Se.

00:35.

Äntligen infann sig en afton full av syre.
Jag tackar dig ödmjukast.

Se.

22:02.

Huvudvärken har överhand, som vanligt efter mörkrets inbrott. Resan härifrån till sömn är ett faschinerande stadie, rutinerna leder mig i mörkret. Vetskapen om vart jag sätter mina fötter är ickeexisterande, tilliten till rutinerna tar överhand och de i sin tur tar intiativen.
Stoltheten när ljuset, på nytt, infinner sig befinner sig utom räckhåll. Kvar är jag och skammen. Skammen som, även den, tar överhand.
Skammen och rutinerna är av samma skrot och korn, de för mig till samma stadie. Ett stadie som håller som kvicksand runt mina fötter, hindrar mig från att lämna det.
Jag slår dig en signal när mina fötter blivit fria, då jag funnit vägen tillbaka.
Möt mig halvvägs. Bär den blicken du tidigare givit mig. Giv mig den åter.
Blicken.
Men den ger du mig friheten åter.

Se.

20:58.

Viljan flödar i mina vener tillsammans med adrenalinet.
Hösten färgar av sig, mitt beteende är förbytt och tillsammans med det är viljan en annan. Viljan som alltid funnits, men som ökat i kraft. Nu, det skall ske nu.
Men nu är omöjligt.
Snart.
Men helst nu.
Nu.
Ytterligare en del av min personlighet skall pryda min utsida. Medusa blir till en kort frihetskänsla.
Nu.
Nu är omöjligt.

Se.

22:13

Hösten växer sig allt större inuti, bröstet krampar i takt med var andetag. Önskan om ett uppehåll.
Ansträngningen som krävs för luften att fylla och tömma mina lungor är omväldigande. Omskakad, likt en drink, är jag i detta nu. Dock utan yrsel, utan lättnad. Omskadad av vad andetagen kräver om hösten, vad hösten kräver av mig.
Önskan om att våga möta verkligheten med blicken, önskan om att våga räta upp ryggen utan rädslan att den åter kommer kuvas.
Någon jag håller av kommer åter att kuva den, endast dem lyckas.
Så som du lyckades. Så som du fick önskan om omplacering att växa sig allt starkare inuti.
Staden som känner mig inifrån och ut har sänkt mig redan ifrån början. Aldrig skall jag åter släppa in det som riskerar att motarbeta mig. Önskan om att detta var sanning.
Naiv, det är vad jag är.
Önskan om omplacering är en lögn, aldrig jag skulle riskera en annan stads underlag. Halmstad lever inuti mig. Flykt skulle inte göra mitt gott, Halmstad skulle följa mig vart jag än hamnade. Med Halmstad följer minnerna som en gång brände mig.
Jag rör mig inte ur fläcken.
Rädsla, det är vad jag styrs av. Feg, det är vad jag är.
Och alla berömmer mitt mod.
Hycklare, det är vad ni är.

Se.

23:10.

Jag hatar det faktum att jag inte hatar dig.

Se.

22:52:

Rösten inuti är min egen, igen och åter igen önskar jag. När jag blundar kan ingenting pasera mina ögonlock, jag blundar hårdare, önskar åter.
Önskan om att aldrig ha öppnat mig, att aldrig ha släppt in dig. Yrseln får mig att önska om mer. Mer yrsel. Mindre verklighetsuppfattning.
Som att bli bjuden på ett glas vin, flera. En gratis fylla.
Mer yrsel.
Önskan om ytterligare yrsel.
Mer.
Jag ber om mer.

Se.

20:48.

Behovet att sjunga ut växer inuti, vetskapen om vem som lyssnar är obefintlig. Finns det någon som hösten inte lyckats blåsa bort? Berätta, låt mig få min vetskap åter. Visa er starkare.
Önskan att även jag var kapabel att lysa stark, även det växer starkade inuti. Hösten gör mig självupptagen, jag ser inte på samma sätt. Mörkret skymmer er, min syn försämras.
Förlåtelsen, jag ber er om den.
Förlåtelse jag även ber om i övriga misslyckanden. Ursäkten misslyckas.
Misslyckandet gräver hål inuti, gör mig till en sämre människa. I mina egna ögon. Kanske även i dina. Än en gång om ursäkt jag ber, än en gång jag misslyckas.
En ond cirkel omsluter mig, vart är öppningen i denna?
Ytterliggare en ursäkt vilar på mina stämband, modet att yttra denna är långt bort. Rädslan för ytterliggare misslyckanden. Du har stött bort mig mer än nödvändigt. Ursäkten jag håller för mig själv.
Om ändå jag gjort så tidigare, hållt det för mig själv. Kanske vi aldrig hade talat, säkerligen jag aldrig blivit bortstött.

