Se.

23:06

Jag har börjat om det här inlägget fem gånger nu, med olika ämnen varenda gång. Men inget av det som jag skrivit hittills är vad jag egentligen behöver få ur mig.
Jag vet inte ens vad det är som jag behöver få skrivet. Det är väl därför som jag raderar och skriver nytt, endast för att känna att "det var ju inte heller rätt". Jag försöker väl hitta rätt. Men det känns som att jag skulle ha varit lika vilsen om jag hade karta, kompass, GPS och guide.
Och kvar sitter jag ändå och kämpar med att komma någon vart, kämpar med att hitta rätt ämne, hitta rätt ord, stanna kvar i tanken och i känslan. Det känns som att mitt försök bara förvärrar min förvirring, som att det kommer att utvecklas till en explosiv huvudvärk och ett fysiskt illamående.
Kanske så är det bara kladdkakan.

Det känns halvt som att jag borde lägga ifrån mig datormaskinen och sätta igång den där filmen, som jag planerat att sätta igång i jag-vet-inte-hur-många-timmar. Det känns halvt som att jag borde fly in i den påhittade verkligheten och fly undan min egen. Fly in i en manusbaserad värld, där min inte existerar längre.
Om ändå livet kunde vara lite manusbaserat. Bara lite då och då. Så att man vet vad som komma skall, och så att man vet hur man skall reagera på det.
Reaktioner är egentligen det svåraste jag vet. Handlingen är som en lek, reaktionen som en konsekvens.
Jag borde sätta punkt för min egna värld för ikväll, jag borde starta en ny mening med andras ord. Jag borde låta ett manus skölja över mig och gå utefter andras reaktioner.

Jag borde sätta punkt, men halva jag vill se vart jag kommer utan en specifik destination.
Jag känner mig så vilse, trots att jag inte vet vart jag vill, eller vart jag är på väg. Jag vill väl se om jag kan hitta mig själv och rätt, utan ett egentligt "rätt".

Det finns dagar då det känns så enkelt. Nästan allting. Dagar då jag tror mig veta vem jag är och vart jag har mig själv. Dagar då jag vet vad jag vill och vart jag är på väg.
Sedan finns det dagar som den här. Dagar då allting känns som spegelhuset på nöjesparker. Dagar då jag inte kan se saker för vad dom egentligen är, vad jag egentligen är. Dagar då jag inte kan se annat än en förvriden version av verkligheten.
Verkligheten. Vilken verklighet som helst är verklig. Även den påhittade och den förvrängda.
Verkligheten är snurrig, den är förvirrande. Den är som Wonderland på ett främmande språk utan undertext. På syra.

Se.

23:03

Brevskrivning, dag 2.
Att skriva brev till mitt livs kärlek innebär inte att jag sitter med papper och penna i någon timma, nej, det är en process. En process som tar flera dagar, ibland över en vecka.
Jag är bara på dag två, men jag känner att den här gången kommer inte att vara något undantag.
Jag sitter med filmer, serier, musik och musikvideos som antingen är nedladdade eller som fortfarande är på nedladdning, som skall skickas med på ett USB-minne. Jag sitter med en halvfärdig teckning. Jag sitter med ord som inte riktigt vill komma ut än.
Jag vet att jag inte har bråttom med någonting, men jag känner mig stressad. Som om jag hade ett bäst före-datum att passa. Eller som om sakerna jag skickar med kommer att vara out of season när allting är redo för att postas.

Jag vet inte vad jag skall skriva mer ikväll. Varken här på bloggen, eller i brevet.
Jag känner mig ganska tom på ord.
Tom och arg.
Arg för att hon lämnade mig här med papper och penna, med ord som inte räcker till.

Se.

23:21

Jag har egentligen ingen aning om vad jag skall skriva, jag kände mest ett tvång att sätta mig vid bloggen och kasta ut mig någonting i all hast, innan det är dags för pillercocktail, Criminal Minds och sedan sussa.
Jag vet inte ens om det kommer att komma någonting halv-vettigt ur mina fingrar alls.

