Se.

11:19.

Gott nytt, och många fler.

13:26 skall jag ta bussen hem till lillasyster på Vallås, för att äta gott och göra oss i ordning för festen som väntar hemma hos Robin.
Min fina lillasyster skall bleka mitt hår på nytt, så förhoppningsvis blir det ännu ljusare nu och att jag slipper de rödblonda i hårbotten.
Sedan följer sminkningen, herre min je. Jag är inte gjort för timmar och timmar av sminkning. Men jag får göra ett gott försök till att se lite "nyårsfin" ut.
Min mor och jag körde en raggarrunda på mellandagsrean igår och jag inhandlade faktiskt två plagg som passar bra till ikväll. Ca 350 svenska riksdaler gick till en turkos klänning med guldiga axelband i strass och en turkos kofta som passar perfekt till klänningen. Och dessutom är det kläder som jag kan använda året runt och många, många gånger.
Jag är inte typen som lägger många hundralappar eller tusenlappar på en speciell klänning som är "gjord" för nyår, som man inte använder fler gånger än då.
Så ikväll är min outfit följande:
Guldiga tights, turkos klänning med axelband i guld, turkos kofta.
Självklart så skall jag låna lillasysters guldiga ögonskugga och ha glitterspray i håret. Jag skall ha glittrande vad-det-nu-heter, jag kallar det klistermärken, att ha bredvid ögonen.
Inte särskilt annorlunda från det jag brukar vara iklädd till vardags. Men varför klä upp sig så särskilt bara för en dag?
Och varför köper "fina" brudar matchande skor till sin nyårsklädsel? Skorna har man väl ändå inte på sig inomhus? Och utomhus hoppas jag att brudarna har på sig jackor, så hur väl ser man att klänningen matchar skorna då?
Ja herre min je, så uppklätt och fancy allting skall vara dagar som dessa.
Men det är så det fungerar och har fungerar i många, många, många generationer tillbaka i tiden.
Och nyårsraketerna, smällarna och allt annat som är så himla onödigt. Dessutom är jag rädd för dom. Och tänk alla djur som reagerar så negativt på ljuden av de.
Jag mår lite dåligt över att lämna katterna ensamma ikväll och i natt, men förra året sov dom sig igenom hela spektaklet. Så förhoppningsvis fungerar dom på samma sätt detta året.
Och nu har vi sängen i klädkammaren, där ljudet inte förestår lika högt. Så där kan kisarna ligga, om de blir skrämda.
Själv får jag klamra mig fast vid Sebastian eller lillasyster.

Nu skall jag koncentrera mig på "Alla vi barn i Bullerbyn".
Astrid Lindgren kommer föralltid att leva sig kvar i mitt minne och hjärta. Bättre barnfilmer än hennes har jag aldrig skådat och kommer antagligen aldrig att göra.

Återigen:
Gott nytt år på er allihop.

Se.

19:09.

Tidigare i eftermiddags fick jag tillgång till en, såkallad, skräckfilm: "Are you scared?". Den skulle ha en handling som liknar Saw-filmerna och eftersom jag tycker bra om de filmerna så såg jag fram emot att se "Are you scared?".
Ett gäng ungdomar har ansökt, till vad dom tror är, en teveserie där man skall vara med om någonting obehagligt och klara av det. Fear Factor-style. Fast det är självklart ingen teveserie och dom kommer inte vinna några stålar alls. Det är en creepy gubbe som håller i trådarna och utmanar "deltagarna" att möta sina värsta rädslor.
Självklart så går någonting fruktansvärt fel om dom misslyckas.
Herre min je, vilken besvikelse.
En total Saw-kopia, en mycket misslyckad sådan.
En total bajs-film.

½/5

Härnäst följer skräckfilmen "Plauge Town", som jag har lyckats glömma bort handlingen till. Men den måste ha verkat rätt så nice, jag införskaffar mig inte gärna filmer som jag tycker verkar kassa.

---

Imorgon skall jag och min mor in till stan för att checka läget på mellandagsrean -en total pengafälla.
Det är några tior billigare på ett klädesplagg och då slår man såklart på stort och köper åttioåtta plagg till, varav åttiotre som man aldrig skulle inhandla annars.
Men en tunika hade varit nice.
Och nyårsklänningar...herre min je, vilken kalabalik det skall vara över det plagget. Och vilka summor som skall läggas ut. Och matchande skor, som man ändå inte har på sig inomhus.
Själv kastar jag antagligen på mig någon gammal trasa som har legat i byrån och tagit plats.
Allt jag har planerat att ha på mig, är antingen silvriga tights eller guldiga tights. Lite over the top får man lov att vara på nyår, fast det är i och för sig kläder som jag klär mig i vilken dag i veckan som helst.
Sååå...brudar, ni kan ju ha nyårskläder-panik åt mig på samma gång.
Kom tillbaka och berätta om hur mycket bättre ert nya år kommer att bli, då ni bar kläder för många papperslappar som låg i er fars plånbok.
Och glöm inte att hårdbanta, så att ni inte ser tjocka ut.

Se.

21:15.

Skulle någon kunna ge mig några tips på nazifilmer?
Inte sådana jättemobjudande, jag anser redan att nazism är motbjudande, sådana som är lagom motbjudande -som man får kräkreflexer av och som gör att man vill döda varenda nazist som finns.

Se.

22:49.

Skulle någon kunna ge tips på bra skräckfilmer?
Och då menar jag SKRÄCKfilmer, som gör att man inte vågar sätta ner fötterna på golvet.

Se.

22:45.

