer i omgivningen förstår att något är galet och talar om detta för den drabbade kan denna uppleva det som att andra försöker sätta krokben för hans/hennes lycka och bemöter "anklagelserna" med aggressiva utbrott eller total oförståelse. Med ett enormt självförtroende kan den maniska ställa till det för sig rejält, säga upp sig från sitt jobb, lägga ut stora summor pengar på projekt som sedan slås i spillror, bryta upp relationer med andra människor m.m.

Den depressiva perioden:

Efter en hypomanisk eller manisk period följer en period av själsligt lidande, känslor av hopplöshet, kvävande ångest och i många fall även en önskan av att inte längre vilja leva.

Många människor tror sig veta vad en depression är, men det är stor skillnad på att vara deppig och deprimerad. När en människa är deprimerad försvinner livsglädjen och känslan av att helt enkelt inte orka leva längre kan bli ohanterlig för den drabbade.

Hur länge en depression kan pågå är individuellt liksom symtomen. En del kan få känslor av tomhet och likgiltighet för omvärlden medan andra blir lättirriterade, kritikkänsliga och kan reagera med vredesutbrott. Medan en del inte döljer sina känslor för omgivningen finns det andra som inte visar något utåt utan beter sig lika gladlynta och lättsamt som vanligt.

Många känner skuld för att dom inte orkar ta itu med saker som borde göras, man känner sig misslyckad och som en stor belastning för andra. Självförtroendet som tidigare var på topp sjunker nu till botten, koncentrationen fungerar inte som den ska och till slut klarar man inte längre av skola, jobb eller vardagliga sysslor. Cirka 80% av de som är deprimerade lider av självmordstankar och får man inte hjälp tids nog kan detta sluta med döden.

Se.

Kusinvitamin och min älskade Sebastian.

Se.

21:49.

Den kärleksfulla familjen på Kärleken bjöd in till barnkalas under dagens tidiga eftermiddag.
Grattis Jakob, 17 år!
(Utan tvivel anser jag att han är den bästa "kusinen", någonsin. En fin 50-tals fanatiker, med lika stor passion för Elvis Presley och Johnny Cash som jag själv har.)
Dock så stod minstingen Evelina i fokus av min uppmärksamhet, trots födelsedagsfirandet av hennes halvbror. Evelina, Hippie, Priscilla -den enda dottern till min morbror Stajne, "the last hippie" och den enda systern till min "kusin" Jakob, 50-tals rock ´n roll-raggaren.
När födelsedags-fikan hade nått sitt slut, så lånade jag minstingen och vandrade till lekplatsen för att gunga -"gung-gung", som Hippielina säger. En sådan solstråle till energiknippe, hon lyser upp min dag med sitt fantastiska skratt som bubblar ur henne när jag ger gungan mer fart. Sedan blev vi, stora barn, fulla av bus och ville leka, vi också. Så jag tog Hippielina med mig till en annan del av lekplatsen och satte henne på en attraktion, formad som en häst, tillsammans med min mor, samtidigt som Sebastian satte sig på en krokodilformad och jag på en motorcykelformad. Min mor hade den turen att hästen bara kunde åka fram och tillbaka, när man själv tog fart, Sebastian och jag satte oss på de attraktioner som har fjädrar som grund. Herr Björdings vikt var mer än krokodilen kunde bära och han låg mest på sidan hela tiden. Motorcykeln var snäppet värre, trots att min vikt mäter mindre än vad min sambos gör -jag körde mest på bakdäcket hela tiden och föll i marken hela två gånger.
Sedan räddade regnet och haglet mig från ytterligare förudmjulkelse och vi tog Hippielina i varsin hand och vandrade tillbaka till radhuset där kalaset ägde rum.
Det togs en del foton under vår vistelse på lekplatsen, som möjligen kommer att läggas upp här under morgondagen.
Jag vill tacka er på Kärleken för en härlig lördag, med mycket lek och god fika.

Nu sitter jag i soffan och har datorn och två katter i knäet, det skall inte vara enkelt att nyttja el-energi. Men det är hemskt vad jag älskar de här små charmtrollen, trots alla dumheter som dom gör.




Eftersom jag inte lade upp varken "dagens hiss" eller "dagens diss" under gårdagen, så gör jag det nu:
Gårdagens hiss tilldelas gynekologen, som efter undersökningen sa: "Vilken fin slida du har."
Det är, utan tvekan, den mest bissarra "komlimang" som jag någonsin fått. Och vad svarar jag på den komplimangen: "tack", eller bara ett kort "okej"? Jag valde en passande tystnad.
Gårdagens diss tildelas inte någon eller någonting. Det var en härlig fredag, som jag tillbringade tillsammans med min mor i pensionärernas tecken -på schemat stod "långpromenad, Så skall det låta och Singing bee".
Vi inhandlade godis på Hemmakväll och jag beställde även de två första säsongerna av "Beverly Hills" -Shannen Doherty <3

Dagens hiss tilldelas kusinen Evelina, som är en sådan humörhöjare!
Jag längtar redan tills fredagen under nästa vecka, då jag och min mor skall vara barnvakter igen. Om det är fint väder så bär det av till en lekplats, så skall minstingen rastas ordentligt!
Dagens diss tilldelar jag mig själv.
Mina humörsvängningar blir allt svårare och inte ens jag själv hänger med i svängarna. Det skrämmer mig att jag fungerar på det viset som jag gör, jag ber för att snart bli tilldelad en fastställd diagnos så att jag kan mottaga den hjälp som jag behöver -för att bli den någorlunda fungerande och stabila människa som jag vill vara.



Nu visar klockan 22:32 och min underbara Sebastian har redan somnat in. Jag känner hur tröttheten även börjar fiska efter mig, kanske får den snart mig på kroken -men det känns som att det krävs ett bra lockbete. Eller bara ett par insomningstabletter.
Nu skall jag, i alla fall, röka min godnatt-cigarett och sedan ta min rättmätiga plats i sängen. Det gäller bara att sparka på rätt ställen, så vinner jag ytterligare tio centimeter som min sambo girigt har övertagit -då får jag väl åtminstone femton - tjugo centimeter?
Nåväl, en god natt önskar jag er alla. Nästan er alla.

Yours truly
PMS, i hög person.

Se.

10:51.

Jag skall infinna mig på Ungdomsmottagningen klockan 13:15, för att genomgå en gynekologisk undersökning och ta ett nytt graviditets-test. Håll tummarna för mig, så att jag får de resultat som jag önskar.

Se.

11:45.