Se.

22:59.

Huvudet lever som en karusell detta dygnet. Runt, runt åker tankarna samtidigt som de gör mig yr på en nivå där flykt är en omöjlighet.
Flykt, ett ord med innebörd som får magen att knyta sig. Alltid har jag sökt flyktvägar, alltid har jag längtat bort. På flera nivåer. Men Halmstad är min stad, trots minnena som spökar inuti. Mina karusell-tankar däremot, vill fly och jag vill fly med dom. Rättare sagt; ifrån dom.
Ge mig någonting som tar mig någonstans.
Sången, texterna, musiken med mening som klarade av min vardag har inte samma effekt numera. På jakt efter andra alternativa världar. Scenerna med mening, orden karraktärerna yttrar får mig härifrån i vissa stunder. Vissa filmer. Sidorna med världens mening, orden författaren skrivit ner. Den ultimata flykten. Tankarna har ingen annan väg att vandra utom de ordens vägar. Scener framställs inuti och tar mig bort från mig själv.
Tacksamheten växer inuti till de författare som ger mig flykt.
Dock har hösten än sin innebörd. Orken försvinner gradvis samtidigt som denna infinns, även orken att öppna en av dessa pärmar. Detta är en stor ansträngning i min vardag.

Se.

16:56.

Jag betvivlar att du genomför din resa, men blotta tanken på att du går förlorad får mitt bröst att värka. Du, endast du, kan göra lycka personifierad på den nivån du ligger på. Du, endast du, kan få min värld raserad genom ord.
Jag hatar dig om du lämnar mig.

Se.

18:23

En kommande vandring till vad jag hoppas på lycka, något sen. Men den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge. Vecka 43 då jag inhandlar möjlighet till nyfunnen lycka i hälsokosten, kan bli vändningen. Vägen upp.
En äldre i generationen packade ner ytterliggare en möjlighet till lycka i en plastpåse som hon räckte över, innan vägen skulle bära mig hem.
Möjligheten till lycka har jag ännu inte testat, rädslan att misslyckandet ska ta över gräver ett djup inuti. Hällre stannar jag nere än misslyckas åter och därav faller djupare. Om jag upptäcker att misslyckandet kryper in när jag väl tagit mod till mig att se efter blir en tid bokad. Åter ska jag då bli tillsagd att sjunga ut för någon som är erfaren.
Åter kommer jag att tappa rösten. Texten förmedlas aldrig med känsla, sången blir falsk. Därifrån leder mina steg, tunga, på samma väg som alltid.
Men jag har blivit tillsagd att sjunga ut. Dom säger; någonting ska hjälpa. Jag ber om mer; hjälp min sömn. Om något, hjälp min sömn. I drömmen jag når fullständig lycka, fullständigt lugn. Även om mardrömmen knackar på. Det är inte min mardröm, det är inte vad jag vaknar upp till. Nattens mardöm är för stunden, min sträcker sig till våren.

Se.

21:47

Önskan om mod växer i mitt bröst, samtidigt som det värker i takt med hjärtats klappande. Jag önskar mig mod. Jag önskar om att få bryta de vanor jag lagt på mig, önskan om att ha modet att lämna den trygga väg jag hittills vandrat. Vägen jag borde lämna bakom mig samtidigt som jag ges gåvan av mod. Trygghetens väg som följt mig i alla mina år. Önskan om att våga bryta trenden jag skapat mig själv, våga ta en ny väg. Byta ut de tankar som, vad som känns som en evighet, följt mig vart jag än gått. Även om jag velat lämna de bakom.
Hösten kommer, jag är aldrig visare än när hösten kommer. Insikten om det som vore mitt bästa knackar på, jag släpper in den men låter den aldrig stanna. Fegheten tar över.
Vad finns utanför mina trygghetens vägar?
Gamla tankebanor tar återigen över och fastän jag faller, skrapar upp knäna och halva ansiktet, så är jag trogen min trygghetens väg.
Och åter jag fallit, skrapat lika mycket som förr och fallit på nytt när försöket att resa mig misslyckades brutalt. Vetskapen om att jag borde ha lärt skrattar mig i ansiktet. Aldrig klarar jag att resa mig förrän visheten försvunnit under våren. Men förnekelsen tar över. Till nästa höst finns inte minnet av att jag än gång föll.
Men åter jag faller.
Skrapar upp knäna, halva ansiktet och mer därtill. Varenda höst faller jag hårdare.
Mina händer räcker inte till, de tar aldrig emot. Det gör inte dina häller, dom hjälper mig inte heller upp.
Ändå är du den jag vänder mig till. Du ser det inte, ingen annan ser det. Åtminstonde önskar jag att alla blundar.