Från att inte ha några tankar alls, till att nu sitta inne med hur många som helst.
Jag har ju skrivit lite diffust om vilka tankar och känslor som jag haft de senaste veckorna, och även att jag kommit över dom lite. Men om jag skall vara ärlig, så tror jag att jag bara håller inne dom och förnekar dom.  Så känns det åtminstone just nu.

Det värsta är väl inte egentligen att känna och tänka sådär som jag gör ibland, det är väl egentligen att jag bara tänker sådär IBLAND. Det hade varit så mycket enklare om jag bara hade samma känslor och tankar hela tiden, hur jobbiga känslorna och tankarna än är. Då vet jag åtminstone vart jag har mig själv.
Nu hade jag behövt en karta och kompass för att bara stå kvar på samma ställe.
Jag hade behövt verktyg som man har för att ta sig från ett ställe till ett annat, för att vara kvar där jag är.




God natt?

Se.

20:48

Jag såg precis på "Valentines day", en äckligt söt romantisk-slafs-rulle. Och om man är som jag själv, så blir man både lite äcklad och lite hopplöst romantisk när man ser på sådana filmer. Äcklad över att det just är så romantiskt och vackert. Och trots att dom stöter på problem, så löser ju sig allt till slut.
Självklart.
Det är ju regeln i sådana rullar. All kärlek skall stöta på problem på vägen, men alltid lösa sig i slutändan och alla skall vara så djävla kära och lyckliga.
Men verkligheten då? Den är ingenting som manusförfattarna glömmer bort, den är vad dom försöker fly ifrån. Och istället för att se kärlek som den är, så väljer dom att fly in i en låtsasvärld, full av glitter och konfetti, som förskönas något oerhört.
Och vem vill inte fly in i den världen? Och vem ser inte på dom filmerna för att gräma sig själva i sina egna kärleksliv, hata det, och i smyg längta efter ett bättre?
Jag se på sådana filmer för att kunna göra alla tre punkterna, samtidigt som jag kränger i mig choklad och tycker så djävla synd om mig själv.
Denna afton blev det kladdmuffins.
Jag är egentligen inte så mycket för sådana rullar, jag tycker att dom lätt blir för mycket, att dom är för sockersöta och att alla liknar varandra. Jag älskar sockersöta grejer, men det är mest sådana saker som köps i lösvikt eller i någon slags förpackning. Jag får hellre hål i tänderna, än att jag sitter och gråter ögonen ur mig till en romantisk film med Hugh Grant eller Richard Gere. Men ibland måste en brud få vara en äkta brud och sukta efter någonting större än det man har.
Gärna med Julia Roberts eller Anne Hathaway, och en fet djävla B&J.
Det råkar vara så att båda ovanstående faktiskt är med i "Valentines day", men jag hade muffins istället för glass. Men ibland får man göra undantag.
Julia Roberts hette, btw, Julie ifrån början. Men det fanns redan en skådespelare som hette Julie Roberts, så hon valde att byta namn. Så att ni vet det. Det är viktigt att ha i bakhuvudet nästa gång man ser "Pretty woman" och gläds åt Vivian och Edward, lika mycket som förra gången och gången innan dess.
Nåväl.
Efter att ha varit lite sentimental och patetisk till den här rullen, så väljer jag undermedvetet att sätta igång Taylor Swifts låt "You belong with me". Är jag en äkta masokist eller? Svar: ja, uppenbarligen.
För en gångs skull är jag lyckligt singel, eller fri som jag hellre säger, men ändå ser jag på sådana rullar som ofta får en människa att må dåligt, och jag sätter igång en låt som jag faktiskt har lyssnat på när jag har mått dåligt.
MEN!
För inte så länge sedan hade jag antagligen suttit och gråtit vid det här laget, efter en sådan rulle och den här låten, men inte ikväll. Nej, ikväll rör det mig inte i ryggen att jag inte har någon att gå på moln med. Jag saknar inte ens molnen ikväll.
Och jag är ändå en tvättäkta förhållande-människa, som bara vill ha någon att älska och ha någon som älskar mig. Jag vill ha någon nu också, det vill jag. Men det gör ingenting att jag inte har det. Det gör ingenting att jag inte är någon annans, för jag är min egen. Och innan har jag bara velat vara någon annans, jag har alltid glömt att vara min egen i första hand. Men nu är jag det -och det känns bra. Konstigt, men bra. Underbart, till och med.
Det sägs att man är den viktigaste människan i sitt liv, och för första gången känner jag att det stämmer.

