21:19.
Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig.
fredag, december 24, 2010
måndag, december 20, 2010
Se.
00:15.
Det slog mig, tidigare idag när mamma ringde och ville prata julklappar, att det snart är jul. Det slog mig redan när första advent kom, men dom tankarna gled bara förbi.
Nu är dom tillbaka.
Och imorgon skall det inhandlas julklappar, det är lika mysigt vartenda år. Att gå runt i stan, i snö, bland all juldekoration. Och julmusiken som spelas i butikerna och affärerna.
Jag känner mig så fridfull och lugn, medan alla andra stressar runt och stressar sönder sig själva.
Det som alla kallar julpanik. Det är vad jag kallar julstämning.
Det slog mig, tidigare idag när mamma ringde och ville prata julklappar, att det snart är jul. Det slog mig redan när första advent kom, men dom tankarna gled bara förbi.
Nu är dom tillbaka.
Och imorgon skall det inhandlas julklappar, det är lika mysigt vartenda år. Att gå runt i stan, i snö, bland all juldekoration. Och julmusiken som spelas i butikerna och affärerna.
Jag känner mig så fridfull och lugn, medan alla andra stressar runt och stressar sönder sig själva.
Det som alla kallar julpanik. Det är vad jag kallar julstämning.
torsdag, december 16, 2010
måndag, december 13, 2010
Se.
20:04.
Fyra minuter senare.
Hur kommer det sig att det alltid verkar omöjligt att komma igång med att skriva ner mina tankar och känslor?
Jag vet vad jag tänker, vad jag känner -så varför är det så himla svårt att "bara" trycka på de tangenter som gäller?
"Bara"
Jag önskar att det var så enkelt;
"bara"
Jag har blivit mycket mer öppen mot människor. Jag är brutalt ärlig, gällande känslor. Eller är jag så ärlig?
Jag vet ju knappt själv hur jag känner.
Kanske så slänger jag bara ur mig någonting, för att slippa berätta vad som sker inombords.
Herre min je, vad är det som sker?
"Bara"
My ass.
Men jag ska ge det ett försök;
20:17.
Tre minuter senare.
Det känns som att hela jag snurrar av känslor, tankar, förvirring -främst förvirring. Och jag har ingen aning om vart jag ska börja.
Jag kan börja med det som snurrar mest, som att åka berg- och dalbana när man har en major hangover.
Det är Lucia, vilket innebär att det är den 13:e december.
(Att få ner det i text, det var allt som krävdes för att jag ska gråta som ett barn.)
Det är väl uppenbart för alla, att jag inte har kommit över S.
Det är plågsamt uppenbart för mig.
Alla känslor finns kvar. Vartenda liten en.
S är den enda människan som har sårat mig såhär inpå djupet. Ändå skulle jag inte tveka en sekund på att ta tillbaka honom, om han hade bett mig.
Inte en enda sekund.
Det har snart gått ett år, sedan han valde att göra slut. Det var den 5:e januari 2010.
Inte en enda känsla har ändrats. Det skrämmer mig, något så fruktansvärt.
Jag har försökt att gå in i nya förhållanden, men jag har inte kunnat gå in för det med hela mitt hjärta. Antagligen så var dom bara två naiva försök till att glömma det som hemsöker mig så.
Jag har inte kunnat glömma någonting.
Båda kvinnorna är helt underbara och fantastiska människor, som antagligen gick in för det med 90% mer med deras hjärtan än jag gjorde.
Därför kunde jag inte göra förhållandena till någonting seriöst.
Jag trodde dock att jag försökte.
Nu vet jag att det inte var så.
För alla och allting jämfördes med S och det som vi hade tillsammans. Det som vi hade, det var perfekt. Han var perfekt.
Såklart.
Jag älskade, och älskar, honom mer än vad jag någonsin trodde var möjligt.
Därför var det perfekt.
Om man älskar någon så innerligt, med hela sitt hjärta, med hela sin existens, så är allting perfekt.
Och vem ska någonsin kunna mäta sig med honom?
Kan någon mäta sig med honom?
Ni tänker säkert att det är självklart, men det är inte så självklart för mig.
En sådan kärlek, den glömmer man inte bort. Den kommer alltid att finnas kvar, enda in i märgen.
13:e, 13:e, 13:e.
En sådan förlust.
En sådan sorg.
Det är någonting utan jämförelse.
You are my universe
It only revolves around you
You're my Venus and Mars
The moon and the stars
In the velvet sky
You are my universe
My light and my darkness too
For better or worse you are my curse
My universe
En osund kärlek.
21:01.
Headspin.
Rollercoaster hangover.