Det var en fin jul.
Tre dagars firande har gått mig förbi
två återstår.
Julen kommer att vara finare
när den är passerad.

Så överskattad
så stressfull
så full av pengar
som likväl kunnat kastas i sjön.

Minns någon berättelsen om Jesubarnet? Den berättas i en ganska så känd bok.
Fast ingen läser den nu för tiden.
Den boken förklarar ifrån börjarn firades tack vare Jesu födelse.
Nu firas den på grund av juklappar, Tomten och Kalle Anka.
Och på fel dag dessutom.
Vad skulle firas på julafton?
Det var på natten mellan den 24:e och 25:e december som Jesubarnet föddes.
Firar vi Marias värkar på julafton?

Dock så inhandlade jag en julklapp till mig själv

utöver de jag inhandlade till de övriga.

Folk förväntar sig julklappar.

De säger att de inte behöver några

men de blir sura när de inte får några.

Själv så inhandlade jag en klapp

till mig själv

för jag uppskattar mig själv

och mitt nyfunna intresse

för tecknande.

MacroKey Manager.

Se.

22:40

"Jag tycker att taxar ser ut som dvärgar."
"Schysst, då tycker du att dom ser ut som människor..."
"Nej, jag tycker att dom ser ut som dvärgar!"

Gott mos där, Natli, gott mos.

---

Tvångsshopping av de sista julklapparna imorgon... Och påbörja och avsluta Sebastians julklapp, ja herre min je.
Att teckna upp ett tiotal ritningar och att skriva ett tiotal sidor whatever, det lär ju inte ta mer än några veckor.
Så mycket stress och så mycket pengar som man kastar i sön, för en sådan dum anledning. Varför inte bara ge när man vill visa sin tillivenhet?

Själv önskar jag mig 12 stycken negerdvärgar, som jag skall göra till mitt "gang". Vi skall bli Andersbergs värstingar.
När någon börjar mucka med oss, så säger jag bara: "GRABBAR!" och pekar med hela armen , så att dvärgarna attackerar (:
Dvärgar och ekonomiskt oberoeende till varenda människa som behöver det.
I Engalnd uppmanas befolkningen att titta till de hemlösa. Flertalet hemlösa har förfrusit de senaste nätterna.
Och vad gör vi? Vi klagar på att vi fryser, när vi ligger i pyjamas framför en varm brasa.
God jävla jul.

Se.

16:22.

2009-12-16
Jag fick för mig en gång i tiden
att jag inte tycker om vintern.
Jag tror att jag talade osanning.

Nedräkning:
-Om fyra dagar är det julfirande hemma hos min mor.
Redan vid lunchtid skall vi befinna oss på A-ringen 68 för att laga mat -jag, Sebastian, mamma och pappa.
Jag skall fira jul med båda mina föräldrar. Och vi skall tillaga äkta julmat tillsammans. Jag kan inte föreställa mig ett bättre sätt att fira jul.
I över tolv timmar skall firandet pågå -tillaga mat, äta mat, spela sällskapsspel, spela bingolotto (som vi alltid tröttnar på och slutar spela) och efter midnatt är det julklappsutdelning.
-Om fem dagar är det julafton, vilket innebär ett julfirande på Vallås tillsammans med Sebastian, hans syster, föräldrar, mormor, morbror och morbrors man.
Svulla julmat (som jag egentligen inte är så glad i), Kalle Anka (som bara blir mer och mer långtråkigt för var år), julklappsutdelning och chill framför brasan.
-Om sex dagar skall jag infinna mig på Söder, närmare bestämt hos min mormor och morfar. Ännu mer julmat och julklappsutdelning. Fast firandet där är inte som det var förut, när jag var där på julafton i stället för på juldagen.
De andra firar jul hos mormor och morfar på julafton och befinner sig någon annan stans på juldagen. Så jag går miste om morbror, hans fru, mina låtsaskusiner och min Hippielina (den bästa kusinen som man kan ha). På juldagen är det endast jag, Sebastian, mamma, mormor och morfar. Inte så jätteilla pinkat, men jag missar halva släkten.
Och det är släkten det handlar om.
-Om sju dagar skall jag antagligen till Holm och fira jul hemma hos min farmor och låtsasfarfar. Tack och lov så är det sista dagen som jag behöver äta julmat detta året.
Det är långtråkigt att fira jul i Holm. Men ibland måste man göra saker som man inte vill till 100% för att göra andra glada.
Det blir den sista julklappsutdelningen.
-Om åtta dagar är allting förbi. All stress för att hitta de perfekta julklapparna är över, så mycket stress för någonting som egentligen inte hör julen till.
Minns någon varför vi egentligen firar jul? Inte för Kalle Anka, inte för tomten, inte för julklapparna. Vi firar Jesus födelse -och på fel dag, till på köpet.
Jesus var inte ännu född på julafton.

Se.

00:43.

