Se.

16:08

Det var en gång

Det var en gång, för länge länge sedan, i ett litet land långt långt bort, en fattig flicka med trasiga kläder och skrubbsår på sina knän.
Hon bodde i en liten dal mellan två berg och hade alltid undrat vad som fanns bortom bergen, sken solen starkare där, stod träden redan i blom där?
Flickan brukade fråga sin far, som för länge sedan hade bott på andra sidan berget och som hade rest till den lilla dalen för att sälja sina varor. Hennes far stannade i den dalen efter att ha träffat en ung kvinna i byn. En kvinna med hår så svart som synden och med ögon så blå som havet.
Flickan hade alltid fått höra hur lik hon var sin mor, hur hennes ögon glänste likt safirer precis som hennes mors en gång gjort.
Fadern besvarade den lilla flickans fråga på samma sätt var gång, bortom bergen finns en hel värld med ängar fyllda av blommor som spred en underbar doft med vinden. Men ängarnas skönhet kunde aldrig jämföras med kvinnans skönhet, dofterna kunde aldrig jämföras med kvinnans doft av kärlek.
Fadern såg mer skönhet i den lilla byn instängd mellan två berg, än han någonsin sett på andra sidan bergen, i den stora vida världen.
Fadern hade lämnat ett liv i lyx, för att omfamna ett liv i fattigdom men som samtidigt var det rikaste livet han kunnat önska sig. Han hade funnit äkta kärlek i en dal som han egentligen inte varit menad att resa till, men som av ödet kom att hamna i.

Se.

10:52.

2010-04-08, torsdag.
Knackningen på ytterdörren var väntad, jag visste att det skulle vara blomsterbudet -fast iofs, så skulle det lika gärna vara Jehovas vittnen som vill få mig att konvertera till deras tro...och få mig att köpa en biljett till Evighetståget.
Men tittögat visade mig ett blomsterbud, som såg helt vilsen ut. När jag öppnade dörren och hälsade på honom, så gav han inget "hej" tillbaka -han sa endast "Det här skall vara ditt...", så vände han på klacken och vandrade ner för trappan. Haleda, jag blev helt till mig.
När jag, försiktigt, öppnade inslagspappert så slog mitt hjärta snabbtsnabbtsnabbt. Samtidigt hoppade det över några hjärtslag, då och då.
Herre min je, vilken syn!
Och herre min je, vilket léende!
Och, kanske det "värsta", jag satt och andades in rosens doft. Och jag som inte ens tycker att blommor luktar gott!
Jag misstänker att det var tanken som doftade gott, inte rosen.
Jag undrar hur hon doftar.
G <3

Se.

23:14.

Varenda morgon när jag klev innanför dörrarna till skolan, så undrade jag vilka kläder du skulle bära. Det blev lite som ett spel, att varenda morgon försöka lista ut vad du skulle vara iklädd.
Du var alltid så otroligt vacker, en fröjd för ögat.
Vad jag minns tydligast, var dina lockar som du gömde under en svart mössa. Din lila tröja, som du hade en skinjacka över. Dina svarta byxor, dina converse, din axelremsväska.
Dina lockar har inte visats på allt för länge, din mössa var spårlöst borta, din lila tröja mindes du inte när jag kom att tala om den, skinjackan har jag inte skådat på evigheter, dina svarta byxor är solblekta och utbytta, dina converse ligger i duschen och luktar kattkiss, du har bytt ut din axelremsväska mor en ryggsäck.
Men du är lika vacker ändå. Du är vacker vad du än bär, eller inte bär.
Men du var vackrare när du gick bredvid mig och höll min hand.