Se.

22:33

Det har varit Håkan non-stop och "kärlek skonar ingen". Men kära Herr Hellström, det är du som är skoningslös med dina ord. Och göteborgska är den dialekt som gör mig knäsvag.
Som den där natten 2005, när jag hörde din rumlande göteborgska i andra sidan av luren, si sådär 03:00. Det är det finaste telefonsamtalet jag någonsin mottagit.
Du skulle bara veta.
Men jag tror att du fick en ganska god aning, när du hörde mig gå ifrån sömndrucken till lyriskt gråtande på millisekunder.

Och jag vill tacka dig för att du spelade låtar ifrån den tiden.

Dina "inte så starka armar" och dina ännu starkare ord lyfte mig lite högre under det året, 2005, då jag hade det som svårast. Dom gjorde det svåra lite enklare för mig.
Och kanske kommer det en dag då jag kan tacka dig personligen. Ännu en gång.

Och vi ses på torsdag igen.

Men det kommer gå fint om du hänger med.

Se.

2013.07.26

PEPP PÅ POP OCH KÄRLEK!

Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din <3

2013 = TRETTON ÅR AV KÄRLEK.

DU VAR MIN FÖRSTA FÖRÄLSKELSE, MIN STÖRSTA KÄRLEK.

DET KOMMER ALDRIG VARA ÖVER FÖR DIG -INTE FÖR MIG <3

Se.

23:46

Precis som igår, så har det anlänt ännu en kväll då det inte var menat att jag skulle sitta här med tangenter i knäet. Precis som igår, så vet jag inte vad som kommer att komma ur mina trötta fingrar.


Jag har kommit överens med mig själv nu, om att jag inte kan glesa ut mina besök hos Psykologen. Och jag har kommit överens med mig själv nu, om att jag inte kan vara rädd för honom längre -eller kanske så är det mig som jag inte kan vara rädd för längre. Jag kan inte hålla honom i mörkret mer -eller kanske så är det mig som jag inte kan hålla i mörkret mer.
Och jag vet det nu. Jag sa det till mig själv över en kopp te tidigare.

Jag borde vara rädd för te, det är den drycken som alltid får mig att veta bättre.

Jag måste börja prata med Psykologen, sådär som jag pratar med mig själv. Sådär ocensurerat och skoningslöst. Sådär brutalt och nedvärderande. Sådär öppet och sårbart.
Jag måste släppa den rädsla som finns inom mig. Den som säger att han kommer att döma mig, så som jag dömer mig själv. Den som säger att han kommer att klassa mig som psykstörd, så som jag klassar mig själv. För han arbetar för mitt välbefinnande, det är mer än vad jag arbetar för.
Och jag kan slå vad om att hans behandlingsplan slår min egen med hästlängder. Jag är bara så rädd för att hans skall innehålla ett samtal till en person som kan lägga in mig på en avdelning för sådana som är som jag.
Hans synsätt är annorlunda än mitt. Han säger att det gör mig mer gott att läggas in, än vad det gör att skada mig själv -mitt säger att det gör mig mer gott att skära mig, än vad det gör att vara inlåst bland sängkläder som luktar obekant.
Men jag kan inte vara rädd för en konsekvens som jag aldrig utmanar, som kanske inte ens väntar mig.

Jag vet vart jag måste börja, jag måste börja där det slutade. Mitt första steg, är ditt första steg ifrån mig.
Och jag som aldrig ens har kunnat säga hela ditt namn.
Det lär drickas många koppar med te, den dagen då jag bestämmer mig för att nämna dig vid namn. Många koppar med te och inget smink.

och säg att jag är ledsen för alla fel som blev

Se.

22:37

Jag har egentligen ingen aning om vad jag skall skriva om ikväll, det var inte menat att jag skulle sitta här med tangentbord och skärm framför mig. För allt som jag "planerar" är att inte ha några planer alls.
Det känns liksom inte som att det är värt någonting längre.


Jag skolkar ifrån jobbet, jag stänger medvetet av mina alarm när dom ringer på morgonen. Jag väljer att somna om. Jag tvingar mig själv till att somna om även om jag ser att klockan har passerat lunchtid och jag är utvilad. Jag sover ofta i tolv timmar, jag klarar liksom inte av att vara vaken längre.

Att sova är min tillflyktsort, my drug of choice.

