Se.

2013-11-27

10:12

Det runda bordet igen, det där runda bordet vid väggen. Det där runda bordet vid väggen, som gör min rygg fri. Det där runda bordet som gör min rygg fri från blickar över axeln, som gör mig fri att använda vilka ord jag vill. Som håller ryggen fri, tankarna fria, orden fria. Som gör mig fri att vara jag.  Och jag är jag.
Det runda bordet igen, det där runda bordet som har blivit min trygghet i den halva osäkerheten.
Jag är jag, men bara lite mindre. En light-version. Jag vet inte om någon kan se det, för jag är ganska mycket ändå. Jag är jag, jag är sådan, jag verkar nog vara en full-version trots att jag är lite mindre. Lite mindre av väldigt mycket. Men sedan har dom ju inte sett hela mig, så det är ganska så självklart att dom inte vet hur jag är när jag är the full version of me.
Så, det runda bordet, tack för att du gör så att jag ibland kan vara hela mig även när jag är i skolan.

Jag önskar att jag var light-versionen på riktigt, att jag inte var så himla mycket mer än det här. Ibland skrämmer jag mig själv när jag inser hur mycket jag är, hur för mycket jag är. Jag skrämmer mig själv när jag inser att jag måste hålla tillbaka för att inte skrämma bort andra.
En fråga bara; finns det någon som har sett hela mig? Finns det någon som känner hela mig? Ser jag hela mig? Känner jag hela mig? Eller har jag blundat i hela mitt liv?  Om jag hade sett och känt efter riktigt innerligt, hade jag orkat med hela mig? Okej, det blev sex frågor av en enda.  

Se.

20:09

Du känner hur jag ser på dig, med värme. Så mycket värme. Det är som att jag genom mina blickar kan få dig att sluta frysa i vintern. Så mycket värme. Och jag vill ju inte förvandlas till osäkerheten som måste se på dig försiktigt, för att oskyldigt få se på dig.
Och du ser hur jag känner på dig, så förvrängt.  Så otroligt förvrängt. Det är som att jag genom mina beröringar kan få dig att ömma. Så otroligt förvrängt. Och jag vill ju inte förvandlas till sjuåringen som måste knuffa på dig, för att oskyldigt få röra vid dig.

Du känner hur jag ser på dig, med värme.
Du ser hur jag känner på dig, så förvrängt.
Du vet hur jag vill ha dig, på alla sätt och vis.
Hur som helst, var som helst, när som helst. Hur du än vill, var du än vill, när du än vill. Bara säg till, för jag är där och väntar, längtar. Bara säg till, för jag tar dig hur du än ger mig.

Se.

13:22

Wonderwall ger mig inspiration och gör mig kreativ, men idag känner jag ingenting alls. Ingenting. Men jag leker charad och gör mig till. För i skolan kan man inte sitta helt likgiltig och tyst, då ser människor att någonting inte stämmer, och jag vill inte ha alla de där frågorna. För jag vet inte vad det är som är fel, och jag vill inte ljuga. Ljuger jag för dom, så ljuger jag indirekt för mig själv -och det är jag trött på. Urless. Jag har redan ljugit för mig själv i 23 år och någon gång måste det finnas ett utgångsdatum på även det. Om det inte finns ett sådant, så sätter jag det själv -23 år får räcka. Snart 24. Och jag måste sluta upp med de här dumheterna innan tjugofyraårsdagen syns i kalendern. Den där djävla nittonde februari som inträffar vartenda förbannade år. Kan den inte bara skippas, hoppas över, försvinna? Jag hatar den där djävla dagen. "Nu måste du lämna dumheterna bakom dig, bli ett år smartare." Det är inte ett helt år, det är en satans dag. Och jag lär inte sköta allting bättre bara för att gårdagen har gått över. "Bjud hem familjen, eller bjud in hela släkten. Gör det på olika dagar, för dom kan inte vistas i samma rum vid samma tillfälle. Städa innan dom kommer, diska innan dom kommer, baka innan dom kommer. Lek vuxen och duktig innan dom kommer."
Jag är tydligen inte likgiltig, jag är arg på livet. På vuxenlivet. Jag förlorade hela min barndom till knarket, hela min tonår till depressionen. Jag minns inte min barndom, den är förträngd, jag minns inte min tonår, den är förträngd. Jag minns hur jag en gång i livet var 17 och blev galet kär i en karl som jag fick, som jag förlorade. Men innan det så mådde jag bra, jag var nog till och med lycklig, i nästan tre år, det minns jag. Lite innan jag fyllde 20 så försvann det måendet och den lyckan. Och sedan dess har jag levt i ännu en depression. Den minns jag, för den lever jag i.
Vissa dagar kan jag vara glad, vissa dagar kan jag till och med må bra. Men de flesta dagarna är en enda lek, en enda lång charad. Det är de dagarna då jag ljuger för mig själv och alla andra. Det här har blivit till en sådan dag. Men den började inte riktigt så, den bara blev det efterhand. Det är väl därför jag sitter här med datorn på det runda bordet i skolans fik och plågar hjärnan genom att skriva det här. Ju längre jag skriver, desto mer plågas hjärnan, för tankarna kommer ikapp. Och det är någonting som jag inte vill ha mer av idag -tankar.

