Se.

22:18.

I mitt huvud snurrar musiken du förmedlar genom dina läppar. Mina höfter gungar i takt, snurrar mig yr.
Tillsammans borde vi skapa refrängen. Vi skulle bli den vackraste duett.

Se.

21:56.

Inuti min bröstkorg befinner sig ångesten, den kramar mina lungor till kramp och mitt hjärta klappar i takt med musiken som inte uppfattas.
Så hårt att täcket rör sig i takt med hjärtats slag. Så fort att mina andetag har svårt att infinna sig.
Inuti existerar de yrsel-tankar du bringar mig. Sedan springer verkligheten ifatt mig, förbi mig. Den påminner att aldrig kommer du närmare. Förmodligen.
Modet är inte vad det varit. Aldrig jag skulle tillåta dig få den vetskap jag innehar. Förmodligen.
Förmodligen du skulle bringa mig besvikelsen åter, då jag har försökt och uppnått misslyckande. Bättre att inte försöka och misslyckas, utan din vetskap, än att försöka och misslyckas - för då du bär på den vetskap att du är den som får mig att uppnå yrsel.
Mina, ganska smala, fingrar vill nudda vid dig. Men du får aldrig vetskap om mitt misslyckande.

Se.

22:45.

Du snurrar mig till yrsel -dag som natt. Jag har funnit mig i denna karusell-liknande verklighet du skapat mig, allt för länge nu.
Mina tankar är i behov av en flyktväg, att gå i annan riktning. Jag har dig så nära, men du är på, ett allt för långt, avstånd.
Och jag vill ha dig.
So I can shake you.
Jag lever i en verklighet där jag tänker för lätt, drömmer för ofta. Medvetenheten om att din närvaro förmodligen aldrig kommer närmare lever inuti. Den får förståndet att ta avstånd.
För jag vill ha dig.
So I can shake you.
Jag har så många projekt, jag tänker för lätt, drömmer för ofta.

Se.

20:52.

Bröderna Lejonhjärta -ta mig till lägereldarnas och sagornas tid. På andra sidan stjärnorna.
Där jag får vara med om äventyr från morgon till kväll.
Fast mina lungor kan inte utstå fler äventyr som, det ni kallar, Gud skapar åt oss.
Mitt hjärtas slag gömde sig bakom mitt bröst under gårdagen. Då du inte var kapabel att höra livet slå inom mig.
Denna söndag du skulle vila ditt huvud mot mitt bröst, om du önskat känna livet i mig. Slagen slår i takt med de tankar som krampar mina lungor.
Livet pulserar i mina vener.
Venerna som tillhört er slutade bringa er liv.
Önskan om att vakna upp är ständig. Det vore då inte första gången mardrömmar följt mig, hotat mina tankar till kaos.
Det vore då inte första gången mardrömmar varit verklighet.
Kanske mina mardrömmar är en dröm för er.
Kanske ni sitter där, på bryggan och metar. Kanske Nangijala existerar.
Äventyr jag önskar er uppleva. Äventyr ni aldrig hann uppleva. Annorlunda äventyr mot de ni levde i.
Gråt inte, vi ses i Nangijala.

Se.

17:51.

Orden önskar leda mig framåt på dess vägar, stigar om än mer.
Jag tappar dom på vägen, orden. Ofta finnes dem, ofta tappas dem i min evighet och en omölighet skakar mig till yrsel.
Yrsel, kaostankar.. Dessa är en numera en del av den vardag jag ständigt befinner mig i. Denna gråskala som liknas vid en dimma.
Synfelet existerar i mina bruna och gör det till en omöjlighet att finna vägen ut ur denna dimma som förvirrar mina tankar. Förvandlar dem till kaos. Ett kaos min andning inte ser som uppskattning. Mina lungor krampar, min mage med den.
Den ständiga oro som befinner sig där inuti och startar uppror mot min kropp.
Trötthet.
Denna ständiga trötthet orsakat av detta uppror leder mig till kanten där jag kastas till marken. I min evighet jag känner mig matt.
Sommaren bringer mig ljus i min tunnel. Min evighet når sitt slut, om bara ett uppehåll.
Jag ska kasta mig ut, riskera allt.
Min kropp är inte i behov av fler upplopp.