Jag missade min första tid för sjukgymnastik idag. I stället så låg jag och sov i soffan, i över tre timmar, och drömde samma mardröm om och om igen.
Var gång mardrömmen började om, så var jag en annan karraktär och agerade på nya sätt -för att förhindra mardrömmens vändning till det sämre. Precis som att jag åkte tillbaka i tiden, för att förändra framtiden. Som att jag vore Gud.
Men varenda gång som jag ändrade drömmen på något vis, så ändrade den sig. Självklart, om man förändrar det förflutna så blir det andra konsekvenser. Och det slutade på samma vis, varenda version av drömmen.
Jag vaknade oväntad, mellan slutet och början på drömmen -som att jag hade fått mina chanser, och nu var de över.
Jag kan inte släppa drömmen, den har etsatt sig fast i huvudet. Handlingen var inte det minsta verklig, det var själva Gud-delen som känns helt bisarr -och vad jag än gjorde, så kunde jag inte förändra någonting till det bättre.
Det är precis så jag känner gällande min framtid...som att vad jag än gör, så kommer den inte att bli så som jag vill.
Jag har kämpat för att kunna ta upp mina studier till våren, men min psykolog skall påbörja utredning angående ADHD/ADD, borderline och bipolär efter nyår och ansåg att det är bättre, för mig, att vänta med studierna tills utredningen/arna är avslutade. Och jag kan inte hålla med mer än vad jag gör.
Att ta upp mina studier mitt i en utredning, hade inte fått min psykiska hälsa att bli bättre.
All inre stress och ångest som jag redan har, kommer antagligen att frodas när utredningen kommer igång. Alla ämnen som kommer att tas upp, allt som jag kämpat så för att förtränga, det skall upp till ytan. Hela mitt liv skall tas upp för att läkaren och psykologen skall kunna sätta rätt diagnos/er.
Jag minns ingenting av mitt liv, innan dess att jag var tio år...och jag hade gärna förträngt åren mellan 2000-2008 också.
Utredningen kommer att ställa till med ett inbördeskrig, i sig.
Att studera samtidigt skulle antagligen ta slut på mig. På riktigt.
Så jag skjuter upp studierna tills hösten -10.

Jag önskar att jag hade gått till vårdcentralen och gymmat.

Se.

10:50.

Ibland snöar det även på Andersberg.
Då kan man mötas av bl.a. sådana här syner när man tittar ut genom fönstret och då kokar man upp varm choklad och äter smörgåsar med julskinka, sedan värmer man lussekatter, som man äter till frukost.
Fast nu är det snart en och en halv timma sedan, som jag tittade ut genom fönstret och jag har fortfarande inte druckit någon choklad, jag har inte ätit några smörgåsar med julskinka och jag har inte värmt några lussekatter
Fast det skall jag göra, innan jag går ut i snön och lämnar skoavtryck i snön.

Se.

10:41.

2009-12-05, lördag.

Se.

21:15.

När jag tittade ut genom fönstret imorse lade jag märke till att vinterns första snö har fallit, dock så fanns det endast utspridda fläckar med snö kvar på marken. Samtidigt föll några ensamma snöflingor från himlen.
Endast för att landa och smälta bort på marken. Lyckligt ovetandes, förhoppningsvis.
Men just i det ögonblicket, så kändes det som att det likväl kunde ha varit jag som föll och snart skulle försvinna. Det var som att jag kände de känslor som snöflingorna borde ha känt.
Rädsla
Hopplöshet
Och tillslut
ingenting
Jag vet inte varför, men det återvänder liksom alltid.
Rädslan
Hopplösheten
Ingentinget
När jag kunde fokusera blicken igen, såg jag att det hade slutat snöa.
Det där ingentinget.

Se.

01:12.

13/12-09

1 år, 9 månander tillsammans

1 år, 1 månad som förlovade

.

Sebastian Björding, hur naivt det än låter:

jag vet att vi har en framtid tillsammans

-en framtid så kärleksfull som ingen annan.

.

Jag älskar dig

-mer och mer

för var dag som

kommer och går.

Jag sitter här, på natten till lucia och ser tillbaka på de senaste 21 månaderna av mitt liv.
Och jag kan inte tänka mig ett bättre sätt för att avsluta året 2009.

Se.

15:25.

Hallå världen.
Finns det någon överhuvud taget som läser min blogg?

Se.

22:53.

Sandra - inget kan röra oss i natt

De starka vibrationerna, kommande från mobiltelefonen som ar liggande under de svarta huvudkuddarna i den breda 120-sängen, lyckades väcka Törnrosa ur sin REM-sömn. Drömmarna fulla av kärlek blev saknade redan innan Sandra tagit sitt första vakna andetag.

De stora, nöt bruna, ögonen som fortfarande var klädda i gårdagens mascara öppnades långsamt, efter många försök och den vänstra handen letade ofokuserat efter mobiltelefonen som tidigare gömt sig under huvudkudden. Hon knappade sin väg fram till inkorgen och öppnade det inkommande meddelandet. Ett brett leende, som visade de vita tänderna, spred sig på Sandras läppar efter det att hon läst det korta meddelandet, skrivet av kärlek.

Nu fångades hennes uppmärksamhet av den svarta väckarklockan som spenderade all sin tid på nattduksbordet. Att tiden aldrig har tid att sova.

Långsamt, men med högre hastighet än förut, satte hon sig upp i sängen. Nu kände hon tacksamhet över att ha vaknat till meddelandet, trots att klockan bara hade blivit fyra. Tiden hade gått långsamt i natt.

Sandra gick fram till den stora spegeln som hängde på väggen mitt emot sängen och betraktade sig själv. Hon var nog rätt söt ändå, den svarta pagen och hennes läppar var till hennes belåtenhet. I övrigt så var hon inte så speciell, hon hade inget originellt utseende, men det fanns åtminstone en person som fascinerades av hennes utsida och det var den som fick Sandras hjärta att slå snabbare, hårdare och ibland, till och med, att stå över ett slag.

När hon kammat ut de få tovorna ut håret valde hon ut en röd, kortärmad tröja till sin svarta kjol och sina svarta strumpbyxor, ovanpå hade hon en svart stickad kofta. Återigen granskade hon sig i spegeln, denna gången med mer kritik i blicken. Hon funderade på att byta till den nyinköpta röda klänningen men ville inte se allt för uppklädd ut. Sandra hade aldrig försökt att imponera på någon genom sin klädsel förut, men nu ville hon vara vacker, hon ville vara någon att se på, hon ville kunna mäta sig med den skönhet hon snart skulle ha framför sig.

