Se.

19:23.

Hallå världen, här sitter jag framför datorn igen.
Med dagens milkshake.
Min nya last.

Det finns egentligen inte så mycket att berätta om. De senaste dagarna har jag sovit dåligt, som vanligt, drömt mardrömmar och vaknat ett par gånger i timmen. Sömnen, eller bristen på sömn, har gett mig en huvudvärk som har hållt sig fast i tre dagar.
Och mina leder är värre igen.
Det känns som att alla leder i min kropp motarbetar mig. Nacken, axlarna, ryggen, armarna, handlederna, fingrarna, höfterna, knäna och anklarna.
Men mamma tvingade åtminstone med mig till vårdcentralen förra veckan, så jag fick en tid bokad med sjukgymnasten.
Så får vi väl se om det går bättre den här gången... Det är samma sjukgymnast som, för två år sedan, sa att jag antagligen skulle gå med kryckor innan jag fyllt tjugo.
I onsdags verkade han positivt inställd, "Det går absolut att göra dina leder bättre! Det kommer bara att ta lite tid." Okeeeeej. Då säger vi väl så.
Tack vare att min kropp inte har velat må så bra som jag har velat, så har jag legat framför datorn hela dagarna och tittat på "Paranormal State". Fast är inte få skam.
Vad som är fy skam är att jag snart har gått igenom alla avsnitten. Fast jag har back-ups, ett flertal andra paranormala serier.

Det var väl allt jag egentligen hade att dela med mig av.
Jag lever en spännande 19-årings liv!

Se.

22:23.

God kväll världen.
Säsongspremiären av "Generation fett" höjer mitt självförtroende för stunden, det är sorgligt och tragiskt egentligen -men mina +15 kilo under de senaste 16-18 månaderna har sänkt mig til botten.
Jag får mig en tankeställare varenda gång jag ser på "tjockisdokumentärer", positiva som negativa.
Ikväll kan jag, sorgligt nog, erkänna att jag är en av dom som tänker "Borde den personen verkligen äta här? Det verkar som att han/hon har fått i sig tillräckligt många hamburgare/pizzor/kebaber..."
Jag skäms över att jag ibland tänker så. Jag har ingenting emot överviktiga människor, och har aldrig haft förut. Och jag är inte en av dom som tänker "Att vara fet är ett val som man gör själv, om man vill gå ner i vikt så är det bara att göra det."
Matmissbruk är ett missbruk som alla andra. Matmissbrukare uppnår samma krav som nymfomaner, spelmissbrukare, knarkare, alkoholister och alla andra missbrukare. Fast matmissbruk kan vara ett missbruk som är mycket svårare att övervinna. Det finns behandlingar för alla slags missbruks, men skillnaden är att det är enklare att ta avstånd från knark, alkohol och spel än vad det är att ta avstånd från överätning -knark är ingenting som man kan köpa i närbutiken och man kan ta ett steg tillbaka från knarkvärlden, men mat är någonting som krävs för överlevnad.
Jag har svårt för att sluta äta när jag borde, jag kan vara mätt och ändå ta en andra portion -bara för att det är gott, för att jag förtjänar en belöning eller för att straffa mig själv. Och jag anser mig inte att själv vara matmissbrukare.
Så åter igen, jag skäms över mina nedlåtande tankar som ibland dyker upp. För ingen är bättre än någon annan.

Se.