Se.

00:11.

Visarna tyder på att timman är sen, midnatt är slagen och förbi.
Tiden som måste springa ett maraton mina ben inte klarar av, tempot är högt. Fötterna hamnar snett, jag far rakt ner i marken. Skrubbar upp knäna, reser mig -faller åter. Inte söndagen den elfte november tvåtusensju.
På alla fyra jag hade varit kapabel att krypa förbi den tid som återstod av dygnet. I stället lade jag mig ned, njöt av stillhetens fulla lugn och funderade hur jag för evigt kunde stanna i denna söndag.
Omöjligt, vi är alla medvetna om detta faktum. 22:22 är förbi sedan länge, min önskan hann inte med. Sista bussen hade redan gått från hållplatsen, målet var ändå allt för långt bort. Många byten skulle hinnas med på vägen, bussar som inte existerade, hållplatser som aldrig funnits förutom i min önskans tankar.

Men du, dina ord är skriva i min hand. Framför mig ditt leende spelas i en scen, du står för huvudrollen.
Gratulerar.
Mina tankar finns hos dig efter midnatt fram tills nästa smyger sig på.
Gratulerar. Det här är din dag.

Se.

02:45.

Ensamheten slog ett slag mot min bröstkorg.
Misslyckandet är ett faktum när önskan lever inuti.

Se.

23:15

Smilbanden, de ni kan komma att lägga era blickar på, de dras för era ögon. Lagerna jag skapat av egen maskin existerar för er skull. För min skull.
För att rädda era tungor från att låta frågor smita ut. Svar ni hade blivit givna, men inte av den fulla sanning jag förmår.
Full.
Full av besvikelse för era öron. Endast den jag vill bespara er genom de vita lögner jag ger ut.
Ta emot de vita lögner som en komplimang.

Se.

22:01.

Tidsperioden kräver köpt lycka. Skor, smink, kläder -allt som skapar lager.
Lager på lager är min skapelse. Förvirring, förhindran.
Tron om vetskap om den jag är lever inuti dig -vem är jag?
Tron om denna vetskap lever även inuti mig -vem är jag? Lager på lager är inte allt jag är.
Under dessa lager existerar hud, den hud som håller mina känslor på plats. Mina känslor skapar lager.
Lager på lager. Se inte innanför detta beskydd.
Köpt lycka. Hur uppnås denna om inte på detta sätt?
Oförmögen att skänka mig själv den lycka jag behöver. Kräver. Oförmögna är även ni. Era ögon ser inte min hud, ni känner inte av mina känslor. Ni tror er känna den person jag är.
Lager på lager gör er oförmögna att skänka mig mänsklig lycka.
Jag kräver er att se.
Kommer ni närmre skapas lager.
Jag håller er på avstånd.
Jag kräver er att se.
Cirkel.
Cirlek.
Kärlek.

Se.

22:24.

Möjligtvis kan skärmen få avtryck av mina bruna efter det att dem stirrat i vad som känns som en evighet. I letan efter ord.
Känslan av tomhet är olidlig, samtidigt förmår jag inte att få ut allt som krävs.
Vetskapen om vart början befinner sig är icke närvarande.
Inte heller existerar vetskapen om hur slutet är vidare lyckligt.
Jag virrade bort början i min förvirring. Någon gång i början av tonåren -då förvirringen var omskakande.
Lika starkt skakar den om mitt huvud i dagens läge. Har jag inte kommit längre än så här?
Så få rader på så lång tid. Så korta steg på så många år.
Samma misstag begås allt för många gånger. Lärdom kommer inte av misstag.
Jag hade inte bara varit klok om det vore så -jag hade varit klokhet personifierad.
I stället trampar mina avtryck i sina egna tills dess att jag grävt ner mig en meter ner i marken.

Se.

22:38.

