Se.

19:00

Ur en klar himmel faller bomben ner

Vi ligger tysta i en krater, ler

När vi ser vår samtid brinna ner

Och jag ska skydda dig med kroppen min

Luften svider när vi andas in

Har alltid sett oss som Ansgar & Evelyne

Vi ska fylla våran stulna bil

Med dyra klockor och dexedrine

Souvenirer från en tid då vi var svin

Och du har tagit mig från kylan in

Från tysk hårdrock till Charles Valentin

I min bok är du för evigt Evelyne

Och som jag önskar att du var här nu

Jag vill bara höra dina hjärtslag

Och som jag önskar att vårt krig tog slut

Jag har lärt av mina misstag

Och du är lika ensam som jag

Jag har ingenting mer att tillägga.

Se.

23:04

Det finns så mycket att säga, som aldrig blir sagts.
Det finns så mycket att göra, som aldrig blir gjort.
Men så är det väl när man begränsar sig själv, sin tillvaro och sitt liv.
Och när man inte har någon speciell att prata med, att göra med.

Jag har en vän, en som jag delar allt med. En vän som jag en gång kunnat lita på, men som nu leder mig fel.
Mitt hjärta.
Jag har vänner som aldrig skulle lämna mig, som följer mig vart jag än går. Om jag går fel, så leder de mig rätt.
Om jag går rätt så leder de mig fel.
Mina tankar.

Som när tre brudar skall umgås, så håller vi aldrig sams.
Men hur ofta talar hjärtat, tankarna och man själv samma språk?