Kjolen fick alltså duga, men den röda tröjan byttes ut mot en brun och hon kände hur fjärilarna byggde bon i magen på henne. Hon log mot sig själv i spegeln och önskade sig en liten del mod.

Blomsterställningen utanför balkongen hade agerat stege i dåtid och verkade inte ha någonting emot att bli trampad på i natt igen. Den borde skaffa självkänsla. För man ska inte låta någon trampa på en.

Stegen var lätta över den grusade gången som ledde ut ur den grönskande trädgården. De svarta sandalerna bar henne ut på gatan, mitt i gatan vandrade hon sen och gatlyktorna lös från både höger och vänster, hon sken upp i natten. Ingenting kunde röra henne i natt. Den svarta pagen, den tillhörande luggen och den korta kjolen lekte med den svaga brisen och leendet blev allt större, vitare, lysande och lyckligare. Hon levde som i en fantasi.

Det du doftade av rosor när hon passerade grinden som visade öppningen in till parken, där stannade hon till och drog ett djupt andetag, luften smakade vår. Vår och kärlek. Och det rådde inga tvivel om att det visst fanns kärlek i luften, hela hennes lungor var fulla av kärleksluften. Hennes händer sattes på knäskålarna och först nu märke hon hur benen var ostadiga. Trottoaren blev en tillfällig viloplats där hon satt och fångade all kärleksluft hon kunde, nu skulle inte det där modet sitta fel.

Vibrationer strömmade ur fickan nederst i koftan och med nervösa fingrar fiskade hon upp telefonen och hon öppnade meddelandet. Hon möttes av nio ord:

Jag ligger i din säng, dela den med mig.

Alla fjärilar som tidigare byggt sina bon i hennes mage var nu bortflugna och de hade tagit sina tillhörigheter med sig. Det var som att de aldrig varit där. Fjärilarna hade aldrig existerat.

Hon hade tagit all den kärleksluft hon behövde för att kunna stå på benen, nu ar det dags för riktig kärlek.

Hon vände om, bort från rosenparken och mot sin egen säng. Sandalerna bar henne längs trottoaren, lyktornas sken behövdes inte längre, inte efter kärleksluft och nio ord av kärlek. Hon lös av sig själv nu. Leendet och de glittrande ögonen hade mer intensivt sken än lyktornas lampor någonsin kunnat ge ifrån sig.

Hon halvsprang vägen fram till trädgården där träden stod i blom och hon gled lätt över grusgången. Hon kunde inte bry sig mindre om föräldrarna hade hört henne, all rädsla var som bortblåst.

Och blomsterställningen ställde upp för henne igen. Som så många gånger förut. Toffel. Hon klättrade upp för den så fort hon förmådde.

Hon såg den välbekanta röda frisyren ligga där i sängen och gick fram till den.

Där låg hon, antagligen världens vackraste tjej och blottade sina kvinnliga kurvor. Sandra kysste hennes nacke och la sig ned bredvid. Så nära att hon kunde värma sin kropp, så nära att hon kunde smaka på doften av en annan människa.

I natt kan inte fördomar röra dom.

Se.

17:30.

God kväll, världen!
Idag tog jag mig en cykeltur till DHL och hämtade ut mitt paket, som har legat och väntat på mig allt för länge. Och herre min je, jag älskar de där tightsen!!!
Så höga i midjan att de slutar strax under bysten, de stängs med dragkedja från grenen till bysten och de är såååå satans snygga!!!
Fint köp, fint köp!
Och Traderas trevligaste och mest seriösa säljare, som jag har stött på. Och jag har ju stött på en del vid det här laget d:
Det låter kanske nördigt, men jag längtar tills den dagen då jag lämnar lägenheten endast för att kunna gå runt i de tightsen!
Mmmmh!

---

Imorgon skall jag till sjukgymnasten -klockan 10:00!
Inte nog med att jag missat Days i två dagar nu, jag lär missa det imorgon också! Plus att jag har inte lyckats vakna innan 14-tiden de senaste fyra dagarna...
I morse vaknade jag 09:15 och var överlycklig! Jag vaknade innan klockan skulle ringa och jag skulle kunna se på Days. Jag roffade åt mig täcke och kudde och gick direkt till soffan, för att inte somna om. Jag lyckades somna om innan Smallville började, alltså somnade jag om inom beloppet på 25 minuter. Sedan vaknade jag tre och en halv timma senare.
Good days, good days!
Hur skall jag klara av att ta mig till sjukgymnasten i tid? Och ändå så ligger typ bara hundra meter hemifrån...
Men det är vinter, och det märks. Jag har gått ner mig ordentligt och fått helt fel dygnsrytm.
Det lär märkas om jag tar mig dit i tid.
Ja, herre min je...det är ett spännande liv jag lever.

Se.

19:23.

Hallå världen, här sitter jag framför datorn igen.
Med dagens milkshake.
Min nya last.

