Se.

13:14

Har skrivit så mycket, så mycket som inte kommer att läggas upp, som hade lagt upp om nätverket i skolan fungerat och jag direkt hade kunnat skriva på bloggen. Men nu har nätverket inte varit tillgängligt och jag har fått skriva i dokument. Dokument som är sparade, men som är för detaljerade för att dela öppet. Dokument som är sparade och fyllda med ångest. Ångest som inte försvinner, som inte blir svagare, som inte blir enklare att hantera. Som bara ligger och gror och förtär mig, som bara ligger och väntar på att få komma ut i det öppna, men som jag inte ens kan skriva i koder. Och utan koder kan jag inte lägga upp det här. För jag vill inte att ni skall se exakt vad som hänt och vad som fortfarande händer. Det händer för mycket.
Jag lever i det på dagtid, jag lever i det på natten. Jag lever i det i vaket tillstånd, jag lever i det drömmarna. Jag kommer inte undan det, jag kommer inte undan ångesten -inte ens när jag flyr ifrån den. Jag tar till alla flyktvägar som jag kan, eller alla och alla -den enda flyktvägen jag har är sömn, och den gör nästan problemen större, ångesten större.

Jag kan inte ens prata med shrinky om det här, om mina dåliga beslut.
För vill inte att någon skall veta att jag har gjort fel, att jag är fel.

Jag försöker skrämma bort ångesten med 90's musik -man kan väl inte lyssna på Two Princess och Lovefool och ändå sitta med ångest? Jo, det går alldeles utmärkt. Fråga bara ångesten, den fruktar ingenting, den gömmer sig inte för någonting. Den är för stark, för självsäker. Ingenting skrämmer den. Den är som ett självsäkert väsen som fått i sig alkohol, som stärker självsäkerheten och självförtroendet tiofalt. Alkoholen brukar stärka mig med, men den är en stor bidragande faktor till varför jag har satt mig i det här sitsarna och fått den här ångesten. Självklart. Fyllemisstag, fylleångest, bakfylleångest trots att man inte är på bakfyllan, efterångest. Ångest, ångest, ångest. Och ingenting kan få bort den.

Hur gör man sig av med någonting som inte vill ge sig av?
Jag skulle vilja köpa en one way-ticket till vart-som-helst och skicka all skit dit.

Vartenda gång jag ser en avgående buss mot Köpenhamn känner jag den starka lockelsen att sätta mig på den och gå av i Malmö. Malmö, den staden som jag ser som en tillfällig räddning, en räddande stad i nöden. Fuck riddare på vita springare. Men jag har inte tillräckligt många papperslappar till en bussresa, inte ens till bussresor inom tättrafiken. Och när jag istället tvingas till att promenera hem i mörkret, så ser jag passerande Köpenhamnsbussar som en ny räddning -istället för att dom skall ta mig till paradisstaden, så för dom mig till ett annat, till Nangijala. Men sedan kommer vettet tillbaka och jag inser att en Köpenhamnsbuss inte innebär säker död, och jag vill inte behöva gipsas och behöva förlita mig på att andra. Och sedan kommer jag på att "jag vill ju egentligen inte dö, jag vill bara lyssna på She's so high och dansa." (Så jag låter bussarna slippa bucklor och tar ett steg i rätt riktning.)

Se.

2013-11-27

10:12

Det runda bordet igen, det där runda bordet vid väggen. Det där runda bordet vid väggen, som gör min rygg fri. Det där runda bordet som gör min rygg fri från blickar över axeln, som gör mig fri att använda vilka ord jag vill. Som håller ryggen fri, tankarna fria, orden fria. Som gör mig fri att vara jag.  Och jag är jag.
Det runda bordet igen, det där runda bordet som har blivit min trygghet i den halva osäkerheten.
Jag är jag, men bara lite mindre. En light-version. Jag vet inte om någon kan se det, för jag är ganska mycket ändå. Jag är jag, jag är sådan, jag verkar nog vara en full-version trots att jag är lite mindre. Lite mindre av väldigt mycket. Men sedan har dom ju inte sett hela mig, så det är ganska så självklart att dom inte vet hur jag är när jag är the full version of me.
Så, det runda bordet, tack för att du gör så att jag ibland kan vara hela mig även när jag är i skolan.

Jag önskar att jag var light-versionen på riktigt, att jag inte var så himla mycket mer än det här. Ibland skrämmer jag mig själv när jag inser hur mycket jag är, hur för mycket jag är. Jag skrämmer mig själv när jag inser att jag måste hålla tillbaka för att inte skrämma bort andra.
En fråga bara; finns det någon som har sett hela mig? Finns det någon som känner hela mig? Ser jag hela mig? Känner jag hela mig? Eller har jag blundat i hela mitt liv?  Om jag hade sett och känt efter riktigt innerligt, hade jag orkat med hela mig? Okej, det blev sex frågor av en enda.  

Se.

20:09

Du känner hur jag ser på dig, med värme. Så mycket värme. Det är som att jag genom mina blickar kan få dig att sluta frysa i vintern. Så mycket värme. Och jag vill ju inte förvandlas till osäkerheten som måste se på dig försiktigt, för att oskyldigt få se på dig.
Och du ser hur jag känner på dig, så förvrängt.  Så otroligt förvrängt. Det är som att jag genom mina beröringar kan få dig att ömma. Så otroligt förvrängt. Och jag vill ju inte förvandlas till sjuåringen som måste knuffa på dig, för att oskyldigt få röra vid dig.

Du känner hur jag ser på dig, med värme.
Du ser hur jag känner på dig, så förvrängt.
Du vet hur jag vill ha dig, på alla sätt och vis.
Hur som helst, var som helst, när som helst. Hur du än vill, var du än vill, när du än vill. Bara säg till, för jag är där och väntar, längtar. Bara säg till, för jag tar dig hur du än ger mig.

Se.

13:22

Wonderwall ger mig inspiration och gör mig kreativ, men idag känner jag ingenting alls. Ingenting. Men jag leker charad och gör mig till. För i skolan kan man inte sitta helt likgiltig och tyst, då ser människor att någonting inte stämmer, och jag vill inte ha alla de där frågorna. För jag vet inte vad det är som är fel, och jag vill inte ljuga. Ljuger jag för dom, så ljuger jag indirekt för mig själv -och det är jag trött på. Urless. Jag har redan ljugit för mig själv i 23 år och någon gång måste det finnas ett utgångsdatum på även det. Om det inte finns ett sådant, så sätter jag det själv -23 år får räcka. Snart 24. Och jag måste sluta upp med de här dumheterna innan tjugofyraårsdagen syns i kalendern. Den där djävla nittonde februari som inträffar vartenda förbannade år. Kan den inte bara skippas, hoppas över, försvinna? Jag hatar den där djävla dagen. "Nu måste du lämna dumheterna bakom dig, bli ett år smartare." Det är inte ett helt år, det är en satans dag. Och jag lär inte sköta allting bättre bara för att gårdagen har gått över. "Bjud hem familjen, eller bjud in hela släkten. Gör det på olika dagar, för dom kan inte vistas i samma rum vid samma tillfälle. Städa innan dom kommer, diska innan dom kommer, baka innan dom kommer. Lek vuxen och duktig innan dom kommer."
Jag är tydligen inte likgiltig, jag är arg på livet. På vuxenlivet. Jag förlorade hela min barndom till knarket, hela min tonår till depressionen. Jag minns inte min barndom, den är förträngd, jag minns inte min tonår, den är förträngd. Jag minns hur jag en gång i livet var 17 och blev galet kär i en karl som jag fick, som jag förlorade. Men innan det så mådde jag bra, jag var nog till och med lycklig, i nästan tre år, det minns jag. Lite innan jag fyllde 20 så försvann det måendet och den lyckan. Och sedan dess har jag levt i ännu en depression. Den minns jag, för den lever jag i.
Vissa dagar kan jag vara glad, vissa dagar kan jag till och med må bra. Men de flesta dagarna är en enda lek, en enda lång charad. Det är de dagarna då jag ljuger för mig själv och alla andra. Det här har blivit till en sådan dag. Men den började inte riktigt så, den bara blev det efterhand. Det är väl därför jag sitter här med datorn på det runda bordet i skolans fik och plågar hjärnan genom att skriva det här. Ju längre jag skriver, desto mer plågas hjärnan, för tankarna kommer ikapp. Och det är någonting som jag inte vill ha mer av idag -tankar.

Jag känner visst, jag är inte tom. Det var nog bara en ursäkt. Ännu en lögn för mig själv.