Vartenda natt består av mardrömmar, så har det varit så länge som jag kan minnas. Allt jag kan sätta fingret på, det är att det har pågått sedan dess att jag nådde tonåren. Det är alltså över tio år sedan jag hade en natt utan mardrömmar.
Vissa nätter vaknar jag av att jag skriker rakt ut, skriker eller gråter. En gissning säger mig att det är så 2-3 nätter i veckan.
Trots detta väljer jag sömn före vakenhet nittiofem gånger av hundra.

Och varför skall jag vara vaken, när allt jag gör är att avverka serie efter serie?

Jag har varit vaken i nio timmar nu, och jag har velat sova i alla nio. Men klockan närmar sig halv tolv, vilket gör det tillåtet för mig att snart ta min pillercocktail och gå och lägga mig. Och jag kan inte ens beskriva för er hur mycket jag ser fram emot det. Och hur mycket jag bävar inför det.

Mina mardrömmar har de senaste nio nätterna varit värre än vad dom vanligtvis brukar vara. Jag vet anledningen, du vet anledningen. Och allt jag kan göra är att hoppas på att jag inte vaknar av mina hesa röst, att jag inte vaknar av mina patetiska tårar som du inte bryr dig det minsta om.
Jag vill inte att du skall bry dig, för det gör det så mycket enklare för mig att inte bry mig om dig. Men varför är det då så svårt för mig att sluta, när du uttryckt dig så väl med din tystnad att du slutat? Jo, för att jag binder mig fast till det som en gång sårat mig. För att undslippa att såras igen.

Och hur har det fungerat för mig hittills?

Det här är ingen neråtsång som du ska bry dig om.

Se.

21:39

I want you to notice
when I'm not around.
You're so fucking special.
I wish I was special.

Och jag har sysselsatt mig så gott jag kan, för att fly undan dig.

Jag har spikat upp tavlor. Sådär nio månader för sent. "Bättre sent än aldrig", det är vad dom säger.

Jag säger "aldrig", det är enklare så. "Jag skall aldrig göra mig sårbar på det här viset igen.". Aldrig fungerar aldrig för mig.

Och hur mycket jag än hade kunnat spika upp, så hade det inte räckt. För du sa att det var "schysst" att ha LP-plattor på väggen. LP-plattor och inramade konsertbiljetter.

Och jag kunde se intensiteten öka i din blick när vi pratade om inramade biljetter.

Så jag spacklade. Du hade inte sagt någonting om spackel.

Och jag har spackel under naglarna, men jag biter på dom ändå.

Det är en ny dumhet som jag kommit på.

Jag skall blötlägga sovrumsväggen med namn. Få bort lite kalhet, få in lite djup.

Lite mer av Håkan, lite mindre av dig.

Jag behöver bara lura mig själv för några sekunder, för någon livstid. För trots att jag ersätter ditt namn med andras, så var du där först.

22:22 -och jag önskade högt någonting om dig.

          du kan själv gissa vad.

I don't care if it hurts, I want to have control.

Se.

22:07

Jag är 13 år igen. Jag sitter utanför Liseberg och köar i 10 timmar, iklädd svarta stuprörsbyxor, Håkantröja och röda converse med skrivna bandnamn på, jag har min tygväska med Håkanmärken. Jag har tung, svart kajal och stjärnor under ögonen, jag har indielugg och panda.
Jag har vuxit ur mina popkläder, jag har för långt hår för panda. Men jag sitter med min väska och mina converse, mina stjärnor och min tunga kajal, och är densamma indiepoparen som jag var då, för 10 år sedan.
Håkan, vi ses snart!


Det känns som igår, den där dagen då jag satt utanför Liseberg och köade till den konserten (och då har jag ändå köat mååånga gånger för att se Håkan på Liseberg, och alla gånger har jag köat lika många timmar).
Jag fastnade med min väska och hamnade på efterkälken, men jag fick ändå den platsen som jag var menad. Ni förstår, på den tiden, så fanns det respekt i familjen, och visste man att någon hade köat längre än vad man själv hade gjort, så lät man dom gå före och få bättre platser.
Och med "familjen", så menar jag publiken. Vi var som en enda stor familj. Vi var alla där av samma anledning, vi hade någonting stort gemensamt, vi brann för samma sak, vi delade den kärlek som var i luften. Våra hjärtan slog i takt.

Vi var där för att se en karl med förälskelse i rösten, men vi såg även varandra. Vi såg efter varandra. Om någon föll, så var vi först på plats och lyfte upp. Vakterna behövde aldrig göra sina jobb, vi såg efter varandra bättre än vakterna någonsin gjorde.
Vi hade starka band, trots att vi kanske aldrig sett varandra förut, och kanske aldrig såg varandra igen.
Ändå var vi inga främlingar, nej, vi var en familj.