Jag känner visst, jag är inte tom. Det var nog bara en ursäkt. Ännu en lögn för mig själv.

Jag borde sätta punkt här, innan det dyker upp ännu mer. Innan jag tänker och känner ännu mer.
Det dyker upp så många tankar och känslor som jag flydde ifrån igår kväll, som jag somnade ifrån -den bästa flykten -sömn. Min flykt, mitt knark. Och jag kan inte fly nu, för soffan är ockuperad och jag kan inte lägga mig och sova på golvet. Det är hårt och folk tittar så konstigt.
De där tankarna och känslorna sitter som fastklistrade i hjärtat på mig just nu, eller vart känslorna nu sitter. Men hjärtat känns tungt och det hugger till i bröstkorgen. Och jag känner nästan för att gråta.
Sömn hade suttit så bra nu, som en kebabtallrik när man har suktat efter en i flera dagar. I en säng, på en soffa, på ett hårt golv, vart som helst, bara jag hade fått sova. Sova bort allt det här och vakna utvilad ifrån alla dessa plågoämnen.

Gud, vad jag känner.
Punkt.

Se.

13:25

Du är som en technolåt som slog igenom på 90-talet,
du är som en sorglig ursäkt till dansen som hörde till.
Du glömde bort att 90-talet var ett dåligt årtionde för musikbranchen,
du glömde bort att 90-talets dansrörelser hade sitt utgångsdatum -99.
Du är som Mr. Vain och Be my lover,
du är som Rhythm is a dancer och No limit.
Du glömde bort att technolåtar inte har en mening,
du glömde bort att rytmen visst hade sin gräns.
Du är som en technolåt som slog igenom på 90-talet,
du är lika uttjatad och tvångsmässigt förnekad. 

Se.

15:56

Skolan. Skolan. Skolan.
Måndagar innebär en enda lektion, 10:30-12:00 -och här sitter jag ändå, nästan fyra timmar efter dess att jag slutat. Varför? Idag skall jag möta min mor efter hennes läkarbesök, lekarbesök. Det är ungefär det som det är uppe på psyk -lekar. Rena lekar. Läkarna tror att dom har oss runt sitt lillfinger, men tänk igen era djävlar, för vi utbildar oss själva till läkare genom Fass och alla möjliga sidor på internet. Google är vår vän. Och det behövs, för läkarna verkar inte ha någon egen utbildning. Då måste vi ha en egen, för någon måste ha det, för någon måste veta vad som är rätt och vad som är fel. Någon måste veta vad våra diagnoser står för, någon måste veta vilken behandling som behövs, vilka mediciner som hjälper, vilka mediciner som stjälper.
Hur många gånger har dom inte haft fel på bara mig? Hur många gånger har dom inte gett fel till bara mig? Hur många gånger har dom inte förvärrat mig, förgiftat mig? Och jag är bara en enda patient.

Mamma, ge dom ett helvete.
Det är det enda dom förtjänar.