Jag har inte riktigt tänkt på det förut. Varför skulle jag göra det?
Ändå känner jag det, vartenda gång jag ser honom. Magen liksom knyter sig. Utan att ha tankarna där, på honom. Jag har ju tankarna på helt andra håll. På en osund kärlek, där jag sätter någon högre än allt.
Men magen knyter sig, lika förbannat ändå.
Men han ser knappt mig. Och det gör inte så mycket, jag sätter inte honom på en piedestal ändå.
Men fan, vad han är vacker.
Och fan, vad han får magen att knyta sig
hjärtat att skippa ett slag
eller slå ett extra.
Ändå så har det gått så många år.
Vad kan det vara?
Fem?
Ja, jag skulle gissa på fem.
Så låt min mage och mitt hjärta vara.
Ta ditt hårdrockslånga hår och din fantastiska utstrålning och försvinn ut ur mitt huvud.
Headspin.
Rollercoaster hangover.
Fyra minuter senare.
Hur kommer det sig att det alltid verkar omöjligt att komma igång med att skriva ner mina tankar och känslor?
Jag vet vad jag tänker, vad jag känner -så varför är det så himla svårt att "bara" trycka på de tangenter som gäller?
"Bara"
Jag önskar att det var så enkelt;
"bara"
Jag har blivit mycket mer öppen mot människor. Jag är brutalt ärlig, gällande känslor. Eller är jag så ärlig?
Jag vet ju knappt själv hur jag känner.
Kanske så slänger jag bara ur mig någonting, för att slippa berätta vad som sker inombords.
Herre min je, vad är det som sker?
"Bara"
My ass.
Men jag ska ge det ett försök;
20:17.
Tre minuter senare.
Det känns som att hela jag snurrar av känslor, tankar, förvirring -främst förvirring. Och jag har ingen aning om vart jag ska börja.
Jag kan börja med det som snurrar mest, som att åka berg- och dalbana när man har en major hangover.
Det är Lucia, vilket innebär att det är den 13:e december.
(Att få ner det i text, det var allt som krävdes för att jag ska gråta som ett barn.)
Det är väl uppenbart för alla, att jag inte har kommit över S.
Det är plågsamt uppenbart för mig.
Alla känslor finns kvar. Vartenda liten en.
S är den enda människan som har sårat mig såhär inpå djupet. Ändå skulle jag inte tveka en sekund på att ta tillbaka honom, om han hade bett mig.
Inte en enda sekund.
Det har snart gått ett år, sedan han valde att göra slut. Det var den 5:e januari 2010.
Inte en enda känsla har ändrats. Det skrämmer mig, något så fruktansvärt.
Jag har försökt att gå in i nya förhållanden, men jag har inte kunnat gå in för det med hela mitt hjärta. Antagligen så var dom bara två naiva försök till att glömma det som hemsöker mig så.
Jag har inte kunnat glömma någonting.
Båda kvinnorna är helt underbara och fantastiska människor, som antagligen gick in för det med 90% mer med deras hjärtan än jag gjorde.
Därför kunde jag inte göra förhållandena till någonting seriöst.
Jag trodde dock att jag försökte.
Nu vet jag att det inte var så.
För alla och allting jämfördes med S och det som vi hade tillsammans. Det som vi hade, det var perfekt. Han var perfekt.
Såklart.
Jag älskade, och älskar, honom mer än vad jag någonsin trodde var möjligt.
Därför var det perfekt.
Om man älskar någon så innerligt, med hela sitt hjärta, med hela sin existens, så är allting perfekt.
Och vem ska någonsin kunna mäta sig med honom?
Kan någon mäta sig med honom?
Ni tänker säkert att det är självklart, men det är inte så självklart för mig.
En sådan kärlek, den glömmer man inte bort. Den kommer alltid att finnas kvar, enda in i märgen.
13:e, 13:e, 13:e.
En sådan förlust.
En sådan sorg.
Det är någonting utan jämförelse.
You are my universe
It only revolves around you
You're my Venus and Mars
The moon and the stars
In the velvet sky
You are my universe
My light and my darkness too
For better or worse you are my curse
My universe
En osund kärlek.
21:01.
Headspin.
Rollercoaster hangover.
Jag har inte riktigt tänkt på det förut. Varför skulle jag göra det?
Ändå känner jag det, vartenda gång jag ser honom. Magen liksom knyter sig. Utan att ha tankarna där, på honom. Jag har ju tankarna på helt andra håll. På en osund kärlek, där jag sätter någon högre än allt.
Men magen knyter sig, lika förbannat ändå.
Men han ser knappt mig. Och det gör inte så mycket, jag sätter inte honom på en piedestal ändå.