Klockan var 08:45 när jag och mitt moraliska stöd, även kallad "mamma", igår imorse, anlände till Bergsgatan och vuxenpsyk. Efter att ha kedjerökt i ren nervositet så anmälde jag mig i receptionen och vandrade upp för trapporna till väntrummet, som påminde om en institution och inte gav någon slags trygghetskänsla. Ren och skär ångest satt i väggarna, som är målade sjukhusvita.
Vuxenpsyk, raka motsatsen till ungdompsyk -inga bekväma sittplatser fanns till hands, ingen radio spelade trivsam musik och inga färger livade upp lokalen.
09:01 dök en överläkare upp i väntrummet, samma överläkare som tilldelats mig. Han presenterade sig, men varken att höra honom uttala sitt namn eller att läsa det på min kallesle hjälpte mig att uppfatta hans namn. Det är, för mig, en hel vetenskap att försöka lista ut hans namn och i framtiden kommer jag att kalla honom "Herr överläkare".
Han visade mig vägen till hans kontor, som jag direkt ansåg att han möblerat helt fel. Jag slog mig ned i en fotölj, som endast var snäppet bekvämare än de som stod i väntrummet. Han läste snabbt igenom min journal än en gång och tog fram ett block, som han genast började anteckna i. Jag frågade mig själv: "vad kan han möjligen anteckna redan innan han hört vad jag har att säga?"
Herr överläkare informerade mig om vad som stod i journalen, men han ville gärna höra mina ord angående mitt eget liv. Han sa att jag inte skulle behöva berätta mycket, då det mesta stod i journalen. Men jag ansåg att det bästa var att berätta allting, från barnsben till vilsna steg i nutid. Så jag berättade om mina föräldrar och deras missbruk, att min far inte ofta var hemma då han fick ta på sig den kriminella rollen och sedan avtjäna straff i fängelse. Jag berättade att jag inte hade tillit till min far, att vi inte hade en bra relation och att jag ständigt levde i en rädsla om att han återigen skulle överge mig. Jag berättade att detta har gett mig svår separationsångest.
Jag berättade om mina föräldrars separation, hur den påverkade min mor och mig själv. Att vi båda blev djupt deprimerade, att vi båda lev allt med självdestruktiva och att min mor hade en psykologkontakt och blev medicinerad för allt möjligt. Jag berättade att min mor senare har blivit tilldelad en del diagnoser och att hon fortfarande knaprar mediciner.
Jag berättade om hur jag, från elva års ålder, utvecklade ett allt starkare självdestruktivt beteende. Att jag har haft ett flertal psykologkontakter tidigare, att min senaste läkare har skrivit ut flertalet mediciner till mig, som hjälper mer och mer för var dag som passerar.
Jag berättade om min vardag, att jag isolerar mig och våndas över tanken att behöva utsätta mig för sociala sammanhang. Jag berättade att min ork och min lust aldrig infinner sig, att det resulterar i att jag inte är kapabel att sköta mitt hem, mig själv eller mitt förhållande. Jag berättade att endast tanken på att diska, städa och laga mat gör mig så utmattad att jag faller i sömn. Jag berättade att jag fortfarande är själdestruktiv och han frågade vad det är som utlöser mina destruktiva handlingar, han frågade även hur jag kände när jag har handlat destruktivt. "Hur känns det när du skurit dig?" Och vilken svår fråga det är, finns det ens något svar? Jag beskrev det som en otrolig lättnad, att när blodet börjar synas så är det inte längre ångesten som är högst på listan. Jag romantiserade hela destruktiviteten och beskrev det, till slut, som en överväldigande lycka. Då kom följdfrågan: "Hur länge håller den känslan i sig?" Jag kunde inte ge ett specifikt svar, men antog att det avtar efter ungefär en halvtimma. Jag berättade att efter en halvtimma behöver jag mer. Och jag berättade att när jag inte utför självdestruktiva gärningar, så tänker jag på det.
Han frågade om mitt tvång, jag berättade. Jag berättade att mitt tvång handlar om ordning och reda, men att jag inte är pedantisk. Jag är mer av en perfektionist. Och att allting måste matcha. Jag berättade att jag måste färga håret svart, att jag måste måla ögonbrynen svarta, att jag endast kan ha svarta kläder och att mina skor och min väska måste vara av samma material. Jag berättade ungefärligt hur lång tid det brukar ta för mig att gör mig redo för att lämna hemmet, och vad som händer om någonting går fel. Om sminket inte gör mig snyggast i världen, om jag är för tjock för alla mina kläder. Jag berättade att det utlöser en enorm ångest.
Jag berättade om hur mina tvång, när det gäller att skriva, tar överhand och gör mig totalt maktlös. Jag berättade om hur tvånget gjorde att jag hamnade efter i skolan. Jag berättade hur lång tid det kunde ta för mig att skriva ett skolabete för hand, eller endast ett brev -att det inte ibland handlar om timmar, utan dagar.
Han antecknade allting jag berättade om.
Jag fick berätta om mina relationer till mina föräldrar, min pojkvän, mina katter och mina såkallade vänner. Jag berättade att min mor har jag alltid haft en sjuk relation till, att vi alltid har varit för nära varandra -men att vi båda trivs med denna. Jag berättade att min relation till min far förbättras för var gång vi ses, att han har förtjänat min tillit och att jag inte längre är rädd över att han ska försvinna ur mitt liv. Men jag berättade även om hur jag satt mig utanför, i hans "nya" familj. Att jag valde att inte vara delaktig, att jag aldrig skulle vara en del av den. Jag berättade att jag inte tycker bra om hans nya sambo, att jag aldrig skulle se henne som en styrmor. Att jag inte tycker bra om hennes dotter, att jag aldrig skulle acceptera henne som styvsyster. Att jag aldrig skulle tänka mig att vara barnvakt, hur mycket pengar det än skulle vara inblandade.
Jag berättade om min och Sebastians relation, att den i dagsläget inte är så bra som den skulle kunna vara. Att jag i mitt dåliga mående har varit allt för egocentrisk för att lägga märke till hans mående och hans behov. Men att vi har talat om det och försöker förbättra det. Att vi trivs tillsammans och att jag inte känner några tvivel i vår relation.
Jag berättade att jag inte känner att jag har några direkta vänner. Och sedan satte jag punkt för det samtalet.
Han antecknade.
Vi diskuterade min medicinering och att vi inte skall ändra den för tillfället. Kanske kommer mediciner att tilläggas och att doseringarna kommer att höjas ännu mer -även fast jag ligger på maxdos på Efexoren och kommer att ligga på maxdos på Lamotriginen.
Jag skall tilldelas en sjuksköterska som skall ringa mig några gånger per vecka, för att höra hur medicineringer fungerar och höra efter om hur jag mår.
Sedan fick jag reda på en sak, som kom som en enorm överraskning. I min journal, som min gamla läkare har sänt min nya, står det att Elisabeth misstänker att jag har en bipolär sjukdom. Och min nya läkare misstänker samma diagnos, efter att endast ha läst min journal och endast ha haft ett möte med mig. Han tycker att det är en ganska uppenbar diagnos. Så om ett par veckor skall jag påbörja en utredning, för att fastställa en diagnos. Efter utredningen så ansåg Herr överläkare att det var självklart att jag skulle påbörja en psykoterapeutisk kontakt.

När mötet hade nått sitt slut, hade även jag nått mitt. Jag var totalt utmattad, både psykiskt och fysiskt. Men jag var nöjd över hur mötet hade utvecklats, jag var mycket nöjd över min nya läkare. Och jag var så tacksam över att han verkligen kommer att göra sitt yttersta för att ge mig den hjälp som jag behöver.