Jag har ett skolarbete som väntar mig -en insändare som skall skickas in till Hallandsposten. Jag valde att skriva och såga Halmstads psykvård, som sägs vara den sämsta i hela Sverige.
Det är en väldigt enkel insändare att skriva, fast samtidigt väldigt svår. Jag är för arg när jag skriver, för förbannad, för förnedrad. Ja, dom har förnedrat mig där uppe. Deras lokaler skriker okunnighet och förnedring.
Det är en väldigt svår insändare att skriva, den blir för arg och för lång. Den blir till en hel utläggning.

Mamma, ge dom ett helvete.
Det är det enda dom förtjänar.

Se.

14:45

Du har hört det
trots att det inte har sagts.
Du har sett det
trots att det inte har gjorts.

För du är inte döv
du är inte döv.
För du är inte blind
du är inte blind.

För du är inte dum
du är inte dum.

Se.

13:21

Till skillnad från så många andra nätter, så var drömmen tills idag ganska så fin. Eller ja, den var väldigt fin. Det var en sådan där dröm som man önskar var en sanndröm, men sådan tur har jag ju inte. Det brukar jag sällan ha.
Jag vaknade runt 06:00 av att jag tvingade mig själv ut ur drömmen, den blev liksom till en mardröm med tanke på att verkligheten utanför drömmen inte ser ut som verkligheten som finns i drömmen. Varför kunde inte verkligheten i vaket tillstånd vara som verkligheten i drömmen? Går det verkligen emot alla livets lagar att ge mig en smula glädje och lycka? Det hade räckt med en sådan där liten smula som blir över på fatet när alla kakor har tagit slut. Jag ber liksom inte om mycket, och jag kräver ingenting –men vad fan, LITE glädje och lycka kan jag väl ändå bli tilldelad?  Det har snart gått 24 år och jag kan bara minnas att jag har varit lycklig i tre av dom, så är jag inte värd det?

Tack så djävla mycket, livet, jag är dig evigt tacksam.
Vad har jag gjort dig för att förtjäna att leva såhär?

Jag ville sluta drömma för att inte leva i en falsk verklighet där allting var fint, men jag ville inte lämna drömmen för att komma till en verklighet där allting är sämre. Se mitt dilemma.
Men någon gång kanske till och med jag får uppleva någonting sådant i den verkliga verkligheten också. Håll tummarna för mig.

Se.

20:38

Jag gjorde ett armband för ett tag sedan, ett armband med bokstavspärlor. Jag pärlade ihop "FUCK IT", för att kunna se ner på det och påminnas om en sak -en sak som jag ville kunna tänka just "fuck it" om, kunna säga "fuck it" om. Jag ville kunna se på det där armbandet och påminnas om att världen inte går under bara för att en sak inte blir som jag hoppas på.
"Världen går inte under, så fuck it."
Men jag är så himla bra på att hålla fast vid tankar och känslor, så det där armbandet hade ingen större påverkan, varken tanke- eller känslomässigt. För jag sitter där och leker masochist i min egen värld och hoppas, hoppas, hoppas, önskar, önskar, önskar, förbannar, förbannar, förbannar.
"Fuck it? Fuck no."
Jag tänkte ifrån början att det här skall ingen annan veta, det här skall ingen veta om mig. För Gud vet att man inte kan öppna sig för andra, det är inte bra, det är inte bra att släppa in människor, för när dom kommit in går dom igen. Men jag blev till en redan överfylld byrålåda, som det fortsätter att tryckas in saker i, det fanns ingenting i mig som skulle klara av att få i mig mer och mer saker - mer och mer tankar, mer och mer känslor - så jag öppnade mig, kastade ur mig några tankar, tömde mig själv på några ord. Gjorde mig själv sårbar. Jag är stolt över mig själv för att jag vågade, jag är nöjd med mig själv för att jag gjorde det -men jag gjorde mig sårbar i onödan. Jag hade hoppats och önskat i onödan. "Fuck it" var så långt bort att det knappt kändes att det fanns någonting sådant. Det var så långt bort att jag lika gärna kunde klippa sönder gummibandet och tömma pärlorna över en gallerbrunn som redan ändå tar emot all skit som man inte tar hand om själv.
Jag hade suttit i förhoppningar och önskningar under en så lång tid att det egentligen bara var en tidsfråga innan jag antingen skulle säga det, eller försäga det. Jag ville tömma pärlorna över brunnen, jag ville hoppa ner i brunnen. Jag sa det. Jag fick inte det svaret som jag hoppades på. Jag fick ett svar ifrån mig själv, utan en fråga så svarade hela jag med stolthet.
Sedan kom den där känslan av sårbarhet tillbaka och jag mindes hur illa jag kunde fara av min ärlighet, min byrålådeärlighet. Den där djävla lådan till kropp, den där djävla lådan som skulle kunna förstöra hela mig och hela världen -hela världen skulle gå under nu, eftersom jag öppnade mig och var ärlig, eftersom jag släppte in någon på ett sådant personligt plan. Hela världen skulle gå under, hela jag skulle gå sönder, hela djävla alltet skulle försvinna -för jag släppte in någon. Och Gud vet att man inte kan öppna sig för någon, man kan inte släppa in någon, för när den där någon har kommit in så går den igen.
Och snälla, snälla, snälla, gå inte. Gå inte ifrån mig. Gå inte, glöm det jag sa. Vad sa jag? Jag sa ingenting. Bara glöm det. Glöm det och stanna kvar.