13:20

Hallå världen.
Nu har jag gjort milkshake, på björnbär, röda och svarta vinbär, hallon och jordgubbar (mumma i min mage) -som skall njutas av tillsammans med några avsnitt av Paranormal State.
Att jag skämmer bort mig med milkshake, trots min viktuppgång. Men som tur är så är det inte så fett och sött.
Senare kommer mamma och pappa hit, för att äta tillsammans och prata om lite av det ena och det andra. Och det lär behövas.
Jag är tacksam över att vi kan ses som en familj, trots deras separation. Dessutom skall vi fira jul tillsammans dagen innan julafton. Vi skall laga julmat tillsammans, tvinga oss att spela bingolotto (som vi tröttnar på lagom fort) och dela ut julklappar efter tolvslaget.
Förra året beställde vi familjepizza och gav upp bingolotto mycket tidigt.
En del julklappar är inhandlade, men det är många kvar att köpa. Alla skall få många klappar, även om jag slår in tio par sockar med bara en i varenda paket. Då är det åtminstone 20 klappar till en person (:
Jag borde köpa ett puzzel på 500 bitar och slå in varje puzzelbit för sig, men hur fort kommer jag egentligen att trötta på den inslagningen?

Nåväl. Nu väntar milkshake och Paranormal State.
Peace, all you bitches and hoes.
Hoez b4 broz!

Se.

00:16.

Jag gav mig ut i stormen tidigare under kvällen.
Och jag som inte ens går ut när det är fint väder.
Men cigaretterna hade tagit slut och varit slut i många timmar -och yours truly var desperat!
Level, nej.
Corner, nej.
Några cigg som man kan uttala, mer än de där äckliga svenska? Njaee... Jag blev om än mer desperat.
Jag rökte Elixyr för många år sedan, när de var det billigaste alternativet (förutom Tamar). På den tiden tyckte tonåringarna att Elixyr smakade väldigt likt Prince. Återigen, njaee...
Men jaja, Elixyr mentol, alltid något. Åtminstone inte Vito(?), som han ville sälja till mig.
"Dom smaka som Level."
Njaee... Det vet jag inte ens om jag vill ta reda på.

Med mina Elixyr mentol och ett paket Prince, vandrade jag vidare till min mor. Hon sa att hon skulle ge mig 100:- om jag köpte cigg till henne.
Hon tycker inte heller om att gå ut.
Jag kom precis på att jag inte fick några 100 spänn.

---

Ge-kås imorgon. Inhandling av årets julklappar.
Ja, du.
Mamma blir alltid glad, hon är en tacksam skit. Och det är så enkelt att hitta julklappar till henne, vi tänker ju likadant trots allt.
Pappa vet, för en gång skull, vad han önskar sig till julen -tröjor. Det vill han ha.
Jag har sagt till honom att han inte får önska sig saker av mig, som han behöver -han får bara önska sig saker som han vill ha.
Tydligen så är det så svårt att han inte har kunnat önska sig julklappar de senaste åren.
Sebastian då? Och Mathilda? Karin och Håkan?
Nonna och Tolle?
Nonna kan få en kopp, med texten "Världens bästa farmor" och Tolle kan få en med texten "Världens bästa farfar".
Jag antar att det inte finns med texten "Världens bästa låtsas-farfar".
Jojjo och Anna? Det ständigt återkommande problemet.
Inte Jojjo och Anna då, utan vad man ska ge dom till julen.
En chokladkartong och ett gäng lotter? Hur kul kan man ha?
Mormor och morfar, Sten och Anna och barnen är avklarade.

Egentligen borde jag bara rita varsin teckning till dom.
Med en misslyckad julgran, tomten och några julklappar -som jag ritat utanför linjerna på. Och kanske med texten:
"God jul. Jag elskaj dej."
Med några felvända bokstäver. A lá 3-års teckning.

Se.

11:48.

Jag hade en vän förut, en vän som för länge sedan förlorades.
Vännen beskyllde mig för att ha förstört, inte bara vår vänskap, utan även hennes liv. Om och om igen hade jag förstört hennes liv.
Jag lägger skulden på oss båda, vi hade båda del i vår vänskap -det var vi båda som ödelade denna relation.
Men egentligen tror jag att det var bäst så. Vi var så stora delar i varandras liv, under så lång tid. Vi blev äldre och likaså blev vår vänskap.
I den tidiga tonåren utvecklades vi i samma takt, i samma riktning, så vår vänskap stärktes. Men när tonåringen i oss lät oss visa våra äkta jag, så tog vänskapen ett steg tillbaka. Vi hade inte utvecklats i samma takt, eller i samma riktning, inte alls.
Men jag tror att det var bäst så. Vi hade vår vänskap när vi behövde den som mest, och jag tror inte att det var varken hon eller jag som förstörde vår vänskap -jag tror att tiden sa sitt.
Det var nog dags för oss att lämna det symbiosförhållandet som vi hade, för att lära oss gå på egna ben.
Vi hade gjort vårt för varandra.