Det finns egentligen inte så mycket att berätta om. De senaste dagarna har jag sovit dåligt, som vanligt, drömt mardrömmar och vaknat ett par gånger i timmen. Sömnen, eller bristen på sömn, har gett mig en huvudvärk som har hållt sig fast i tre dagar.
Och mina leder är värre igen.
Det känns som att alla leder i min kropp motarbetar mig. Nacken, axlarna, ryggen, armarna, handlederna, fingrarna, höfterna, knäna och anklarna.
Men mamma tvingade åtminstone med mig till vårdcentralen förra veckan, så jag fick en tid bokad med sjukgymnasten.
Så får vi väl se om det går bättre den här gången... Det är samma sjukgymnast som, för två år sedan, sa att jag antagligen skulle gå med kryckor innan jag fyllt tjugo.
I onsdags verkade han positivt inställd, "Det går absolut att göra dina leder bättre! Det kommer bara att ta lite tid." Okeeeeej. Då säger vi väl så.
Tack vare att min kropp inte har velat må så bra som jag har velat, så har jag legat framför datorn hela dagarna och tittat på "Paranormal State". Fast är inte få skam.
Vad som är fy skam är att jag snart har gått igenom alla avsnitten. Fast jag har back-ups, ett flertal andra paranormala serier.

Det var väl allt jag egentligen hade att dela med mig av.
Jag lever en spännande 19-årings liv!

Se.

22:23.

God kväll världen.
Säsongspremiären av "Generation fett" höjer mitt självförtroende för stunden, det är sorgligt och tragiskt egentligen -men mina +15 kilo under de senaste 16-18 månaderna har sänkt mig til botten.
Jag får mig en tankeställare varenda gång jag ser på "tjockisdokumentärer", positiva som negativa.
Ikväll kan jag, sorgligt nog, erkänna att jag är en av dom som tänker "Borde den personen verkligen äta här? Det verkar som att han/hon har fått i sig tillräckligt många hamburgare/pizzor/kebaber..."
Jag skäms över att jag ibland tänker så. Jag har ingenting emot överviktiga människor, och har aldrig haft förut. Och jag är inte en av dom som tänker "Att vara fet är ett val som man gör själv, om man vill gå ner i vikt så är det bara att göra det."
Matmissbruk är ett missbruk som alla andra. Matmissbrukare uppnår samma krav som nymfomaner, spelmissbrukare, knarkare, alkoholister och alla andra missbrukare. Fast matmissbruk kan vara ett missbruk som är mycket svårare att övervinna. Det finns behandlingar för alla slags missbruks, men skillnaden är att det är enklare att ta avstånd från knark, alkohol och spel än vad det är att ta avstånd från överätning -knark är ingenting som man kan köpa i närbutiken och man kan ta ett steg tillbaka från knarkvärlden, men mat är någonting som krävs för överlevnad.
Jag har svårt för att sluta äta när jag borde, jag kan vara mätt och ändå ta en andra portion -bara för att det är gott, för att jag förtjänar en belöning eller för att straffa mig själv. Och jag anser mig inte att själv vara matmissbrukare.
Så åter igen, jag skäms över mina nedlåtande tankar som ibland dyker upp. För ingen är bättre än någon annan.

Se.

13:20

Hallå världen.
Nu har jag gjort milkshake, på björnbär, röda och svarta vinbär, hallon och jordgubbar (mumma i min mage) -som skall njutas av tillsammans med några avsnitt av Paranormal State.
Att jag skämmer bort mig med milkshake, trots min viktuppgång. Men som tur är så är det inte så fett och sött.
Senare kommer mamma och pappa hit, för att äta tillsammans och prata om lite av det ena och det andra. Och det lär behövas.
Jag är tacksam över att vi kan ses som en familj, trots deras separation. Dessutom skall vi fira jul tillsammans dagen innan julafton. Vi skall laga julmat tillsammans, tvinga oss att spela bingolotto (som vi tröttnar på lagom fort) och dela ut julklappar efter tolvslaget.
Förra året beställde vi familjepizza och gav upp bingolotto mycket tidigt.
En del julklappar är inhandlade, men det är många kvar att köpa. Alla skall få många klappar, även om jag slår in tio par sockar med bara en i varenda paket. Då är det åtminstone 20 klappar till en person (:
Jag borde köpa ett puzzel på 500 bitar och slå in varje puzzelbit för sig, men hur fort kommer jag egentligen att trötta på den inslagningen?

Nåväl. Nu väntar milkshake och Paranormal State.
Peace, all you bitches and hoes.
Hoez b4 broz!

Se.

00:16.

Jag gav mig ut i stormen tidigare under kvällen.
Och jag som inte ens går ut när det är fint väder.
Men cigaretterna hade tagit slut och varit slut i många timmar -och yours truly var desperat!
Level, nej.
Corner, nej.
Några cigg som man kan uttala, mer än de där äckliga svenska? Njaee... Jag blev om än mer desperat.
Jag rökte Elixyr för många år sedan, när de var det billigaste alternativet (förutom Tamar). På den tiden tyckte tonåringarna att Elixyr smakade väldigt likt Prince. Återigen, njaee...
Men jaja, Elixyr mentol, alltid något. Åtminstone inte Vito(?), som han ville sälja till mig.
"Dom smaka som Level."
Njaee... Det vet jag inte ens om jag vill ta reda på.

Med mina Elixyr mentol och ett paket Prince, vandrade jag vidare till min mor. Hon sa att hon skulle ge mig 100:- om jag köpte cigg till henne.
Hon tycker inte heller om att gå ut.
Jag kom precis på att jag inte fick några 100 spänn.