Jag borde sätta punkt här, innan det dyker upp ännu mer. Innan jag tänker och känner ännu mer.
Det dyker upp så många tankar och känslor som jag flydde ifrån igår kväll, som jag somnade ifrån -den bästa flykten -sömn. Min flykt, mitt knark. Och jag kan inte fly nu, för soffan är ockuperad och jag kan inte lägga mig och sova på golvet. Det är hårt och folk tittar så konstigt.
De där tankarna och känslorna sitter som fastklistrade i hjärtat på mig just nu, eller vart känslorna nu sitter. Men hjärtat känns tungt och det hugger till i bröstkorgen. Och jag känner nästan för att gråta.
Sömn hade suttit så bra nu, som en kebabtallrik när man har suktat efter en i flera dagar. I en säng, på en soffa, på ett hårt golv, vart som helst, bara jag hade fått sova. Sova bort allt det här och vakna utvilad ifrån alla dessa plågoämnen.

Gud, vad jag känner.
Punkt.

Se.

13:25

Du är som en technolåt som slog igenom på 90-talet,
du är som en sorglig ursäkt till dansen som hörde till.
Du glömde bort att 90-talet var ett dåligt årtionde för musikbranchen,
du glömde bort att 90-talets dansrörelser hade sitt utgångsdatum -99.
Du är som Mr. Vain och Be my lover,
du är som Rhythm is a dancer och No limit.
Du glömde bort att technolåtar inte har en mening,
du glömde bort att rytmen visst hade sin gräns.
Du är som en technolåt som slog igenom på 90-talet,
du är lika uttjatad och tvångsmässigt förnekad. 

Se.

15:56

Skolan. Skolan. Skolan.
Måndagar innebär en enda lektion, 10:30-12:00 -och här sitter jag ändå, nästan fyra timmar efter dess att jag slutat. Varför? Idag skall jag möta min mor efter hennes läkarbesök, lekarbesök. Det är ungefär det som det är uppe på psyk -lekar. Rena lekar. Läkarna tror att dom har oss runt sitt lillfinger, men tänk igen era djävlar, för vi utbildar oss själva till läkare genom Fass och alla möjliga sidor på internet. Google är vår vän. Och det behövs, för läkarna verkar inte ha någon egen utbildning. Då måste vi ha en egen, för någon måste ha det, för någon måste veta vad som är rätt och vad som är fel. Någon måste veta vad våra diagnoser står för, någon måste veta vilken behandling som behövs, vilka mediciner som hjälper, vilka mediciner som stjälper.
Hur många gånger har dom inte haft fel på bara mig? Hur många gånger har dom inte gett fel till bara mig? Hur många gånger har dom inte förvärrat mig, förgiftat mig? Och jag är bara en enda patient.

Mamma, ge dom ett helvete.
Det är det enda dom förtjänar.

Jag har ett skolarbete som väntar mig -en insändare som skall skickas in till Hallandsposten. Jag valde att skriva och såga Halmstads psykvård, som sägs vara den sämsta i hela Sverige.
Det är en väldigt enkel insändare att skriva, fast samtidigt väldigt svår. Jag är för arg när jag skriver, för förbannad, för förnedrad. Ja, dom har förnedrat mig där uppe. Deras lokaler skriker okunnighet och förnedring.
Det är en väldigt svår insändare att skriva, den blir för arg och för lång. Den blir till en hel utläggning.

Mamma, ge dom ett helvete.
Det är det enda dom förtjänar.

Se.

14:45

Du har hört det
trots att det inte har sagts.
Du har sett det
trots att det inte har gjorts.

För du är inte döv
du är inte döv.
För du är inte blind
du är inte blind.

För du är inte dum
du är inte dum.

Se.

13:21

Till skillnad från så många andra nätter, så var drömmen tills idag ganska så fin. Eller ja, den var väldigt fin. Det var en sådan där dröm som man önskar var en sanndröm, men sådan tur har jag ju inte. Det brukar jag sällan ha.
Jag vaknade runt 06:00 av att jag tvingade mig själv ut ur drömmen, den blev liksom till en mardröm med tanke på att verkligheten utanför drömmen inte ser ut som verkligheten som finns i drömmen. Varför kunde inte verkligheten i vaket tillstånd vara som verkligheten i drömmen? Går det verkligen emot alla livets lagar att ge mig en smula glädje och lycka? Det hade räckt med en sådan där liten smula som blir över på fatet när alla kakor har tagit slut. Jag ber liksom inte om mycket, och jag kräver ingenting –men vad fan, LITE glädje och lycka kan jag väl ändå bli tilldelad?  Det har snart gått 24 år och jag kan bara minnas att jag har varit lycklig i tre av dom, så är jag inte värd det?

Tack så djävla mycket, livet, jag är dig evigt tacksam.
Vad har jag gjort dig för att förtjäna att leva såhär?

Jag ville sluta drömma för att inte leva i en falsk verklighet där allting var fint, men jag ville inte lämna drömmen för att komma till en verklighet där allting är sämre. Se mitt dilemma.
Men någon gång kanske till och med jag får uppleva någonting sådant i den verkliga verkligheten också. Håll tummarna för mig.

Se.

20:38

Jag gjorde ett armband för ett tag sedan, ett armband med bokstavspärlor. Jag pärlade ihop "FUCK IT", för att kunna se ner på det och påminnas om en sak -en sak som jag ville kunna tänka just "fuck it" om, kunna säga "fuck it" om. Jag ville kunna se på det där armbandet och påminnas om att världen inte går under bara för att en sak inte blir som jag hoppas på.
"Världen går inte under, så fuck it."
Men jag är så himla bra på att hålla fast vid tankar och känslor, så det där armbandet hade ingen större påverkan, varken tanke- eller känslomässigt. För jag sitter där och leker masochist i min egen värld och hoppas, hoppas, hoppas, önskar, önskar, önskar, förbannar, förbannar, förbannar.
"Fuck it? Fuck no."
Jag tänkte ifrån början att det här skall ingen annan veta, det här skall ingen veta om mig. För Gud vet att man inte kan öppna sig för andra, det är inte bra, det är inte bra att släppa in människor, för när dom kommit in går dom igen. Men jag blev till en redan överfylld byrålåda, som det fortsätter att tryckas in saker i, det fanns ingenting i mig som skulle klara av att få i mig mer och mer saker - mer och mer tankar, mer och mer känslor - så jag öppnade mig, kastade ur mig några tankar, tömde mig själv på några ord. Gjorde mig själv sårbar. Jag är stolt över mig själv för att jag vågade, jag är nöjd med mig själv för att jag gjorde det -men jag gjorde mig sårbar i onödan. Jag hade hoppats och önskat i onödan. "Fuck it" var så långt bort att det knappt kändes att det fanns någonting sådant. Det var så långt bort att jag lika gärna kunde klippa sönder gummibandet och tömma pärlorna över en gallerbrunn som redan ändå tar emot all skit som man inte tar hand om själv.
Jag hade suttit i förhoppningar och önskningar under en så lång tid att det egentligen bara var en tidsfråga innan jag antingen skulle säga det, eller försäga det. Jag ville tömma pärlorna över brunnen, jag ville hoppa ner i brunnen. Jag sa det. Jag fick inte det svaret som jag hoppades på. Jag fick ett svar ifrån mig själv, utan en fråga så svarade hela jag med stolthet.
Sedan kom den där känslan av sårbarhet tillbaka och jag mindes hur illa jag kunde fara av min ärlighet, min byrålådeärlighet. Den där djävla lådan till kropp, den där djävla lådan som skulle kunna förstöra hela mig och hela världen -hela världen skulle gå under nu, eftersom jag öppnade mig och var ärlig, eftersom jag släppte in någon på ett sådant personligt plan. Hela världen skulle gå under, hela jag skulle gå sönder, hela djävla alltet skulle försvinna -för jag släppte in någon. Och Gud vet att man inte kan öppna sig för någon, man kan inte släppa in någon, för när den där någon har kommit in så går den igen.
Och snälla, snälla, snälla, gå inte. Gå inte ifrån mig. Gå inte, glöm det jag sa. Vad sa jag? Jag sa ingenting. Bara glöm det. Glöm det och stanna kvar.

Se.

08:56

Det är inte mitt kök som jag sitter i, det är skolans fik. Det är inte en kopp te vid min högra hand, det är faktiskt ingen dryck alls. Men trots att det är helt fel ställe vid helt fel tid på dagen, så känns det ganska så bra. Jag känner mig trygg i min palestinasjal som går upp till näsan, jag gömmer mig liksom lite för de två övriga som sitter i samma del av skolan som jag gör. Jag vet inte om jag hade känt mig lika trygg utan min sjal, men tryggheten sitter liksom i väggarna också.

Det är egentligen lektion nu, men jag glömde alla mina papper på köksbordet i all hast. Jag försov mig inte, men ögonbrynen tog längre tid än vanligt. Hur ofta säger man det -jag missade bussen på grund av ögonbryn. Jag säger det allt för ofta nu för tiden. Innan kom jag försent på grund av mina Ohlsson-gener, nu kommer jag försent på grund av mina ögonbryn. Vilket djävla sidospår, jag var ju inne på trygghet i skolan och lektioner. Får man skylla på sina diagnoser nu, någonting skall dom väl vara bra för? Mina psykiska handikapp ger mig inte ens handikapparkeringar, för det är inget "riktigt handikapp" -BITCHES, SHUT UP.

