Se.

21:38.

IT'S ON, LIKE DONKEY KONG!

Se.

19:26.

Jag fastnade i någon random bruds alster för över en timma sedan, och jag kan inte slita mig.

Hon skriver inte bra, det är ingen rytm i hennes ord och meningsuppbyggnader. Det är förkortningar, det är "eg" istället för "egentligen", det är knappt sammanhängande. Men det hon skriver, det är tungt, det är svårt.

Det är sex, det är död -det är missbruk.

Hon får mig att vilja skriva, på riktigt, på nytt. Påbörja den där novellen, på riktigt. Gå från skissen till någonting som är på vägen till ett resultat. De där dikterna som jag endast har skissat upp i huvudet, de där som jag har höga tankar om, som jag tror kan bli någonting bra. Hon får mig till och med att vilja teckna klart de där grova skisserna.

Hon får mig att vilja ta fram min konstnärliga sida, ta fram mig.

Jag känner att jag är på väg.

Se.

00:55.

Jag har ingen direkt skiss i huvudet över vad jag ska dela med mig av inatt. Jag vet inte vart jag kommer leda er, vart jag kommer leda mig själv. Det blir lika nytt för mig, som för er.

Det regnar, slår som spön i backen. Det hade varit så enkelt att gråta i det, för i regn syns inga tårar.

Men här syns dom. För utan regnet så är dom inte längre osynliga.

I regnet så hade ingen sett att jag gråter över dig.

Se.

21:42.

Varje stund, var minut, var sekund.

Samma konstiga beslut.

Det blir fel, slår bakut, allt går snett,

men det tar aldrig riktigt slut.

Se.

22:04.

Du kommer som en atombomb och gör allting komplicerat ännu mer komplext.

Hur förväntas jag reagera? Agera?

Bombadera. Ja, bombadera på, kära du.

Reagera?

Agera?

Fundera!

Jag sitter nu i samma funderingar, som jag satt i då.

Då, redan innan dig. Då, under dig. Nu, efter dig.

Vartenda dag i, exakt, 1 år och 5 månader.

För en stund lyckades jag lura i mig att jag lyckats lägga det där på hyllan. Det där...jag vill inte säga ordet, inte ens tänka det...det där ordet...

...kärlek...

Jag skulle sluta upp med DET DÄR. Jag skulle sluta upp med att tänka på DET DÄR.

Men du kom som en atombomb och gjorde allting komplicerat ännu mer komplext.

Nu sitter jag i samma funderingar, med huvudvärk som är på gränsen till migrän.

För en stund fanns mina tankar endast på en enda -den enda. I nästa stund på någon annan -någon annan som kunde bli NÅGON. Och däremellan finns mina tankar på de båda. På honom som är den enda, på henne som kan bli någon.

Den senaste tiden, så är det hon som främst befunnit sig i mitt huvud. Med henne i första rum, så kände jag en slags frihet, som ni aldrig kan föreställa er. Tankarna på, känslorna för, saknaden av, honom höll mig som en fånge i tiden...och med henne, som en slags sköld, så fick jag honom på avstånd.

Men en atombomb fick mitt huvud, nej min existens, att explodera. Och alla tankar, alla känslor, all saknad, att röras upp igen...och nu sitter jag här med en kopp kallt te, för många cigaretter och allting som jag en gång lyckats lägga band på.