---

Ge-kås imorgon. Inhandling av årets julklappar.
Ja, du.
Mamma blir alltid glad, hon är en tacksam skit. Och det är så enkelt att hitta julklappar till henne, vi tänker ju likadant trots allt.
Pappa vet, för en gång skull, vad han önskar sig till julen -tröjor. Det vill han ha.
Jag har sagt till honom att han inte får önska sig saker av mig, som han behöver -han får bara önska sig saker som han vill ha.
Tydligen så är det så svårt att han inte har kunnat önska sig julklappar de senaste åren.
Sebastian då? Och Mathilda? Karin och Håkan?
Nonna och Tolle?
Nonna kan få en kopp, med texten "Världens bästa farmor" och Tolle kan få en med texten "Världens bästa farfar".
Jag antar att det inte finns med texten "Världens bästa låtsas-farfar".
Jojjo och Anna? Det ständigt återkommande problemet.
Inte Jojjo och Anna då, utan vad man ska ge dom till julen.
En chokladkartong och ett gäng lotter? Hur kul kan man ha?
Mormor och morfar, Sten och Anna och barnen är avklarade.

Egentligen borde jag bara rita varsin teckning till dom.
Med en misslyckad julgran, tomten och några julklappar -som jag ritat utanför linjerna på. Och kanske med texten:
"God jul. Jag elskaj dej."
Med några felvända bokstäver. A lá 3-års teckning.

Se.

11:48.

Jag hade en vän förut, en vän som för länge sedan förlorades.
Vännen beskyllde mig för att ha förstört, inte bara vår vänskap, utan även hennes liv. Om och om igen hade jag förstört hennes liv.
Jag lägger skulden på oss båda, vi hade båda del i vår vänskap -det var vi båda som ödelade denna relation.
Men egentligen tror jag att det var bäst så. Vi var så stora delar i varandras liv, under så lång tid. Vi blev äldre och likaså blev vår vänskap.
I den tidiga tonåren utvecklades vi i samma takt, i samma riktning, så vår vänskap stärktes. Men när tonåringen i oss lät oss visa våra äkta jag, så tog vänskapen ett steg tillbaka. Vi hade inte utvecklats i samma takt, eller i samma riktning, inte alls.
Men jag tror att det var bäst så. Vi hade vår vänskap när vi behövde den som mest, och jag tror inte att det var varken hon eller jag som förstörde vår vänskap -jag tror att tiden sa sitt.
Det var nog dags för oss att lämna det symbiosförhållandet som vi hade, för att lära oss gå på egna ben.
Vi hade gjort vårt för varandra.

Vännen jag en gång kallade min, hon besökte mig i drömmen i natt.
Vilket hon gör, då och då.

Jag vet inte hur vardagsrummet är inrett nu, men förut stod där två vita soffor -placerade så att de påminde mig om en hörnsoffa. Jag satt i den soffan som stod rakt framför TV-bänken, hon satt i den andra.
Jag kunde ta på den spända stämningen, jag kände i luften att vi inte hade några positiva tankar eller känslor om varandra. Men ändå satt vi där, som så många gånger förr.
Jag satt med en handduk virad runt huvudet och med fötterna på bordet. Hon satt med en färgad dryck i ett avlångt glas, som hon sippade på med ett färgglatt sugrör.
Atmosfären var så avslappnad, samtidigt så spänd.
Jag blev yr av de dubbla intrycken. Jag visste så väl att jag inte hörde hemma där, i hennes soffa. Jag visste att jag inte hörde hemma i hennes värld, över huvud taget.
Vi satt i en tystnad som skavde på stämbanden. Men ändå satt jag kvar.

Jag hade blivit tillfrågad om jag ville stanna för att äta middag, av min väns mor. Jag hade, i alla år, trott att min väns föräldrar inte riktigt "godkänt" för att jag stod för många saker som dom inte anser vara acceptabelt, speciellt inte för deras dotter.
Och jag kände ingen trivsel i att vara i samma rum som föräldrarna heller.
Men jag tackade ja, till att stanna på middag. Även fast allting är spänt, obekvämt och fel, så kan jag vara artig nog att tacka ja till att äta upp deras mat.
Vi satt kvar i varsin soffa, jag och vännen, precis som tidigare. Jag med huvudet invirat i en handuk och med fötterna på bordet, och hon med sitt färgglada sugrör.

Jag minns att jag satt och hatade henne, där hon satt i sin soffa med sitt jävla sugrör.

När hon reste sig ur soffan, så torkade hon av fötterna på en handduk som hade legat på armstödet.
Där hade jag suttit, med huvudet i en handduk och fötterna på bordet. Hon hade suttit med fötterna i ett fotbad och sippat på en exlusivt liknande dryck.
Som på ett jävla spa.
Som på en date.
Först en spabehandling och nu var maten redo att ätas. Som på restaurang.

Hon sätter sig på bordet framför mig och frågar:
"Om jag ber dig att gå nu, går du direkt då? Jag vill inte behöva ge pikar som du inte uppfattar helt och hållet, så står vi båda här och känner oss dumma."
Det är klart som korvspad att jag skulle gå direkt, ju förr desto bättre.
Jag lutade mig fram mot henne och när jag var femton centimeter ifrån hennes ansikte, så halvviskade jag att jag hatar henne.
"Jag hatar dig."
Jag sa det inte för att såra henne, inte för att hämnas. Jag sa det för att jag menade det. Jag sa det för att jag, precis i det ögonblicket, insåg hur innerligt jag faktiskt menade det.



Kanske hatar jag henne, för att jag en gång älskat henne så högt.

Se.

16:51.


Internet är igång, och jag med det.
Saaatan i gatan.
Men...bilddagboken är borta och likaså är helgon, om ni inte har märkt det. Internet handlar om hotmail, blogg, tradera och bubbleshooter. Och torrentz.
That is it.
Ni når mig inte via msn, jag är aldrig inloggad. Det är liksom mobilen som gäller. Saaaaaaaaatio!
Inte för att det är någon som hör av sig via mobil heller, och det är säkerligen ingen som läser det här.
Men jag överlever.