Se.

07:49.

Arbetet med småjusteringarna är slutfört och Heroine, för evigt min Heroine har nu fått sitt avslut. Lämna mig inga kommentarer med dålig kritik, i detta fall uppskattas det inte eftersom Heroine är i en klass för sig och som vunnit mitt hjärta.
Jag skulle aldrig kritisera din kärlek.

Heroine, för evigt min Heroine.

Du, jag kräver dig för evigt vid min sida, levande i mina andetag. Du, min hjältinna. Led mina synder till förgörelse. Heroine, för evigt min Heroine. Blott din existens öppnar mina ögon och visar mig förödelsen.
Dina ögon visar mig sanningen, din blick kräver mig dit. Hjältinna, din kropp skall bära min dit, ty min svaghet är min svaghet.
Du, jag kräver dig levande i mina andetag. Heroine, för min kropp till din sanning, led mina synder till förgörelse. Fyll mig med din vishet. Hjältinna, fyll mig åter med dig.
Du, frihet leder ditt hjärta, dela den med mig. Ditt hjärta skall slå i min kropp, det ska fylla mig med din frihet, ty jag är en syndens fånge. Hjältinna, jag är en del av förödelsen. Hjältinna, för evigt min hjältinna. Jag är syndens skapare, min egen fånge.
Hjältinna, Du var min helhet. Din bortgång är min skuld, jag klär mig i den. Hjältinna, när du kommer åter skall jag klä mig lätt, ty då du lyft skuldens packning från mina axlar. Hjältinna, o för evigt min hjältinna. Med dig kan jag gå med ryggen rak.
Min kropp du använder som imperfekt, men hjältinna jag söker dig till lösning. Heroine, o Heroine, utan dig i presens förblir min rygg kuvad i all evighet. Utan dig i presens blir evigheten min eviga förbannelse.
Hjältinna, ta mig åter i ditt försvar, bryt dig in i min bok. Skriv om den med ny innebörd. Vänd orden så att min Hjältinna för evigt befinner sig i presens. Led mig på dina rättfärdiga vägars beskydd. Heroine, o Heroine, ty din väg är min enda rätta.

Du, jag kräver dig levande i mina andetag, min Hjältinna skall för evigt befinna sig vid min sida. Du skall bringa mig rättfärdigheten åter, på så sätt befria och beskydda mig från synden, förödelsen. Det som tynger mina axlar och tvingar mig ett steg bakåt.
Du, dina ledande spår jag skall följa för att nå nyvunnen vishet. Vishet som endast min Hjältinna är förmögen att föda mig med, föd mig med dina ögon. Hjältinna, äntligen kan du ge mig din förmåga att själv kunna se den sanning jag söker.
Besvikelse jag aldrig mer skall bringa ditt hjärta, ty din sanning skall lyfta mig på fötter. Dina ögon gör mig förmögen att urskilja felande. Min Hjältinna, med dig på min sida behöver jag aldrig fela under mina andetag.
Du, mitt levnadssätt du ändrat sedan du skrev om historien. Hjältinna, i mina lungor existerar ditt syre. Heroine, o Heroine, när du nu kommit åter skall jag binda fast dig i mina tankar. Aldrig mer skall dina spår visa vägen bort från mig.
Din sanning flödar i mina vener, aldrig mer skall jag neka den för frestelsen. Jesus sade: älska din fiende, men Hjältinna, håll min kärlek till frestelser utom räckhåll.
Min Hjältinna, synden var förut det som flödade istället för din sanning. Visa dig som Hjältinna, håll den borta, låt mina tankebanor gå förbi frestelse, synd. Jag följer dina spår till rättfärdighet och sanning.
När du burit min tyngd på bara armar skall jag skåda det som en gång gått förlorat. Hjältinna, på god väg, men inte ännu i mål. Till insikt jag kommit, frestelsen drog mig bort.
När jag stängt höga grindar till imperfekt jag skall lära mig att leva i presens. Presens, utan synden. Hjältinna, redo är jag nu för dina armar att bära mig till sanning.

