23:31
Nu sitter jag här, för andra gången detta året. Jag har suttit här två gånger detta året, så jag betvivlar att jag några läsare kvar. Läsare eller inte, vad spelar det för roll? Jag sitter inte för någon annans skull, jag sitter här för min egen skull. För mina egna ord, mina egna meningar. För att hitta mening.
Det är svårt att hitta mening, när mörkret skymmer sikten. Det kommer så tidigt nu, mörkret. Och med mörkret, kommer rädslan. Rädslan för att mörkret ska skymma all min sikt, rädslan för att mörkret ska hindra mig från att se mening, rädslan för att mörkret ska hindra mig från att se möjligheter. Jag har alltid varit rädd för att missa möjligheterna som kan gömma sig i mörkret, rädd för att dom ska gå mig förbi och försvinna. Jag har alltid varit rädd för mörkret.
Jag har alltid varit rädd för mörkret som kommer utifrån också. Men det är en helt annan rädsla. Jag är rädd för mörkret som kommer utifrån, av den anledningen att jag inte kan se världen runt omkring mig. När det är becksvart ute och jag inte kan se världen runt omkring mig, så får jag för mig att världen har tagit slut, att världen har tagit farväl och försvunnit. Jag får för mig att jag är helt ensam kvar i mörkret, utan en värld vid min sida.
Jag är mer rädd för mina tankar om mörkret, än vad jag är rädd för mörkret i sig.