Vännen jag en gång kallade min, hon besökte mig i drömmen i natt.
Vilket hon gör, då och då.

Jag vet inte hur vardagsrummet är inrett nu, men förut stod där två vita soffor -placerade så att de påminde mig om en hörnsoffa. Jag satt i den soffan som stod rakt framför TV-bänken, hon satt i den andra.
Jag kunde ta på den spända stämningen, jag kände i luften att vi inte hade några positiva tankar eller känslor om varandra. Men ändå satt vi där, som så många gånger förr.
Jag satt med en handduk virad runt huvudet och med fötterna på bordet. Hon satt med en färgad dryck i ett avlångt glas, som hon sippade på med ett färgglatt sugrör.
Atmosfären var så avslappnad, samtidigt så spänd.
Jag blev yr av de dubbla intrycken. Jag visste så väl att jag inte hörde hemma där, i hennes soffa. Jag visste att jag inte hörde hemma i hennes värld, över huvud taget.
Vi satt i en tystnad som skavde på stämbanden. Men ändå satt jag kvar.

Jag hade blivit tillfrågad om jag ville stanna för att äta middag, av min väns mor. Jag hade, i alla år, trott att min väns föräldrar inte riktigt "godkänt" för att jag stod för många saker som dom inte anser vara acceptabelt, speciellt inte för deras dotter.
Och jag kände ingen trivsel i att vara i samma rum som föräldrarna heller.
Men jag tackade ja, till att stanna på middag. Även fast allting är spänt, obekvämt och fel, så kan jag vara artig nog att tacka ja till att äta upp deras mat.
Vi satt kvar i varsin soffa, jag och vännen, precis som tidigare. Jag med huvudet invirat i en handuk och med fötterna på bordet, och hon med sitt färgglada sugrör.

Jag minns att jag satt och hatade henne, där hon satt i sin soffa med sitt jävla sugrör.

När hon reste sig ur soffan, så torkade hon av fötterna på en handduk som hade legat på armstödet.
Där hade jag suttit, med huvudet i en handduk och fötterna på bordet. Hon hade suttit med fötterna i ett fotbad och sippat på en exlusivt liknande dryck.
Som på ett jävla spa.
Som på en date.
Först en spabehandling och nu var maten redo att ätas. Som på restaurang.

Hon sätter sig på bordet framför mig och frågar:
"Om jag ber dig att gå nu, går du direkt då? Jag vill inte behöva ge pikar som du inte uppfattar helt och hållet, så står vi båda här och känner oss dumma."
Det är klart som korvspad att jag skulle gå direkt, ju förr desto bättre.
Jag lutade mig fram mot henne och när jag var femton centimeter ifrån hennes ansikte, så halvviskade jag att jag hatar henne.
"Jag hatar dig."
Jag sa det inte för att såra henne, inte för att hämnas. Jag sa det för att jag menade det. Jag sa det för att jag, precis i det ögonblicket, insåg hur innerligt jag faktiskt menade det.



Kanske hatar jag henne, för att jag en gång älskat henne så högt.

Se.

16:51.


Internet är igång, och jag med det.
Saaatan i gatan.
Men...bilddagboken är borta och likaså är helgon, om ni inte har märkt det. Internet handlar om hotmail, blogg, tradera och bubbleshooter. Och torrentz.
That is it.
Ni når mig inte via msn, jag är aldrig inloggad. Det är liksom mobilen som gäller. Saaaaaaaaatio!
Inte för att det är någon som hör av sig via mobil heller, och det är säkerligen ingen som läser det här.
Men jag överlever.