Vart var jag? Jo, ögonbryn, skolan och lektioner. Låt oss skippa delen om ögonbryn, den är inte så spännande som den låter, och den låter fan inte spännande någonstans.

Jag kände mig mer bekväm och trygg de första två åren på LBS, dock. De där åren då jag var ung och dum, i mitten av tonåren. De där året då jag färgade en av lärarens hår, gick ut och åt middag med en annan, vilken var den samma som ringde varenda morgon och väckte mig. De där åren då vi hade datorstols-race i korridoren, då vi delade ut papper med texten till "Total eclipse of the heart" och hade allsång tills rektorn spoild all of our fun. De åren då vi gjorde fredagar till "pyjamas och peruk-dagar", det var precis som det låter, vi gick till skolan i pyjamas, oduschade och osminkade. Om vi inte hade tvättat bort sminket kvällen innan, så fick vi gå med begagnat smink till skolan. Vi skulle bara gå rakt upp ur sängen och rakt ut genom ytterdörren. Sedan väntade alla peruker i skolan, som vi skulle bära tills skoldagens slut. Rektorn förstörde det här också, han förbjöd pyjamas. Men vi brydde oss inte, vad är det för fel med att komma med sidenpyjamas till skolan? Shut the fuck up och lär dig ha lite roligt, skaffa humor!

Åh, kära LBS, kära gemenskap.

Men det finns gemenskap på den här skolan också, men den kommer aldrig att kunna bli lika stor och stark som den gemenskapen vi hade på LBS.

Se.

16:23

Hej, jag heter Stella och jag är psykiskt störd

Jag ska berätta om en av mina diagnoser - borderline

Vad innebär diagnosen ”borderline”?

*Borderlinepersoner kan varken klassas som neurotiska eller psykotiska, så det uppfanns en diagnos som ligger på ett mellanting –borderline, som är engelskans ord för gränslinje.

*Borderline räknas som en variant av emotionellt instabil personlighetsstörning, och våra främsta problem är just vår emotionella instabilitet och våra svårigheter med att reglera våra känslor. Och det är dom känslorna som kan störa i både våra relationer till oss själva, likväl som dom kan störa i våra relationer till andra.

*Borderlinemänniskor lider ofta av dålig självkänsla och är till mesta dels allvarligt deprimerade. Och för att göra saken ännu mer spännande –det är väldigt vanligt att vi med borderline lider av andra diagnoser, vilket i sin tur förvärrar vårat redan dåliga mående.

*Borderlinepersoners liv präglas av en intensiv desperation, och denna desperation gör att vi lätt blir missförstådda och mer eller mindre uppfattas som besvärliga och manipulerande.

Kriterier för att kunna diagnostioseras med borderline

För att kunna få diagnosen borderline så ska man kunna kryssa i minst fem rutor av nio, på en lista över klassiska borderlinesymptomer. Jag ska nu dela med mig av de 5 rutorna som passar bäst in på mig

*jag känner en kronisk tomhetskänsla.

*jag gör allt i min väg för att undvika separationer, verkliga som inbillade.

*jag uppvisar påtaglig osäkerhet och instabillitet i självbild och identidetskänsla.

*jag har enorma humörsvängningar, som kan skifta på några några minuter, ena sekunden kan jag sitta och skratta och må bra och nästa sekund sitter jag där med ett rakblad och gråter.

*jag uppvisar ett upprepat suicidalt beteende och självskadebeteende

Eftersom jag som borderlineperson alltid känner en kronisk tomhetskänsla, så försöker jag fylla det tomrummet med allt jag kan komma på –men ingenting kan fylla den kroniska tomhetskänslan –inte ens rakbladen, som är mina favoritleksaker i denna vad jag kallar ”lek”.

Symptomen av borderline

Som jag nämnde lite kort tidigare så har vi borderlinepersoner enorma humörsvängningar. Så till skillnad från en person som lider av egentlig depression eller bipolär syndrom, vars humörläge kan ligga på samma nivå i flertalet veckor, så kan vi borderlinepersoners humörlägen pendla upp och ner på bara några minuter. När vårt humörläge sjunker i botten så tar vi ofta till olika redskap för att kunna hantera våra känslor. Redskapen är ofta i självdestruktivt syfte, vilket kan innebära sinnesförändrande substanser, varma redskap och favoriten; vassa tillhyggen. Men borderline har två olika sidor av sig. Det finns den sidan som jag står på –den självdestruktiva sidan, och det finns den andra sidan där borderlinepersonen agerar utåt istället. Vi borderlinepersoner har en snedvriden och störd bild av det egna jaget. Vi upplever ofta oss själva som värdelösa människor och ibland till och med som direkt onda. En borderlineperson kan uppleva sig som en varmhjärtad och givmild människa, men efter ett enormt raseriutbrott så kan bilden av sig själv förvandlas till att man ser sig själv som en ond och dålig människa. Men detta är bara den snedvridna bilden av sig själv som gör sig påmind. Borderlinepersonen missförstår sig själv och känner sig även missförstådd av andra, vilket kan leda till ilska som endast grundar sig i ett större missförstånd i sig själv. Man känner sig missförstådd, men egentligen är det en själv som har missförstått hela situationen. Eftersom vi störda individer missförstår oss själva och andra, så är det lätt för oss att dra oss tillbaka till vår ensamhet och vår isolering, för det är där vi känner oss trygga. Men eftersom vår tomhetskänsla och rastlöshet ofta tar övertaget, så söker vi desperat efter nya relationer att fly in i. Vår desperation leder till att vi blir väldigt intensiva och klängiga, vilket blir enormt jobbigt för den andra parten –och när vi upptäcker att den andra parten inte förstår oss så blir vi avståndstagande och förbereder oss på separation. Vilket gör att den andra parten missförstår oss och hela situationen –och egentligen så är det VI som har missförstått  situationen och separationen. Vi lämnar dom i förebyggande syfte, innan vi blir lämnade själva. Och hela detta var ett enormt missförstånd.

Hängde ni med? Inte jag heller. Välkommen till borderline.

Eftersom diagnosen är flytande, så kan du aldrig bli botad, men du kan vara mer eller mindre sjuk.

Se.

15:33

Du minns den du var 

med förakt, lite hat.

Jag gör desperata försök till att inte vara desperat, jag vet inte vilket av det som syns mest.

Patetiskt.

Se.

21:08

Vi firade allting som kunde firas, vi firade det faktum att vi kunde fira.
Vi firade med vin, quinnor och sång. För mycket alkoholbaserade drycker, sorgliga ursäkter för dansrörelser och falsksånger till lika sorgliga ursäkter för låtar. 90-talet var inte ett bra årtionde för musikbranschen, men det var ett bra årtionde för underhållningen.
Jag fick flashbacks av musiken, jag skrattade när jag hörde den och jag sjöng med till den. Precis som dom andra gjorde. Jag hade roligt tillsammans med människor som jag inte känner, men som jag kände en samhörighet med, som jag kände en gemenskap med. Människor som fick mig att känna mig som en i gänget. Människor som jag kände mig som hemma med.
Och vi firade tillsammans, vi firade allt. Jag firade att jag har fått människor omkring mig, människor som jag kan kalla för vänner.

Sedan förvandlades vi till dom där fulla människor på bussen, som man stör sig på och hatar, dom där som pratar så högt att dom nästan skriker. Vi förvandlades till dom där fulla människorna som gör att man vill hoppa av bussen och hellre ta nästa.
Jag sa det till mig själv, kanske till dom andra också, att vi beter oss som fjortonåringarna som måste visa alla  andra att dom är berusade. Men trots att jag hatade att vi betedde oss som dom fulla fjortonåringarna, så hängde jag på. Jag ville bete mig så, jag ville vara en av dom som beter sig så. Jag ville bara skita i vad alla andra såg och ha högljutt roligt. Jag har saknat att ha roligt.

...och sedan kom krogrundan.

"Det spelar ingen roll vad det är för någonting, ge mig någonting som gör mig full".

Jag var fortfarande på glatt humör när jag svepte den shoten, vad det nu än var för någonting. Jag var fortfarande glad då, jag mådde fortfarande bra då. Sedan kom den där meningen som vände allting, meningen som välte mitt hjärta och som stängde av hjärnan. Mitt humör vände och helt plötsligt satt jag där med ett ärligt leende som blev falskt. Helt plötsligt satt jag där och ljög i halvsanningar.
Sedan flydde jag ifrån min flykt. Jag flydde in i dimman, sedan flydde jag ifrån den.
Jag hamnade på hallgolvet, jag låg kvar där i fyra timmar. Jag hann inte klä av mig ytterkläderna innan jag hamnade där. Men golvet började göra ont någon gång, så jag tog av mig skorna och tog mig själv till sängs, och somnade huttrandes under två täcken med Alice Cooper-sminkning.