Bipolär sjudom finns i många stadier. Bipolär 1, manodepressivitet, är den svåraste diagnosen. Jag misstänks ha bipolär 1,5 eller bipolär 2.
Manodepressivitet visas genom att personen i långa perioder är deprimerad, för att sedan vända totalt och bli manisk i en lång period. Under den maniska perioden är sömn inte en prioritering, utan man skall få så mycket som möjligt gjort, på ett sjukt sätt.
Bipolär 1,5 och 2 visas genom att personen lider av djupare depressioner, men inte kommer upp i mani. Bipolär 1,5 och 2 är inte lika periodrelaterad som typ1. Personen i fråga kan vara djupt deprimerad ena dagen, för att nästa vara uppvarvad -från en nära döden-upplevelse till ett relativt normalt tillstånd. Vanligt för typ 1,5 och typ 2 är hutlösa humörsvängningar och irritation.

Se.

23:15.

Tanken var att jag nu skulle informera omvärlden om hur det gick hos min nya läkare, på vuxenpsyk, under morgonen -men mötet var mycket intensivt och mitt psyke är totalt utmattat, så jag använder mig av ännu en undanflykt för att skjuta upp det tills imorgon.
Vad jag kan säga ikväll, är att jag är nöjd med läkaren och han verkligen kommer att göra sitt yttersta för att ge mig den behandling jag behöver. Men jag fick många överraskningar, bra som mindre bra. Jag ger er mitt ord på att jag, imorgon, skall berätta detaljerat om mötet.

Dagens hiss tilldelar jag mig själv, för jag anser att jag skötte mig mycket bra på mötet. Jag vaknade i tid, gjorde mig i ordning och befann mig på rätt plats vid rätt tillfälle -vilket inte brukar ske längre.
Dagens diss går till mina älskade katter, som gjorde sitt bästa för att vara i vägen när jag slog in en födelsedagspresent tidigare ikväll. Fast jag kan inte riktigt kalla det en "diss". Jag älskar mina katter, och som en stolt och naiv mor anser jag egentligen att allt dom gör är älskvärt.
Ungefär som när en nybliven mamma kommer tillbaka från ett skötrum och informerar en, med bebis-gulle-röst, om att den söta, lilla skitungen har bajsat -och så söt ungjäveln är. Ungen är även, minst, lika söt när den spyr över hela moderns axel. "Naaaaw, snutte då." Som om min mor skulle tycka att det vore sött om jag skiter ner mig, eller kräker över hela henne. Om min mor har den åsikten, så uppmuntrar jag henne att genast göra ett ärende på Systembolaget -jag kan dricka tills jag spyr, men bara om du tycker att jag är söt.
Så egentligen går dagens diss till naiva, blinda mödrar.


Hej, hej. Hallå dagboken.
Idag blev jag inte av med oskulden, det är sjunde gången den här veckan.
Tack och hej, leverpastej.

Se.

12:56.

Än en gång använder jag mig av undanflykter, när jag inte känner lust att handla som jag borde.
Idag är jag för trött, min sömn var orolig och jag fick inte den vilan som min kropp krävde -så Nautilus är inte något val denna måndag. Men en ersättningsplan har satts in och kommer att genomföras. Min mor anländer om en dryg halvtimma för att sällskapa mig på en långpromenad, som skall avslutas med inköp av livsmedel på Eurostop.
Undanflykt som undanflykt, men motion står fortfarande på dagsordningen.
Även inom kost skall det ske en förändring, fruktsallader är vad jag skall ersätta den onyttiga maten med. Självklart inte var dag, jag behöver att få äta pasta och någon form av kött. Men sanningsenligt så kan jag informera er om att jag är positivt inställd till denna förändring.
Om jag mår bättre fysiskt så kanske jag kommer att må bättre psykiskt.

Se.

20:01.

Det är hög tid för att utnämna dagens vinnare av "dagens hiss". Dagens hiss tilldelar jag Kitty Jutbring, som antagligen är den snyggaste bruden som har visats på TV!
-Kitty, två tummar upp till dig! Du är helt klart anledningen till att jag ser på kanal5:s "Wipeout" ikväll.

Se.

19:12.

Två tummar upp till mig, för att jag idag har tuggat i mig alla sötsaker som jag har funnit i mitt hem.
Det har varit extremt synd om mig idag, för jag har varit så oerhört tjock. Och vilket är det bästa sättet att bota fetma? Jooo, att vräka i sig socker och fett (:

Under den kommande veckan skall jag gå till Nautilus, för första gången sedan december 2008. Kanske kan ni inte förstå min rädsla, men att gå dit efter så lång tid är otroligt svårt i min värld. Det är en slags skam som slår emot mig, när jag inser att jag har undvikt bassängen och på så vis inte tagit hand om mina leder, så som jag skulle kunna ha gjort. Men under morgondagen så hoppas jag att benen bär mig dit.
Förhoppningsvis så är mina leder inte det enda som förbättras, kanske så kan jag komma i lite form och kanske kan jag gå ner de där extra kilona som min första antidepressiva medicin gav mig.
Men denna fasa över att visa mig i bikini, den sätter sig över min fria vilja. Jag fruktar att människor skall se resultaten av mina destruktiva gärningar. När jag, förra året, simmade regelbundet så kände jag skam över att "visa" mina ärr, men nu är skammen större. Det handlar inte längre om läka ärr, det handlar om läkta ärr och färska sår. Det handlar om att okända människor kommer att se mitt instabila psyke, de kommer att se mig som en felaktig människa. De kommer att ge mig en stämpel, som skriker till alla att jag är galen.
Men det är inte korrekt, jag är inte galen. Och det skall bevisa genom att gå dit.

Under sommarmånaderna kan jag inte heller skyla mina ärr, förut har jag alltid gjort mitt allra bästa, men mina antidepressiva mediciner har en biverkan: svettningar. Ja, grova svettningar. Jag blir överhettad av att endast klä mig, sminka mig och att diska, så tights är inget alternativ i sommar.
Jag skall inhandla en helt ny sommargarderob, vilket innebär: mycket stora och långa t-shirts. I vanliga fall har jag numer storlek small, men antagligen blir det t-shirts i storlek large som jag kommer att bära. Sommaridealen kommer att vara det sista jag bryr mig om. För stora t-shirts, fula sandaler med "ventilation" och zebrarandigt vänsterben.
Om ni ser mig och tänker "Jävla brud, hon skyltar med sitt 'dåliga' mående. Om du nu mår så dåligt, ta livet av dig! Jävla idiot", så varsågoda. Jag imiterar inte psyisk instabilitet och jag är inte heller galen. Jag skall endast leva som alla andra "normala" människor.

Se.

14:45.

Hur skall jag kunna berätta för min arton-åriga sambo att jag vill ha en sådan radikal förändring?
Gud, ge mig sinnesro.

Se.

16:38.

Det är hög tid att tildela dagens diss till indiepop-bandet "A camp".
Nina Perssons soloprojekt är, av min åsikt, ett totalt misslyckande. Oh, Nina, Nina, Nina, du skulle ha nöjt dig med "The Cardigans".
Och en tumme upp, till alla er som anser att "A camp" är ett bra band -ni har helt klart kass musiksmak! (:

Se.

12:28.