Dina händer är inte här ikväll. De som skall verka till min fördel. Mina tankar har fastnat där.
Tacksamhet hade givits till de händer som varit här, vem dom än tillhör. Led mig fram över flyktvägarna. Led mitt huvud till yrsel.
Yrsel. Extrem huvudvärksyrsel när dina händer lämnar mina.
Ensamhet. En hutlös sådan när flyktvägen var en kort promenad.
Cirklar -led mig i cirklar. Snurra mig runt, runt till önskad yrsel. Snurra mig i evighet. Låt oss bli en rekommenderad medicin.
I kapsel.
Aldrig borde vi dela med oss av varandra.
Dina händer är oförmögna att ta sig ur flätan jag skapat av mina.
Dina händer är inte här ikväll.

Se.

22:11

Orden har försvunnit, gömt sig någonstans. Nu när jag verkligen känner av behovet att sjunga ut.
Vilka öron är redo för min falsksång?
Vilka armar är starka nog att hindra mig i övertaget? Dra mig ut ur tillståndet.
Jag kräver...
Jag kräver allt.
Dina ord att snurra inuti. Snurra mig till yrsel.
Allt.
Så länge att jag tappar förmågan att lyssna till mina egna ord.

Se.

01:28

Mina lungor har, konstant, dragit in trötthet sedan träden trädde ut med sin nakenhet.
Samtidigt klär jag mig i lager på lager.
I min evighet har jag ansett att jag klär i lager, i mask. I min inåtvända-värld där ni tror er se min hud.
Lager på lager.
Min hud jag håller för mig själv.
Det är nog hösten.
Trädens öppna nakenhet ger mig lager. Ett flertal.
Och min mask sitter hårdare än någonsin förut. Likadant hösten.
Tankarna glömmer. År för år kommer inbillningen; min första gång.
År för år andas jag trötthet.

Se.

00:28.

Det är syre i luften ikväll, men långt ifrån kärlek. Önskan om det sistnämnda ligger mig så nära att det smärtar när avsaknaden kommer på tal.
Jag viker ihop det, gömmer det under sängen och ber om förmågan att glömma.
Luften. Syret som lungorna så gärna tar emot. Vägran att släppa det igen.
Stanna.
Stanna kvar.
Syret. Tankarna kräver mer, tillsammans med min kropp som endast söker lycka.
Äkta vara.
Tillfälliga företeelser som kommit för att genast lämna mig hastigt. Tillfälliga känslor som enkelt kunde förknippas med det ni kallar lycka. Jag var oförmögen att kalla det glädje.
Bekräftelse. Inte ens det.
Antagandet att syre var omöjligt att uppnå utan denna "lycka" var endast ett av mina misstag. Decilitermått är oförmögna att mäta det syre min afton givit mig.
Det totala.
Elden. Värmen som utstrålades av denna, av människorna vars hjärtan slog i takt med mitt eget. Ta emot min eviga tacksamhet, min beundran.
Önskan om det mod de människor tog till sig. Det mod andra hjärtan är oförmögna att ta in. Avsaknaden av det mod är anledningen till elden.
Vi hedrade de utan mod. Aldrig har känslan av styrka varit kraftigare.
Aldrig har mitt hjärta burit sådan sorg.
Till de människor som lever sitt liv i väntan på mod, som inte alltid känner motivationen i nutid - ta till er elden. Alltid finns det tillräckligt, vi är givmilda skapelser om vi så önskar. Ni skall finna naturens berusning, det syre jag fann ikväll. Elden skall ni ha mod att ta till er - för ni skall inte behöva ta era sista andetag "ute i kylan".

Se.

01:29

Luften var full av syre ikväll. Huvudet snurrade, tankarna med det, när människor intog mitt synfält.
Du fyllde mina tankar. Textraderna, tonerna, noterna - dom påminner om dig. Minnet av dig lever med mig i all min evighet. Saknaden.
Känslan av frihet fyllde mig. Jag svävade utanför mig själv i den stunden i mitt liv.
Jag menade att säga "hej".
Den jävligaste stunden i livet var den när du gick.
Chansen att säga "adjö" gick mig förbi. Den gick alla förbi.
Du borde aldrig påbörjat din avslutande resa.
Precis som att du, ikväll, gav mig det syre som borde tillhört dig. Jag levde för oss båda, ikväll.