Bipolar-alert. Big time.

Se.

19:22


"Älskling hör på, jag tar steget ur vår sista dans."

Jag lämnade Halmstad. Jag lämnade allt det där som jag upplevt tillsammans med dig.
Jag flydde. Jag flydde ifrån allt det där som jag sett tillsammans med dig, allt det där som jag sett dig se.
Jag var tvungen att komma bort ifrån allt det där som jag kunde förknippa med dig. Jag var tvungen att komma bort ifrån dig.
Men jag kom inte längre ifrån dig än vad jag gjorde rent geografiskt.

Jag förskönar det dåliga. "Men var det verkligen dåligt, var det inte bara charm?" Fast behövdes det mer charm, räckte det inte med den som fanns ifrån början?
Du kryddade bra charm med dålig charm, precis så som du kryddade hela mitt köksgolv med svartpeppar och örtsalt. Det var fullt funktionellt som det var, redan innan all smaksättning -precis som du var. Men du var tvungen att krydda till allting med svartpeppar och trubbel. Du var utbildad kock, jag var städhjälp.
Och nu sitter jag, i köket, med sommarens smaker på hornhinnan och ser hur du en gång rörde vid mig.



Jag kommer aldrig att komma undan.
Men jag kommer att komma vidare.

Se.

17:50

Tiden har ännu inte sträckt sig längre än sen eftermiddag och allt jag vill är gå och lägga mig. Sova tills ett bättre liv kommer springandes efter mig. Eller åtminstone sova mig in i ett alternativt liv, ett liv som egentligen inte finns, men som blir verklighet för stunden. Den allt för korta stunden.
Om man ändå kunde sova sig igenom hela livet, en tredjedel är för lite. Men jag sover väl bort ett stadigt halvt.

Livet har använt mig som sin personliga slagpåse den senaste månaden. Men jag tar emot slagen med ett leende och säger tack efter vartenda ett. Jag bara tackar och tar emot, väntar på mer. Det kommer alltid mer. För jag går aldrig därifrån, jag är på exakt samma ställe där livet vet att jag kommer att vara. På exakt samma ställe där slagen kommer.
Men man kan bara ta emot så många slag innan man hamnar på marken. Och det är dit jag är på väg, jag är på väg ner i marken, jag är i fallet. Jag har ingen aning om hur långt ifrån smällen jag är, men jag vet att jag inte vill vara med när jag landar. Det kommer att vara så brutalt. Jag kommer att ha blåmärken efteråt, jag vet det.
Men jag är så bra på att stå kvar och ta emot smällar, det om något är jag bra på. Jag är så bra att jag enkelt skulle kunna stanna kvar och ta fler smällar, men den här gången skulle jag ligga ner istället. Och livet skulle sparka på den som ligger.

Och hur tar man ett livsavgörande beslut, mina damer och herrar? Pros and cons -listan som alltid ljuger!
Hur ofta lägger man inte till "pros" i den fördömda listan? Hur ofta utelämnar man inte "cons", eller vänder dom till någonting som "egentligen inte är så dåligt, som egentligen är ganska charmigt". Ärligheten flyger ut genom fönstret så fort man tar tag i pennan och sätter den mot pappret.
Hur många slag är jag ifrån den listan? Den är en enkel utväg, ungefär som "rock, paper, scissors, lizard, Spock", eller som att kasta mynt. Men vilket resultat som än visas, så tvekar man. Det finns ju en anledning till att man tar till en sådan metod, man är inte säker på vad man vill göra -och krona eller klave kan inte ta stora beslut åt dig. Och det är den tveksamheten som får mig att stå kvar. Krona eller klave, scissors eller Spock, det spelar ingen roll, jag står ändå kvar.

Men trots att jag inte litar på varken mig eller listan, så lär den tas till.
It's just a matter of time.

Se.

22:08

Den här dagen hade varit så mycket bättre om den inte existerade.

Tre veckors anteckningar ifrån psykologin har raderats ifrån min förbannade iPad, trots att dom har sparats flertalet gånger. Mina anteckningar skulle kunna misstas för arbeten, eftersom jag bygger upp dom som små historier, för att jag enklare skall förstå dom och minnas dom när jag bläddrar igenom allting. Stödord säger mig ingenting, jag behöver ordentliga texter -jag behöver djävla läroböcker. Och nu när mina anteckningar är förlorade är jag tvungen att leva på kopior av andras anteckningar = stödord och enstaka meningar, A.K.A. bortslösade bokstäver.
Och vilken lösning dök upp i mitt huvud? Jo, att sluta läsa den kursen -eller att hoppa av skolan helt och hållet.

Och sluta säga att allting kommer att lösa sig, för i min värld är skadan skedd och världen håller på att rasa samman.
Om man har övervägt att skada sig själv över förlorade skolanteckningar, så räcker det inte med en klapp på huvudet och ett tillhörande "there, there".

Klockan har slagit 22:38 och jag har gråtit sedan, ungefärligen, 15:00 -med undantag för de där timmarna då jag hade korta uppehåll för att kunna andas, och de där timmarna då jag sov för att slippa undan allting.
Att sova är ett sådant underbart alternativ till att slippa undan saker. Sömn är den underbaraste av tillflyktsorter. Jag önskar att jag bara kunde sova mig igenom livet och slippa undan sådana här händelser och dagar. Den här dagen hade varit så mycket bättre om jag inte hade vaknat i morse.
När man försover sig på morgonen borde man inte tillåta sig att vakna alls. Jag ser det som att en försovning är hjärnans sätt att förvarna kroppen: "den här dagen kommer att suga röv, så för Guds skull -låt bli att vakna!". Så varför skulle jag så tvunget ta det där steget ur sängen i morse, efter en och en halv timmars förvarning? Det måste vara av masochism. Ren och skär masochism.
Om jag inte hade tagit det där steget, så hade mina anteckningar varit kvar.

Och jag vet fortfarande inte vad jag helst vill göra: krossa iPaden eller skära av halspulsådern.
Båda alternativen känns ganska överkomliga.

Se.

20:16

Då sitter man här i köket igen.
Det är så kalt här inne, allt som pryder väggen är en svart/vit väggklocka. Det ekar lite när man pratar med större bokstäver. Det är då man spär på lite extra när man pratar för sig själv, så låter man inte lika ensam.
Lika galen, men inte lika ensam.

Jag sitter med höstens första förkylning.
Lägenheten börjar bli kall, den blir det på hösten. Oktober har inte hunnit anlända, men jag går redan omkring med raggsockar. Och jag sover redan under två täcken. Men jag fryser ändå. Därför har jag bäddat sängen med tre täcken till. Jag har gjort mig väl förberedd inför lägenhetens anfall.
Jag har mitt egna krigsrum där jag försöker hålla mig gömd för kylan -en dubbelsäng, sex kuddar, fem täcken. Och en människa. Jag. Bara jag.

Och ibland blundar jag och kliar mig själv på armen.

Se.

21:41

Ja, ja, jag vet, det är fel. Jag har ingen tekopp vid min högra hand, jag har en colaburk. En colaburk vars innehåll jag sköljde ner några theralen med tidigare. Logiken är inte närvarande när man sköljer ner lugnande medel med koffeinbaserade drycker som innehåller så mycket socker att min sockerpåse skäms. Och vad hände egentligen med mitt kamomillte? Var jag för lat för att sätta igång vattenkokaren? Var jag för långt bort i tanken? Jag vet att den åtminstone inte var i närheten av en maskin som värmer upp vatten.
Vem bryr sig om varmt vatten när man kan se en nytänd stjärna på himmeln? Och vi vet hur stjärnor värmer mitt hjärta.

Sing with me somehow.
Can you hear me now?

Diezel 2004, kanske 2005. Jag sjöng med er.
Och jag hade antagligen mina röda converse på mig den kvällen. Jag hade skrivit ert bandnamn på en av skorna, jag tror att det var den högra, och jag skrev det med en svart, vattenfast penna.
Jag har skorna kvar och skorna har kvar namnet. Jag undrar om jag inte hade målat en stjärna bredvid också.

