Se.

11:30.

Det var menat att familjen Glaad - Björding, Mike och jag skulle ha åkt till Gottland i fem - sex dagar under medeltidsveckan.
Men när datumet började närma sig, närmade sig även ångesten. Mardrömmar invaderade min nattsömn och paniktankar invaderade mitt huvud.

90% av mig ville inte följa med längre. Den enda anledningen till att de andra 10% existerade var för att Sebastian skulle få köra hem ifrån Gottland ensam, då de andra skulle vara kvar på Gottland längre.
De där 10% var rena rama skuldkänslor.


När Sebastian sa att hans far hade bokat min biljett till färjan igår, rann bägaren över.
Den extrema ångesten, som jag kände då, den går inte att beskriva med ord. Jag kände mig totalt maktlös, nu var jag tvungen att följa med...
Jag fick ont i hela kroppen och jag grät något enormt inombords. Jag vågade inte visa min olycka för Sebastian, jag vågade inte berätta att jag inte ville följa med. Det är nästan en förolämpning riktad mot hans familj -och jag älskar den familjen, den är ju min familj också.



Jag skickade iväg ett sms till lillasyster och berätta exakt hur jag kände. Hon lugnade ner mig så gott som hon kunde och svarade precis som jag önskat at hon skulle ha svarat.
Hon pratade med Karin och tillslut ordnade allting sig. Biljetten kanske inte går att avbeställa, men tyvärr så känner jag att de 260:- är värda att lägga ut, bara jag inte tvingas åka med.
Hela familjen blev ledsen och besviken, det hade ju varit bestämt sedan länge att vi skulle åka på en familjesemester. Men jag är inte redo för det än.

Men den största anledningen till att jag inte vill följa med är mina älskade små hårbollar till bebisar. De är min totala trygghet, de är en anledning till att mitt självskadebeteende har lagts på hyllan.
Att adoptera mina hårbollar till bebisar är det bästa beslutet som jag någonsin har tagit, och jag kan inte leva med tanken på att lämna de ensamma i så många dagar. Jag kan inte leva med tanken på att vara utan dom i så många dagar.
Hur skall jag någonsin kunna åka på semester med Sebastian, när jag känner så här?

Dagens plus tilldelar jag min älskade lillasyster som alltid finns där för mig, och som älskar mig trots mina brister och fel.
Dagens minus tilldelar jag mig själv, eftersom jag är så rädd för förändringar och att testa nya, okända, saker.

Se.

Se.

19:50.

Se.

12:01.

com'è cominciata io non saprei
la storia infinita con te
che sei diventata la mia lei
di tutta una vita per me
ci vuole passione con te e un briciolo di pazzia

Se.

15:16.

En blogg måste uppdateras ofta, för att behålla läsare. Jag känner att mitt ointresse för livet och för internet sakta förgör min stackars blogg.
Det verkar som att livet står still, eller så är det jag som trampar mig själv på fötterna och inte kommer någonstans. Vissa dagar räcker det inte med att jag trampar på mig själv, jag skall dessutom snurra runt, runt, runt tills jag trillar ihop.
Jag har burit på samma känsla i nio år nu, om inte sedan jag var riktigt liten -fast det minns jag ju inte. I vilket fall, så jag har alltid sett till att jag har misslyckats med att komma någonstans i livet.

Jag har varit självdestruktiv sedan barnsben, och vid elva års ålder så hade jag börjat skära mig.
Jag har, i hela mitt liv, haft ett extremt kontrollbehov, som även det vid elva års ålder utvecklades till en tvångsmässig personlighetsstörning.
Jag har alltid haft grova känslomässiga störningar, som visade sig vara sjukdomen borderline.
Jag har varit i många djupa depressioner, som sedan har följts av uppvarvade perioder, som visade sig vara sjukdomen bipolär 2.
Jag vantrivdes, redan i årskurs 1, i skolan och skolkade ofta. Från årskurs 7 till sista terminen i årskurs 9 skolkade jag varenda dag. Varenda dag! Det beteendet fortsatte in i gymnasiet, och det första året skolkade jag mycket ofta. Även under det andra året förekom mycket skolk. Det slutade med att jag hoppade av gymnasiet.
Jag kunde inte sköta min praktikplats, som egentligen var hur soft som helst. Jag gick in i väggen och blev sjukskriven tre månader efter det att jag börjat där.
Jag har varit sjukskriven i fem månader, och varken jag, min psykoterapeut eller min läkare kan se någon arbetsrehabilitering inom en snar framtid.

Och jag är fast i dessa beteenden än idag, även om jag har ett uppehåll i det självdestruktiva beteendet i form av fysisk misshandel. Men de psykiska tankarna och önskningarna är lika starka som för nio års sedan.

Jag hade lika gärna kunnat springa på ett löpband, där jag hade sprungit och sprungit utan att komma framåt.

Se.

11:41.

Som långtidssjukskriven, så är jag fullt upptagen med att göra absolut ingenting. Så under en ganska lång tid har jag nu inte publicerat några inlägg, för att ni ska förstå ingenting nytt händer i mitt liv.

Lite meningslösa punkter, som förklarar vilken otroligt busy människa jag är:
-Jag uppfyllde min sims livlånga önskan om att uppfostra fem barn, från bebis till tonåring, på tre dagar.
-Jag har byggt om mitt hus ungefär åtta gånger sedan den enda dottern blev en ungdom, det blev hon under gårdagen.
-Jag planerar att bygga om huset idag igen.
The Sims 3 är, sorgligt nog, det som jag underhåller mig med om dagarna.

Inom en snar framtid, så kanske jag skaffar ett liv.
Men det är inte troligt, jag vet liksom inte om jag hinner.