Och mina ögon tåras av alla minnen.


Det finns inte mycket som jag inte skulle göra, för att kunna föras tillbaka till den tiden.
Den tiden då konserterna och familjerna var starkare än någonting annat. Den tiden då man hade med sig matlådor, så att man kunde sitta och köa i tio timmar. Den tiden då man stannade kvar efter konserterna, för att kanskekanskekanske få en glimt av artisten, eller ännu bättre, få träffa den. Den tiden då man lade alla sina ospenderade pengar på bandtröjor- och väskor.

Vissa av ovanstående gör jag fortfarande.
Jag lämnar inte området en minut innan jag vet om det inte finns en chans för mig att träffa artisten i fråga. Jag brukar aldrig komma ifrån en konsert utan att ha köpt minst två tröjor, eller väskor. Och om jag bara ha köpt två, så skäms jag lite.
Men det är ingen som vill hålla mig sällskap i kön i tio timmar längre. Det är ingen som vill packa ner en matlåda och ta tåget till Göteborg vid nio på morgonen.

Och köandet är det som helst hade haft kvar.
Köandet och familjen.

Håkan, du var min första förälskelse, min första och största kärlek.

Det kommer aldrig vara över för dig. Inte för mig.

Se.

22:49

Jag har för mycket att sätta svart på vitt, för många ord som inte får användas.
Och jag är trött på att tala i koder.


Jag har huvudvärk och karusell-tankar, ångestyrsel och en passande utstyrsel. Gårdagens smink med sorglig uppsyn och otvättat hår i en ledsam knut.
Jag vill inte synas sådan här, men jag vill så gärna bli sedd. Av dig.
För jag ser dig, så mycket av dig som du låter mig se. Och jag vill så gärna se mer. Men du håller mig på avstånd, och gör att jag bara kan se en suddig skugga.
Och jag lämnar alltid mina glasögon hemma.
Jag trivs bättre i solglasögon, trots att mitt synfel gör mig handikappad. För jag syns inte lika tydligt när jag döljer mig bakom skuggade glas. Men har du tänkt på att jag alltid tar av mig dom, när jag är med dig?

Och har du tänkt på att jag alltid frågar "hur högt?" när du säger "hoppa"?


Jag tog ett steg bakåt, det var inte ditt fel.
Men allt det där komplicerade, osäkra och kryptiska, allt det där som får mig att oroa, det slog mig som en bitch på käften. Så hårt och precist. Så klockrent ner på golvet.
Och kontrollen som jag inte haft, den återtog jag i form av rakblad och bandage.

Fel håll känns aldrig så rätt som i just de stunderna.
Det är som att komma hem efter ett vilset maratonlopp i en främmande stad.

Det kliar bara lite mer efteråt.


"Hoppa!"
"Hur högt?"
Så högt jag bara kan.

Och det är mitt fel att jag hoppar. Hoppas.


Och jag svär på Håkan, att du alltid kommer att ha mig.
Precis där du vill.

Se.

11:28

I samma stund som jag hörde ytterdörren stängas kände jag hur Ångesten vaknat till liv. Och jag som föredrar den i vilande tillstånd.
Men ångesten var vaken och kom springandes mot mig och attackerade mig så brutalt, att jag föll och gick sönder inuti.


Jag drömde en mardröm i natt, jag vaknade upp till samma mardröm. Det var verklighet. Och det är en verklighet som jag bara vill fly ifrån och gömma mig för.
Jag vill fly in i en annan verklighet, en verklighet som inte skrämmer mig. En verklighet som inte existerar.
Narnia, vart är du när jag behöver dig som mest?

Det finns en stjärna som är din.

Se.

01:20






_____________________________________________________________________________________

Jag skrattar inte längre, jag mår illa när jag ler.

_____________________________________________________________________________________

Kärlek är för dom, dom som har tur.

Se.

23:38

Det har varit en himla produktiv dag för mina känslor.


Det var ljudet av min egen ångest som fick mig att vakna imorse, jag fulgrät redan i sömnen. Jag är inte förvånad, jag gick ju till sängs med den, så varför skulle jag inte vakna upp med den? Ångest är mer pålitlig än karlar, den smyger sällan ur sängen och drar.
Med ångest är det all about cuddles and kisses.
Okej, kelet med ångesten handlar mest om att den tar tag om mig och inte släpper taget. Och okej, kyssarna med ångesten handlar mest om att den trycks ner i min hals och täpper till luftvägarna.
But still, I get more affection from the Anxiety than I get from men.