Diezel 2004, kanske 2005. Jag sjöng med er. Jag sjöng inte bra, men jag sjöng med er. Vi sjöng tillsammans. Och med era ord, våra röster, fylldes hela lokalen med kärlek. Det var kärlek i andetagen, i hjärtslagen, i varenda sekund.
Och jag minns inte vilken låt det var ni stannade upp i. Men ni stannade upp, stod blixt stilla och var helt tysta i säkert trettio sekunder. Minst. Jag hade allting på film, för det var den låten som alltid fick mitt hjärta att slå lite extra kärlek. Det var 2004, kanske 2005, så kvaliteten på inspelningen var inte så bra, men jag såg ändå på filmen varenda dag -ofta flera gånger om dagen. En dag var filmen borta, telefonen hade slutat fungera och allting hade gått förlorat. Jag minns att jag grät.
Men jag var där, och jag minns det. När jag blundar kan jag se er stå blixt stilla på scenen, och när jag gör det känner jag lukten av svetten och doften av kärleken. Det är någonting som ingen, någonsin, kan ta ifrån mig. Hur många telefoner som än slutar fungera.

Jag önskar att det bara var min telefon som slutade fungera, och inte din kropp.

Se.

16:13

Det är en timma och fyrtiosex minuter kvar tills min far hämtar mig, det är två timmar och en kvart kvar tills mötet börjar. Mitt första möte. Och ni kan inte ens föreställa er hur mycket mina händer skakar just nu. Hur mycket hela jag skakar.

Jag spiller te på bordet.

Jag förbannar högt mig själv för att jag kom på den här idén. Men den lät ju så bra i teorin. Men himmel, vad mycket enklare allting är i teorin än vad det är i praktiken.
Jag önskar att jag bara kunde ta den enkla utvägen, låta den här idén stanna i teorin och strunta i praktiken, stanna hemma och sova. Men de enkla utvägarna är sällan bättre. De är bara enklare.
Och hur ofta gynnar det dig att inte ta risker?

Det svåra lär bli enklare snart, det lär gynna mig och göra mig gott. Men "snart" är inte nu. Och jag har så dåligt tålamod.

Jag önskar att jag kunde göra det här på egen hand. I mitt kök, med min tekopp och mitt halvfulla askfat. Men jag vet att det inte fungerar så, jag vet att jag behöver hjälp ifrån andra. Andra som sitter i min situation, som jag kan lära ifrån.
Och jag får inte glömma att dom en gång har gått på sitt första möte. Att dom en gång har varit lika nervösa som jag är just nu. Att dom kanske har skakat så som jag gör just nu. Att dom kanske har spillt te och missat askfatet.
Jag är inte den första. Och jag är inte den sista. Och jag är inte ensam.

Se.

15:09

Min tekopp är tom och det är mitt på blanka dagen -det är inte under sådana här omständigheter som jag brukar sitta här och skriva ur mig mitt inre. Men ibland måste man bryta sina mönster, helt enkelt.
Fast kanske så borde jag koka mig en ny kopp te, för att känna mig lite mer bekväm och lite mindre utsatt? Ja, så blir det, en ny kopp Yellow label för att lugna ner nerver och varva upp fingrar.


Det är så många tankar, känslor och tyckanden i mitt huvud, så många att det snurrar mig till yrsel. Likt en svängig version av Farfars bilar på Liseberg. Jag har aldrig riktigt tyckt om karuseller, livet är redan tillräckligt upp och ner och fram och tillbaka. Jag blir tillräckligt yr som det är, utan Farfars bilar och berg- och dalbanor.
Jag är så trött på att vara yr, jag är så trött på mina inre karuseller. Jag vill bara sätta mig på en bänk och blunda, blunda för att slippa se alla andra bli yra av sina karuseller. Jag är så trött på att ta till mig alla andras karuseller, jag behöver inte dom. Men jag kan inte släppa dom när jag väl har dom i mig. Jag är så trött på livets nöjesparker som inte ger mig något nöje alls.
Låt mig bara slippa undan allt det där, låt mig få sitta på en bänk vid en sjö och känna lugnet som vattnet ger mig. Men nu är det höst och allt vatten som jag lär vara med om är ån i stan och regnet. Men regnet underlättar ibland, man gråter osynligt i det.

Se.

19:10

Efter att ha varit "sambo" i jag-vet-inte-hur-länge, min tidsuppfattning har inte varit så bra den senaste tiden, så bor jag ensam igen. Men det här är ingenting dåligt, det här är inget avslut -det är slutet på någonting annat och början på någonting bra.

Så nu sitter jag här i köket igen, utan att ha någon annan i rummet bredvid.
Men jag har ingen tekopp vid min högra hand, jag orkar inte få de där te-tankarna som jag alltid får. Det är sådana där tankar som de flesta andra får av för mycket alkohol. Jag är billigare i drift, jag behöver bara kranvatten och en påse.
Nej, jag har ingen tekopp, jag har en stor kopp med chai och för många cigaretter som ligger redo på min vänstra sida.

Chai, cigaretter och "Whiskey lullaby".

Den har varit de senaste dagarnas klockrena soundtrack. Whiskey lullaby, Whiskey lullaby, Whiskey lullaby, repeat, repeat, repeat.
Och trots livets twist, så förändras inte soundtracket. Inte än, inte ikväll.

Jag vet att slutet kommer längre och längre ifrån dig, du var närmre döden för några dagar sedan än vad du är idag.
Och trots att du någon gång vill komma till Körsbärsdalen och uppleva äventyr från morgon till kväll, och om nätterna också, så kämpar du för att överleva det livet som du lever nu. Och jag kunde inte vara mer stolt över dig än vad jag redan är.
Trots att det innebär att du inte kommer att vara i rummet bredvid mig längre.
Trots att det innebär att jag kommer att sitta ensam och dricka te tillsammans med Lars Winnerbäck i höstmörkret och se hur träden sakta och sedan för fort klär av sig, tills dom är lika nakna som jag känner mig sårbar.

Men jag kommer alltid att ha Isabella, även när du inte är här.
"Du vet förälskelsen är en tokig idiot."

Tio minuter och fyra sekunder av någonting som är längre än så.
Och när jag blundar kan jag höra dig sjunga med. Och jag kan känna smaken av den där pizzan på uteserveringen. Den var inte lika god som dina ord.

Se.

20:53

Efter att ha ringt runt till ALLTING som går att ringa runt till så fick jag det bästa  svaret som jag kunde få, på den frågan som jag har ställt mig själv hela helgen.

Men i samma stund som lite av den oron och ilskan som jag har suttit på, så kom alla andra känslor upp till ytan och smällde till mig ordentligt på käften.

Och jag kan inte ens försöka räkna upp alla cigaretter som jag har rökt idag.

Allt jag vill göra just nu är att lugna mina nerver med en hel balja kamomillte. Men te är inte bra för mig, jag tänker för mycket när jag dricker det -och gudarna vet att jag redan tänker för mycket idag/ikväll.

Jag tänker sådant som andra säger att det inte stämmer. Men varför känns fel så rätt då? Och varför känns det så rätt när jag tänker att jag är fel?

Jag har gjort fel när jag har gjort det så enkelt för dig att gör det svåra ännu svårare.

Jag har har gjort fel när jag har hjälpt dig att göra fel.

Det måste väl betyda att jag är fel? Åtminstone lite?

Fast lite mer.

Och ändå kokade jag upp vatten som räcker till åtminstone fyra koppar.

Och en till cigarett på det.

Det är så enkelt att göra fel, speciellt när man är medveten om att man gör det. På något twisted vis så blir fel så rätt då. När man vet.

Och man vill ju göra rätt. Trots att man vet att det egentligen är så fruktansvärt fel. Fel och orättvist. Både mot mig själv och mot dig.

Och för dig vill jag ju göra allting rätt. Rätt och enkelt. Men vad vill jag inte göra för dig? Och vad gör jag inte för dig? Även när det är fel? Och även när det gör mig illa?

Vad i det här har egentligen gjort mig väl?

Men jag blundar för det, för mina känslor för dig gör mig så förblindad.

Så fel, så rätt.

Så jag, så du.

Jag klunkar i mig te, som om det vore ett botemedel för ångest. Och jag tänder en onödig cigarett -för att det hör till. På ganska exakt en timma har jag rökt tre cigaretter, och är inne på min fjärde.

För vartenda bloss jag tar känner jag allt tydligare att min panna bränner av en "fel"-stämpel.

Jag kan inte minnas när jag var så här fel senast. Fel och dålig.

Men folk säger att det är jag inte alls. Jag har aldrig litat på människor ändå.

Mitt askfat är fullt och min tekopp är tom.

Så jag tar en vindruva, ler ett falskt leende och låtsas som att allting är bra.

Se.e

2013-08-23, klockan 23:58

Det är redan fredag och den första skolveckan har nått sitt slut, men jag vet inte vad som är mest slut -den eller jag.



2013-08-24, klockan 19:06

Ordet "skola" har alltid haft en dålig klang i mina öron, men med tinnitus är det svårt att få någonting alls att låta bra.
Jag säger det tyst för mig själv: "skola". Min tinnitus är lika hög som vanligt, men den dåliga klangen är nästan borta.

Katrinebergs folkhögskola i Halmstad.
Ingen huvudvärk.