Se.

11:36.

Skottlandresans planering börjar arta sig, och både jag och Julia befinner oss i extas.
Endast två nätter i Glasgow, första och sista, så att vi har nära till flyget de dagarna. De övriga nätterna tar vi som det kommer, och hoppas på att det finns något vandrarhem med lediga rum runt Lochness ena natten och något vandrarhem med lediga rum i Högländerna andra natten.
Julia och jag har näst intill ingått en pakt om att vi ska bada i Lochness, nu återstår det bara att få med oss fäderna i pakten.
Och Högländerna, ja dra mig baklänges, Högländerna. Omgivningen, luften, känslorna. Det känns som att Julia och jag kommer att vilja stanna där för alltid. Men fyra nätter får räcka för den här gången, jag är övertygad om att vi kommer att åka dit igen, kanske inte tillsammans, men Skottland kan vänta oss fler gånger.

September, så nära men ändå så långt borta.

Se.

20:37.

Uppskatta livet ni lever, en dag lär ni inte leva det längre.

Se.

10:48.

Hej hej, hallå dagboken. Idag blev jag inte av med oskulden, det är nionde gången den här veckan.

Här sitter jag på LBS i Skövde, med en väldig allergi som gör att jag snorar som fan och inte kan uttala vissa ord korrekt.
Och vädret är inte det bästa, kyla och regn. Så jag kan vänta mig en hejdundrande förkylning, för mig om än mer snorig och oförstålig.
Men det var väl inte det som jag planerade att upplysa er om.

Jag har en inre ångest, som jag vägrar släppa ut. Det liksom bubblar ångest inuti, som en coca cola flaska som har skakats ordentligt som man sedan öppnar för tidigt och all kolsyra pyser ut.
Men här sitter jag med Maria och jag vill inte visa henne den sidan av mig, trots att hon mycket väl vet om att den existerar.
Men bara för det så behöver hon inte se den. Jag vill inte orsaka henne oro.

Till på köpet så är det extremt svårt för mig att vara så långt hemifrån, min trygga lägenhet och mina älskade små hårbollar och min, tidsnog, äkta man.
Javisst är det så. Jag har friat till honom ett antal gånger, då han har gett mig ett nej som svar. Han anser att det är mannen uppgift att föreslå äktenskap. Men sist jag frågade honom, gav han mig ett bestämt ja.
Det innebär inte att vi skall gifta oss till våren, utan vi väntar ett par år och ser hur vida vi är redo för giftemål vid den tidpunkten.
I samma stund som jag stängde ytterdörren och gick ner för trapporna, så ångrade en del av mig att jag skulle åka ifrån honom. Jag grät inombords och skakade av rädsla. Vårt förhållande har gjort oss himla sammanbundna, vilket visar sig tydligt så fort någon av oss ska gå hemifrån -det räcker med att vi skall vara ifrån varandra i några timmar.
Och mina små hårbollar, mitt hjärta värker när jag inser att jag skall vara ifrån dom i så många många dagar. Jag saknar dom så mycket att jag drömde om dom i natt.
Det är otroligt hur någon kan ha en sådan inverkan på en annan.
Men jag tar dagen som den kommer och försöker att inte sakna för mycket. Jag vet att jag kommer hem, och jag vet att dom kommer att finnas kvar då.

Tack och hej, leverpastej.

Se.

10:47.

Under gårdagen infann jag mig på öppenspyk, för att diskutera diagnoserna som äntligen har satts på mig.
1. Depression.
2. Bipolär, typ 2. (Mano depressivitet.)
3. Borderline personlighetsstörning.
4. Tvångsyndrom.
5. Paranoidpersonlighetsstörning.

När jag läste den fastställda utredningen och diagnostiken, så var jag oförmögen att vara allvarlig. Jag skrattade konstant och ansåg hela utredningen vara komisk.
Jag är mycket påläst om många sjukdomar och jag hade lika gärna kunnat fastställa dessa diagnoser på egen hand.
Jag var inte det minsta överraskad när jag intog informationen, som stod där, svart på vitt. Men någonting inom knöt ihop sig, om det var magen eller vad det nu var. Nu står det där, svart på vitt. Det är bevisat, jag är psykiskt sjuk.
Jag inser att det var mitt val, jag såg till att bli överförd till Bergsgatan, jag bad om en utredning. Jag ville få mina diagnoser fastställda. Och jag vet att detta kommer att vara till min fördel, jag vet att detta kan leda till att jag får den hjälp som jag behöver.
Men jag vet inte om jag vill ha hjälp. Jag antar att jag är rädd. Jag har levt med mina sjukdomar i så många år, en del har jag levt med sedan barnsben. De har blivit en del av min personlighet och en del av mig. Jag vet inte vem jag är utan mina sjukdomar.
Jag vet inte hur jag reagerar på att vara innerligt glad och lycklig, jag vet inte hur jag reagerar på att må bra. Jag förstår er till fullo, som inte förstår varför jag inte vill må bra -men för mig så har min instabilitet varit en trygghet. Jag har konstant varit negativ och mått dåligt, för att skydda mig själv från besvikelse och från att bli övergiven.
Om jag inte släpper in människor, om jag inte skapar ett starkt band till dom, så blir jag inte övergiven om dom lämnar mig. Och jag vet att dom kommer att lämna mig.
80% av mig vill tacka nej till en behandlingsplan. 80% av mig lever hällre kvar i den här livssituationen, som jag känner till och har kontroll över.

Se.

14:43.

Hej hej, hallå dagboken.
Idag blötte jag ner en handduk i kallvatten, den har jag nu runt huvudet. Det kan ni se där -->