---



I fredags, 13/11-09, firade jag och S 1 år som förlovade. 1 år och 8 månader tillsammans.
Det firades med ett besök på Fridolfs. Vi fick hela två varmrätter, ett vitlöksbröd, en coca cola och en mineralvatten för 476:-
Tack och lov för presentkort.

N <3 S

Se.

Hallå världen.
Det verkar inte som att någon läser min blogg längre, men jag tänker blogga på i alla fall.
Under gårdagen mottog jag en avi via posten, från 3. Och jajamen, visst var det Natlis nya bebis.
SONY ERICSSON SATIO BLACK!
Mmmmmmhm!
Touchscreen är himla svårt att anpassa sig efter. Men Natli är villig att plugga touchscreen i åtta år, Satio är min nya förelskelse.

På tal om förelskelser, så firar jag och Sebastian 1 år och 8 månader imorgon -och 1 år som förlovade.
Det ska firas med en trerätters middag på Fridolfs. Och lite romantik i hemmet efteråt (;

Tack och hej, leverpastej.

Se.

15:51.

Hallå i stugan.
I veckan kommer jag antagligen att byta upp mig till den här snyggingen.
Jag har velat köpa en ny kamera i flera år och jag blev besviken över mobilen som jag blev pålurad av 3.
I den här snyggingen får jag både en bra kamera och förhoppningsvis en mobil som blir till belåtenhet.
Jag håller tummarna för att det inte skall bli för dyrt att köpa ut den förra mobilen och tillhörande bindningstid. För jag vill bli mor den här finingen!
Adjöken fröken.

Se.

17:15.

Jag har ingen koll på läget längre, jag har ingen aning om vad som händer -varken med mig själv eller med någon/någonting annat.
Hösten har börjat påverka mig nu, senare än höstar innan denna. Men lika väl som de innan, påverkar denna mig. På samma negativa vis.
Jag har börjat gråta nu, för absolut ingenting. Kanske någonting, men ingenting som jag är medveten över.
Kanske allting.
Men det känns som ingenting.
Det känns som höst.

Se.

20:10.

Nathalie hissar:

Michelle

McKey

Se.

12:06.

God "morgon", brudar.
Jag försov mig, i daglig ordning, och missade ännu ett avsnitt av Smallville. Det smakade lite surt, men efter en axelryckning var eftersmaken över.
Om jag dock hade sovit mig igenom Våra Bästa År, så hade en hel helg av käftsmällar inte räckt till. Men den besatta delen av mig skickade omedvetna signalen till mig hjärna, som direkt fick mig att slå på TV:n, precis i tid till att Våra Bästa År skulle börja. SOM MAGI!
Och inte nog med att jag MÅSTE se programmet var dag, jag slavar även framför skärmen där jag kan läsa vad som kommer at visas i Sverige om fyra år -upplagt på internet av människor som är, om än, mer besatta av det mest värdelösa programmet på TV i dagsläget.
Of course, bitches -jag sitter slaviskt och ser på ett program, som jag vet hur det kommer att utvecklas.
Spoilers: Marlena väljer verkligen North, men snubben dör och då går hon tillbaka till John. Shawn och Mimi gör slut och Shawn går tillbaka till Belle. Jajamen, Belle och Philip skiljer sig efter att sanningen kommer fram om att det är Shawn som är Claires pappa. Men senare i programmet så gifter sig Shawn och Mimi sig med varandra. Chloe och Brady gör slut, of scene, och Brady börjar knarka. Chloe kommer tillbaka till Salem och Victor gör allt för att sätta henne i fängelse. Brady kommer inte tillbaka. Carrie och Austin lämnar Salem tillsammans om ett tag. Och bla bla bla.
Nu förstår ni hur "viktigt" det här programmet är i mitt liv.
Och då kanske ni förstår hur gärna jag ville slå läkaren som jag hade avtalad tid med igår, klockan 10:00. Våra Bästa År börjar 10:30. Men vad ska man göra, ställa in ett möte med en läkare på psyk, av en anledning som säger att man är mer sjuk än psykvården redan vet?
"Hej, mitt namn är Nathalie. Jag har tid hos läkare *** *** klockan 10:00, men jag måste avboka den tiden, jag skall nämligen se på ett TV program."
Njaaae.
Dock så vet alla andra myndigheter och liknande om mina regler, INGA MÖTEN INNAN 13:00! Det beror främst på att jag sover så satans kasst och sover än mer kasst när jag vet att jag måste vara någonstans så pass tidigt. Men att jag hinner se Våra Bästa År är a heck of a bonus!
Tillåt mig att spy lite över psykvården:
Som sagt, så hade jag tid hos läkare Fredrik Whatever under gårdagens tidiga morgon. En ny läkare, som psykvården hade lovat mig i början av september.
Men sedan är ju inte psykvården Guds bästa barn.
För att gå vidare...
Läkare Fredrik var antagligen i slutet av 20-års åldern och så fort han ropade upp mitt namn i väntrummet så hade dömt honom. Vad fan vet en läkare som knappt hunnit gå ut skolan? Men sanningen är den att jag skulle inte kunna ha fått en bättre läkare!
Allting som kom på tal var rätt i prick och ingenting utelämnade han. Det kändes som att psykvården ÄNTLIGEN hade lyckats med någonting. Herre min je, skulle han kunna vara min fusklapp till livet?
Såklart inte.
Han är självklart bara där kortvarigt, eftersom vuxenvården har kort om läkare (no shit?). Han skulle inte vara kvar tillräckligt länge för att vi skulle kunna ha ett uppföljningssamtal.
Han arbetar egentligen som barnpsykolog på BUP och såg det tillfälliga arbetet på vuxenpsyk som en utbildning.
Jag fantiserade om hur jag kunde bryta nacken av psykvården och samtidigt bli överförd till BUP.
Jag kan sitta i en för liten stol och rita teckningar som avslöjar mitt mående, bara jag får en BRA läkare som STANNAR kvar.
Dessutom så verkade han förstå.
Icke sa Nicke, i stället skall jag sitta i en osynlig kö för att bli tilldelad en läkare som säkerligen endast arbetar kvar i någon månad och sedan slussas jag fram och tillbaka igen.
GUD ÄR GOD!

