Se.

14:31

Jag önskar att jag kunde

skriva dig en vacker melodi

Som jag skulle fylla med

kärlek, leenden och magi

Jag är konstnären som behärskar

den sångens alla ord

Som ärligt lovar dig att

ingen mening är konstgjord

För dig och mig passar

ingen hyllningsserenad

Så istället skriver jag dig

en stillsam balad

Och till en sång med ord som ”hjälte”

och ”nu kan du få mig så lätt”

Bjuder jag upp dig

till en svängig version av balett

”Det känns som allt kan börja nu”

och med all vett och sans

Så ber jag dig innerligt 

om en ärlig chans

För i min stilla balad har jag 

gjort plats för en duett

Och du vet, precis som jag

att med våra ord kan vi sjunga den rätt

Se.

00:32

Den passerade helgen har varit en stor ångestsvacka.
En förvirrande tanke blev till hundratals, den ena mer förvirrande en den andra. Tankarnas tillhörande känslor hade samma effekt, mer och mer förvirring för var minut som passerar.
Och där låg jag, mitt i all förvirring, och var redan tillräckligt förvirrad i mig själv.
Och där kom ångesten. Den var väntad.
Efter ett par dagar av sådant tänkande, så kan man inte annat göra än att vänta in ångesten och välkomna den. Man nästan ber den att ta över, för ångesten är enklare än förvirringen.
Men när även förvirringen hälsade och tog i hand med ångesten, så var det...dun, dun, dun...KÖRT.
Jag låg redan med en ordentlig yrsel av alla tankar och känslor som härjade rundor i mitt huvud, och nu kom ångestens symptom utöver det.
Så där låg jag, handfallen. Men märket ifrån en käftsmäll på kinden.
Yrsel, illamående, huvudvärk, skakningar, andnöd, hjärtklappning, och alla "jag vill ta livet av mig"-tankar.
Jag försökte skaka av mig dom, jag vill inte bli vän med dom igen.
Men antar att jag försökte i onödan. För mina tankar och jag höll redan handen och återuppbyggde vår förlorade vänskap.
Ångesten, tankarna och mina älskare. Det är en äkta romans oss emellan.

Se.

23:45

Go hard or go home.
I went hard.

Nu återstår det att se om det var rätt val.

Se.

17:44

Det är nätternas yrsel som brukar sätta mig här, men den senaste veckan så har tankarna snurrat lika snabbt på dagtid. Därav sitter jag här nu.
Men eftermiddagsljuset gör det svårare för mig, orden liksom gömmer sig bättre bakom tungan. Är svårare att hitta.
Kurragömma.
Orden vinner.
De är kanske ljusskygga. För i ljuset ser man så tydligt mina läppar röra sig i synk. Då är det med säkerhet mig ifrån orden kommer, de råkade inte bara finnas där i luften.
Ögonkontaken som så många kräver, som att det inte är svårt nog att "bara" kasta ut sina tankar och känslor. Sin sårbarhet.
Åh, så tryggt det är med mörker. Man tvingas inte till ögonkontakt, inte till att synas, inte till att tänka på hur läpparna formas efter orden.
Och så enkelt det är med teknologi. Men tvingas inte till någonting av ovanstående, inte heller till att tvingas höra hur rösten darrar av nervositet och rädsla.
Man sitter där, på tryggt avstånd. Syns inte, hörs inte, men likväl så darrar rösten i huvudet.
Man inbillar sig att teknologin gör det hela så mycket enklare.
FEL!
Det blir så mycket svårare.
Visst, du blir inte bränd ansikte mot ansikte. Men det inbillade tonfallet som man hör sig användas när man får den brännande käftsmällen som lämnar röda märken på kinden, det är värre än tonfallet som man hör i stundens hetta. Kanske är inte tonfallet så farligt, kanske inte så hårt som i huvudet.
Men ändå...
att bli bränd.
Det är väl därför jag sitter just här, trygg bakom skärmen, med orden gömda bakom tungan. För att jag redan har lekt med elden, för att redan vet hur svårt man bränner sig.
Och för att jag är feg.

Se.

01.55

Så går det när man somnar vid 21:00 och sover i en och en halv timma, då sitter man här närmre 02:00 och inte kan somna om. Trots imovane.
När jag satt under fläkten, för bara tio minuter sedan, kom jag att tänka på hur mycket enklare det är att somna när man är två i sängen. Det är väl tack vare tryggheten, eller bara vetskapen av att det finns någon annan där, att man inte är ensam.
Det var enkelt som sambo, även de nätter då jag hade svårare att somna. Även när han somnade långt innan mig på vardagarna och jag låg och såg på de danska säsongerna av "Paradise Hotel". Ja, även då var det enklare att somna.
Jag låg sömnlös framför teven, men jag hörde honom andas. Jag hörde honom sova. Och det gav mig en innerlig ro, det var den känslan som kunde få mig att somna. Känslan av att han sov.