Jag vaknade upp tillsammans med ångesten och fortsatte min dag tillsammans med den.
Vi såg på deprimerande filmer tillsammans, för att få mig att börja gråta, i hopp om att ångesten skulle ha känt att den gjort sitt jobb och sedan lämna mig för dagen. Men som den trogna vän den är, så fanns den kvar.
Den hade väl fler jobb att utföra, innan den skulle känna sig nöjd.

Jag mådde lite bättre efter att hade fått ur mig lite gråt, så jag fick ett ryck och valde att spika upp lite snygga grejer på väggen över min stereohörna. Jag var nöjd och log över att jag äntligen fått upp någonting på väggen.
MEN BANG, SÅ SLOG ÅNGESTEN TILL IGEN!
Det var inte någon längre stund som jag fick njuta av min produktivitet, där inte. Nej, nu var det bara dags för mig att torka det där kortvariga leendet, för att byta ut det mot två neddragna mungipor.

Och åter kom den där ångestklumpen i magen, som jag nu känner till allt för väl.
Den har svängt av till vänster ifrån motorvägen som går från min hjärna till mitt hjärta, Och där sitter den nu och avnjuter sin picknick, till tonerna av mitt hjärtas orossång. Sången med melodin ifrån mitt hjärtas allt för snabba slag, och med basen ifrån mitt hjärtas hårda, och starta, slag.

Den får väl sitta där nu, och njuta av sin picknick och privata konsert, tills den tröttnat. För jag är trött på allting som har med det att göra, trött på att vara ångestens gratiskonsert. Jag är trött, punkt. Det är dags att försöka sova, i hopp om att ångesten gått och lagts sig när jag vaknat.
I don't want to be your wake up-buddy anymore.

It's in the water, baby, it's in the special way we fuck.

Se.

22:15

"Bright lights" på repeat i fem timmar. Den blir inte sämre, nej i stället så blir jag mer och mer förälskad för var gång den börjar om.

Brian Molko, ta med mig upp för kullen.


Jag har dykt rakt ner i badkaret och rakt ner i golvet, jag har fått en kropp som värker till konsekvens. En konsekvens som jag inte ens anser att jag förtjänar. Det var inte mitt val att få en skoningslös ångest som vill halvt döda mig.
Jag har alla blåmärken och bulor kvar, samt smärtan i hela min högra sida av kroppen -den som tog smällen. Men jag kan stå på benen och jag kan höja min arm. Det är åtminstone någonting.

Ångesten är kvar, den har bosatt sig djupt där inne där jag inte kan locka ut den. Och jag har försökt med det mesta. Men den liksom sitter där inne, säkerligen i en gungstol, och skrattar åt mig, för att mina dåliga ursäkter till försök inte räcker till.
Ångesten bara sitter där, i sin gungstol, svajandes fram och tillbaka med fötterna ovanför marken, och behöver inte oroa sig för att trilla och skrapa upp knäna. Den behöver inte tänka, den kan bara sitta där med sitt hånflin och låta gungstolen göra sitt.
Det är där man ser den största skillnaden på mig och Ångesten -ångesten klarar sig alltid oskadd, och jag skrapar upp knäna när jag ligger ner.

Så jag står upp, skrattar tillsammans med ångesten när jag  trillar hårt och tar smällen med öppen famn. 
Jag har alltid varit bra på att trilla och skrapa fram små sår i psyket, skada mina känslor och göra hjärtat mer utsatt.


Jag tror mig känna kärlek i luften, men sedan har jag ofta förväxlat ångest med kärlek. Att man kan känna förälskelse till någonting som gör en så illa.  Men den ger mig en slags värme som jag inte kan säga nej till, det är en slags förförelse som får mig att dansa i takt med ångestens pipa.
Och ångesten älskar mig lika mycket som jag älskar den. Varför skulle den annars aldrig lämna mig?
I tjugotre år har den funnits vid min sida och hållit mig sällskap, tagit sig tid att lära känna alla mina sidor och tagit allting i åtanke. Den kan mig utan och innan och vet exakt vad jag tänder på och vad jag tänder till på.
I gott och ont finns den där med mig.

There is thunder in our hearts, baby

Se.

23:36

Det har varit kallt på balkongen i flera dagar nu, och trots att det påstår sig vara högsommar känns det som höst.
Och jag har aldrig velat använda svordomar så mycket som jag vill just nu.


