Se.

11:17

Jag vet inte hur det gick till, vad som utlöste det -men äntligen har allting brustit, och jag kan gråta igen.
Det är det här som jag har väntat på, längtat efter, drömt om.

Min ångest är hjärtskärande och jag kan se hur täcket andas över min bröstkorg, medans jag andas flyktigt och knappt synligt.
Ett tag var jag rädd över att jag hade slutat andas, jag kunde inte känna luften dras in och ut ur mina lungor. Jag var rädd över att jag hade dött, så jag satte fingrarna mot halsen för att känna efter min puls. Jag har aldrig kunnat känna min egen puls, den springer liksom ifrån mig.
Jag var död. Jag var övertygad om att jag var död.
Men sedan kom jag på att jag inte skulle ha brytt om mig att byta låt på Spotify, om jag nu verkligen skulle ha varit död.
Så jag började skratta i all min misär. För jag var ju inte död. Inte ens lite.
Bara oerhört förstörd.
Oerhört störd.

Allt i mig var fult och ingenting jag hade mätte sig med ditt.

Se.

15:05

Jag försöker fortfarande lura fram känslor, bra som dåliga. Det låter dumt, men jag hoppas på dåliga. Jag behöver liksom få ur mig det som gror.
Den där ångesten som bara ligger i magen och gror sig större och obehagligare för var timma som passerar. Men den ligger bara kvar där, och jag behöver få fram den ur sin gömma. Jag behöver en överväldigande attack, som tar över mig, som förstör mig. Som får mig att känna.
Jag klarar inte av att sitta här utan känslor som utmärker sig. Jag är en känslo-människa. Jag är en sådandära som hellre mår dåligt än inte alls, som hellre gråter än låter läpparna vara som ett uttryckslöst streck.
Som egentligen hellre mår dåligt än bra. För då vet jag vart jag är, vart jag står och vart jag aldrig vågar gå.


Nu öser regnet ner och jag skulle vilja gråta i det. Men i stället sitter jag på fel stol och känner mig vilsen i den grå himlen.
Jag sträcker ut fötterna, så att regnet skall nå dom, jag vet inte varför. Kanske är det för att jag skall känna att det finns någonting utöver ingenting.

Och jag önskar att regnet aldrig skulle avta. Men i stället börjar mina fötter torka.

Och jag förstår varför du inte hör av dig.

Se.

14:51

Det var längesedan jag skrev någonting. Jag kan liksom inte längre, det känns som att jag har tappat förmågan.
Jag vet inte om vad jag skall skriva, jag vet inte vart jag har mina känslor. Dom är överallt, dom är ingenstans.
Dom är inte i musiken som brukar få mig att falla, dom är inte i tankarna som brukar få mig att gå sönder. Det är sommar, dom kanske har tagit semester.
Jag borde ha åkt med dom, åkt på en resa som tar mig härifrån. Det spelar egentligen ingen roll vart jag hade åkt, bara jag hade åkt. Den här staden gör ont, gör illa, gör mig tom.
Jag skulle kunna ha åkt till Thailand, förstärka mina känslor med billig sprit. Känna någonting där. Långt bort ifrån Halmstad och Lagomland.
IKEA och Kalles kaviar gör mig illamående. Mellanmjölk och Ge-kås.
"Hur mår du?"
"Jo, jag mår helt okej."
Vi får inte må bra, vi får inte må dåligt. Vi får inte ha för höga tankar om oss själva, vi får inte ta emot komplimanger.
Kanske så är det Landetlagom som gör mig tom, kanske så har jag fastnat i mellanmjölk nu när jag har kommit ut i samhället. Jag håller upp glatt yttre, jag vill inte göra någon osäker i mitt sällskap. I stället  gör jag mig själv osäker, mitt i alla obefintliga känslor.

Inte ens du får mig att känna. Inte ens du.
Inte ens jag.

Se.

22:08

Well I never pray, but tonight I'm on my knees.
I need to hear some sounds that recognize the pain in me.
I let the melody shine, let it cleanse my mind, I feel free now.
But the airways are clean and there's nobody singing to me now.

jaghatarattjagfortfarandegårsönderavattbarahöradittnamn