Se.

11:34.

Om jag ändå vore tillräcklig.

Se.

20:31.

Under morgondagen skall jag infinna mig på restaurangen för en intervju som kan bli min räddning i vardagen. Ett arbete som kan ge mig titeln "servitris", en inkomst som jag gör mig förtjänt av och en belåtenhet inuti.
Ett arbete inom reataurangbranschen är någonting som jag länge önskat och nu kan min dröm bli min verklighet.
Men accepterar restaurangbranschen anställda med mitt utseende?
Aldrig tidigare har oroat mig för att inte accepteras på grund av mitt utseende, aldrig förut har jag tänkt att "om jag genomgår detta så kan det hända att arbetet jag söker går till någon annan". Mina piercingar har jag aldrig sett som ett hinder, tvärtom så har dom hjälpt mig att komma längre -jag har fått uttrycka min personliga stil och jag har accepterat mig själv. Nu när jag är ute på arbetsmarknaden så vandrar jag mig vilse -den som jag har lyckats acceptera kanske inte accepteras ute i den verkliga världen. Kanske är min personlighet rätt, men mitt piercingbeklädda ansikte och min tatuerade vänsterarm, samt hals, fel. Kanske anses min personliga stil nu vara stötande, i stället för vad den ansågs vara tidigare, i skolansvärld -modig och uttrycksfull.
Men jag får inte glömma min egen acceptans, jag fann mig själv och jag trivs. Ingenting är viktigare än min acceptans till mig själv, det är jag som ska tillbringa resten av mitt liv med mig. Och jag måste minnas att om jag inte blir anställd på grund av mitt utseende så är det inte mig det är fel på -det är samhället. Och det tror jag på!

Se.

21:04.

Ensamhet, tvåsamhet.
Skillanden är inte alltid lätt att se.

Se.

22:53.

Jag känner mig som en klockren hemmafru, de som är så populära att visualisera. De som tar hand om hemmet och sedan sitter och väntar på att mannen ska komma innanför dörren. De som känner som att de är ute och ser världen när de åker till affären, eller när det äntligen kommer ett teveprogram som är värt att se. Men det går ju att se på teve, även när det bara visas skit -om man redan har dammsugit och diskat.


Ta inte det här fel, jag är inte olycklig.
Det kanske bara ser så ut.

Se.

12:44.

2008-11-13, torsdag.
Trettiofem veckor.
Åtta månader.
Dag nummer ett som förlovade.



Sebastian Björding, igår, idag, imorgon.
Jag älskar dig.

Se.

18:55.

Mina tankar leder mig baklänges på den asfalterade väg jag vandrat på så många gånger förr. Mina tankar leder mig baklänges tillbaka på den asfalterade väg som mina knän så ofta mött när mina reflexer inte varit kapabla att tala om för mina händer att de ska ta smällen.
Den vägen, den vägen.
Den som endast leder till självfördärv.
Den vägen, den vägen.
Som stillbilder ser jag scener ur tidigare fall, då jag lämnat sommarkyssar helskinnad men tagit mig ur vinterslask med skrapsår. Jag ser stillbilder och gulnande fotografier ur tidigare fall. Jag har agerat fotograf för mina egna beslut, mina taskiga omdömen och mina svåra danssteg i rännstenen -samtidigt är jag mitt eget fotoalbum, till för att påminna om konsekvenserna. Jag är berättarrösten som talar till mitt inre, jag påminner om förra gången, uppmanar att låta bli, bannar när jag går min egen väg. Jag är aktrisen som agerar fel. Jag är mitt eget manus som talar falskt.
Jag är den asfalterade vägen som jag vandrar, faller och ligger kvar på.

Se.

14:48.

