Se.

Minns ni de människorna? De var, båda två, jag vid olika tillfällen.

Jag minns knappt dom.

Jag är en helt annan, nu. Fast jag förstår inte på vilket sätt.

Se.

19:38.

Under gårdagen (torsdag 24/4-089) påbörjades utredningen angående diagnostik.
Psykolog Mikael utsatte mig för en psykologisk intervju, med ledande frågor angående mitt liv och mitt mående. Denna intervju har jag länge varit orolig över, men det var inte på långa vägar så skrämmande som jag hade fått för mig. Intervjun var två timmar lång och efteråt fick jag med mig ett frågeformulär som jag skulle besvara i mitt hem. Frågorna är besvarade och på tisdag (28/4-09) skall svaren diskuteras under mitt andra möte med Mikael.
Jag hoppas på att en diagnos snart kan ställas, så att jag säkert kan få den behandling som jag behöver. Må hända att medicin behöver bytas ut eller läggas till, kanske höjas i dosering eller sänkas. Jag skall även bli tilldelad en psykoteraupeutisk kontakt, men än är det inte säkert om det blir Mikael som blir min psykoterapeut.

Mötet, intervjun och frågeformuläret kändes någorlunda bra och enkelt, men idag är jag psykiskt utmattad.
Sebastian ringde hem och väckte mig runt 12:30, att jag sover så länge tillhör ovanligheterna. Men trots att jag sov så länge, så har jag inte känt mig utvilad alls. Klockan var ca 19:30 när jag , för första gången idag, tog några ostadiga steg till badrummet och sedan köket. Sedan dess har jag inte gått ur sängen igen.
Allt jag vill är att få sova, men jag måste vänta tills 22:00 för att inte vända på dygnet.

---

Jag inhandlade två klädesplag på Myrorna efter mötet igår. En lång, svart kjol och ett par knäbyxor á la gubbe. Jag köpte även några kaffekoppar till min far, som jag sedan slog in i julpapper bara för att det är underhållande. Han blev glad för sina presenter, jag blev glad för mina från mig själv.
Nu har jag ungefär 200:- kvar på mitt konto, vilket innebär nada, niente pengar till nästa helg, då jag och Karl far till Göteborg för roligheter. Men om jag har en riktig tur, så kan mitt socialbidrag komma in just den dagen.
Hå hå, ja ja. Storstaden Göteborg, som får mitt hjärta att slå lite hårdagre, lite snabbare.
Men det är inte bara staden som placerar ett leende på mina läppar. Bob Hund hjälper Göteborg, så gott det går. Men vad som väger tyngst är Anders.
Anders, Anders, Anders.
Jag ser även fram emot att lämna Sebastian ensam med katterna. Antagligen så kommer jag att få många goda skratt. Sebastian bävar nämligen över det faktum att han kommer att få rensa kattlådan hela fyra gånger på två dagar. "FYRA GÅNGER!?" Javisst, min fina lilla tjockis, lådan skall rensas både på morgonen och kvällen. Inte är det roligt, men det är sannerligen behövligt. "Men du hinner ju rensa den på morgonen innan du åker till Göteborg. Och du kommer ju hem kvällen efter, så då kan du ju rensa den på kvällen."
Hå hå, ja ja. Det är någonting att se fram emot.

Tack och hej, leverpastej.

Se.

10:27.

David ser Candy och skriker sitt ordlösa ångestfyllda rop. Candy sätter sig på sängkanten och ler.
CANDY: Skrik du bara. Skrik tills du är alldeles tom. Det har jag gjort.
Sedan lägger han sig bredvid David med ansiktet tätt inpå Davids nacke.
DAVID: Om du fick leva om ditt liv, skulle du vara transa då?
CANDY: Om du fick leva om ditt liv, skulle du vara cp då?
David tänker en sekund, sedan svarar han.
DAVID: Annars vore ju jag inte jag.
CANDY: Det är just det. Annars vore jag inte jag.

-Ur "Livet är en schlager", skriven av Jonas Gardell.

Se.

18:09.