Se.

23:01

Jag vet väl inte riktigt vad jag skall skriva ikväll, men så brukar ju mina inlägg ofta börja. Så jag börjar så ikväll också, så får jag se vart jag kommer med det här.
Det är enkelt att börja såhär, för då kommer allting bara av sig självt, jag behöver inte tänka ut i förväg vad jag skall skriva.

Jag har varit lite borta i tankarna den senaste veckan. Det har varit tankar som har tagit överhand och kastat omkull mig när jag har försökt att göra annat än att bara vara underkastad.
Jag har dom kvar, men nu försöker jag resa mig upp och hålla mig på fötter. Jag tänker inte vara underkastad dom, jag tänker kasta undan dom.

Jag har insett nu att det jag gått runt med i tankarna, det var utan någon verklig grund. Det fanns ingenting verklighetsbaserat i dom, ingenting som var på riktigt. Det var inte ens på riktigt för mig. Och det var ändå jag som inbillade mig, det var jag som byggde upp den där illusionen.
Det var jag som inbillade mig att den där verkligheten fanns. Det var jag som lekte Gud och byggde upp en vackrare värld. Men det var jag som spelade narr.
Jag är så lättlurad, så naiv.
Tänk att det bara krävs så lite för mig, för att bygga upp någonting så stort.
Men jag byggde så dåligt, så dåligt att det inte ens fanns en stadig grund för mina egna föreställningar. Det fanns inte ens rum för mina egna fantasier. Illusioner. Fantasier. Önskningar.
Fantasier sedan åratal tillbaka.
Önskningar som alltid funnits sedan dess.

Men det finns ju sådant som aldrig går i uppfyllelse.

Jultomten finns inte.
De flesta brudar är slampor på Halloween.
747 (we ran out of time) är den bästa kent-låten.
Midsommarstången är en kuk.
******* kommer aldrig att dela min illusion.

There´s the truth, right there.

Se.

23:22

Nu har jag börjat om det här inlägget fyra gånger. Jag vet liksom inte riktigt hur jag skall formulera mig, för att inte delge mig av för många detaljer.
1. Jag vill inte att alla skall kunna se svart på vitt vad jag tänker och känner.
2. Jag vill inte att jag skall kunna se svart på vitt vad jag tänker och känner.
Det räcker med att jag har mina ofiltrerade tankar och känslor inom mig, jag behöver inte se dom också. Jag behöver dom inte alls.
Och framför allt: jag vill inte ha dom. Jag vill verkligen inte.
Jag vill ta en köttyxa, hugga ur mig dom, hacka dom i småbitar, grilla dom till kol och blåsa iväg dom i en tornado.
Men som den masokistiska lilla slynan som jag är, så tillät jag mig att, än en gång, bli påverkad på det här viset. Vilket gör att jag, än en gång, avskyr mig på det här viset.
Jag låter som en livshatande, självhatande, bitterfitta på crack. Och om man utesluter crack-delen, så stämmer det in. Jag har ju aldrig varit ett big fan av varken livet eller mig själv, så ovanstående kanske inte kommer som någon direkt överraskning för de flesta.
Jag önskar att jag kunde bestämma över mina egna tankar och känslor, det hade varit så enkelt. Så himla enkelt, på så många vis.
Men jag vet, då skulle livet inte vara så spännande.
Men om jag inte vill att livet skall vara spännande, då? Om jag vill att det skall vara enkelt, förutsägbart och efter manus? Om jag vill att hela livet skall finnas på facit?
Om jag inte vill behöva sitta med de här tankarna och känslorna, som jag känner att jag behöver filtrera för mig själv? Om jag inte vill vara tvungen att filtrera? Om jag vill kunna känna och tänka utan att riskera att vakna iklädd bandage morgonen efter?
Om jag vill kunna tänka och känna utan att hata mig själv för det?
För när jag har de här tankarna och de här känslorna, så sitter jag med ett sådant självförakt och med en sådan rädsla för mig själv. Och jag vet inte vilket av dom som väger tyngst. Hatet är svårt, för det är svårt att veta hur man kan känna för sig själv. Men rädslan är nog det jag räds mest, för att jag vet vad jag är i stånd att göra mot mig själv.
Hatet kom väl först, hatet uppfann rädslan, Men rädslan kommer först.
Och med rädslan kommer ett starkare hat. Hat för att jag vet vilket patetiskt litet kryp jag är, som sätter mig själv i de situationerna som jag är så rädd för.
Det är en snygg rondell, det där.
Och likt en rondell så tar det aldrig slut.
Det bara går runt, runt, runt.
Och allt för de här tankarna och känslorna som jag sitter på nu. Som jag inte ens vågar besitta.
För att jag vet vad dom gör.