Hjältinna, nu du har lett mig fram till önskat tillstånd, ditt tålamåd jag tackar dig för. I evighet. På avstånd du skådade misstagen jag begick, du skådade då frestelsen därmed synden tog ansvar för min kropp. På avstånd min Hjältinna stod väntandes på att förståndet skulle komma åter. Tillbaka till dig jag kunde komma, när förståndet kom åter.
Hjältinna, i väntan på att förödelsen skulle äta sin väg inifrån och ut var du redo att sträcka mig din hand. Din hand skulle vara min väg upp ur min självgrävda grav, med tiden hamnade jag längre ner än möjligt. Förödelsen grep tag och slukade mig. Hel. Förstörelse kom av den, men Hjältinna till min räddning kom du.
Hjältinna, för evigt min Hjältinna. Du som gjort dig förtjänt av ditt namn, du Heroine. Heroine, o Heroine. Ditt namn till en djup suck av min lättnad.
För evigt, jag skall minnas dig för evigt. Ej endast för en del av mig är du. Till min räddning du kom när jag kallade. Du lyssnande Hjältinna, som gjort dig förtjänt av ditt namn Heroine.
Heroine, ditt namn av dubbel mening. Led mig på dina rättfärdighetens vägar om inte, kasta mig i fördärvet. Hjältinna, framöver jag lyder ditt ord, vart det än leder.
Hjältinna, min tillit jag skänker dig, all den jag förmår att skänka. Hjältinna, för evigt min Hjältinna, vissa även du din tillit till mig och led min på dina sanningens vägar. Orken jag har blivit tilldelad åter, nu jag är redo att följa följa dom.
Du, tynar min vilja att följa dina vishetens vägar bort, Hjältinna, då jag skall fästa ett bälte runt min kropp. Ett bälte som håller mig i närhet närhelst krocken kommer.
Du, en god förare är vad du är. Ty alltid du lett mig på dina lugnets vägar, då viljan att lyssna till ord var evigt växande i min kropp. Åter jag lyssnar till dig Hjältinna, nu till för evigt.
Hjältinna, en god förare du är. Behovet av ett bälte för säkerhet, i min Hjältinnas närhet, föder sig på tvivel. Ty att du leder mig iväg från den tålmodiga krocken, är en sanning.
För evigt min Heroine, samtiden, framtiden vi delar skänker mig oövervinnerligheten. Dock kräver den av oss ett sammarbete, då gåvan jag blir skänkt.
I samtid, framtid, ett sammarbete väntar. Ty aldrig att jag överger min Hjältinna för frestelse igen. Min vandring på motsatsens vägar jag avslutat, ty din väg är min enda rätta.
Hjältinna, för evigt min Hjältinna, som gjort dig förtjänt av ditt namn, du Heroine.

Se.

20:27.

Orden som du lekt med lekte i mitt huvud, för att fastna totalt. När jag nått andra pärmen tog besvikelsen över, dina ord tog slut. Därför undvek jag läsandet först, för vetskapen om att besvikelsen skulle komma. Men vetskapen om att fler av dina ord finns innanför andra pärmar stående i nattduksbordet väger nästintill upp besvikelsen.
Om ändå dina ord inspirerade mig att sjunga ut mina egna, Heroine behöver få ett avslut och idag är näst sista dagen att det den ett. Önskan om att det ska bli bra, innehållet om att det blir bra.
När blir det bra för mig? Undrar har levt länge nu och växt sig allt större och tar därmed allt mer plats i mig. Mina tankar släpper det sällan, mitt hjärta likaså.
Hösten har någon månad på sig, sedan följer vintern. Den avlöses i sin tur av våren och dennas ökning av ljus i allas vardag, men när avlöser den vintern i mig? Jag har levt i den i åratal nu, endast med korta avbrott med ljus, värme som värmer hjärtat och ljus som lyser upp mina tankar. Kan vintern få ett permanent avbrott? Tillåts jag snart våga ta mitt hjärta till tröst och visa upp mina känslor? Jag har burit på min väska allt för länge, så länge jag kan minnas. Den väger mer än jag klarar, ni säger jag är stark. Mina tankar är det inte. Många gånger har dom dragit åt håll jag inte önskat och velat ta till metoder jag starkt sätter mig emot i andra situationer. Jag har vunnit hittills, gör jag det även i framtiden?
Ibland skräms jag av mitt tänkande. Jag fick reda på ditt beteende och med ens ville jag vara en del av det.
Men jag sätter mig starkt emot sådana metoder, hur länge till håller orken?

