Se.

21:42.

2008-04-29, tisdag.
Måndagen den 28:e april 2008 visade sig att bli till en enorm besvikelse.
En nyhet korsade min väg och slog samtidigt mitt sinne ur balans. Med en oerhörd kraft gick jag rakt in i den tegelvägg som någon, så omsorgsfullt, byggt upp rakt framför mina blinda ögon.
Jag stod kvar, mitt i muren som föll.
Och kvar står jag än, med mina blinda ögon som blickar tillbaka i de minnen som jag bär med mig -några av de få vackra minnen som jag bär med mig i min ryggsäck som annars gör mig så full av avsmak.
Jag står kvar och ser framför mig hur våra gemensamma minnen här når sitt slut. Ditt liv har givit dig nya möjligheter, dina fötter bär dig bort.
Och jag står kvar vid min mur, muren som föll framför dina ögon.

Se.

19:40.

2008-04-24, torsdag.
Sex veckor.
Jag älskar dig.

Solen skiner fortfarande och mina smilband har inte fått någon vila på hela dagen.
Det är otroligt, det du gör med mig. I sex veckor har mitt hjärta slagit extra hårda slag, mina smilband har haft en anledning att dra på sig. Jag har varit någon. Men du, du är inte bara någon -du är det där lilla extra, det där som får mig till att vilja hjula.

Se.

01:41.

2008-04-24, torsdag.
Tiden var 01:38 när grannen låste sin ytterdörr och vandrade ner för trapporna. Det är mycket som tyder på att dessa grannar, mycket väl, hade kunnat vara några av våra besökare när vi levde på Walbergsgatan.
Mitt överanalyserande skapar farthinder i mina tankar och jag tar min tidsmaskin och far tillbaka till den gamla tiden -tiden då allting snurrade runt, runt. En önskan lever inom mig, en önskan om att jag var kapabel att lägga mitt analyserande på hyllan och stanna kvar idag -jag trivs idag, imorgon. Jag är inte i behov av gårdagen eller dagarna innan dess, särskilt inte dagarna som utspelade sig för så många år sedan. Dagarna som vi så välbehövligt lämnade bakom oss för att bygga upp ett nytt liv där allting skulle snurra naturligt.
Naturligt är hur jag snurrar nu för tiden, hur föräldrarna mina snurrar.
Men tankar om det förflutna simmar upp till ytan när jag skådar ett beteende som jag kopplar till vårt gamla levnadssätt. Jag ser hur likt det beteendet är det som mina föräldrar bar på och jag är inte kapabel att blunda inför detta.
En önskan om att jag var blind inför vad som kanske sker på andra sidan väggen lever inom mig. Jag vill leva idag, snurra idag, dingla med benen utför köksfönstret och låta dem leva sina egna liv.
Jag tänker för mycket, vet för mycket, dinglar för lite.

Se.

22:37.

2008-04-21, måndag.
En vacker dag skall jag ta till mig den ork som jag behöver för att uppdatera bloggen med lite mer jämna mellanrum.
För tillfället så tar mitt nykära hjärta upp all min energi, mina höfter gungar av sig själva och mina fötter håller takten -ingen musik krävs för att jag ska känna rytmiken, min kropp dansar av själv.

Se.

14:25.

2008-04-17, torsdag.
Fem veckor -det känns som att det har gått betydligt längre tid än så (antagligen eftersom att vi kom varandra så nära på så kort tid).
Min glädje hade, antagligen, inte kunnat vara så mycket större än vad den är nu. Du är antidepressiva preparat personifierad!
Tack för att du väcker fjärilarna i min mage till liv, tack för att du får dessa att flyga runt. Tack för att du gör med mig som våren gör med världen.

I’m gonna concentrate on you my love.
(My love) my love, (my love) my love.

oh oh ah ah aha
aha ah aha
oh oh ah ah aha
aha ah aha aha

I’m gonna concentrate on you my love.
(My love) my love, (my love) my love.

Se.

2008-04-15, tisdag.

Dagens väder borde ha satt mig i det blå och det gjorde det även för en kort stund, dock så känner jag ingen gläjde för tillfället.
Stressen är påtaglig, kraven är höga. Jag är i stort behov av större självdisciplin och dessutom skulle jag uppskatta om jag vore kapabel att känna stolthet över mina prestationer. Men min prestationsångest är för stark, istället för att använda tiden väl och försöka mig på att bestiga bergen så ligger jag handfallen på asfalten, med ansiktet och knäna uppskrapade.
Sju veckor är ingenting, två dagar sätter mig på minus.
Jag borde ha tagit vara på vädret, jag borde ha klättrat ett bit vid det här laget. Men jag befinner mig på minus och jag kliar grus ur mina sår.