God djävla natt, på mig!

Se.

20:57

Det har varit en knepig dag.
Jag har fortfarande inte riktigt fått grepp om det är fredag eller lördag. Det känns som söndag.
Och jag har inte riktigt fått grepp om huruvida jag mår bra eller dåligt, eller mitt emellan. Det känns som söndag. Och söndagsmående.
I det här känslo-limbot kanske det inte är så hälsosamt att lyssna på Nina Rochelle, och se på deras texter som något slags soundtrack of my life. Jag känner hur nästa fras, som bara stämmer in det minsta lilla litet, kan få mig att bryta ihop.
Men det är ju när man är i ett sådant här tillstånd som man tycket att det är en himla bra idé att lyssna på deppig musik och se på deppiga filmer.
Jag kallar det för masokism.
Jag ser det som ett sätt att få reda på hur jag egentligen mår för stunden. Om jag kan leva mig igenom texterna och replikerna utan att börja gråta som en femåring, så är jag okej. Om inte, så är jag fucked.
Och hittills så har jag klarat mig undan tårar, men kvällen är ung. Och vem vet vad den kan komma med för överraskningar? Det är ju en fredagskväll, trots allt.
Fast med känslor av söndag.
Det är lite som en bakisångest, utan intag av alkohol dagen innan.
Fast den dagen efter-ångesten som jag fick i söndags har ju fortfarande inte släppt, så det är kanske bara efterdyningar av den som jag känner.
Det där "oh, nej"-et som lever sig kvar.
I vilket fall, så befinner jag mig i ett limbo av känslostormar, som en stillastående berg- och dalbana.
Jag har aldrig riktigt tyckt om berg- och dalbanor. Men det är kanske för att jag lever i vetskapen av att jag någon gång kommer att falla i den.
Jag är den som står vid något choklad-hjul och lägger pengar på sådant som jag vet att, till största delen, kommer att förlora på. Jag vet att jag har oddsen emot mig.
Livet är som ett nöjesfält. Det är synd bara att jag inte är något big fan av det.
Varken nöjesfälten eller livet.

Se.

20:50

Jag vet inte riktigt vad jag skall skriva om, jag vet bara att jag behöver få ur mig några av dom här karusell-tankarna som snurrar mig galen.
Så kanske blir det ingenting vettigt. Antagligen inte.