Se.

13:44.

Om jag klagar en del ibland, sade det, beror det på att jag är ett hjärta i en mänsklig varelse, och människors hjärtan är sådana. De törs inte låta sina största drömmar gå i uppfyllelse, för de inbillar sig att de inte förtjänar det, eller att de inte ska nå ända fram. En människas hjärta blir dödsförskräckt bara det tänker på en kärlek som går sönder för alltid, eller på studer som skulle kunna bli lyckliga men som blir olyckliga, eller på skatter som går att finna men som ändå gömmer sig i sanden för evigt. För då lider det öändligt mycket.

- Ur Alkemisten av Paulo Coelho.

Se.

02:16.

Du tar upp all min koncentration.
Snälla, fortsätt med det.

Se.

22:25.

Ett misslyckat försök att undantrycka den tunga huvudvärken ledde till feber och därmed febertankar. Tillsammans med febertankarna började allting snurra runt, runt. Som om mitt huvud vore ett nöjesfält med bergochdalbanor och karuseller med hästar på, sådana som mindre barn åker och som ofta finns som speldosor.
Jag har aldrig varit fascinerad av de speldosorna, trots att sådana ligger mig varmt om hjärtat av okänd anledning. De med hästar på, de som snurrar runt, runt, det är nog just för att de snurrar som de inte tilltalar mig. De är som mitt huvud, omskakande och yrselaktigt. Som jag, mer än gärna, avstår från.
Om jag ändå kunde skicka tankarna på semester, jag vill se hur den här staden lever utan dom. Eller om den helt stannar upp när man inte kan analysera sönder den i småbitar för att sedan förakta helheten.
Febertankarna som spelas som scener i mitt huvud är de orden du vill att jag ska sjunga ut för dig, de jag aldrig förmår mig att kasta ur mig. De som jag vill skicka iväg, jag behöver inget vykort som säger hur vädret är någon annan stans, jag lever kvar i mitt stormväder. Jag kommer aldrig att sända ett vykort till dig om mina febertankar eller mina kalla fötter. Jag kommer aldrig att sjunga om mina innersta känslor.

Se.

11:57.

I samma stund som klockan påbörjade sitt frenetiska väckande öppnade jag ytterdörren, där huvudvärken stått i timmar och knackat på. Och jag släppte in den. Hösten släppte in den i samma stund som den själv kom infarande på nytt och blåste omkull mina, tidigare, kontrollerade känslor.
Om det vore jag som höll i kopplet hade jag dragit åt hårdare, jag hade behållt kontrollen och andats i takt med lugnet som omvärlden skulle inbilla sig att jag befinner mig i. Men någonstans på asfalten tappade jag taget, känslorna drog för hårt, dom var för starka. Jag föll ner på den bekanta asfalten i samma stund som jag tappade taget. Där jag hade tillbringat mycket tid, alldeles för många dagar för att ha levt ett så kort liv.

Se.

22:44.

Orden du vill att jag skall dela med dig förmår jag aldrig att sjunga ut. Istället springer dom runt, runt inuti och skapar yrsel i min, numera, ganska gråmelerade vardag. Aldrig skulle jag tynga dig med mina yrselord och huvudvärkstankar.
I höstvinden som kommer åter, i alla svenska liv, blåser mer än min korta frisyr. Mina trampdynor är inte det enda som nuddar blöt asfalt, hela jag blåser omkull och faller, faller i närmsta vattenpöl som väter mina kinder.
Men jag sjunger aldrig om hur jag ibland föder mina kinder på salt. Du får aldrig veta hur jag inuti värker sönder på söndagskvällarna och alla andra kvällar, alla andra dagar i veckan när mörkret satt sitt spår. Men solen har aldrig behövt gå ner för att mörkret skall infinnas). Höstvindarna följer mig genom månaderna, in i juli, ut ur augusti och tillbaka.
Men jag sjunger aldrig för dig.