Se.

Jag kräver inte att ni skall höra mina andetag, ty endast vill jag uppmärksamma er på min existens.

Se.

23:07.

Tabletterna snurrar mitt huvud, inklusive min kropp, till sömn. Jag snurrar i takt, nu för tiden. Aldrig mer vänder jag dessa tabletter mot mig, aldrig mer vill jag dansa i otakt.
Mina instinkter meddelar mig om min prioritetslista som jag nu borde följa. Högsta prioritet: studera insidan av ögonlocken för att komma till det stadie då sömnen är redo för att insupas.
När jag insupit sömnen önskar jag mig bort till en kall säng som befinner sig i stadsdelen Vallås i Halmstad. Jag drömmer mig bort till en natt av kyla och få täcken, men även en natt med kroppsvärme som kompenserar för den kyla som snedtaket delar med sig av. Jag drömmer mig dit, tills dess att jag, i verklighet, kan tillbringa en natt där. En natt bredvid en källa av trygghet och kärlek.

Sebastian Björding, du är källan till all den lycka som tagit min kropp i besiktning.

Jag älskar dig.

Tack vare dig så smärtar mina käkar på grund av inhållande leenden.
Du bringar mig lycka.

Se.

21:54.

2008-03-13 - 2008-04-13.
Under en period av 31 dagar har jag levt i ett konstant lyckorus -en månad i ett konstant leende.

Nathalie Vano - Ohlsson
<3
Sebastian Björding

Du målar de gråtrista dagarna i färg.

Se.

14:10.

8/4 -08, tisdag. Tisdag. Jag vill, på balanslösa, ben dansa omkull min tillvaro tillsammans med missledande leenden och vilseledande promenader. Ack, så många dagar som infinner sig före fredag. Var dag som slutar på ”dag” borde vara en helgdag.

Se.

22:38.

Jag snurrar på tabletter, dansar graciöst på stadiga ben.
Jag finner ord, tänker dessa för mig själv. Ler av min balansfulla dans.
Jag ler, ler av mitt tidigare leende. Ler utan att känna mig som en bedragare.
Mitt inre finner en sinnesro, samtidigt är jag uppe i högvarv.

Se.

22:12.

Helgen fjärde- femte-sjätte april har gett mitt huvud tillåtelse att vara stillastående, med avdrag för vad som uppskattningsvis har kunnat vara en fyra timmars-period.
Nöjesfältet inuti är stängt tillsvidare, mina karuseller ger inte längre världen gratisturer som snurrar mig till åksjuka. Tre dagar, minus fyra timmar, har jag fått uppleva utan illamående. Tre dagar, minus fyra timmar, har jag fått uppleva utan en önskan om att kasta upp allt som världen planterat inuti.
Jag har dansat utan att mina snurra mina ben ostadiga.
Jag har haft ett bestående leende på läpparna, utan att känna mig som en bedragare.
Tre dagar, minus fyra timmar, av lugn och ro. Sinnesro.

Se.

Om författaren:

Namn: Nathalie Vano - Ohlsson.
Inspirationskälla: Livet och allt som sker där i.
Vad/hur skriver författaren? Allt från dikter och kortare texter till noveller, insändare, krönikor, blogginlägg och dagboksinlägg.
Språket skiftar mellan högtravande och ibland pretentiöst till att vara helt taget ur vardagen. Ironi i texter är en favorit men som dock används mycket sällan.
Jag använder mig av verkliga upplevelser och känslor i de texter jag skriver, så man kan säga att mina texter alla är ”verklighetsbaserade”. Dock så skriver jag inte så uppenbart att detta alltid framkommer.
Varför skriver författaren? Skrivarprocessen för mig kan liknas vid terapi och ger mig en möjlighet att kunna lägga undan mitt bagage på ett kreativt sätt. Samtidigt får jag chansen att beröra och påverka andra människor.
Efter lyckade texter får jag alltid en känsla av tillfredställelse, antagligen är det denna tillfredställelse som får mig att vilja fortsätta skriva.
En annan faktor som får mig att vilja fortsätta skriva är tanken om att nästa text kan bli ännu bättre. När jag är helt tillfredställd med mina texter, när jag inte tror att jag kan lyckas bättre, då ska jag lägga skrivandet bakom mig för att aldrig ta upp det igen. När jag tror att jag inte kan bli bättre, då har jag misslyckats.

Se.

21:58.

Ge mig en käftsmäll och dansa min värld till det bättre.