Jag har mått mycket bättre de senaste veckorna än vad jag har gjort på väldigt, väldigt länge.
Det tog slut med T och sedan dess har jag känt mig så himla fri. Det låter så oerhört elakt, men så är det, och det går inte att säga det på annat, snällare vis. Jag har bara känt mig så fri att göra vad jag vill, tänka vad jag vill, känna som jag gör. Jag har känt mig fri att vara jag.
Missförstå mig rätt, jag var mig själv till 80% under förhållandet, så jag har inte förträngt mig själv helt och hållet -men nu är jag 100% jag. Vad jag än gör.
Och det känns till och med ganska bra att jag gjorde bort mig så mycket i helgen -för det var 100% jag som gjorde bort mig.
Och det känns bra att jag drack för mycket, råkade pussas med en del människor, bli stött på av stans hetaste brud.
Det känns bra att lägenheten snurrade när jag kom hem och att mina skor, kläder och smycken låg spridda över hela hallen när jag vaknade eftermiddagen efter.
För jag levde som jag ville för stunden.
(Vad som INTE känns bra, är att jag gick och rökte och sedan inte hittade den där ursnygga bruden efteråt. Det är nästan så att jag vill sätta ut flyers i hela stan, för att kunna få tag på henne.)
Det känns bra att vara fri.
Det känns bra att vara jag.

Och om jag vill, så kan jag köpa mig en flarra vin till helgen och göra om allting!

Se.

23:00

Jag har skrivit om det här inlägget sju gånger nu, men jag vet inte vilka ord som jag skall använda för att få det så bra som möjligt. Eller bra alls, för den delen.
Så jag gör ett nytt försök imorgon och håller inne mina snurriga karusell-tankar tills dess.

Och jag kan inte sluta lyssna på Nina Rochelles låt (Happy) jag hatar att det är så.
http://www.youtube.com/watch?v=t_OBumhzyqA




(Ett djävligt nödvändigt inlägg)

Se.

00:03

Dagen efter-ångesten har släppt en del. Nu sitter jag mest och skrattar åt hur dum i huvudet jag var som tyckte att det var en bra idé att sms:a på fyllan. Men någon halvtimma senare kommer ångesten tillbaka, ångesten och "oh, nej"-tankarna.
Men sms:et var inte så illa som jag först tyckte och jag har kommit fram till att det hade kunnat vara mycket värre.

Se.

14:10

"Dagen efter dagen före" har nu passerat, men dagen efter-ångesten lever sig kvar och plågar mig än idag. Jag tror inte att den har någon tidsuppfattning.
Jag frågar mig fortfarande, ungefär var femte minut, varför jag tyckte att det var en sådan utmärkt idé att sms:a när jag var allt för berusad för att kunna behärska mig i närheten av teknikaliteter -särskilt sådana som innefattar någon slags av kontakt med andra människor.
Igår skrev jag att jag starkt funderade på att slänga mobilen, gömma mig under täcket och aldrig komma upp därifrån. Nu har jag gått vidare till nästa tanke: slänga mobilen och datorn utför balkongräcket, få dörren att gå i baklås så att jag inte kan gå ut och hämta mobilen och datorn igen, spika igen fönsterna och balkongdörren, så att jag inte kan ha kontakt med människor genom att prata ut genom sådana.
Och TADA, jag behöver aldrig mer skämma ut mig!
Jag har inte kommit fram till hur jag skall kunna få hem nödvändigheter, så som föda till oss levande varelser i lägenheten, mjölk, toalettpapper eller cigaretter...så planen är inte bombsäker i detta stadiet.
Kanske skall jag bara klippa av mig tungan och hugga av mig händerna, så att jag varken kan prata eller är förmögen att hålla i en telefon, kunna hantera ett tangentbord och använda teckenspråk. Det låter som att det skulle göra ganska ont. Det var ingen bra plan, det är jag den första att erkänna.
Många hade bara sagt: "är det inte bättre att du dricker med måtta, eller inte dricker alls?". Jo, visst, det är ett bra argument, men det är ju inte bara när jag är berusad som jag begår sådana här misstag. Jag är faktiskt dum i huvudet och begår samma misstag när jag är spiknykter. Så, shut the fuck up och tyck lite synd om mig, trots att det är mitt eget fel.

Se.