---



I fredags, 13/11-09, firade jag och S 1 år som förlovade. 1 år och 8 månader tillsammans.
Det firades med ett besök på Fridolfs. Vi fick hela två varmrätter, ett vitlöksbröd, en coca cola och en mineralvatten för 476:-
Tack och lov för presentkort.

N <3 S

Se.

Hallå världen.
Det verkar inte som att någon läser min blogg längre, men jag tänker blogga på i alla fall.
Under gårdagen mottog jag en avi via posten, från 3. Och jajamen, visst var det Natlis nya bebis.
SONY ERICSSON SATIO BLACK!
Mmmmmmhm!
Touchscreen är himla svårt att anpassa sig efter. Men Natli är villig att plugga touchscreen i åtta år, Satio är min nya förelskelse.

På tal om förelskelser, så firar jag och Sebastian 1 år och 8 månader imorgon -och 1 år som förlovade.
Det ska firas med en trerätters middag på Fridolfs. Och lite romantik i hemmet efteråt (;

Tack och hej, leverpastej.

Se.

15:51.

Hallå i stugan.
I veckan kommer jag antagligen att byta upp mig till den här snyggingen.
Jag har velat köpa en ny kamera i flera år och jag blev besviken över mobilen som jag blev pålurad av 3.
I den här snyggingen får jag både en bra kamera och förhoppningsvis en mobil som blir till belåtenhet.
Jag håller tummarna för att det inte skall bli för dyrt att köpa ut den förra mobilen och tillhörande bindningstid. För jag vill bli mor den här finingen!
Adjöken fröken.

Se.

17:15.

Jag har ingen koll på läget längre, jag har ingen aning om vad som händer -varken med mig själv eller med någon/någonting annat.
Hösten har börjat påverka mig nu, senare än höstar innan denna. Men lika väl som de innan, påverkar denna mig. På samma negativa vis.
Jag har börjat gråta nu, för absolut ingenting. Kanske någonting, men ingenting som jag är medveten över.
Kanske allting.
Men det känns som ingenting.
Det känns som höst.

Se.

20:10.

Nathalie hissar:

Michelle

McKey

Se.

12:06.

