Se.

15:42

Jag har tappat den där omtalade livsgnistan, kanske har jag lekt en kurragömma-lek med den och struntat i att leta efter den. Struntat i att leta efter den och hitta den, vi hade bara börjat bråka ändå. Vi har aldrig kommit väl överens, livsgnistan och jag. Kanske så är det för att tappat tilliten till den. Den bara ljuger och ljuger och ljuger. Den säger till mig att den finns där för mig, att den skall hjälpa mig -den bara ljuger och ljuger och ljuger.
Och istället fokuserar jag på att ordet "tappat" blir "tappat" även baklänges.

Jag har fått halsbränna av snuset som jag rebelliskt har tryckt in under läppen, för att det annars går så många cigaretter till spillo när jag sitter här vid den här både förlåtande och oförlåtande sidan. Vidrigt är det, både snuset och hur jag lägger ut hela mitt liv på en internetsida.
Varför skall jag informera hela internetvärldens befolkning om hur jag snusar brudsnus, tänker på palindromer och vill kasta mig framför lastbilar? Varför skall ni ens läsa den skiten och ha en åsikt om vad som händer i min kropp? Det är ju inte er kropp. Det är ju inte så att  jag alltid bryr mig om er.
"Ja, det är väl synd att *** mår dåligt." Och så kokar jag en kopp te och försänker mig i tankar om palindromer, synonymer och rockringar. Då har jag redan glömt bort er, då har jag ju en kopp te som behöver svalna.
Det är väl tillräcklig att jag tvingas dras med min egen kropp, varför skall jag informeras och hålla reda på er då? Koka en kopp te, motherfucker, sätt igång en romantisk komedi och gråt för att det där aldrig kommer att hända dig.
Missförstå mig rätt och ta min bitterhet för den är, det är inte så att jag är någon känslolös sociopat som inte har någon medkänsla eller inte bryr mig om andra -för det gör jag. Ibland bryr jag mig bara om brudsnus lite mer.

Så jag drar eucalyptus-skiten ur käften och tänder en cigarett. Death by nicotin.
Om det ändå vore så enkelt.


I just don't want to miss you tonight.

And I don't want the world to see me
'cause I don't think that they'd understand.
When everything's made to be broken
I just want you to know who I am.

I just want you to know who I am.
I just want you to know who I am.
I just want you to know who I am.
I just want you to know who I am.


Du känner mig för väl, du känner hela mig, allt det jag är.
Jag önskar att jag kunde ta tillbaka det som jag gett dig, men gett är gett och ånger är ånger. Ånger är ångest. Och du har hela mig.
Du har mer av mig än vad jag har av dig. Du har hela mig, har jag någonting av dig?

Yeah, you bleed just to know you're alive.

Se.

16:23

Det är inte kväll, men det har åtminstone mörknat utanför. Så jag kan låtsas.
Vi vet ju att jag helst skriver på kvällen. Eller natten. När det är sent och ingen tänker. När det är sent och jag tänker som mest.
Jag tänker, jag drömmer inte, jag har slutat med sådant. "Han ser ut som drömmar känns". Jag vill inte se honom, det är för det bästa. För både honom och mig. Så jag drömmer inte, jag håller mig borta ifrån sådant, jag tar avstånd ifrån sådant, jag har slutat med sådant. För jag klarar inte av att se honom framför mig när jag sluter ögonen, jag klarar inte av att dra in honom i en värld som inte är hans, som inte är min, som inte är verklighet, det är för det bästa.
Så jag tänker, jag drömmer inte. Och jag blåser ut rökringar, tänker på rockringar.

Jag vill bygga lego, för att bygga upp någonting annat.
Någonting som jag river själv, någonting som inte river mig.

Det känns ännu sämre nu.

Se.

17:14

Tvåtusenfjorton.
Tvåtusenfjorton -året som inleddes med ångest.
Tvåtusenfjorton -året som gjorde att jag ville bryta mitt "nyårslöfte" inom två timmar.
Tvåtusenfjorton -året som fick mig att sitta med rakblad i handen inom två och en halv timma.
Men förnuftet tog övertaget och rakbladen lades i burken -jag gjorde ingenting, sedan ångrade jag mig.

I slutet av tvåtusentretton ville jag bara fly in i en sådan tjock dimma, som bara skulle göra det möjligt för mig att se förnekelsen. Det lät som en bra idé när jag satt där på köksstolen. Men trots vinglas efter vinglas, så kom ingen dimma över mig. Och det jag ville fly ifrån blev bara klarare och klarare.
I slutet av tvåtusentretton ville jag bara fly in i en sådan tjock dimma, som bara skulle göra det möjligt för mig att se förnekelsen. När jag satt där på köksstolen såg jag bara en utväg -utgång. Vi flyr dit alla söker sig in i dimman, och gör dom sällskap i den, i dimman och i förnekelsen. Det lät som en bra idé, just i den stunden. Men trots ölglas efter ölglas, så kom ingen dimma över mig. Och det jag ville fly ifrån blev inte bara klarare och klarare -det blev till verklighet.

Jag ville fly ifrån den inbillade verklighet, där jag såg tolvslaget tillhöra dig och någon annan.
Jag såg inte tolvslaget, men jag kände livets käftsmäll i samma stund som förnekelsen gav sig av.



Nu sitter jag med askfatet på köksbordet igen, nu sitter jag med köksröken igen.
Jag vet vad det innebär, jag vet vad det leder till.
Jag vet att det är nu som livet lägger sina kort på bordet, jag vet att det är nu som livet visar sina trumfkort. Jag vet att det är nu som min hand inte räcker till. Jag vet att det är nu som jag har valt fel spel.

Jag har aldrig varit bra på poker och jag har aldrig varit bra på att hitta rätt kort i "finns i sjön".

i nuet är jag ingenting