På grund av mitt dåliga mående så har jag inte varit kapabel att ge Sebastian all den uppmärksamhet och närhet som han behöver -under de senaste månaderna. Ett flertal gånger har jag berättat sanningen om varför jag inte är en fulländad flickvän, för tillfället. Men jag antar att jag har lindat in det och förfinat det, så pass mycket att han inte har insett allvaret med mitt dåliga mående och hur det påverkar mig som person -och när det påverkar mig som person, påverar det även min omgivning och hur jag behandlar den.
Jag har varit avståndstagande och egoistisk. Hans mående har inte varit synligt för mina sjuka ögon -det har varit JAG som mår dåligt, det har varit JAG som behöver förändring, det har varit JAG som behöver hjälp.
JAG, JAG, JAG!
Det har varit JAG som har varit ett offer och han har inte brytt sig om MIG. Det har varit så synd om MIG för att JAG mår sämst i världen.
JAG, JAG och åter JAG!
Men nu har jag insett att min sjukdom även gör honom sjuk. Mitt dåliga mående gör så att han mår dåligt. Och jag har inte sett det förrän nu, jag har inte sett honom på ett bra tag. Allting har handlar om MIG.
Det handlar fortfarande om mig, min sjukdom gör mig egocentrisk och det är ingen ursäkt, det är tyvärr min sanning. Min sjukdom gör mig orkeslös, vilket har gjort att jag inte har orkat vårda vårt förhållande. Jag må har begått många misstag, men mitt största misstag har varit att jag har försummat min pojkvän -och jag skäms något enormt.
Jag har inte känt någon behov av närhet, så jag har tagit avstånd. De enda gånger som jag har pussat Sebastian under den senaste tiden, har varit de gånger då vi säger "hej", "hejdå" och "god natt". Jag har inte behövt mer än så, men jag har inte sett att Sebastian behöver mer. Han behöver känna närhet, han behöver känna sig uppskattad och älskad. Jag uppskattar honom och jag älskar honom mer än någonting annat. Jag förstår inte hur jag har kunnat riskera det jag helst av alt vill behålla.
Men jag har försökt att berätta för honom, jag har försökt avv förklara varför jag har betett mig som jag har gjort. Att jag agerar efter mitt mående. Men jag har lindat in det för fint, jag har använt för enkla ord. Igår berättade jag sanningen på nytt, och den här gången var rå.
Jag förklarade att det är svårt för mig att visa ömhet och kärlek när jag är besatt av tanken att utföra självdestruktiva gärningar. Jag berättade att när jag inte skadar mig själv, så tänker jag på att göra det. Jag berättade att jag ibland, i smyg, försöker skriva "för och emot-listor" för att komma fram till om jag skall ta livet av mig, eller inte.
Men jag berättade även att jag inte vill dö, att jag aldrig skulle klara av att begå självmord.
Jag berättade att jag kanske mår bättre när medicinen nått sin fulla effekt, om några månader -jag berättade även att den kanske inte kommer att fungera alls. Jag berättade attjagkanske mår bättre om några veckor, när våren och det fina vädret kommer. Jag berättade att jag kanske aldrig mår bättre, men om så vore fallet så skulle jag aldrig ge upp -jag har kämpat för länge för att ge upp nu. Jag vill leva, men jag vill inte bara vara vid liv -jag vill leva på riktigt.
Det var svårt att berätta allting så rått som det faktiskt krävs, men jag vet att det var det enda rätta. Jag behövde berätta det och Sebastian behövde få veta det. Nu är vi båda medvetna om att det krävs förändringar och vi är båda redo att begå dom.
Min och Sebastians relation är allt för viktig, för att någon av oss skulle låta den rinna ut i sanden. Vi älskar varandra, vi skall få det att bli bättre, vi skall se till att båda två trivs i vår relation.

Se.

18:05.

Jag har precis skrivit klart ett brev, det är ett brev som skall färdas hela vägen till Texas, USA.
Om jag blir tilldelad ett svar, så har jag en brevvän -en man som sitter på ett av Texas fängelser. Han blev dömd till döden när han endast var arton år gammal och väntar nu på att bli avrättad.

Se.

23:16.

Egentligen så borde jag bara ta livet av mig.

Se.

13:05.

Jag var på min första undersökning på mödrarvården, jag genomgick mitt första ultraljud. Sköterskan sa att allting såg bra ut, än så länge.
Det var inte längre endast mitt eget liv som jag hade ett ansvar över. Jag bar på ett liv inuti mig, ett liv som krävde ett större ansvar. Jag tog det största beslutet i mitt liv, när jag valde att låta livet inuti mig vara vid liv. Jag var redo för den här förändringen, äntligen så hade mitt liv en mening. Jag levde inte längre för min egen skull, jag levde för båda våras skull.
Och vilken otrolig lättnad jag kände, när sköterskan meddelade mig om att det inte fanns några komplikationer. Men samtidigt så kände en otrolig rädsla och oro -vem är jag att sätta ett liv till världen, i mitt tillstånd och med min släkts historia med psykisk ohälsa och missbruksproblem? Vem är jag att leka gud? Men Gud, i all sin makt, hade gett mig grönt kort, Gud hade gett mig denna möjlighet -jag skulle leka gud om jag valde att avsluta mitt havandeskap. Så jag höll fast vid mitt beslut, men jag kände inte samma övertygelse längre.
Möjligtvis så var det mitt undermedvetna som framkallade komplikationerna, eftersom jag tvekade på mitt eget beslut. Möjligtvis så var det Guds sätt att straffa mig, eller rädda mig. Mitt undermedvetna kanske bad om att han skulle befria mig från min osäkerhet. Vad det än var som framkallade dessa komplikationer, så klandrade jag endast mig själv.
Det var mitt största misstag, någonsin -så varför kände jag samtidigt en lättnad? Jag hade nog aldrig känt mig så kluven, i hela mitt liv.

Det hela kändes så otroligt verkligt. Antagligen så kommer detta att förfölja mig, tills den dagen då jag kan röja undan alla frågor. Jag är tacksam över att den dagen inte är långt borta. Men trots ett negativt test efter ett annat, så känner jag en osäkerhet -testen är inte tillförlitliga till hundra procent.
Och om jag någon gång får ett positivt test, vilket beslut kommer jag då att ta? Att leka gud är någoning som jag inte gör, jag är inte högst upp på stegen. Jag vill inte heller vara högst upp på stegen, jag vill tro att det finns någon högre makt som tar de stora besluten åt mig.
"Även om jag inte känner mig redo, vem är jag att ta död på någonting som kan bli så stort?" Och hur kommer det sig att jag går i dessa tankar? Jag har aldrig varit emot aborter, jag har alltid ansett att: om en människa inte är redo för att ta ett ansvar över ett annat liv, eller om en människa inte har de resurser att kunna ge sitt barn ett drägligt liv -självklart så skall man inte tvinga sig själv, och sitt barn, att sätta sig i en sådan situation. Men tydligen så gäller inte det mig.

Den frågan är ständigt återkommande i mitt liv -behålla eller ta bort? Även fast det inte är aktuellt idag, så kan den frågan ställas till mig imorgon. Och den frågan har blivit så stor i mitt liv, jag tycks inte komma undan den.

Se.

18:29.

Jag vill bli full som en kastrull.
Två tummar upp till livet.

Se.

12:35.