Instabilt humör, ångest och självdestruktiva tankar -de är alla en del av min vardag.
Mitt humör är okontrollerbart och oacceptabelt. Mitt beteende går inte att beskriva, jag beter mig mycket illa mot personer i min omgivning -tyvärr, så är det min sambo som drabbas mest.
Humörsvängningarna är, för mig, icke existerande. Jag vandrar i blindo, jag är okapabel att se mitt oacceptabla beteende -det är en vanlig symtom hos bipolära, kanske beror mitt instabila humör och min dåliga självinsikt på den bipolära sjukdomen. Men jag kan inte ha en psykisk sjukdom som en ursäkt -jag kommer inte, under några omständigheter, bli en sådan människa som skyller allting på sin diagnos.
Mina humörsvängningar åsamkar mig daglig ångest. Ångesten resulterar, som beräknat, i självdestruktiva tankar. Jag förmodar att jag vill behandla mig själv, så som jag behandlar andra.

På fredag, 24/4, infaller mitt första möte med vad-han-nu-var Mikael. Vilket innebär att min utredning, om bipolär sjukdom, påbörjas på fredag.
Underligt nog så känner jag ingen nervositet eller rädsla. Jag känner dock en lättnad som inte går att beskriva -kanske så får jag äntligen svar på mina frågor.

Se.

18:19.

Jag skall neka erbjudandet om utredning, angående diagnostisering. Jag skall neka erbjudandet om att påbörja en psykoterapeutisk kontakt och jag skall avsluta min kontakt med min läkare. Jag skall även avsluta all medicinering.
Jag är övertygad om att medicineringen och behandlingen inte hjälper mig. Och när jag avslutar all slags psykiatrisk hjälp, så kommer alla mina destruktiva tankar och handlingar att upphöra.
Och jag vet att jag kommer att må bättre än alla er tillsammans.
Bara jag blir kund hos Com Hem.
Alla mår bra av ett snabbare bredband!

Se.

11:36.

-Hejsan, hoppsan lillebror!
-Hejsan, hoppsan Karlsson!


Dagens schema:
-klippa håret, hälften så kort. Skall det göras, så skall det göras ordentligt.
-hämta psykmediciner hos mor. (Kärringarna på psyk påstår att mina Efexor 150mg skall räcka tills januari 2010. Jag har fett med bevis som påstår att medicinen är schlutt.)
-promenixa med Kalle liten, som rulla' sig i skiten. Vi skall ha buserier för oss, som är heeeemliga.
-mysa med Sebastian, som jag idag har varit tillsammans med i ett år och en månad. Fett med chill!


Stor och stark går till folkets park. Liten och klen går till frälsningsarmén.
Det var ledord som min morbror alltid sa till mig. Det var någonting att leva upp till.


Tjingeling!

Se.

20:05.

I onsdags var det inte endast reklam och räkningar som brevbäraren lämnade till mig. Nej, även ett handskrivet brev som har rest hela vägen från Texas, U.S.A. trillade ner genom brevinkastet. Obie Weathers, min nyfunna brevvän som sitter på death row i Texas, svarade på mitt brev och han skrev även att han såg fram emot att mottaga mitt nästa.
Obie var mycket personlig, redan i sitt första brev, och hans ord berörde mig djupt. Hans brev inspirerande mig till att påbörja mitt andra brev, genast när jag läst klart hans.
När jag tillslut somnade i onsdags natt, så hade jag suttit med papper och penna i sju timmar. Men än hade jag inte avslutat det. Det tog mig ytterligare fyra timmar på torsdagen, att skriva ner alla ord som jag ville dela med mig av till min vän.
Men det var inte endast min ord som jag delade med mig av. Nej, jag skrev även ner låtcitat och hela texter. Jag översatte även en hel del skämt till engelska, för att kanske kunna få honom att le.
Och självklart så sände jag med den obligatoriska teckningen, á la 3-åring. Ett hus, några träd, och några blommor. Två streckgubbar som spelar fotboll och en annan som gungar. Och en sol med solglasögon. Självklart så är streckgubbarna för långa för att kunna komma in i huset och blommorna är lika höga som trädstammarna. Men det hör ju till.
Förhoppningsvis så trillar ett svar ner genom brevinkastet om ett par veckor.