Se.

08:56

Det är inte mitt kök som jag sitter i, det är skolans fik. Det är inte en kopp te vid min högra hand, det är faktiskt ingen dryck alls. Men trots att det är helt fel ställe vid helt fel tid på dagen, så känns det ganska så bra. Jag känner mig trygg i min palestinasjal som går upp till näsan, jag gömmer mig liksom lite för de två övriga som sitter i samma del av skolan som jag gör. Jag vet inte om jag hade känt mig lika trygg utan min sjal, men tryggheten sitter liksom i väggarna också.

Det är egentligen lektion nu, men jag glömde alla mina papper på köksbordet i all hast. Jag försov mig inte, men ögonbrynen tog längre tid än vanligt. Hur ofta säger man det -jag missade bussen på grund av ögonbryn. Jag säger det allt för ofta nu för tiden. Innan kom jag försent på grund av mina Ohlsson-gener, nu kommer jag försent på grund av mina ögonbryn. Vilket djävla sidospår, jag var ju inne på trygghet i skolan och lektioner. Får man skylla på sina diagnoser nu, någonting skall dom väl vara bra för? Mina psykiska handikapp ger mig inte ens handikapparkeringar, för det är inget "riktigt handikapp" -BITCHES, SHUT UP.

Vart var jag? Jo, ögonbryn, skolan och lektioner. Låt oss skippa delen om ögonbryn, den är inte så spännande som den låter, och den låter fan inte spännande någonstans.

Jag kände mig mer bekväm och trygg de första två åren på LBS, dock. De där åren då jag var ung och dum, i mitten av tonåren. De där året då jag färgade en av lärarens hår, gick ut och åt middag med en annan, vilken var den samma som ringde varenda morgon och väckte mig. De där åren då vi hade datorstols-race i korridoren, då vi delade ut papper med texten till "Total eclipse of the heart" och hade allsång tills rektorn spoild all of our fun. De åren då vi gjorde fredagar till "pyjamas och peruk-dagar", det var precis som det låter, vi gick till skolan i pyjamas, oduschade och osminkade. Om vi inte hade tvättat bort sminket kvällen innan, så fick vi gå med begagnat smink till skolan. Vi skulle bara gå rakt upp ur sängen och rakt ut genom ytterdörren. Sedan väntade alla peruker i skolan, som vi skulle bära tills skoldagens slut. Rektorn förstörde det här också, han förbjöd pyjamas. Men vi brydde oss inte, vad är det för fel med att komma med sidenpyjamas till skolan? Shut the fuck up och lär dig ha lite roligt, skaffa humor!

Åh, kära LBS, kära gemenskap.

Men det finns gemenskap på den här skolan också, men den kommer aldrig att kunna bli lika stor och stark som den gemenskapen vi hade på LBS.

Se.

16:23

Hej, jag heter Stella och jag är psykiskt störd

Jag ska berätta om en av mina diagnoser - borderline

Vad innebär diagnosen ”borderline”?

*Borderlinepersoner kan varken klassas som neurotiska eller psykotiska, så det uppfanns en diagnos som ligger på ett mellanting –borderline, som är engelskans ord för gränslinje.

