21:33
Nästan tio månader har passerat, sedan jag senast uppdaterade bloggen. Nu när jag väl sitter här och känner tangenterna under fingertopparna, så känns det som att jag har glömt bort hur man gör, hur man skriver. Det känns som att jag har glömt bort hur det känns, för nu när jag sitter här svämmar allting över. Brukade jag känna såhär varenda gång jag skrev? Brukade det vara såhär svårt? De senaste tio månaderna har jag skrivit brev istället för att skriva här, brev som jag aldrig skickade. Brev till människor som aldrig kommer att få veta hur jag har känt inför vissa saker som handlar om dom, vissa saker som jag inte kan tala om för dom, vissa saker som dom aldrig kommer att få reda på. Men saker som jag ändå har varit tvungen att få ur mig. Kanske så handlar det om feghet, kanske så är jag för feg för att blotta mig inför dom. Kanske så är det rädsla, rädsla för dom ska reagera, rädsla för att dom ska ta avstånd, rädsla för att dom ska lämna mig. Min allra största rädsla -att bli lämnad. Därför så vågar jag inte blotta mig inför dom, för dom betyder för mycket för mig, så mycket att jag inte skulle klara av det om dom lämmar mig -på grund av mig.
Jag får ofta höra om hur modig jag är, vilken kämpe jag är, hur stark jag är. Dom skulle bara veta hur feg jag är, hur rädd jag är, hur svag jag är. Hur jag ibland är nära att ge upp. Kanske så är jag en kämpe just för att jag ibland vill ge upp, men aldrig gör det. De senaste tio månaderna har jag mestadels känt mig stark, jag har mestadels känt mig som en kämpe. Men de senaste veckorna har kämparglöden försvunnit mer och mer, och kvar är bara askan av det som en gång brann. Det brinner fortfarande, fast det är en annan brand. Det brinner, det bränner, det svider, det kliar. Likt en solbränna efter en hel sommar utan solkräm. Inte denna sommaren, men kanske förra.
Kanske så har jag bara ännu en svacka, kanske så är jag tillbaka där jag började. Ingenting skrämmer mig mer än tanken på att jag kanske är tillbaka där. Det är ett ställe som jag flydde ifrån, inte ett ställe som jag vill tillbaka till. Jag tog mig därifrån, jag tog mig så långt. Jag minns inte vem jag var senast jag var där, jag vill inte minnas vem jag var. Nu kanske jag blir den sorgliga ursäkten till människa igen. Samma sorgliga människa, på samma sorgliga ställe. Men kanske så är det bara ännu en svacka.
Men hur länge ska jag leva i den frågan, innan jag får svaret? När jag får svaret, är jag då redo för det? Är jag redo för att kanske få svaret att jag är tillbaka där jag började? Är jag redo för att ta mig därifrån, ännu en gång? Är jag redo för att lägga mig platt och bara stanna kvar? Jag vill inte ha svaret, jag vill inte ha frågan.
Ser ni? Det är rädsla, inte mod.
Jag försöker ta på mig andras, för att få av mig mitt. Jag vill inte höra om dina problem, men snälla släng dom på mig. Släng dom på mig, tyng mig med dom, så att mina inte känns. Jag vill inte känna dom, jag vill inte känna alls. Jag vill inte stå maktlös inför någonting som har all makt över mig.
Ser ni? Det är rädsla.