Se.

21:18.

Vecka 15, tisdag: idag höjdes min dosering av Lamotrigin med ytterligare 50mg, så nu är mitt dagliga intag 200mg.
Min slutgiltliga dosering av Lamotrigin förväntas vara 250mg, dock så har min nya läkare gett antydningar på att doseringen kan bli högre än så.
Så nu är mina doseringar:
Efexor 375mg
Lamotrigin 200mg
Imovane ca 11,25 mg
Propavan 50mg
Viktig information: Efexoren har svettningar som biverkan, och jag kan meddela er alla om att det är en mycket trevlig biverkan att leva med! Att svettas redan innan jag har klätt på mig ytterkläderna, det är en ren höjdare!
Och om den biverkan är så påtaglig nu, under vinterhalvåret, hur skall det då bli till sommaren? Jag får klä mig i klänningar som kan liknas vid potatissäckar, som är av en lite längre modell så att jag kan välja bort tightsen -omvärlden får helt enkelt leva med mina ärr.
Jag har till och med införskaffat mig ett par sandaler! Och ni som känner mig, ni vet att jag inte brukar klä mig i det, utan gärna vandrar i mindre luftiga fotbeklädnader -men icke sa Nicke! Nu är det ventilation som gäller.

Men för att lämna hela diskussionen om psykiska preparat och svettningar, så bytar jag helt enkelt ämne!
Till absolut ingenting.

Se.

23:23.

Idag har jag spelat The Sims, i tolv timmar.
Jag gör ingenting om dagarna och har egentligen all tid i världen, men jag har inte tid att göra någonting.

---

Klockan är inte ens 00:00 och ändå väntar godnatt-cigaretten och sömntabletterna.
Jag lever en äkta 19-årings kalasvilda liv. Ja, herre min je.

Se.

12:45.

Gårdagens spektakel på B&B var en fin upplevelse, men inte så fin som jag hade hoppats på.
The Soundtrack Of Our Lives får en tumme upp, men den andra behåller jag för mig själv. Anledningen till att jag bara tilldelar bandet en tumme upp, är den att de inte var tillräckligt publik-kåta för min smak. TSOOL stod på scenen och var ett känt rockband och publiken var just bara det -publik. TSOOL var snåla med att prata med publiken mellan låtarna och gav oss i publikhavet ingen riktig chans att vara delaktiga i showen. Och det kändes som att, inte heller, bandet var en så stor del av showen.
Jag tilldelar Ebbot en tumme upp, för att jag fick skaka hans hand innan spelningen påbörjades.

Allt som allt, så tilldelar jag TSOOL sex noter av tio möjliga. (Inte ett allt för bra betyg.)

Se.

11:41.

Under två års tid, så har jag lagt mycket energi på att avsky en annan människa. All denna bortkastade energi som avsky innebär -och en avsky som inte är berättigad. Men det hindrade inte mig, herregud vilken avsky jag kände -på gränsen till hat.
Men efter nattens dröm, så har jag börjat tvivla på denna avsky. Drömmen lämnade efter sig så många frågor, som jag nu försöker finna svar på -men ju mer jag försöker, desto längre bort känns svaren. Men ett svar har jag funnit: den avsky som jag arbetade så hårt med att behålla och utveckla, den var inte berättigad -jag har riktat den åt helt fel håll.
Jag känner ingen avsky inför denna människa, absolut inget hat, jag har känt svartsjuka. Den här människan nådde målet långt före mig, redan innan min tid -och jag hade inte kunnat vinna det loppet. Men trots det så är jag förbittrad, jag önskar att jag var i mål innan någon annan -så att jag inte hade behövt gå runt med den osäkerheten som jag har känt så länge.
Men svartsjuka är den värsta känslan, så jag dolde den under avsky -som är så mycket enklare att hantera, för då är det jag som har övertaget. Även fast jag nu har insett att avsky inte är rätt känsla, så vet jag inte om jag är kapabel att släppa den -då låter jag svartsjukan visa sig och då blir jag svag.