Jag är en deprimerad, patetisk idiot.
Jag isolerar mig från omvärlden, och sedan beklagar jag mig över att det inte är någon som vill träffa mig. Fast jag vill inte träffa någon, inte alls.
Jag vaknar med ångest, jag gråter mig till sömns. Och mellan mitt uppvaknande och min insomning, så har jag destruktiva tankar och handlingar. Antingen så fantiserar jag om att skära mig, eller så skär jag mig. Jag gör situps, som en jävla galning, för att jag är så jävla tjock. Sedan äter jag allt jag kan, för att det är så jävla synd om mig -eftersom jag är så jävla tjock. Sedan fantiserar jag lite till, om att skära mig -för att det är så förbannat synd om mig.
"Ingen hör av sig, ingen tycker om mig. Jag är så dålig, så tjock, så ful, så jävla misslyckad. Faaaan! Jag tar livet av mig, jag gör det -ingen hade saknat mig ändå. Varför skall jag leva, när jag är så jävla kass att människor inte vill ha med mig att göra? Jag gör det, jag skär mig. Jag trycker lite, lite hårdare -kanske gör det någon skillnad. Men jag är så förbannat misslyckad, att jag inte ens kan ta livet av mig. Det är så jävla synd om mig, jag är ett offer. Alla hatar mig, jag hatar mig."
Sedan somnar jag på sömntabletter. Morgonen efter, när jag vaknar, så börjar helvetet om på nytt.
Det är en patetisk idioti, fy fan vad dålig jag är.

Se.

12:52.

Sebastian Björding

Var dag, tillsammans med dig, är en uppfylld önskan.

13/3-08 - 13/3-09

Ett år har passerat. Låt det komma många fler.

Jag älskar dig - igår, idag, imorgon.

Se.

21:10

Nathalie Vano - Ohlsson + Sebastian Björding

Herre min je, denna kärlek som jag känner.

Idag 12/3-09 = 52 veckor.

Imorgon 13/3 -09 = 1 år.

Imorgon skall jag orka mig ut i "den riktiga världen", två filmer skall hyras och godis skall köpas. Årsdagen skall firas med en riktigt myskväll i hemmet.

En skräckfilm har jag fjäskat till mig, i gengäld ser vi en komedi efteråt. Godis i lösvikt, självklart i varsin påse -jag har aldrig förstått hur man klarar av att någon annan gräver i ens godis, popcorn, chips osv. Möjligtvis kan några ljus tändas, om katterna tillåter. Mer romantiskt än så blir det inte.

Se.

19:48.

12/3-09, min tredje dag som isolerad. Jag har använt mig av lögner för att slippa undan sociala sammanhang. Jag använde mig av en falsk ursäkt för att slippa undan en fika på Espresso House, som jag dessutom inte skulle behöva betala för.
Herr Holstein berättade att han ville träffa mig, att han tyckte att det hade gått för lång tid sedan vi sist sågs -och herre min je, vad jag samtycker! Jag saknar impulserna som Holstein fick med mig på: att spela biljard bara för att få tiden att gå, och efteråt lägga i alla våra mynt i en Jack Vegas-maskin, för skoj skull. Jag saknar de otvungna samtalen i Holsteins soffa, som kunde pågå i timmar -men tiden gick allt för fort. Jag saknar de små sakerna som ingen lägger märke till, som de dagarna då han kom ner till Våga Va och hade köpt med sig kexchoklad till mig. Eller när han berömde mig för att gjorde framsteg med gitarrspelandet, fast jag visste att jag inte hade blivit något bättre.
Jag saknar att det var så självklart att vi skulle ses varenda dag på praktiken, vi gick dit endast för att träffa varandra. Det var självklart att vi skulle äta lunch tilsammans och att vi skulle hitta på någonting roligt efter arbetsdagens slut.
Jag förstår inte varför jag avstod från en fika med Holstein. Jag tycker mycket bra om honom, jag tycker bra om chailatten på Espresso House och egentligen så tycker jag om att komma iväg ifrån lägenheten. Men vetskapen om att jag skall gå utanför ytterdörren gör att det känns påtvingat.
Mitt psyke övertalar mig att jag inte har någon ork kvar, att hela min kropp är tömd på energi. Mitt huvud säger åt mig att jag inte orkar att klä på mig, än mindre ta mig någonstans. Mitt huvud säger även åt mig att jag inte orkar ha någon på besök. Det handlar inte bara om att vara social i det stora hela, utan även att vara social på hemmaplan -även om jag ligger oduschad, med pyjamas i soffan och inte yttrar ett ord.
Det är inte bara påtvingat att handla på ett visst sätt, det är påtvingat att leva. Fakta säger att det är ett symtom på mitt sjukdomstillstånd, men min sjukdom säger att jag inte vill leva. Och jag är sjuk, jag tror på min sjukdom.

Se.

18:58.

Gårdagens ångest avtog, utan att jag behövde uppmuntra mitt självdestruktiva beteende.
Självklart så är jag tacksam över att jag kunde motstå frestelsen, men idag har frestelsen övergått till besatthet. Vilket innebär att mitt huvud har invaderats av självdestruktiva tankar, trots att jag inte har ångest. Jag anser att besattheten är farligare, för min del, än vad frestelsen är. Jag åstadkommer oftast större skada under de tvångsmässiga stunderna, än under själva ångest-attackerna. Ofta så räcker det med några snitt för att ångesten skall kunna sippra ut, men tvånget kan resultera i ett tjugotal snitt som dessutom är så djupa att de kräver läkarvård.
Det var bra gjort av mig att ta mig igenom gårdagens ångest-attack utan destruktiva handlingar, men klarar jag av att ta mig igenom två dagar i rad? Min tankeverksamhet börjar att bli för stor för mitt huvud, någonting måste ske.

Herre min je, vad svart och svår min blogg har blivit. I alla fall så har den blivit mindre kryptisk, så nu kan man inte gå miste om vad jag menar med det jag skriver.
Men, men...livet är ju inget jävla tivoli jämt. Fast även om det hade varit det, så skall man veta att i berg- och dalbanor så finns det både nedförsbackar och uppförsbackar.

Se.

22:10.

Mitt i all dödslängtan så skrattade jag gott, när en komiker drog ett skämt om kent.
Jag totalt avgudar människor som gör narr av bandet kent.
Men det fick jag bittert ångra, högst fem minuter senare -när samma komiker drog ett skämt om The Ark.
Då nådde jag bristningsgränsen och min kärlek till komikern förvandlades snabbt till hat.

Se.

21:24.

Kan du inte somna snart, så att jag kan skära livet ur mig?
Jag lovar att inte skära bort allt, jag vill bara ta bort lite av det. Jag lovar att spara så mycket att jag kommer att vakna upp även imorgon. Och många morgnar därefter.

Det gör så ont, jag måste skära bort det.
Det måste bort.
Somna nu, jag måste ta bort det.

Se.

22:12.