Nu när jag är arbetssökande så har jag så mycket tid till saker som jag ändå aldrig tar mig tid att göra, hur mycket tid jag än har.
Den skolrelaterade ångesten har inte ännu släppt, så jag har ingen ork till att lägga energi på annat som i sin tur kan komma att orsaka mig mer ångest.
Så här ligger jag, dag ut och dag in, i sängen. Jag vill fortfarande inte gå utanför ytterdörren och jag vill inte ännu ägna mig åt hushållssysslorna som är viktiga för min trivsel, min sambos trivsel och mina katters trivsel, men jag tar dom till mig -ibland, men det går för lång tid mellan gångerna då jag gör det. Jag diskar när det inte längre finns rena tallrikar och jag lagar mat eftersom jag har vetskap om att min pojkvän behöver äta, men jag kan inte ännu tänka på mina behov.
Jag flyr ifrån vardagen, behoven och ångesten genom att tillbringa mina timmar och dagar i sängen med teven och datorn påslagen -serier håller mig undan från den verkliga världen. Dom få gånger som det kommer någonting för verkligt på teve väljer jag att försöka sova, eftersom jag inte orkar tänka på det jag egentligen behöver tänka på.
Men idag, idag valde jag att varken att byta kanal eller försöka sova. Idag valde jag att ta verkligheten till mig, idag valde jag att låta mig själv tänka.
Det är inte ofta som Oprah Winfrey tar upp ämnen som jag är intresserad av, kanske tar hon upp någonting som är intressant för mig två eller tre gånger per år -känns det som. Jag brukar inte ens se efter vad programmet ska handla om, för jag känner inte att det är värt att lägga den minuten på någonting sådant. Det är bara ett waste of time.
Men idag, idag berättar en far om sin sons missbruk -ur hans egen synvinkel. Och en del av mig blev tacksam, jag kände att "äntligen handlar inte allting om missbrukaren".
Vi anhöriga behöver en röst som talar för oss, för vi anhöriga behöver hjälp! Vi lever i en vardag tillsammans med en missbrukare och vi behöver hjälp!
Jag heter Nathalie och jag är ett missbrukarbarn.
Från det att jag föddes, och egentligen innan dess, fram tills att jag var närmare elva så levde jag i en dysfunktionell familj. Mina föräldrar missbrukade heroin.
Men jag ska inte berätta om mina föräldrars missbruk, jag ska berätta om hur mina föräldrars missbruk påverkade MIG. Ja, det är min tur att vara egoist.
Jag har aldrig trott att mina föräldrars missbruk har påverkat mig så mycket, men jag har blivit brännmärkt. Och det har alla som har levt tillsammans med missbrukare. Vi anhöriga har fått ta över många problem ifrån våra missbrukare och vi har fått ta mycket skit.
Det var mina föräldrar som var kriminella, det var min far som fick avtjäna straff i fängelse -men det gav mig så mycket mer än ett straff. Jag somnade på kvällen i en undran om min far skulle vara hemma när jag vaknade, jag vaknade av oro för att min far inte skulle vara hemma och för att han inte skulle vara hemma på väldigt, väldigt länge. Jag litade inte på min far. Jag litade inte på någon, för jag trodde att alla skulle lämna mig. Jag litade bara på min mor, som jag hade ett osunt förhållande med. Vi levde i symbios. Hon var mitt allt, min hela värld. Hon skulle aldrig lämna mig och jag skulle aldrig lämna henne. Vi sov i samma säng och vi höll varandra i handen under hela natten.
Min tillitsstörning var inte där för intet, min far försvann ofta och det gjorde även andra i min tillvaro. Vart tog alla vänner vägen, ja, jag trodde att mammas och pappas vänner var mina vänner. Men vart tog dom nu vägen, då? Jo, dom dog.
Överdoser. Överdoser. ÖVERDOSER.
Trots att det nu är över åtta år sedan mina föräldrar tog sig ur sina missbruk och trots att min far inte har försvunnit sedan dess så har jag inte än lärt mig att lita på honom fullt ut -för jag lever fortfarande i en oro om att han en dag ska försvinna. Och jag litar inte på andra människor, jag släpper inte in andra människor. Jag lär inte känna dom och dom lär inte känna mig. För när jag har släppt in dom och lärt mig att älska dom, så försvinner dom.