Jag tror aldrig att en vänskap skulle kunna uppstå mellan oss. Jag tror att våra personligheter är så olika, så att vi inte ens hade kunnat ge det ett försök. Och jag tror att vi har helt olika moraliska värderingar och helt olika mål i livet.
Självklart så är jag medveten om att jag kan ha fel.
Men vad jag vill komma fram till är att om jag nödvändigtvis skall ta avstånd ifrån denna människa, så är det inte på grund av att denna kom först i mål -utan för att vi är allt för olika som personer.
Jag är allt för stolt över att be denna människa om ursäkt, öga mot öga, men jag ber om ursäkt här, över internet -som en feg liten skitunge. Må hända att denna personen aldrig läser detta inlägget, eller att den inte förstår att det handlar om henne/honom. Men min fega ursäkt står fast -jag har aldrig haft någon rätt till att behandla dig illa, eller att utståla denna falska avsky.
Jag vill lämna min bitterhet bakom mig, gärna även våra olikheter. För även om vi inte kan bli vänner, så finns det ingen anledning till att vara förbittrade -det är trevligare att kunna ta en cigarett tillsammans, om vi stöter på varandra någonstans.

Se.

22:13.

Dagens uppdatering, å psykiatrins vägnar:

Under gårdagen upptäckte jag att mitt recept på Efexor depot 150mg var slut, så jag slog en signal till vad-det-nu-heter och bad en sjuksköterska att meddela min läkare att skriva ut et nytt recept till mig. Hon sa att allt var i sin ordning och att receptet skulle vara tillgängligt senast på torsdagen.
Idag var det sjuksköterskan som slog mig en signal, för att meddela mig att min läkare inte kommer att skriva ut ett nytt recept till mig, då han ansåg att jag hade tillgång till Efexor depot 150mg tills i januari 2010. Så jag undersökte, på nytt, min lista på tillgängliga mediciner som skrivits ut på apoteket. På listan stod Imovane, Propavan, Lamotrigin och Efexor depot 75mg med -men inga Efexor depot 150mg.
Idag tog jag bussen in till stan, för att hämta ut fler Lamotrigin och samtidigt så bad jag apotekaren att se efter, i datorn, vilka mediciner som jag har tillgängliga. Hon undersökte listan och fann samma mediciner som jag gjorde -men inte Efexor depot 150mg. Hon tittade även efter i historiken, men inte heller där fann hon 150mg -det var alltså ett tag sedan som mitt recept blev ogiltligt.
Så imorgon får jag slå en signal till min förra läkare, för att höra efter om någonting blivit fel i datorn, och sedan får jag ringa tillbaka till vad-det-nu-heter och förklara hur allting ligger till. Förhoppningsvis så löser det här sig, så att min läkare skriver ut ett nytt recept till mig -annars får jag ta fem stycken 75mg om dagen.
Slutsats: läkare är inte Gud.

I eftermiddag mottog jag ett telefonsamtal ifrån ett dolt nummer. I all min förvåning, så antog jag att det var Sebastian som ringde -vem annars ringer ifrån ett dolt nummer? Men ack, vad jag misstog mig.
Det var en lika förvånad karl i andra telefonluren, vid namn Mikael, som ringde å psykiatrins vägnar. Han tappade bort många ord och lät sannerligen bortkommen. Hur som helst...Mikael arbetar inom psykiatrin och skall hålla i min utredning angående den möjliga diagnostiseringen.
Min nya läkare måste ha arbetat hårt, för Mikael var redan insatt i min situation och vi bokade in vårt första möte, som skall äga rum den 24:e april. Det må vara en lättnad att utredningen skall påbörjas, kanske får jag nu den behandling som jag behöver? Och det förtjänar jag.

---

Rent psykiskt, så är jag oerhört instabil idag. Ena stunden så är jag "on top of the world" och andra stunden så är jag långt under jordytan.
Hur är det möjligt att vara så förbannat bäst, samtidigt som man är så sämst? Hur går det ihop att vara glad och samtidigt vilja dö?