Tidigare under dagen var det familjemiddag på Frennarp. I radhuset som jag, mer än gärna, håller mig på långt avstånd ifrån.
Var gång som jag sätter min fot i radhuset så slås jag av samma tanke, det är den tanken att inredningen inte reflekterar min far. Och var gång den tanken slår mig, så undrar jag om min fars sambo kör över honom. Båda deras personligheter flyttade in i radhuset, men min fars suddades ut i etapper för att ersättas av hans sambos.
Jag minns hur stolt min far var, när han satte sin nya soffgrupp på plats i hans första egna lägenhet. Det var en elegant tvåsits-soffa, två stycken fåtöljer och en fotpall. Han hade klätt om alla delar, på egen hand, på sitt dåvarande arbete. Han hade funnit precis rätt tyg, med precis rätt mönster.
Den soffgruppen var, näst intill, det enda min far flyttade in i radhuset. Åh, han höll av den soffgruppen. Men vardagsrummet var antagligen "för litet", så den ena fåtöljen fick sin plats i en hörna. Efter ett tag så byttes den andra fåtöljen ut, mot en gammal och skitig fåtölj som absolut inte passade in -fotpallen byttes ut samtidigt. För några månader sedan byttes även soffan ut, mot en smutsgrå soffa med schäslong. Nu står min fars soffa intryckt i ett förråd.
Min far låter inte övertygad när han skyddar sin sambo i frågan, men han säger att den nya soffan passar bättre. "Den är större" säger han. Men han säger också "min soffa står i förrådet, om jag någon gång behöver den". Och jag vet vad han syftar på.
Kanske är jag världens sämsta dotter som, ibland, hoppas på en separation. Jag medger att jag inte är nöjd med valet av den nya kvinnan i hans liv, men det är inte det som är grunden till mitt tvivel för deras förhållande. Efter endast ett halvår in i deras förhållande, så började dom gå i parterapi. Och allt sedan dess har jag sett glimten i min fars ögon sakta slockna.
Han stannar hällre hemma, än följer med till sambons släkt som bor norrut i landet, även under julhelgen. Han stannar hällre uppe om kvällarna och somnar på soffan, i stället för att somna bredvid sambon. Han säger ofta, när han ligger på min soffa "jag stannar kvar en stund till, jag orkar inte åka hem än, det är sådant jävla liv där".
Jag märker inte av någon kärlek i deras förhållande. Kanske så väljer jag att se, och minnas, det jag själv vill lägga märka till. Och kanske så lever dom båda i ett kärleksrus tillsammans. Men kanske så gör dom inte det.

Under middagen så yttrade min farmor, än en gång, sin åsikt angående mitt beslut att avsluta mina studier. Gång på gång säger hon till mig "jag skall säga var jag tycker, jag tycker att det är synd att du valde bort din utbildning. Nu har du gått miste om den och det är synd, men det är ju bara vad jag tycker".
Idag sa jag mer än "ja, det är väl synd, men jag skall läsa på folkhögskola senare". Idag berättade jag sanningen, idag sa jag "jag har inte valt bort, eller gått miste om någonting, jag skall läsa på folkhögskola. Det hade varit mer synd om jag fortsatte mina studier på gymnasiet, för då kanske jag inte hade levt idag".
Min farmor blev stum och fick ett...uppgivet(?) ansiktsuttryck. Kanske var jag hård, men jag är trött på att alltid behöva försvara mitt beslut. Och jag är trött på att min farmor väljer att blunda för mina psykiska besvär. Min far har talat med henne ett flertal gånger angående just detta. Han säger till henne "Nathalie orkar inte höra av sig så ofta som du önskar, Nathalie orkar ingenting längre. Hon är sjuk, hon är deprimerad, ibland vill hon inte ens vara vid liv".
Men min farmor tar inte in sanningen. Kanske så är hon rädd.
Men i mitt tillstånd så behöver jag all förståelse som jag kan få. För det är sant, vissa dagar så vill jag inte ens vara vid liv.
Jag önskar att min farmor var mer som min mormor. Mormor förstår inte alltid, men hon försöker. Hon förstår varför jag inte ringer varje vecka, och varför jag inte hälsar på oftare. Hon skickar med mig bröd hem, för hon vet att jag inte alltid orkar gå upp ur sängen. Hon vet att jag har skurit mig och hon vet att jag kommer att göra det igen, men hon stirrar inte på mitt ben. Hon uppmuntrar mig att inte ha tights på sommaren, för hon vet att det är för varmt, trots mina ärr.
Hon ser inte längre lilla-Nathalie framför sig, hon ser en ung kvinna som lever med en sjukdom -hon ser mig lika mycket som hon ser min sjukdom, och jag är så tacksam.
Min mormor är helt enkelt bäst. Jag borde ringa henne oftare, jag borde hälsa på henne oftare. Jag borde säga att jag älskar henne oftare.

Se.

23:20.

Dagens hiss går till mig själv, eftersom jag äntligen vågade höra av mig till Karl.
Herr Holstein, min fina vän, som jag saknar så mycket. Sedan min födelsedag har jag inte klarat av att tala med honom, då mitt hjärta har värkt så mycket. Jag har försökt att ignorera hans samtal och meddelanden, jag har låtit bli att svara -men varenda dag har jag velat knacka på hans dörr.
Jag ville göra honom besviken, jag ville såra honom och överge honom -endast för att han inte skulle kunna överge mig först. Men idag fick jag det bekräftat, jag har en plats i hans liv. Han kommer inte att överge mig och jag kommer inte att överge honom.
Vi skall klättra på tak, vi skall skrika in våren. Jag och herr H.

Dagens diss går till livet och det spel som jag tvingas att delta i.
Om det ändå gick att vinna över livet, men livet tycks alltid vara steget före och fusk ger ingen utdelning. Enda sättet att vinna över livet är att omfamna döden, och det är jag inte redo för än.
Jag får träna upp min taktik och öva på mitt pokerface -jag lär inte slippa undan livet. Och tack Gud, för det.

Se.

12:59.

Den ångest som övertog min kropp under gårdagen har ännu inte släppt helt.
Det är så svårt att andas och jag känner mitt hjärta, det slår utanför kroppen, jag vet det och jag ser det. Jag hatar mitt hjärta, för att det fortfarande förser mig med liv. Då och då önskar jag att jag var kapabel att gräva ut det och tvinga det att sluta slå. Och det är mer vanligt än ovanligt att jag håller andan tills jag blir yr, men då tar kroppen över min vilja och förser mig med ett nytt andetag, med ny luft, med mer liv.
Jag tackar min kropp för att den håller mig vid liv, för att den kämpar även när mina tankar säger åt mig att jag helst av allt vill dö. Jag är en kämpe, en riktig krigare, och mest av allt är jag en överlevare! Jag skall ta andetag efter andetag och kämpa för mitt liv tills den dagen då jag inte behöver kämpa längre.

Se.

22:08.

Jag skulle göra allt, ge allt, om det bara skulle få min mamma att må bra. Allt jag vill är att hon skall må bra och att hon skall få känna lycka.
Min mamma gav mig liv, nu vill jag kunna ge henne ett liv som hon trivs med.