Men fan, vad han är vacker.
Och fan, vad han får magen att knyta sig
hjärtat att skippa ett slag
eller slå ett extra.
Ändå så har det gått så många år.
Vad kan det vara?
Fem?
Ja, jag skulle gissa på fem.
Så låt min mage och mitt hjärta vara.
Ta ditt hårdrockslånga hår och din fantastiska utstrålning och försvinn ut ur mitt huvud.
Headspin.
Rollercoaster hangover.
söndag, december 05, 2010
Se.
22:24.
Hinner jag ta med soporna ut? Jag måste ta ut soporna, dom luktar ju så äckligt. Men jag måste nästan slänga dom i farten, annars hinner jag inte med den här bussen... och om jag inte hinner med den här bussen, så hinner inte jag till det där mötet.
Sedan måste jag skynda mig ifrån mötet, för att hinna med den där bussen hem. Om jag missar den där bussen, så hinner jag inte komma hem i tid. Jag måste ju vara hemma XX:XX för att hinna bli klar med maten innan han kommer hem ifrån jobbet.
När man nämner ordet ”stress”, så det ofta den vardagliga stressen som man kommer att tänka på. Men för mig är inte vardagsstressen som kommer till tanke, det är den psykiska stressen.
Mina största stressfaktorer är inte huruvida jag hinner med det ena eller det andra,
-min största stressfaktor är livet. Och den är kronisk.
Medan Anna vill hinna ta ut soporna innan hon ska ta bussen, så vill jag;
Bli den människan som jag vill bli/studera det som jag vill studera/få den utbildning som jag vill ha/arbeta med det som jag vill arbeta med. Och jag vill kunna leva, VERKLIGEN leva.
Jag är heltidssjukskriven och vissa dagar äter jag inte frukost förrän klockan tre på eftermiddagen.
”Jag är så avundsjuk, jag vill också ha det så!”, säger en del.
Men ibland när jag sitter med en smörgås i ena handen och med datorn i knäet, klockan tre på eftermiddagen, så får jag en stressrelaterad ångest. Jag tittar in på gamla klasskamrater, både ifrån högstadier och gymnasiet, och jag ser hur långt dom har kommit med sina liv.
En tjej har flyttat till London och arbetar som bartender, två tjejer har flyttat till Australien, en har pluggat till fotograf på Nya Zeeland. Och jag sitter där i min etta på Andersberg. Jag har inte ens kommit ifrån Andersberg efter tio år här.
Jag hade framtidsplaner.
Jag skulle läsa det om jag ville läsa på gymnasiet, jag skulle flytta till Göteborg innan jag fyllde tjugo och bli frilansande journalist, samtidigt som jag arbetade på mina böcker som en dag skullde bli tryckta och säljas i bokhandlar.
Jag kom in på gymnasielinjen som strävat efter, jag gick en samhällslinje med inriktning på journalistik -jag hoppade av och blev sjukskriven.
Nu ligger jag så otroligt långt efter, i min egen planering.
Och när ska jag komma ifatt?
Jag skulle kunna uppskatta min försening med minst tre till fem år.
Rent studiemässigt.
Arbetsmässigt ligger jag säkert sju år efter med.
Och eftersom jag bedömer mig själv utifrån mina prestationer, så ligger säkert tio år efter med att bli den människa som jag vill bli.
Jag ska vara den som jag vill vara innan jag kan vara den som andra vill att jag ska vara.
När ska jag kunna börja leva?
Varför är det inte jag som arbetar som bartender i London?
Hinner jag ta med soporna ut? Jag måste ta ut soporna, dom luktar ju så äckligt. Men jag måste nästan slänga dom i farten, annars hinner jag inte med den här bussen... och om jag inte hinner med den här bussen, så hinner inte jag till det där mötet.
Sedan måste jag skynda mig ifrån mötet, för att hinna med den där bussen hem. Om jag missar den där bussen, så hinner jag inte komma hem i tid. Jag måste ju vara hemma XX:XX för att hinna bli klar med maten innan han kommer hem ifrån jobbet.
När man nämner ordet ”stress”, så det ofta den vardagliga stressen som man kommer att tänka på. Men för mig är inte vardagsstressen som kommer till tanke, det är den psykiska stressen.
Mina största stressfaktorer är inte huruvida jag hinner med det ena eller det andra,
-min största stressfaktor är livet. Och den är kronisk.
Medan Anna vill hinna ta ut soporna innan hon ska ta bussen, så vill jag;
Bli den människan som jag vill bli/studera det som jag vill studera/få den utbildning som jag vill ha/arbeta med det som jag vill arbeta med. Och jag vill kunna leva, VERKLIGEN leva.