God "morgon", brudar.
Jag försov mig, i daglig ordning, och missade ännu ett avsnitt av Smallville. Det smakade lite surt, men efter en axelryckning var eftersmaken över.
Om jag dock hade sovit mig igenom Våra Bästa År, så hade en hel helg av käftsmällar inte räckt till. Men den besatta delen av mig skickade omedvetna signalen till mig hjärna, som direkt fick mig att slå på TV:n, precis i tid till att Våra Bästa År skulle börja. SOM MAGI!
Och inte nog med att jag MÅSTE se programmet var dag, jag slavar även framför skärmen där jag kan läsa vad som kommer at visas i Sverige om fyra år -upplagt på internet av människor som är, om än, mer besatta av det mest värdelösa programmet på TV i dagsläget.
Of course, bitches -jag sitter slaviskt och ser på ett program, som jag vet hur det kommer att utvecklas.
Spoilers: Marlena väljer verkligen North, men snubben dör och då går hon tillbaka till John. Shawn och Mimi gör slut och Shawn går tillbaka till Belle. Jajamen, Belle och Philip skiljer sig efter att sanningen kommer fram om att det är Shawn som är Claires pappa. Men senare i programmet så gifter sig Shawn och Mimi sig med varandra. Chloe och Brady gör slut, of scene, och Brady börjar knarka. Chloe kommer tillbaka till Salem och Victor gör allt för att sätta henne i fängelse. Brady kommer inte tillbaka. Carrie och Austin lämnar Salem tillsammans om ett tag. Och bla bla bla.
Nu förstår ni hur "viktigt" det här programmet är i mitt liv.
Och då kanske ni förstår hur gärna jag ville slå läkaren som jag hade avtalad tid med igår, klockan 10:00. Våra Bästa År börjar 10:30. Men vad ska man göra, ställa in ett möte med en läkare på psyk, av en anledning som säger att man är mer sjuk än psykvården redan vet?
"Hej, mitt namn är Nathalie. Jag har tid hos läkare *** *** klockan 10:00, men jag måste avboka den tiden, jag skall nämligen se på ett TV program."
Njaaae.
Dock så vet alla andra myndigheter och liknande om mina regler, INGA MÖTEN INNAN 13:00! Det beror främst på att jag sover så satans kasst och sover än mer kasst när jag vet att jag måste vara någonstans så pass tidigt. Men att jag hinner se Våra Bästa År är a heck of a bonus!
Tillåt mig att spy lite över psykvården:
Som sagt, så hade jag tid hos läkare Fredrik Whatever under gårdagens tidiga morgon. En ny läkare, som psykvården hade lovat mig i början av september.
Men sedan är ju inte psykvården Guds bästa barn.
För att gå vidare...
Läkare Fredrik var antagligen i slutet av 20-års åldern och så fort han ropade upp mitt namn i väntrummet så hade dömt honom. Vad fan vet en läkare som knappt hunnit gå ut skolan? Men sanningen är den att jag skulle inte kunna ha fått en bättre läkare!
Allting som kom på tal var rätt i prick och ingenting utelämnade han. Det kändes som att psykvården ÄNTLIGEN hade lyckats med någonting. Herre min je, skulle han kunna vara min fusklapp till livet?
Såklart inte.
Han är självklart bara där kortvarigt, eftersom vuxenvården har kort om läkare (no shit?). Han skulle inte vara kvar tillräckligt länge för att vi skulle kunna ha ett uppföljningssamtal.
Han arbetar egentligen som barnpsykolog på BUP och såg det tillfälliga arbetet på vuxenpsyk som en utbildning.
Jag fantiserade om hur jag kunde bryta nacken av psykvården och samtidigt bli överförd till BUP.
Jag kan sitta i en för liten stol och rita teckningar som avslöjar mitt mående, bara jag får en BRA läkare som STANNAR kvar.
Dessutom så verkade han förstå.
Icke sa Nicke, i stället skall jag sitta i en osynlig kö för att bli tilldelad en läkare som säkerligen endast arbetar kvar i någon månad och sedan slussas jag fram och tillbaka igen.
GUD ÄR GOD!

En ny medicin kommer att sättas in. Antingen Atarax eller Theralen, som är ångestdämpande. Övrig medicinering doseras som förut. Sjukskrivningen är förlängd till 31 december och bli antagligen förlängd ytterligare. Möjligtvis kan jag börja studera distans till våren, men just nu "känns det inte säkert att skicka ut mig på arbetsmaknaden".
Tack her Doktor, mer Våra Bästa År för mig. Och när jag börjar studera på distans, så kan jag fortfarande se på programmet var dag (:

Se.

15:51.

Fakta

Överlev en zombieattack

- Skjutvapen behöver laddas om och har begränsat med ammunition. De problemen kan man strunta i med knivar och svärd.

-Om man stänger in sig någonstans kommer de in förr eller senare.

-De flesta zombies kan inte simma.

-Zombies är korkade och gör vad som helst för att få tag på människokött, som till exempel att gå genom eld.

Se.

20:04.

"Vem kan slå Filip och Fredrik?"
Varför inte kedja fast dessa myspojkar och ha frivilliga som stå i kö för att få slå och sparka på dom, i stället för att låta deltagarna genomgå en hel del små-tävlingar?
Slå dom hårt, sparka dom under bältet, gör vad fan som helst -bara det är tillräckligt för att F&F skall lämna TV-tablån för evigt.