21:05

Jag vaknade runt 16:20 och sedan dess har jag bara velat somna om och slippa tänka på allting som hände och sades igår kväll / inatt.
Är det någon gång som jag velat göra en kväll och en tillhörande natt ogjord, så är det banne mig den kvällen och den natten.
Jag är i starkt behov av ett alkolås på min mobil, så jag sökte på nätet för skojs skull och såg att om man sätter mobilen på flygplansläge, så skall man inte kunna skicka sms. Så det är vad jag tänker göra vartenda gång jag är i närheten av alkohol! Och jag hoppas innerligt att jag inte är så intelligent på fyllan att jag minns att stänga av flygplansläget!
Hugaligen, dagen efter-ångest är alltid lika spännande.
Jag funderar starkt på att slänga mobilen, lägga mig under täcket och aldrig mer komma upp därifrån. Ja, så illa är det.
Fast folk säger att det inte är så illa, att det kunde varit värre, att jag kunde ha kissat på mig istället. Men läget är sådant, att jag hellre hade kissat ner mig i baren, än gjort det som jag råkade göra.
Usch.
Att skicka sms till fel människa är bara hemskt. Det finns faktiskt ingenting som är roligt med det.
Om det inte gäller andra. Då är det bara roligt.
Men det här är inte roligt. Jag är inte glad.
Fylle-sms är inte bra för hälsan.

Se.

23:25

Jag vet inte riktigt hur jag skall hantera att jag inte känner så mycket som jag känner att jag borde göra i den här avslutade relationen. Halva jag känner skuld över att jag inte känner mer, den andra halvan av mig säger åt mig att "släpp det här, släpp alla tankar om tankar och känslor och fokusera på att leva".
Och det gör jag. Jag tänker främst på att leva, och jag lever. Jag ler, jag skrattar, jag sjunger och jag dansar.
Det känns som vår och jag väljer våren, solen, vårkläder och lekplatser före skuldkänslor över någonting som jag inte egentligen borde känna skuld över.
Visst, ett förhållande sprack, that sucks. Men om jag inte känner mer än vad jag gör, så gör jag helt enkelt inte det. Det finns ingen poäng med att sitta och tänka på tankar och känslor som inte finns.
Så mooooving on with life!
Och vad är egentligen bättre än att gå vidare med lekplatser, lekar och dans?
Vad är egentligen roligare än en vårdag på en lekplats med en spektakulär karl som får en att kikna av skratt?
Jag minns inte när jag skrattade så mycket senast, skrattade sådär "på riktigt" liksom. Sådär innerligt så att jag bara bubblar inuti, som såpubblor i vinden en härlig sommarkväll.
Så kändes den här dagen, som såpbubblor om sommaren. Det finns ingen bättre förklaring.
Jag må ha kommit upp i en vuxen ålder, men jag kommer nog aldrig att bli för gammal för rutschkanor, gungbrädor och gungor. Aldrig bli för gammal för hopprep, rockringar och såpbubblor. Och varför i hela fridens namn skall jag bli det?
Jag sitter hellre på en gunga och blåser bubblor, ser löjlig ut och skrattar när bubblorna spricker och jag får såpa över ansiktet, än vad jag skriver inköpslistor och deklarerar.
När man var liten ville man bli vuxen, när man är vuxen vill man vara liten igen.
Så, jag tar mina såpbubblor och stjärnglajor och shakar ass till Jumper i vardagsrummet, och lägger tankar på icke-befintliga tankar på hyllan. För Jumper är som ett äss i rockärmen och framtvingade skuldkänslor är som ett par nedgånga foppatofflor

Jag lägger mig med minnet av en underbar eftermiddag och med vetskapen om en fabulös morgondag.



xoxo

Se.

22:01

Nu har det snart gått en månad utan blogginlägg. Och det har hänt för mycket för att jag ens skall kunna minnas allting. Alla händelser, alla tankar och alla känslor.
Men jag skall försöka skriva av mig några av ovanstående.