Jag är heltidssjukskriven och vissa dagar äter jag inte frukost förrän klockan tre på eftermiddagen.
”Jag är så avundsjuk, jag vill också ha det så!”, säger en del.
Men ibland när jag sitter med en smörgås i ena handen och med datorn i knäet, klockan tre på eftermiddagen, så får jag en stressrelaterad ångest. Jag tittar in på gamla klasskamrater, både ifrån högstadier och gymnasiet, och jag ser hur långt dom har kommit med sina liv.
En tjej har flyttat till London och arbetar som bartender, två tjejer har flyttat till Australien, en har pluggat till fotograf på Nya Zeeland. Och jag sitter där i min etta på Andersberg. Jag har inte ens kommit ifrån Andersberg efter tio år här.
Jag hade framtidsplaner.
Jag skulle läsa det om jag ville läsa på gymnasiet, jag skulle flytta till Göteborg innan jag fyllde tjugo och bli frilansande journalist, samtidigt som jag arbetade på mina böcker som en dag skullde bli tryckta och säljas i bokhandlar.
Jag kom in på gymnasielinjen som strävat efter, jag gick en samhällslinje med inriktning på journalistik -jag hoppade av och blev sjukskriven.
Nu ligger jag så otroligt långt efter, i min egen planering.
Och när ska jag komma ifatt?
Jag skulle kunna uppskatta min försening med minst tre till fem år.
Rent studiemässigt.
Arbetsmässigt ligger jag säkert sju år efter med.
Och eftersom jag bedömer mig själv utifrån mina prestationer, så ligger säkert tio år efter med att bli den människa som jag vill bli.
Jag ska vara den som jag vill vara innan jag kan vara den som andra vill att jag ska vara.
När ska jag kunna börja leva?
Varför är det inte jag som arbetar som bartender i London?
torsdag, december 02, 2010
Se.
00:45.
Jag tog mina pillz runt 22:20, lade mig till rätta i soffan och inväntade trötthet och sömn. När varken trötthet eller sömn hade infunnit sig efter en timma, tog jag ett halvt piller till. När varken trötthet eller sömn hade infunnit sig efter ytterligare en timma, tog jag även den återstående halvan.
Men ändå så sitter jag här med datorn i knäet, vaken.
Lite tröttare än tidigare, men fortfarande vaken.
Mina pillz hade samma effekt igår som dom hade idag -ingen effekt alls.
Och just den här natten behöver jag en god natts sömn, så att jag är utvilad när jag kommer till Lilla Berlin.
Jag får ge trötthet och sömn en ny chans.
Jag är mycket tröttare nu, fortfarande vaken men mycket trött.
Jag tog mina pillz runt 22:20, lade mig till rätta i soffan och inväntade trötthet och sömn. När varken trötthet eller sömn hade infunnit sig efter en timma, tog jag ett halvt piller till. När varken trötthet eller sömn hade infunnit sig efter ytterligare en timma, tog jag även den återstående halvan.
Men ändå så sitter jag här med datorn i knäet, vaken.
Lite tröttare än tidigare, men fortfarande vaken.
Mina pillz hade samma effekt igår som dom hade idag -ingen effekt alls.
Och just den här natten behöver jag en god natts sömn, så att jag är utvilad när jag kommer till Lilla Berlin.
Jag får ge trötthet och sömn en ny chans.
Jag är mycket tröttare nu, fortfarande vaken men mycket trött.
onsdag, december 01, 2010
Se.
21:07.
Det här är berättelsen om fyra personer som heter:
Alla, Någon, Vemsomhelst och Ingen.
Det fanns ett viktigt jobb som behövde göras och Alla var säker på att Någon skulle göra det. Vemsomhelst kunde ha gjort det, men Ingen gjorde det. Någon blev arg eftersom det var Allas jobb. Alla trodde att Vemsomhelst kunde göra det, men Ingen insåg att Alla inte skulle göra det. Det hela slutade med att Alla skyllde på Någon när Ingen gjorde det Vemsomhelst skulle kunna ha gjort.
Det här är berättelsen om fyra personer som heter:
Alla, Någon, Vemsomhelst och Ingen.
Det fanns ett viktigt jobb som behövde göras och Alla var säker på att Någon skulle göra det. Vemsomhelst kunde ha gjort det, men Ingen gjorde det. Någon blev arg eftersom det var Allas jobb. Alla trodde att Vemsomhelst kunde göra det, men Ingen insåg att Alla inte skulle göra det. Det hela slutade med att Alla skyllde på Någon när Ingen gjorde det Vemsomhelst skulle kunna ha gjort.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)