Kanske så är det för att jag har valt ämnen som tilltalar mig och får mig motiverad till att plugga hårt, kanske så är det för att lärarna är människor, kanske så är det för att jag fick en vän redan första dagen.
Kanske så är det alla tre.
Och kanske så är det för att jag känner mig redo. Nej stryk det sista, jag känner mig inte bara redo -jag ÄR redo.
Jag trodde aldrig att jag skulle vara det.

Och nu kan jag se att min tinnitus är på topp för att jag använder in ear-hörlurar igen.
Och jag tar ingen hänsyn till volymen. Det har jag aldrig gjort.

Jag höjer volymen i ett försök att dämpa pipandet i öronen, kisar lite mer för att slippa hämta glasögonen och river bort ytterligare lite skinn ifrån underläppen. Jag gör precis samma saker som jag gör på vardagarna, men jag känner att det är lördag. Skolan har redan smittat av sig och jag kan känna skillnad på dagarna. En lördag är inte längre en måndag, en torsdag eller en söndag -det är en lördag och jag känner det.

Så jag tänder en ny cigarett och myser i tanken om att jag har ett "riktigt" liv nu.
Det finns mer än manuskript och låtsasliv på skärmar.

I know we could live tomorrow, but I know I live today.

Se.

2013-08-15, klockan 15:15

Och nu har jag lämnat ett meddelande på Shrinkys alltid lika roande telefonsvarare. Den karlen har en röst som ingen annan. Jag ringde för att be honom om en tjänst. En tjänst undrar du nu, jag skall berätta om den här specifika tjänsten:

Det är inte nyhet för en som känner mig, eller som har följt min blogg, att jag aldrig kunnat prata om det där ex:et of mine. Att jag aldrig ens har kunnat säga hans namn. Att han bara är "S". Ibland kan jag sträcka mig så långt som "Seb", men då har jag en förbannat bra dag.

Det måste bli en förändring på det här, nu.

Så jag skall be Shrinky att ta upp det här samtalsämnet på tisdag, och sedan inte låta mig byta samtalsämne. (Gud och hans befolkning vet att jag skulle slingra mig ur det ämnet, på något vis.) För jag har inte klarat av att ta upp det här på tre och ett halvt år, och jag hade inte klarat av att ta upp det nu heller. Jag hade antagligen aldrig klarat av att ta upp det här samtalet. Aldrig

Förra gången, den enda gången, som Shrinky nämnde S så kastade jag halva rummet på honom. Jag kastade allt som var inom och halvt utom räckhåll, jag skrek genom Niagarafallet och jag smällde igen dörren efter att ha stormat ut ur rummet. 

2013-08-17, klockan 15:26

Shrinky ringde upp mig i torsdags, några timmar efter dess att jag skrivit allt ovanstående. 

Jag sade allt som jag skulle säga, jag sa att det är hög tid för honom att leka sadist och starta det här samtalet som jag bara vill gräva ner i en djup grop. Men jag fegade inte ur, I'm no chicken.

Om jag skall vara ärlig, så vill jag ringa och lämna återbud -är jag inte åtminstone lite sjuk på tisdag? Jag vill springa ifrån det där ämnet, gömma mig för det. Och aldrig någonsin komma fram och riskera att bli sedd av det.

Men jag vet, jag har vetat i tre och ett halvt år, att det där samtalet förr eller senare skulle hamna på tapeten. Jag har alltid varit mer för målarfärg.

Hur lite jag än vill det, så måste jag prata om det, om honom, om S, om Seb. För jag måste lära mig att klara av att säga hela hans namn. Och jag måste tillåta mig själv att gå vidare, helt och full. Hur lite och mycket jag än vill det.

LÅT OSS BYTA ÄMNE:

Jag har två dagar kvar av ett nästan fem år långt lov -för på måndag säger jag "hej" till skolan och börjar plugga igen.

Jag vill redan hoppa av. Till och från åtminstone.

Jag är livrädd. Livrädd för att träffa okända människor, livrädd för att göra okända människor till kända ansikten. Livrädd för att misslyckas, livrädd för att lyckas.

Jag har haft en kronisk ångest enda sedan jag fick det där antagningsbrevet i brevlådan. Jag ville både tacka och skjuta brevbäraren den dagen.

De senaste veckorna har ångesten varit så kraftfull och överväldigande att jag dagligen har haft självskadetankar. Men mina tankar har varit svagare än vad jag är, och mitt ben har hittills varit skonat.

Och igår började allting kännas lite bättre, lite enklare. Jag är inte lika rädd nu.

Tack min vän, för orden du gav mig.

Jag bävar inför de satans nu-skall-vi-spela-brännboll-och-bli-bästisar-och-bundis-dagarna som ligger framför mig. Kan vi göra det till fyllebrännboll?

Dom tycker tydligen att det är en utmärkt idé att köra iväg ett gäng främlingar på en cirka tolv och en halvtimmas utflykt i en helt annan stad.

"Jag klarar inte av sådant..."

"Men vi skall nog äta tacos."

Jag skiter väl fullständigt i er djävla tacos. Och i alla andra utmärkta idéer som ni planerat in de där fyra, sadistiska dagarna.

Jag har aldrig förut längtat efter lektioner som jag gör när jag tänker på de där lära-känna-varandra-dagarna.

Litteratur

Svenska

Psykologi

...och matematik

Se.

15:35

Shrinky sa för många år sedan att jag borde skriva ett brev till mig själv, han gav mig det som hemläxa. Jag tyckte att det var en löjlig uppgift, skrattade lite och kastade sedan bort tanken. Men tanken kom tillbaka igår, jag antar att jag inte kastat tillräckligt hårt och långt. 

En del av mig kanske undermedvetet tyckte att det var en bra idé och kastade som en brud för att ha lite enklare för att hitta den igen. Eller hittas av den.

I vilket fall så sitter jag här nu, säkert fem år senare, med penna och papper och skall ge mig på ett försök till att skriva det här förbannade brevet, som säkert kommer att kosta mig fem cigaretter och många tårar.

Kanske så är det slöseri med tid, kanske så är det värt det. 

Jag vet inte vad jag skall skriva, men nu kör jag.

Kära psykfall

Om du skulle ha haft ett soundtrack till ditt liv så skulle den nästan bara bestå av deprimerade låtar, sådana som nästan skriker självdestruktivitet och självmord.

Det skulle vara en blandning av melodier som alla tycker är deprimerande, och melodier som endast du finner deprimerande, för att dom påminner dig om dina livsstadier, händelser, tankar och känslor.

70% av ditt soundtrack skulle bestå av sådana låtar, för du kan inte se låtar som påminner om någonting bra, för du är för inriktad på allt det dåliga som hänt dig.

I din låtlista skulle melodier som "Kärlek är för dom", "Gårdakvarnar och skit", "Kiss the rain" och "Oh boy" platsa. Den sistnämnda har en snabb melodi och en härlig text, men du kan inte höra det för allt den låten är för dig är en påminnelse om ett förhållande som inte varade. Ett förhållande som innefattade ett sambo-liv, en förlovning och gemensamma planer inför framtiden -men som krossades och som krossade ditt hjärta.

Jag vet att du inte vill prata om det, att du inte ens vill säga eller höra hans namn, men jag finns här och du kan prata med mig om det. Du behöver inte springa ifrån varken mig eller samtalet, och jag tänker inte springa ifrån dig även om det du säger är svårt för mig att höra. Och om du vill så stannar det som du säger kvar hos mig. Det kan stanna mellan dig och mig, men det hade varit bra om du bara pratade om det med någon. Och kunde säga hela hans namn och inte bara "S". Jag vet att det är svårt och att det känns omöjligt, men du klarar av det här för du är en stark människa.

Jag säger det här för att jag bryr mig om dig och för att jag vill dig det bästa. Jag vill bara att du skall må bättre, och kanske någon dag må bra.

Du behöver inte prata om allt som bekymrar dig, men du måste börja någonstans och komma igång. Men börja försiktigt, så att du inte tar på dig för mycket och sluter dig igen. Du vet vad som händer dig när du sluter dig, du vet att det bara skadar dig, att du skadar dig. Och jag vet att du inte vill fortsätta att göra det, det är därför jag skriver det här brevet till dig -för att påminna dig om det.

Kanske så kommer du aldrig att helt och håller sluta med att skada dig själv, men kanske så kan mitt brev till dig hjälpa dig med att minska ditt självdestruktiva beteende. Och kanske så kan du någon dag skriva mig ett svar. Men skynda inte, vänta tills du är redo.

Jag vet att jag inte alltid har funnits här för dig, att jag ibland har gömt mig för dig, men det skall bli en förändring på det. Från och med nu skall jag alltid finnas här för dig, när du behöver mig, men det är du som måste ta kontakt med mig. Och kanske så kan du någon dag lita på mig, så att vi kan bygga upp en vänskap igen. Kommer du ihåg att vi en gång för längesedan kom bra överens och var vänner? Jag vet att det var så längesedan att det är svårt att minnas, jag minns det knappt själv. Jag minns inte helt, men jag vet.