Men nu sover vi på olika håll. Och det håller mig vaken.

Se.

01:32

Det är sådana här nätter då man är glad över att det finns andra som blir bättre.

En underliggande ångest ligger och växer sig starkare. I några timmar har jag nu legat och väntat på att den ska bryta ut och bryta ner mig. Istället så händer ingenting. Ingenting annat än att den ligger där och växer.
Det är nästan den ångesten som är värst. Den som inte riktigt kommer ut. Den som man bara väntar in.
Att sluta vänta och istället försöka skaka av sig den, gör det bara värre. För den kommer tillbaka igen, och den kommer snabbt, hårt. Att vänta, och må lite dåligt under tiden, gör att man är förberedd på smällen.
Det smäller lika hårt, fast på ett annat vis.

Jag har samma ångesttankar, de där som går på repeat.
Samma ord, samma melodier.
Fast lite dovare.
Jag vill höja volymen till maxgräns, så att jag senare kan stänga av den hackande skivan helt och hållet.

---

02:27

Nu höjs volymen.
Äntligen.

Se.

00:53

Jag har nyss lämnat ett heldagsmaraton av "Secret Diary Of A Call Girl" bakom mig.
Någon gång under de sista avsnittet, så slog det mig hur allting verkligen cirkulerar kring sex. Hur okomplicerat det är, men samtidigt så komplicerat. Speciellt när det relationer blir inblandade.
Man kan ha haft ett promiskuöst och egoistiskt sexualliv, helt okomplicerat som helst. För det har bara kretsat kring sex. Ingenting annat har varit inblandat, inga känslor, inga tankar om att träffas igen.
"Tack för knullet. Ta hand om dig."
Men när man träffar, ja verkligen träffar, någon som man bygger upp ett förhållande tillsammans med. Ja, DÅ, blir alla dom okomplicerade liggen så djävla komplicerade och förstorade. Ligget med vem-som-helst, är inte längre ett ligg med vem-som-helst, det är en hel punktlista över ALLA som man någonsin har hållit hand med.
Varför betyder ens partners tidigare sexliv så mycket? Det är hans/hennes TIDIGARE sexliv, det är någonting som lämnats bakom, och som inte har någonting med det nuvarande förhållandet att göra.
Men av någon anledning, så kommer ändå den där frågan. Man ställer den, men man vill aldrig höra svaret.
"Hur många har du legat med"?
Och efter den frågan, så går aaaaallting utför.
Man är nyfiken på partnerns sexuella historik. (Eller, för min del, så är det inte lika mycket nyfikenhet som det är oro, osäkerhet, svartsjuka.)
När man får svar på den fråga/de frågorna som man ställer, så blir allting till en tävling. Eller, så känner man illamående och äcklas av människan som gav svaret.
Har ens partner legat med, vad som i din åsikt är, för många brudar/grabbar före dig -så kommer äckelkänslorna, och slutet för förhållandet har kommit.
I annat fall, så kan man bli väldigt osäker, och man sätter hutlös press på sig själv. När akten närmar sig, så snurrar dessa tankar runt, runt i huvudet: "Var hon/han bättre än mig?", "Han/hon tycker ju om det här, men kanske inte när jag gör det.?", "Jag måste göra det här och det här, för det gjorde han/hon med de innan mig."
Man måste slå de som var före, man måste bli den bästa.

Det finns inget enkelt och okomplicerat sex.
Inget som förblir okomplicerat.

Se.

17:45

Årets nionde månad, sommaren är officiellt över.
Det gör mig ingenting.
Jag sörjer egentligen inte sommaren som sommar, som årstid. Jag sörjer ljuset som kommer med den, det som stundtals gav mig ork och lust. Motivation och inspiration.
s e p t e m b e r
Det är min tur nu. Jag måste sluta förlita mig på sommarsolen och arbeta för egen maskin.

Men hur ska jag ha tid till att hitta livskvalitet när jag är så upptagen med att vara fast i det förgångna?
Jag avbryts mitt i minsta lilla leende.
Det är ett heltidsarbete, att sitta med tankarna i det förflutna. Det finns stunder då jag kan le, när jag tänker tillbaka på de vackra stunder som jag upplevt. Och när jag känner de känslor som jag kände då.
Sedan avbryts allt det vackra, av saknaden. Av att jag saknar de stunderna. Då tar saknaden överhand, och allt det vackra blir till en suddig dåtid.

Det känns som att det var en evighet sedan, som att det var i ett tidigare liv.
Det känns som att det var igår.
Som att du var igår.
Och du var igår, du är idag, du kommer att vara imorgon.

Älskade, älskade du.
När du gick vidare, lämnade du dig kvar.
Kom hit igen och ta med dig härifrån.
Kom hit igen och lämna hela dig kvar.