Min kropp är blåslagen efter gårdagens bravader, men det är insidan som gör ondast. Det är liksom så att jag vill ställa mig i regnet, som inte finns, och skrika. Jag vill skrika och gråta i regnet, sådär osynligt som man bara kan göra då. Komma undan med att det är regn.
"Jag gråter inte, det regnar."
Men egentligen så skriker hela insidan att det gör jag visst, jag gråter visst.
Men nej, "det regnar". Det är enklare så, för alla.
Men det finns inget regn, och det finns inga andra. Ändå kan jag inte förmå mig till att gråta. Det är inte tid för det nu, jag skall ju faktiskt snart sova.

Så jag skalar av mitt nagellack i stället.


Åh, ta mig härifrån, sätt mig på bussen ifrån stan. En buss mot vart-som-helst, en buss mot ingenstans.
Många timmar härifrån, ifrån mig och ifrån det som jag känner, det som jag inte känner, och det som jag hade kunnat känna. Ifrån den verklighet som är min.
Sätt mig på en buss till Narnia, en verklighet som inte finns. En påhittat värld, där jag kan göra snöänglar och lämna mig själv bakom mig. Där jag kan gömma mig själv bortom ytterkappor och utom synhåll.
Där det är vinter utan kyla, i högsommarens höst.
Där regnet inte behövs.


Skriv en låt om mig, om hur jag kom undan.
Placera mig mitt i magnetosfären, döp mig till Aurora Borealis -sätt mig rakt under norrskenet och ljug om att jag är lika vacker. Försköna mig, med ord som inte finns.

För jag skakar av all denna meningslöshet.

Se.

11:53

Jag gjorde värsta dyket rakt ner i köksgolvet igår. Det var ganska dåligt planerat, sådär mitt i hemmafru-leken med matlagning och allt. Som tur var hade jag inte börjat hacka löken än. Det hade väl i och för sig varit ganska så spännande om en fet kniv hade gjort dyket med mig.
Triss, släng er i väggen -att trilla med köksknivar, DET är spänning i vardagen!
Men så var ju inte fallet, så Triss finns fortfarande med i leken. Själv så har jag en kropp som inte kan vara med på lekplatsen på ett tag. Mina blåmärken på höften har blåmärken och mitt huvud har en snygg liten bula, som känns men inte syns. Min armbåge har sett bättre dagar och min axel är totalt upp-fuckad!
Ja, det var kanske inte bästa jag har uppnått här i livet.
Jag har till och med ondare nu, än vad jag hade efter det att jag bestämde mig för att svimma i duschen för några dagar sedan.

Jag hade ju en period där jag var oförmögen till att tänka och känna, vilket verkligen inte brukar vara min grej egentligen. Detta ändrades åtminstone drastiskt i onsdagskväll, och i torsdags slog ångesten omkull mig. Först psykiskt och sedan fysiskt i badkaret -det ena var mer välkommet än det andra.
Efter dess har ångesten i mig vuxit sig större och större, svårare och svårare. Den blev mig övermäktig och det var knappt att jag klarade av att hålla tillbaka mina instinkter.
Men jag har kommit till punkten där jag tycker att det är bättre att ta sig en cepevarm dusch än att ta till dom där sluga rakbladen som alltid kräver mer.
Ta en varm dusch i 1-2 timmar - skära sönder benet? Det är inte ett sådant enkelt val, inte ens när jag ser svart på vitt hur stört det verkligen är. Att mitt duschbeslut sedan också orsakade mig fysisk skada, det var kanske inte så planerat.
Nåväl.
Ångesten växte sig allt större och svårare, och i stället för att jag omfamnade den, som jag så många andra gånger gör, så var det ångestens tur att omfamna och kväva mig. Det är kanske det som kallas för jämställdhet, lika skall vara lika.
I lördagskväll bekräftades alla mina tankar -min ångest hade varit en stor, djävla oro. Och vad värre är -den hade inte varit i onödan.
Så, samtidigt som jag var halvt lättad över att jag nu visste anledningen till varför jag varit en big ball of fuckness, så slog verkligheten en spikklubba i huvudet på mig och jag kände mig oerhört maktlös.
Och jag kan inte ens skriva ner vad som hänt, eller hur jag kunde känna mig så liten i mina för små skor. Men jag fick skoskav, så jag antar att jag höll upp en bra fasad.
Jag försökte lägga band på mig själv, mina tankar och känslor. Då och då trodde jag till och med att lyckades, men min kropp synade min bluff och höjde insatserna med ännu en kollaps.

Och jag bävar inför att behöva ta med den här kroppen till kiosken.

Och jag ska skydda dig med kroppen min.