13:14
Har skrivit så mycket, så mycket som inte kommer att läggas upp, som hade lagt upp om nätverket i skolan fungerat och jag direkt hade kunnat skriva på bloggen. Men nu har nätverket inte varit tillgängligt och jag har fått skriva i dokument. Dokument som är sparade, men som är för detaljerade för att dela öppet. Dokument som är sparade och fyllda med ångest. Ångest som inte försvinner, som inte blir svagare, som inte blir enklare att hantera. Som bara ligger och gror och förtär mig, som bara ligger och väntar på att få komma ut i det öppna, men som jag inte ens kan skriva i koder. Och utan koder kan jag inte lägga upp det här. För jag vill inte att ni skall se exakt vad som hänt och vad som fortfarande händer. Det händer för mycket.
Jag lever i det på dagtid, jag lever i det på natten. Jag lever i det i vaket tillstånd, jag lever i det drömmarna. Jag kommer inte undan det, jag kommer inte undan ångesten -inte ens när jag flyr ifrån den. Jag tar till alla flyktvägar som jag kan, eller alla och alla -den enda flyktvägen jag har är sömn, och den gör nästan problemen större, ångesten större.
Jag kan inte ens prata med shrinky om det här, om mina dåliga beslut.
För vill inte att någon skall veta att jag har gjort fel, att jag är fel.
Jag försöker skrämma bort ångesten med 90's musik -man kan väl inte lyssna på Two Princess och Lovefool och ändå sitta med ångest? Jo, det går alldeles utmärkt. Fråga bara ångesten, den fruktar ingenting, den gömmer sig inte för någonting. Den är för stark, för självsäker. Ingenting skrämmer den. Den är som ett självsäkert väsen som fått i sig alkohol, som stärker självsäkerheten och självförtroendet tiofalt. Alkoholen brukar stärka mig med, men den är en stor bidragande faktor till varför jag har satt mig i det här sitsarna och fått den här ångesten. Självklart. Fyllemisstag, fylleångest, bakfylleångest trots att man inte är på bakfyllan, efterångest. Ångest, ångest, ångest. Och ingenting kan få bort den.
Hur gör man sig av med någonting som inte vill ge sig av?
Jag skulle vilja köpa en one way-ticket till vart-som-helst och skicka all skit dit.
Vartenda gång jag ser en avgående buss mot Köpenhamn känner jag den starka lockelsen att sätta mig på den och gå av i Malmö. Malmö, den staden som jag ser som en tillfällig räddning, en räddande stad i nöden. Fuck riddare på vita springare. Men jag har inte tillräckligt många papperslappar till en bussresa, inte ens till bussresor inom tättrafiken. Och när jag istället tvingas till att promenera hem i mörkret, så ser jag passerande Köpenhamnsbussar som en ny räddning -istället för att dom skall ta mig till paradisstaden, så för dom mig till ett annat, till Nangijala. Men sedan kommer vettet tillbaka och jag inser att en Köpenhamnsbuss inte innebär säker död, och jag vill inte behöva gipsas och behöva förlita mig på att andra. Och sedan kommer jag på att "jag vill ju egentligen inte dö, jag vill bara lyssna på She's so high och dansa." (Så jag låter bussarna slippa bucklor och tar ett steg i rätt riktning.)