*Borderline räknas som en variant av emotionellt instabil personlighetsstörning, och våra främsta problem är just vår emotionella instabilitet och våra svårigheter med att reglera våra känslor. Och det är dom känslorna som kan störa i både våra relationer till oss själva, likväl som dom kan störa i våra relationer till andra.

*Borderlinemänniskor lider ofta av dålig självkänsla och är till mesta dels allvarligt deprimerade. Och för att göra saken ännu mer spännande –det är väldigt vanligt att vi med borderline lider av andra diagnoser, vilket i sin tur förvärrar vårat redan dåliga mående.

*Borderlinepersoners liv präglas av en intensiv desperation, och denna desperation gör att vi lätt blir missförstådda och mer eller mindre uppfattas som besvärliga och manipulerande.

Kriterier för att kunna diagnostioseras med borderline

För att kunna få diagnosen borderline så ska man kunna kryssa i minst fem rutor av nio, på en lista över klassiska borderlinesymptomer. Jag ska nu dela med mig av de 5 rutorna som passar bäst in på mig

*jag känner en kronisk tomhetskänsla.

*jag gör allt i min väg för att undvika separationer, verkliga som inbillade.

*jag uppvisar påtaglig osäkerhet och instabillitet i självbild och identidetskänsla.

*jag har enorma humörsvängningar, som kan skifta på några några minuter, ena sekunden kan jag sitta och skratta och må bra och nästa sekund sitter jag där med ett rakblad och gråter.

*jag uppvisar ett upprepat suicidalt beteende och självskadebeteende

Eftersom jag som borderlineperson alltid känner en kronisk tomhetskänsla, så försöker jag fylla det tomrummet med allt jag kan komma på –men ingenting kan fylla den kroniska tomhetskänslan –inte ens rakbladen, som är mina favoritleksaker i denna vad jag kallar ”lek”.

Symptomen av borderline

Som jag nämnde lite kort tidigare så har vi borderlinepersoner enorma humörsvängningar. Så till skillnad från en person som lider av egentlig depression eller bipolär syndrom, vars humörläge kan ligga på samma nivå i flertalet veckor, så kan vi borderlinepersoners humörlägen pendla upp och ner på bara några minuter. När vårt humörläge sjunker i botten så tar vi ofta till olika redskap för att kunna hantera våra känslor. Redskapen är ofta i självdestruktivt syfte, vilket kan innebära sinnesförändrande substanser, varma redskap och favoriten; vassa tillhyggen. Men borderline har två olika sidor av sig. Det finns den sidan som jag står på –den självdestruktiva sidan, och det finns den andra sidan där borderlinepersonen agerar utåt istället. Vi borderlinepersoner har en snedvriden och störd bild av det egna jaget. Vi upplever ofta oss själva som värdelösa människor och ibland till och med som direkt onda. En borderlineperson kan uppleva sig som en varmhjärtad och givmild människa, men efter ett enormt raseriutbrott så kan bilden av sig själv förvandlas till att man ser sig själv som en ond och dålig människa. Men detta är bara den snedvridna bilden av sig själv som gör sig påmind. Borderlinepersonen missförstår sig själv och känner sig även missförstådd av andra, vilket kan leda till ilska som endast grundar sig i ett större missförstånd i sig själv. Man känner sig missförstådd, men egentligen är det en själv som har missförstått hela situationen. Eftersom vi störda individer missförstår oss själva och andra, så är det lätt för oss att dra oss tillbaka till vår ensamhet och vår isolering, för det är där vi känner oss trygga. Men eftersom vår tomhetskänsla och rastlöshet ofta tar övertaget, så söker vi desperat efter nya relationer att fly in i. Vår desperation leder till att vi blir väldigt intensiva och klängiga, vilket blir enormt jobbigt för den andra parten –och när vi upptäcker att den andra parten inte förstår oss så blir vi avståndstagande och förbereder oss på separation. Vilket gör att den andra parten missförstår oss och hela situationen –och egentligen så är det VI som har missförstått  situationen och separationen. Vi lämnar dom i förebyggande syfte, innan vi blir lämnade själva. Och hela detta var ett enormt missförstånd.

Hängde ni med? Inte jag heller. Välkommen till borderline.

Eftersom diagnosen är flytande, så kan du aldrig bli botad, men du kan vara mer eller mindre sjuk.