Hör av dig om det är någonting, om du behöver någonting, om du behöver mig.

Ta hand om dig.

Se.

21:58

Jag har skrivit, raderat, och skrivit om i nio minuter nu. Jag har så mycket som jag vill få ut, så lite som jag får ut rätt. Eller uppenbarligen så kommer ingenting ut rätt.

Och jag önskar att jag bara kunde få ta mina piller och sova. Men det är inte lagligt än, jag måste vänta till 23:30. På vardagar är det lagligt redan 23:00.

Jag har aldrig önskat mig söndagar på detta viset förut, men om det vore imorgon så skulle jag kunna ta mina piller om mindre än en timma.

Jag vet inte om det är uttråkning som gör mig så oerhört desperat efter att fly min verklighet, eller om det är för att jag är så fruktansvärt less på allting som innefattar mitt liv. Vilka är mina ultimata tillflyktsorter i sådana här tillfällen? Jo, sömn och serier. Men min uttråkning gör det omöjligt för mig att koncentrera mig, och klockan är för lite för att det är lagligt för mig att sova. Vad återstår? Tanken på att bli redlöst berusat, spela "rock, paper, scissors, lizard, Spock" med mig själv, lära mig spela schack och gå på lina.

Inget av ovanstående lär bli av. Så jag får kedjeröka till tonerna av "Trubaduren" och dricka flytande jordgubbsglass. Ready, steady, go! Okej, nu är jag på G, jag känner det, hur uttråkningen sköljs bort och livet blir som en härlig twist i "Pulp Fiction".

Fast nu blev jag lite mer sugen på att se "G -som i gemenskap", där får jag in både "på G"- och Magnus Uggla. Är det inte underbart att se Herr Uggla som en sådan stereotypisk bög? 

Men koncentrationsdelen är ett återkommande problem, och jag lär inte orka med en hel rulle -hur bra den än är. Varken "Pulp Fiction" eller "G -som i gemenskap" make the cut.

Och jag snöar iväg på ett vis som jag bara gör när jag är
A: berusad
B: uttråkad
C: (utfyllnad)

D: samtliga alternativ

Ifrån början var det menat att ovanstånde skulle ha blivit aningen mer seriöst, lite mindre löjliggjort. Och det var sannerligen inte menat att "Trubaduren" skulle vara mitt soundtrack.

Så jag byter ut Magnus Uggla till någonting lite djupare och hoppas på att jag faktiskt kan få ur mig lite av det där som jag tänkt på. 

"Creep" på lite högre volym, en kopp te och ännu en cigarett.

Nu blev sådär svårt igen.

Jag leker kurragömma med orden, som ligger gömda bakom tungan och trots att jag vet vart dom är, så kommer dom inte fram. Leken fortsätter, fast den håller sig inte till reglerna längre.

Orden gömmer sig och tankarna snurrar mig till yrsel. Likt en svängig version av "Farfars bilar". Och jag tycker inte ens om den barnsliga versionen.

Det är som en berg- och dalbana i huvudet och jag kan inte gå av. Och som på beställning kommer den där huvudvärken som verkar tillhöra den här sortens åkattraktion. 

Och värktabletter har samma verkan som en skopa lösgodis.

Det är sådana här kvällar som jag önskar att Shrinky aldrig skulle ha semester. Varför ska han få ha ledigt, när mina tankar inte har det? När jag finally vill prata om vad som pågår där inne i hjärnkontoret?

Fast det är väl därför som jag vill prata, för att jag vet att det inte är möjligt. Jag vet att jag inte skulle ha sagt någonting av det som jag tänker på i vanliga fall, när han kan höra mig och ge respons på det jag sagt. Jag vill ju inte ha hans reaktion på det här, jag vill ju inte ha hans svåra frågor på det jag skulle ha sagt, jag vill ju inte svara på någonting, jag vill ju inte ha svar på någonting. Jag vill bara gömma mig ifrån det här egentligen, likt mina ord gömmer sig ifrån mig.

Trots att det kan verka som att jag har lockat fram mina ord, så ligger dom kvar där bakom i tryggt förvar. Precis som jag vill göra, ligga i trygghet. I en farlig trygghet. I en trygghet som ingen borde ligga i. I en trygghet som egentligen bara gör skada. En feghet.

Det är väl det jag är -feg.

Jag har fått höra att jag är stark. I beg to differ.

Cast your mind back to the days

when I pretend' I was okay.

Att vara feg var enklare innan jag tog av byxorna den där dagen och visade vad jag hade gjort mot mig själv på vaden. Det var enklare innan någon visste. Innan någon visste vad jag var beredd att göra mot mig själv när jag mådde dåligt. Vad jag fortfarande är beredd att göra, bara mer och mer sällan.

Men bara för att jag har längre och längre uppehåll, så innebär det inte att jag tänker mindre och mindre på det. Jag tror till och med att jag tänker på det oftare och oftare. Kanske så är det för att jag inte tillåter mig själv att göra det på samma vis som jag tillät mig själv att göra det förut.

Det har ju alltid varit "förbjudet" i samhället att utöva någon slags självdestruktivitet, och jag har själv ansett att det är fel. Men jag har aldrig försökt att hålla mig ifrån the dark side, inte som jag försöker nu. Och jag antar att det gör allt det här mer och mer likt förbjuden frukt. Så fel, men ack så lockande.

Jag skulle kunna palla en apelsin just nu, trots att jag riskerar mitt liv om jag hade ätit den.

Jag menar inte att jag kommer att sätta mig där, med all utrustning, och utsätta mitt ben för skada. Och jag menar inte att försköna och romantisera självdestruktivitet. Jag menar bara att få ur mig det som jag uppenbarligen behöver få ur mig.

Orden börjar väl komma ut ur sin gömma nu, antar jag. Och jag önskar att Shrinky åtminstone hade sin telefonsvarare igång, för kanske så hade även en liten del av mig vågat komma ut ur min gömma.

Shrinkys lösning på det här scenariot hade varit akutlinjen. Men jag anser att det finns människor som behöver den öppen, mer än vad jag gör.

Det finns människor som sitter där och verkligen vill ta sina liv just nu, till skillnad ifrån mig, som bara tänker på att jag ibland tänker på att skada mig själv. Jag är inte ens i stadiet att jag tänker på att göra det. Och även om jag hade varit i det stadiet, så hade det inte varit livshotande. Så jag överlämnar gärna min stödtelefonist till någon med större svårigheter än jag. 

23:53 och jag har suttit med det här inlägget i nästan två timmar. Det har blivit lagligt för mig att ta mina sömntabletter och det är precis vad jag tänker göra just nu.

Efter allt det här skriveriet så känns hjärnkontoret lugnare. Berg- och dalbanan har släppt av mig, yrseln är sakta men säkert på väg härifrån och huvudvärken med den.

Kanske så innebär detta att jag kan mysa ner mig till det där avsnittet av "Fringe" som jag satte igång för X-antal timmar sedan och faktiskt kunna koncentrera mig på vad som sker i den där verkligheten som jag så gärna skulle vilja hoppa in i, för att fly undan min egen. Och kanske så kommer jag kunna omfamna sömnen, om inte en så avlägsen framtid.

Ursäkta röran, vi bygger om. 

Se.

22:33

Det har varit Håkan non-stop och "kärlek skonar ingen". Men kära Herr Hellström, det är du som är skoningslös med dina ord. Och göteborgska är den dialekt som gör mig knäsvag.
Som den där natten 2005, när jag hörde din rumlande göteborgska i andra sidan av luren, si sådär 03:00. Det är det finaste telefonsamtalet jag någonsin mottagit.
Du skulle bara veta.
Men jag tror att du fick en ganska god aning, när du hörde mig gå ifrån sömndrucken till lyriskt gråtande på millisekunder.

Och jag vill tacka dig för att du spelade låtar ifrån den tiden.

Dina "inte så starka armar" och dina ännu starkare ord lyfte mig lite högre under det året, 2005, då jag hade det som svårast. Dom gjorde det svåra lite enklare för mig.
Och kanske kommer det en dag då jag kan tacka dig personligen. Ännu en gång.

Och vi ses på torsdag igen.

Men det kommer gå fint om du hänger med.

Se.

2013.07.26

PEPP PÅ POP OCH KÄRLEK!

Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din <3

2013 = TRETTON ÅR AV KÄRLEK.

DU VAR MIN FÖRSTA FÖRÄLSKELSE, MIN STÖRSTA KÄRLEK.

DET KOMMER ALDRIG VARA ÖVER FÖR DIG -INTE FÖR MIG <3

Se.