Genom mina kontakter på Samordningsförbundet tilldelades jag en kontakt på Clavis, som skall hjälpa mig att hitta en dagssysselsättning fram tills jag börjar skolan i höst. Så Nane har ringt runt till tatuerarstudios för att höra efter om dom har en plats till mig.
Det var en studio som gick med på att träffa mig.
Jag har inte haft någon sysselsättning sedan jag var 18 år och slutade på Våga Va, efter att ha hoppat av gymnasiet. Och att "sysselsätta" sig på Våga Va handlade mest om att sitta vid datorn, spela kort eller powenappa.
Så att få reda på att man har ett möte om en möjlig praktikplats, där man faktiskt jobbar på ordentligt, gjorde mig så nervös att jag mest ville ligga i fosterställning och gråta.
Men inte för att jag mår dåligt.
Jag mådde bättre än på ett bra tag, så jag klarade av att gå på mötet och att bli halvt intervjuad.
Jag fick inte praktikplatsen och självklart så blev jag lite besviken och nedstämd, det var trots allt den studion som jag helst ville vara på, men jag är så pass stabil att jag höll mig på banan.
Det är väl vårvädret som har lett mig till ett bättre mående, jag tänker inte ens försöka leta efter en anledning -jag tänker bara må bra! Må bra, le och dansa mig fram.
Och dansa vidare fick jag göra, på flera vis.
Mitt i allt det fina, så började mitt förhållande med T gå riktigt snett. Jag vet inte vad som hände egentligen, eller hur det började, men snett gick det.
Vad som gick fel behöver vi inte gå in på, för det är ingenting som skall ligga ute på nätet där alla kan se. Det är mellan mig och T.
Vi kan säga som så att allting började rinna ut i sanden och varken jag eller han engagerade oss särskilt mycket, inte så mycket som ett förhållande kräver. Så efter att vi inte hade setts på över två veckor, och knappt talats vid, kom vi gemensamt fram till att vårt förhållande inte har det som krävs för att fungera. Så på vår fem månaders-dag tog det slut.
Och jag vet inte hur man skall reagera när ett förhållande tar slut. Hur man skall tänka eller känna.
Men det känns som att jag borde känna mer än vad jag gör.
Jag fortsätter bara med att må bra. Jag fortsätter med att le. Jag fortsätter med att sjunga och dansa för mig själv. Och till på köpet så känner jag mig bara fri och levande.
Och det känns som att det är fel. Att det inte ingår i mallen på hur man skall känna efter ett avslutat förhållande.
Jag minns hur jag mådde 2010-01-05, när ett annat förhållande avslutades. Jag minns hur jag grät från morgon till kväll i flera år och hur jag ville ta livet av mig. Och det är nog därför som jag känner mig så dum i det här. Jag mår inte dåligt, jag gråter inte, jag skakar inte av ångest, jag vill inte ta livet av mig -jag ler, skrattar, dansar och lever.
Jag mår inte bra över att ha krossat ett förhållande, jag sörjer att jag har förlorat en karl som jag trivdes så bra ihop med och som jag hade genuina känslor för. Och som jag fortfarande hat känslor för. Men jag mår bra över att ha kommit ur någonting som gjorde mig illa i slutet, och som antagligen gjorde honom illa också.
Så ja, jag mår bra. För bara några månader sedan skulle jag nog ha tvingat mig själv till att må dåligt i sådana här situationer, för att det är "så man ska må". Men jag har kommit så långt på så här kort tid, och jag har inget intresse av att tvinga mig själv till att må dåligt över någonting som jag inte mår dåligt över.
Jag skall bara fortsätta med att dansa och sjunga när jag lagar mat och skratta åt mig själv mitt i allting, för att jag inte kan ta några toner rätt.
Jag skall fortsätta med att le och skratta åt mig själv och åt livet.
Jag skall fortsätta med att börja leva. Och sedan fortsätta med att leva.
"Bara sådär".
Som jag inte har kunnat göra på såååå väldigt länge.
Och på tisdag har jag ett nytt möte på en annan studio. Håll tummarna för mig då.




xoxo