Jag har alltid haft svårigheter med skolan, jag har alltid haft hög frånvaro -jag ville bara vara hemma med min mor, min värld, mitt allt. Min frånvaro har hållt i sig genom alla år och även mina svårigheter. Jag har alltid känt ett tvång att vara det duktiga barnet, det presterande barnet -vilket har orsakat mig enorm prestationsångset och på grund av den så har jag släppt allt, jag gjorde ingenting i skolan istället för att göra allt och göra det så jävla bäst.
Under min gymnasietid bytades den ena matteläraren ut för den andra och jag öppnade mig inte för någon av dom, dom skulle ju bara försvinna igen. Men så började Maria...
Maria Bring. Mina ögon tåras av bara tanken på dig och mitt hjärta värker av saknad. Det låter som att Maria dog, men hon blev erbjuden ett bättre arbete och accepterade erbjudandet. Jag har aldrig känt mig så sviken av någon som jag kände mig av Maria.
Maria blev min räddning, både i skolan och utanför. Hon var den ultimata människan, så godhjärtad, så underbar. Nej, hon var inte allt det jag tidigare nämnde, hon ÄR den ultimata människan, så godhjärtad, så underbar.
Hon fanns alltid där för mig, när jag mådde bra och när jag mådde dåligt. Hon blev en vän, en klippa, en räddning. Och jag gav henne min tillit, jag släppte in henne.
Hon ringde och väckte mig på vardagar för att hjälpa mig att komma upp i tid för att hinna till skolan i tid, hon ringde mig för att höra efter hur det var med mig, hon fikade med mig efter skoltid för att uppmuntra mig att fortsätta.
En kväll när jag mådde extra dåligt så bjöd hon hem mig, hon bakade scones och fick mig att prata. Hon fick mig att må bättre.
Innan sommarlovet 2008 berättade hon för mig om jobberbjudandet, att hon hade accepterat det och att hon inte skulle fortsätta att vara min mattelärare till hösten. Det kändes som att mitt livs kärlek hade gått ifrån mig.
Jag inbillade mig att jag var arg på henne, men jag var så förstörd av hennes beslut. Jag var så ledsen och så besviken. Men inför henne var jag arg och jag slutade prata med henne. Och på skolavslutningen innan sommarlovet, vår sista dag tillsammans på skolan, lämnade jag henne utan ett avsked. Jag sa inte hejdå, jag kunde inte se på henne. Hon hade missbrukat min tillit och hon krossade mig.
Men jag älskade henne så, för att hon hade gjort så mycket för mig och för att hon var den människa som hon är.
När höstterminen började hade högre frånvaro än någonsin. Jag hade inte längre någon trygghet på skolan, inte ens min pojkvän kunde ge mig den tryggheten i skolan som jag hade så stort behov av.
Jag kämpade mig igenom två och en halv månad innan jag beslutade mig för att skriva ut mig ifrån skolan och bli arbetssökande. Jag kan helt ärligt säga att om Maria fortfarande hade funnits på skolan så hade jag kämpat hårdare, men utan en trygghet så klarade jag inte av det.
Och här har ni ett exempel på hur min fars kriminallitet har format mig. Det har tagit mig år att kunna puzzla ihop de bitar som krävdes för att göra denna självanalys, men nu när jag kommit fram till det har jag aldrig varit mer säker.
Jag är ständigt sökande efter trygghet, men jag tillåter den aldrig att finnas kvar.
Efter att Maria flyttade ifrån Halmstad så har jag knappt pratat med henne, jag vet inte längre vad jag ska säga henne. En del av mig är fortfarande så säker på att hon svek mig och att hon lämnade mig, men det handlar inte om mig.
Men jag har ingen aning om hur jag ska kunna lita på henne på samma sätt som förut, jag vet inte hur jag ska kunna prata med henne på samma sätt som förut.
Jag behöver en sådan trygghet för att känna mig säker och för att jag ska känna att jag hör hemma någon stans.
Jag känner mig rotlös på grund av min familjs ständiga flyttande. En vräkning, en flytt, en ny vräkning, en till flytt osv osv. Jag känner mig bara "hemma" och trygg genom andra människor.
Och nu gör jag inte ens det längre.