23:46

Precis som igår, så har det anlänt ännu en kväll då det inte var menat att jag skulle sitta här med tangenter i knäet. Precis som igår, så vet jag inte vad som kommer att komma ur mina trötta fingrar.


Jag har kommit överens med mig själv nu, om att jag inte kan glesa ut mina besök hos Psykologen. Och jag har kommit överens med mig själv nu, om att jag inte kan vara rädd för honom längre -eller kanske så är det mig som jag inte kan vara rädd för längre. Jag kan inte hålla honom i mörkret mer -eller kanske så är det mig som jag inte kan hålla i mörkret mer.
Och jag vet det nu. Jag sa det till mig själv över en kopp te tidigare.

Jag borde vara rädd för te, det är den drycken som alltid får mig att veta bättre.

Jag måste börja prata med Psykologen, sådär som jag pratar med mig själv. Sådär ocensurerat och skoningslöst. Sådär brutalt och nedvärderande. Sådär öppet och sårbart.
Jag måste släppa den rädsla som finns inom mig. Den som säger att han kommer att döma mig, så som jag dömer mig själv. Den som säger att han kommer att klassa mig som psykstörd, så som jag klassar mig själv. För han arbetar för mitt välbefinnande, det är mer än vad jag arbetar för.
Och jag kan slå vad om att hans behandlingsplan slår min egen med hästlängder. Jag är bara så rädd för att hans skall innehålla ett samtal till en person som kan lägga in mig på en avdelning för sådana som är som jag.
Hans synsätt är annorlunda än mitt. Han säger att det gör mig mer gott att läggas in, än vad det gör att skada mig själv -mitt säger att det gör mig mer gott att skära mig, än vad det gör att vara inlåst bland sängkläder som luktar obekant.
Men jag kan inte vara rädd för en konsekvens som jag aldrig utmanar, som kanske inte ens väntar mig.

Jag vet vart jag måste börja, jag måste börja där det slutade. Mitt första steg, är ditt första steg ifrån mig.
Och jag som aldrig ens har kunnat säga hela ditt namn.
Det lär drickas många koppar med te, den dagen då jag bestämmer mig för att nämna dig vid namn. Många koppar med te och inget smink.

och säg att jag är ledsen för alla fel som blev

Se.

22:37

Jag har egentligen ingen aning om vad jag skall skriva om ikväll, det var inte menat att jag skulle sitta här med tangentbord och skärm framför mig. För allt som jag "planerar" är att inte ha några planer alls.
Det känns liksom inte som att det är värt någonting längre.


Jag skolkar ifrån jobbet, jag stänger medvetet av mina alarm när dom ringer på morgonen. Jag väljer att somna om. Jag tvingar mig själv till att somna om även om jag ser att klockan har passerat lunchtid och jag är utvilad. Jag sover ofta i tolv timmar, jag klarar liksom inte av att vara vaken längre.

Att sova är min tillflyktsort, my drug of choice.

Vartenda natt består av mardrömmar, så har det varit så länge som jag kan minnas. Allt jag kan sätta fingret på, det är att det har pågått sedan dess att jag nådde tonåren. Det är alltså över tio år sedan jag hade en natt utan mardrömmar.
Vissa nätter vaknar jag av att jag skriker rakt ut, skriker eller gråter. En gissning säger mig att det är så 2-3 nätter i veckan.
Trots detta väljer jag sömn före vakenhet nittiofem gånger av hundra.

Och varför skall jag vara vaken, när allt jag gör är att avverka serie efter serie?

Jag har varit vaken i nio timmar nu, och jag har velat sova i alla nio. Men klockan närmar sig halv tolv, vilket gör det tillåtet för mig att snart ta min pillercocktail och gå och lägga mig. Och jag kan inte ens beskriva för er hur mycket jag ser fram emot det. Och hur mycket jag bävar inför det.

Mina mardrömmar har de senaste nio nätterna varit värre än vad dom vanligtvis brukar vara. Jag vet anledningen, du vet anledningen. Och allt jag kan göra är att hoppas på att jag inte vaknar av mina hesa röst, att jag inte vaknar av mina patetiska tårar som du inte bryr dig det minsta om.
Jag vill inte att du skall bry dig, för det gör det så mycket enklare för mig att inte bry mig om dig. Men varför är det då så svårt för mig att sluta, när du uttryckt dig så väl med din tystnad att du slutat? Jo, för att jag binder mig fast till det som en gång sårat mig. För att undslippa att såras igen.

Och hur har det fungerat för mig hittills?

Det här är ingen neråtsång som du ska bry dig om.

Se.

21:39

I want you to notice
when I'm not around.
You're so fucking special.
I wish I was special.

Och jag har sysselsatt mig så gott jag kan, för att fly undan dig.

Jag har spikat upp tavlor. Sådär nio månader för sent. "Bättre sent än aldrig", det är vad dom säger.

Jag säger "aldrig", det är enklare så. "Jag skall aldrig göra mig sårbar på det här viset igen.". Aldrig fungerar aldrig för mig.

Och hur mycket jag än hade kunnat spika upp, så hade det inte räckt. För du sa att det var "schysst" att ha LP-plattor på väggen. LP-plattor och inramade konsertbiljetter.

Och jag kunde se intensiteten öka i din blick när vi pratade om inramade biljetter.

Så jag spacklade. Du hade inte sagt någonting om spackel.

Och jag har spackel under naglarna, men jag biter på dom ändå.

Det är en ny dumhet som jag kommit på.

Jag skall blötlägga sovrumsväggen med namn. Få bort lite kalhet, få in lite djup.

Lite mer av Håkan, lite mindre av dig.

Jag behöver bara lura mig själv för några sekunder, för någon livstid. För trots att jag ersätter ditt namn med andras, så var du där först.

22:22 -och jag önskade högt någonting om dig.

          du kan själv gissa vad.

I don't care if it hurts, I want to have control.

Se.

22:07

Jag är 13 år igen. Jag sitter utanför Liseberg och köar i 10 timmar, iklädd svarta stuprörsbyxor, Håkantröja och röda converse med skrivna bandnamn på, jag har min tygväska med Håkanmärken. Jag har tung, svart kajal och stjärnor under ögonen, jag har indielugg och panda.
Jag har vuxit ur mina popkläder, jag har för långt hår för panda. Men jag sitter med min väska och mina converse, mina stjärnor och min tunga kajal, och är densamma indiepoparen som jag var då, för 10 år sedan.
Håkan, vi ses snart!


Det känns som igår, den där dagen då jag satt utanför Liseberg och köade till den konserten (och då har jag ändå köat mååånga gånger för att se Håkan på Liseberg, och alla gånger har jag köat lika många timmar).
Jag fastnade med min väska och hamnade på efterkälken, men jag fick ändå den platsen som jag var menad. Ni förstår, på den tiden, så fanns det respekt i familjen, och visste man att någon hade köat längre än vad man själv hade gjort, så lät man dom gå före och få bättre platser.
Och med "familjen", så menar jag publiken. Vi var som en enda stor familj. Vi var alla där av samma anledning, vi hade någonting stort gemensamt, vi brann för samma sak, vi delade den kärlek som var i luften. Våra hjärtan slog i takt.

Vi var där för att se en karl med förälskelse i rösten, men vi såg även varandra. Vi såg efter varandra. Om någon föll, så var vi först på plats och lyfte upp. Vakterna behövde aldrig göra sina jobb, vi såg efter varandra bättre än vakterna någonsin gjorde.
Vi hade starka band, trots att vi kanske aldrig sett varandra förut, och kanske aldrig såg varandra igen.
Ändå var vi inga främlingar, nej, vi var en familj.


Och mina ögon tåras av alla minnen.


Det finns inte mycket som jag inte skulle göra, för att kunna föras tillbaka till den tiden.
Den tiden då konserterna och familjerna var starkare än någonting annat. Den tiden då man hade med sig matlådor, så att man kunde sitta och köa i tio timmar. Den tiden då man stannade kvar efter konserterna, för att kanskekanskekanske få en glimt av artisten, eller ännu bättre, få träffa den. Den tiden då man lade alla sina ospenderade pengar på bandtröjor- och väskor.

Vissa av ovanstående gör jag fortfarande.
Jag lämnar inte området en minut innan jag vet om det inte finns en chans för mig att träffa artisten i fråga. Jag brukar aldrig komma ifrån en konsert utan att ha köpt minst två tröjor, eller väskor. Och om jag bara ha köpt två, så skäms jag lite.
Men det är ingen som vill hålla mig sällskap i kön i tio timmar längre. Det är ingen som vill packa ner en matlåda och ta tåget till Göteborg vid nio på morgonen.

Och köandet är det som helst hade haft kvar.
Köandet och familjen.

Håkan, du var min första förälskelse, min första och största kärlek.

Det kommer aldrig vara över för dig. Inte för mig.