Snälla Gud, om du finns på riktigt, om du bara skulle uppfylla en av mina önskningar, så uppfyll min önskan att min mamma skall få må bra!
Hennes sjukdom gör att hon inte känner sig själv, hon förstår sig inte på sig själv. Hon förstår sig inte på sina tankar, sina känslor eller sina handlingar. Hon vill bara finna sig själv och förstå varför hon är som hon är.
Hon har berättat för mig så många gånger att hon inte vet hur det känns att vara lycklig, jag vill bara att hon ska få känna den känslan. Alla människor förtjänar att känna lycka, så snälla Gud, hjälp henne att må bra.
Efter sitt hårda liv i ett missbruk och med psykisk ohälsa, så förtjänar hon att äntligen få må bra. Men hon mår så dåligt, så fruktansvärt dåligt. Hennes sjukdom gör det inte enklare för henne, hon ser inte att livet kan ge henne någonting fint. Hennes ångest verkar bli starkare för var gång den kommer och hennes självdestruktiva beteende förbättras inte. I hennes ångest har hon bett mig att låta henne gå, hon har förklarat för mig att hon bara vill ge upp och lämna det här livet bakom sig.
Jag skulle aldrig kunna låta henne ge upp om livet, men kanske är jag egoistisk. Jag ser på henne att hon lider, jag vill att hon skall kunna släppa sin smärta -men aldrig att jag skulle tillåta henne att dö. Hon är min mamma, det allra bästa jag vet. Och jag behöver henne i mitt liv, men jag behöver att hon trivs med sig själv och sitt liv.
Så snälla Gud, jag ber dig, hjälp min mamma!

Ikväll blev jag åter övertygad att det inte är rättvist av mig att någon gång sätta ett barn till världen. Tro mig, jag vill någon gång få ett positivt graviditetstest och jag vill bli mamma. Men jag vill inte sätta ett barn till världen och sedan riskera att det önskar att det aldrig blivit fött. Jag skulle inte kunna leva med vetskapen att jag hade kunnat förhindra mitt barns smärta och lidande.
Jag vill få barn, jag vet att jag skulle bli en kärleksfull mor. Jag skulle ge mitt barn allt i världen för att göra det lyckligt, men jag kan aldrig förändra en annan människas mående, det kan endast den människan göra på egen hand.
Men jag hade gjort allting för mitt barn, men det är många år som skall passera innan jag är redo för en sådan förändring. Jag kan inte förändra framtiden, så jag måste konsentrera mig på nuet -jag måste ge min mor all min konsentration. Jag skall göra allting i min makt för att göra henne så lycklig som jag bara kan. Men jag behöver hjälp.

Se.

15:25.

Dagen må inte ha nått sitt slut än, men dagens hiss och diss läggs upp redan nu.

Dagens hiss går till lillasyster, som har gett mig en möjlighet att föreläsa för ungdomar om hur det var att växa upp med två heroinister till föräldrar -det är någonting som jag har velat göra i många år.

Dagens diss går, utan tvivel, till Rachel Ray. Denna kvinna som försökte slå ihop talkshow och matlagningsprogram och resultatet blev uruselt!
Under hennes matlagning är det några faktorer som är återkommande -pasta, ost och hennes jävla konversationer med ingredienserna! Då och då kan hon även, helt utan anledning, utbrista i skratt och kommentera sig själv: "jag är så dålig på att laga mat och prata samtidigt". -JA, MEN GÖR INTE DET DÅ!? Lägg ner programmet och prata med maten i ditt eget kök, ingen bryr sig om att du vill ha en specifik ost på alla din maträtter, eller hur du använder olika röster beroende på vilken ingrediens som du pratar med.

Se.

10:41.

Lillasyster ringde under gårdagen. Hon hade en undran om jag vill föreläsa på hennes skola, då Peter på Våga Va krävde för mycket betalt. Jag däremot, bryr mig inte om betalningen -om jag får betalt så är det en bonus. Det är inte pengarna jag bryr mig om, det är ungdomarna jag bryr mig om.
Länge har jag drömt om att få berätta min lifestory för andra barn och ungdomar. Min barndom som har präglats av mina föräldrars missbruk och min fars återkommande fängelsevistelser, kan faktiskt hjälpa en annan människa. Barn är ofta omedvetna att de lever i en dysfunktionell miljö under sådana omständigheter, men när de väl förstår så är det många barn som tror att dom är ensamma om att ha det så. Om jag kan hjälpa en annan människa genom att berätta om mitt liv, så är det värt mer än alla pengar jag någonsin kunnat få.
På lördag sätter jag mig ned med min mor och min far och börjar lägga upp en mall för föreläsningen. Jag är i behov av en del fakta om mina föräldrars missbruk och dess konsekvenser, dock så kommer föreläsningen att utgå ifrån mig. Hur har mina föräldrars missbruk och leverne påverkat mig som barn? Hur har deras konsekvenser påverkat mig? Det är den delen som jag vill lyfta fram. Missbrukaren kommer alltid i centrum, nu vill jag ge oss vuxna barn röst, vi finns också och lider lika mycket av denna sjukdom.

Se.

12:51.

Jag kände ilska och irritation då solen brutalt väckte mig ur min sömn, jävla sol att infinna sig när jag som minst önskar den. Jag lade de två täckena och en kudde över huvudet för att kämpa mig tillbaka till min sömn, endast för att bli väckt av den på nytt.
Jävla sol.
Men när jag väl bestämde mig för att behålla mitt vakna tillstånd, så välkomnade jag solen. Jag låg kvar i sängen med båda katterna vid min sida och bara njöt av solen, som fick mig att inbilla mig att våren är på väg.
Jag näst intill hoppade upp ur sängen och ställde mig vid köksfönstret för att beskåda solens skönhet och jag kunde känna en svag värme genom glaset.
Solen och vårkänslorna gav mig motivation till att diska den lilla disk som fanns och till att ställa in all ren disk i skåpen igen. Jag känner att det är dags att ta en tvätt-tid och rensa lite i garderoben, det finns så mycket kläder som jag aldrig använder och bara tar upp plats. Kanske hinner jag med de sakerna under den sena eftermiddagen, men först skall jag vandra hem till min mor och agera barnvakt åt min virvelvind till kusin.
Jag besitter nog en del ork idag, men frågan är vad som sker med den när jag sätter mina fötter utanför hemmet.

Se.

23:42.

Dagens hiss går till Jonna, för att hon bryr sig och förstår. Och för att hon litar på mig så mycket att hon delar med sig av sig själv.
-azombiehidesmyface.blogspot.com

Dagens diss går till TV3:s text-tv, som fick mig att tro att säsongspremiären av Desperate Housewives började klockan 22:00 i stället för 21:00.



Jag heter Nathalie och jag har byggt om mitt hus i The Sims. Det tog ungefär fyra timmar.
Puss på det!

Se.

21:24.