En ny medicin kommer att sättas in. Antingen Atarax eller Theralen, som är ångestdämpande. Övrig medicinering doseras som förut. Sjukskrivningen är förlängd till 31 december och bli antagligen förlängd ytterligare. Möjligtvis kan jag börja studera distans till våren, men just nu "känns det inte säkert att skicka ut mig på arbetsmaknaden".
Tack her Doktor, mer Våra Bästa År för mig. Och när jag börjar studera på distans, så kan jag fortfarande se på programmet var dag (:

Se.

15:51.

Fakta

Överlev en zombieattack

- Skjutvapen behöver laddas om och har begränsat med ammunition. De problemen kan man strunta i med knivar och svärd.

-Om man stänger in sig någonstans kommer de in förr eller senare.

-De flesta zombies kan inte simma.

-Zombies är korkade och gör vad som helst för att få tag på människokött, som till exempel att gå genom eld.

Se.

20:04.

"Vem kan slå Filip och Fredrik?"
Varför inte kedja fast dessa myspojkar och ha frivilliga som stå i kö för att få slå och sparka på dom, i stället för att låta deltagarna genomgå en hel del små-tävlingar?
Slå dom hårt, sparka dom under bältet, gör vad fan som helst -bara det är tillräckligt för att F&F skall lämna TV-tablån för evigt.

Se.

16:40.
Att inte ställa några som helst krav på mig själv har varit förfärligt underbart. Mhm, kombinationen av förfäligt och underbart. Jag har inte pressat mig till att prestera eller tänkt på hur jag skulle ha presterat, jag har bara varit. Och till en början var det som en otrolig lättnad, jag slutade att ställa krav och alla andra i min omgivning slutade att ställa krav.Jag kunde pusta ut.Men, herre min je, vad utmattande det kan vara att inte göra någonting alls. Efter den där utpustningen, så tvingade jag näst intill mig själv att vara den där latmasken som jag en gång strävade efter att få vara.Mot min egen vilja så "tog jag en semester" -från en ett års lång semester.
Nu vill jag komma tillbaka till den vardagliga semestern, där jag har rimliga krav och en kalender där jag ibland har någonting inplanerat.
Att överföra bilderna känns som ett litet steg för människan, men ett stort steg för Nathalie.
Och tänka sig, här sitter jag och skriver om mer än att jag inte kan skriva längre. Även om jag skriver om jag är lat och uttråkad, så skriver jag om NÅGONTING!
En del ord har visst kommit ut ur sina gömmor.
Nog om det.
Jag överförde bilderna från Skottland och en del skall ni nu få ta del av.
Enjoy.
Med värme och kärlek
/Nathalie.

---

Julia utanför en slottsruin, vid Loch Ness.

Jag och pappa utanför en slottsruin, vid Loch Ness.

Loch Ness.

Loch Ness.

En farbror i vax, på whiskey-bryggeriet som vi besökte.

Utanför whiskey-bryggeriet.

Slottsruinen.

Jag vid slottsruinen.

Helhetsbild på slottsruinen, vid Loch Ness.

En satans vacker stenbyggnad, som är en domstol.

Tro det eller ej.

Utanför whiskey-bryggeriet.

Random utsikt, vid en rastplats.

Se.

22:51.

Underskattat.
-Beverly Hills 90210.
-Luke Perry.
-Shannen Doherty.
-Shannen Doherty!
-SHANNEN DOHERTY!

Inte nog med att Shannen Doherty spelar mina två favoritkaraktärer under Aaron Spellings karriär, hon smakar inte surt att se på heller!

Se.

20:59.

Underskattat:
- Kommunikation, föräldrar och barn emellan
- God sömn.

Överskattat:
- Filip och Fredrik.
- Internet.

Se.

11:09.

Min bisexuella sida har sakta visat sig mer och mer under den senaste tiden. Mitt huvud har invaderats av tankar på sex, två kvinnor emellan.
Missförstå inte mina ord, jag planerar inte en affär med en kvinna utan Sebastians vetskap. Men jag undrar om jag någonsin komme att få uppleva lesbiskt sex.
Jag skulle aldrig riskera mitt och Sebastians förhållande, jag skulle aldrig kunna ha en affär. Sebastian är den man som jag kan se en framtid tillsammans med. Det låter klicheartat, men jag vill tillbringa mitt liv tillsammans med den mannen.
Men det innebär även att jag inte skulle kunna leva ut min fantasi om att vara med en annan kvinna.
Precis som att man, som heterosexuell oskuld, fantiserar om hur sex fungerar, så fantiserar jag om hur lesbiskt sex fungerar. Inom det området är jag fortfarande oskuld och nyfiken.
Kanske kommer jag aldrig att få uppleva denna sexuella upplevelse, men fantasierna och nyfikenheten kommer nog aldrig att försvinna.