Trots att mina mardrömmar hindrade mig från att lämna hemmet för att uppmärksamma på sin bemärkelsedag, så hindrade dom inte mig från att ha en trevlig fikastund med honom.
Även fast det är min fars dag, och även fast det borde vara en bra dag för honom, så kände han sig låg och överraskade mig genom att knacka på min dörr och bjuda mig på sockerbomber. Vi åt bakelser och tittade igenom gamla foton från min barndom. Vi fastnade i samtal som fick mig att börja tänka på min familjs egentliga mående.
Det oroar mig att min släkt har en historia av missbruksproblem, psykiska sjukdomar och flertalet har valt att ta sitt liv. Min mors farmor talade detaljerat om hur hon planerade att ta sitt liv på barnens badstrand i Varberg. Min mors kusin tog sitt liv, hur vet jag inte. Min mors farbror söp ihjäl sig. Min mor försökte ta sitt liv genom att överdosera tabletter, men fördes till sjukhus och magpumpades då min mormor funnit henne. Min mor har i hela sitt liv levt med ett självdestruktivt beteende, men har aldrig försökt att ta sitt liv igen.
Min mors farbror var alkoholist, min mors kusin var alkoholist, min mor är nykter narkoman, min morbror är lite för glad i alkohol. Och de som inte missbrukat narkotika eller alkohol har ofta varit arbetsnarkomaner, eller medberoende -ett medberoende är en lika allvarlig sjukdom som att själv missbruka, fast det inte framställs på samma sätt. Och arbetsnarkomani är ett missbruk som alla andra. Min mormor är enormt medberoende och min morfar är en typisk arbetsnakoman. Min morbrors fru är alkoholist.
Min farbror är nykter narkoman, min far är nykter narkoman. Min farbrors sambo är nykter narkoman. Min farmor är medberoende. Min låtsasfarfar verkar mest leva i förnekelse eller i likgiltighet.
Jag är medberoende, anhörig och vuxet barn till missbrukare. Jag är lika sjuk som mina narkomaner till släktingar.
Särskilt min mors sida av släkten har präglats av psykiska sjukdomar, men den enda som jag fått bevittna är min mor. Hon är diagnostiserad med borderline, ångestsyndrom, tvångsyndrom, sömnstörningar och matmissbruk. Hon är paranoid och har lätt för att hamna i psykoser. Hon har varit sjukskriven i hela sitt liv och nu är hon sjukpensionär. Hon har alltid varit för sjuk för att arbeta.
Nu är även min far sjukskriven, på samma grunder som jag är sjukskriven -depression och återkommande ångest.
Min mor är deprimerad, min far är deprimerad och jag är deprimerad. Och det gå långt tillbaka i generationerna -vad säger det om mina framtida barn? Vi vet att psykiska sjukdomar är genetiskt och att missbruk är lättare att hamna i om en tidigare generation har lidit av det. Jag lider av psykiska sjukdomar, men har hittills klarat mig undan missbruk, jag har aldrig provat en olaglig drog och skulle aldrig riskera mitt liv för ett missbruk. Men mina barn kanske tänker annorlunda.
Är det rättvist av mig att sätta ett barn till världen när risken för psykisk instabilitet och missbruk är så hög?

Se.

15:46.

Datumet säger mig att idag är det min fars bemärkelsedag -hurra, hurra, hurra!
Jag hade planerat att vara en underbar dotter och bjuda min far på en fika på Espresso House. Och innan dess skulle jag ha vandrat till någon blomsterbutik och inhandlat några rosor i olika färger, som egentligen endast hade dött efter ett par dagar, utan att sprida någon egentlig lycka. Men ett par väl utvalda blommor, en hemmagjord grattis-hälsning och en otroligt fin födelsedagspresent är aldrig fel -om man har lagt ner några tankar på det.
Men mina planer blev inställda redan innan mitt uppvaknande -alla dessa mardrömmar som präglar mina nätter gör mig handlingsförlamad. Det nya är att mardrömmarna kretsar kring mina katter och alla faror som kan hota dom. Drömmarna går ut på att jag måste finna sätt efter sätt att rädda mina ögonstenar på.Och när jag vaknar upp är jag oförmögen att lämna dom ensamma. Drömmarna kan ha mina tankar i beslag i ett flertal dagar och de övertygar mig att om jag, endast sätter foten utanför ytterdörren, så lämnar jag mina katter endast för att dö.
Om jag ändå vore kapabel att lämna mina mardrömmar i samma stund som de lämnar mig i mitt uppvaknande.
Så mina planer fick skjutas upp till morgondagen, en dag försent men spelar det egentligen någon roll? Skall man endast fira att någon fick liv och är vid liv på dess födelsedag? Kan man inte lika gärna fira var dag? Jag är lika glad över att ha min far i livet den sjunde augusti som den andra mars.
Men vid lunchtid imorgon skall jag inhandla de olikfärgade rosorna och fästa den handgjorda grattis-hälsningen, jag skall inhandla konsertbiljetten som inte bara ger en upplevelse, utan även en helkväll tillsammans med mig. Det behövs mer tid tillsammans med nära och kära.



Dagens hiss går till min far, som har fått en större och större roll i mitt liv. Dessutom var han delaktig i vuxenleken som gav mig livet -och det är väl en anledning så god som någon till att ge honom utmärkelsen "dagens hiss".

Dagens diss går till TV3 som har slutat sända Melrose Place och dessutom ersatt det med The Tyra Banks Show -TV3, det var ett helkasst beslut, genomuselt!
Jag har ingenting emot Tyra, all power to her, men seriöst -hennes talkshow är antagligen den tråkigaste i världshistorien! Om ni så gäääärna vill ersätta en intrigserie med en talkshow så ersätt den med Ricki Lake, så att i alla fall intrigerna finns kvar! Jag vill kunna mysa ner mig i andras olycka!

Se.

20:54.
Tänkte påbörja min bloggkarriär som SvarthårigaNathalie genom att lägga upp en bild på mig och dagens outfit!
Dagens frisyr: håret tvättade jag igår, eller i förrgår. Inga hårprodukter har använts, utan den nyvakna känslan kommer ifrån att håret ser ut precis som det gjorde när jag vaknade! Utväxten är ca 1½ cm, men det gör ingenting -man ser ju på alla blekta blondiners utväxt att de inte så blonda som de verkar, så då borde det ju vara likadant för mig, eller? Jag är faktiskt låtsas-SvarthårigaNathalie.
Dagens smink: gårdagens mascara som har lämnat lite svarta fläckar under ögonen ger en sönderknarkad feeling och mitt för mörka puder suddades antagligen ut på huvudkudden i natt, men kanske har jag någonting kvar i ansiktet också!
Dagens outfit: jag gjorde det enkelt för mig genom att gå runt i den alldeles för stora t-shirten som jag även sover i och jag har ingen aning om när den tvättades senast. Chokladfläckarna ger t-shirten en mer personlig touch och det lila trycket som det står "rockveckor" på är slitet som fan -men hallå, det gör ingenting. Jeans är ju helt rätt när dom är slitna och söndriga! Antagligen är storleken xl och döljer mina kvinnliga kurvor perfekt! Mina c-kupor ser ut som äkta manboobes och t-shirten är så löst sittande att jag ser smällfet och kramgo ut!

Mascaran är svart med rosa text på. Det är den billigaste som finns att köpa på Ge-kås.
Pudret är för mörkt för min hudfärg, men det fanns ju ingen ljusare i lager -hallå?! Även den är fyndad på Ge-kås och kostar nog inte mer än vad du gör!
T-shirten fick jag av den trevlige gubben som jobbar på Skivlagret. Han tycker att jag är söt eftersom jag lyssnar på indiepop och brukar fråga mig hur det känns när alla "fjortisarna som tar över vår musiksmak".

Ta hand om er alla, där ute i cyberspace! Besök min blogg oftare än vad du går på toaletten och kom ihåg -att handla på secondhand är fattigt!

xo xo
SvarthårigaNathalie

Se.

17:53.

I'm wasting my time
while livin'