Se.

22:05

Nu har det passerat sådär ohyggligt lång tid sedan jag uppdaterade bloggen senast.

Jag sover mest. Det är min grej.
Jag knarkar inte, jag super inte -jag sover. Lika sjukligt, men inte lika kostsamt.
Men inte ens med sömn kan jag fly undan vad-det-nu-än-är som jag flyr ifrån. Jag drömmer förskräckliga drömmar. Men jag vet inte om vad. Allt jag vet är att jag vaknar gråtandes, helt kallsvettig och rädd för att somna om. Men jag är minst lika rädd för att vara vaken.
Jag har ingen godkänd tillflyktsort. Den jag vill ta del av får inte nämnas vid ord. Nej, hysch-hysch, du kan ju inte säga att du vill skära dig. Hysch-hysch, säg inte ordet "rakblad".

Fuck it.

Jag vill skära mig.
Rakblad.

Hysch-hysch, på er själva.






hashtag: ohnoyoudidnotjustsaythat

Se.

22:02

Det finns så mycket som jag vill få ur mig, men så mycket av det som jag borde hålla tillbaka.
Och jag är inte den som är känd för att hålla tillbaka.

Gårdagsmötet på psyk tog en oväntad vändning, shrinky vill att jag skall tilldelas lugnande som är starkare än Theralen. Fine by me, mitt mående är inte storslaget och jag skulle nog behöva någonting lite starkare än det jag har tillgång till i dagsläget.
Och tydligen så skulle det även göra mig gott att få någon slags ny antidepressiv. Again, fine by me.
Jag skulle ju inte tacka nej till att få ett bättre psykiskt mående. Få en lite rockigare tillvaro.

Jag står på ruta tre, jag har kommit framåt. Men jag har inte kommit längre än till den rutan då jag bara sätter på ett läppstiftmålat leende för att göra det enklare för andra.
När man träffar folk på stan och dom frågar hur det är, sådär för artighetens skull, så vill dom inte ha svaret: "Nej, fan, det är inte bra". Då blir dom osäkra och har plötsligt bråttom hem för att dom har hört att brevbäraren skall komma.
Det är så jag känner, fast inte bara på stan. Jag gör det enklare för alla, i alla situationer, genom att bara le lite snett och säga att: "Jo, det är bara bra". Ibland kan jag sänka mig till: "Jo, det är sådär". Men bara genom ett "sådär", så gör man folk illa till mods. Så det är bäst att låta bli.
"Jo, det är bara bra."

Shrinky vet att det inte är "bara bra", att det inte ens är lite "sådär". Han vet att det inte är så djävla rockigt alls. Så att han anser att det skulle behövas en ny antidepp och ett starkare lugnande är att slå rätt på spiken.
Jag vill bara inte bli någon slags försökskanin igen, så som jag har varit förut. När det gällde alla dom andra 18000 antidepressiva, innan dom kom fram till att man inte skall ge mediciner med SSRI till bipolära människor.

Jag har aldrig mått så dåligt som jag gjorde under de åren då jag åkte på den ena antidepressiva efter den andra. Jag befann mig redan i melankoli och hade ett starkt självdestruktivt beteende, och efter dess att dom satte in SSRI-mediciner så mådde jag ännu sämre och fick för första gången i mitt liv ordentliga självmordstankar.
Jag hade inte bara ett rakblad, eller tio, framför mig längre. Jag hade allting planerat i tankarna. Det skulle ta för lång tid om jag skar mig - vilket jag alltid hade tilltagit som livlina och sett som den ultimata trösten - så jag slutade med mina lugnande och drog ner på mina sömntabletter, för att försöka mig på en sådan metod. Jag hade ett snyggt, rättvist, självmordsbrev skrivet. Jag hade allt planerat.
Men jag har ju aldrig varit mycket för att ta några nävar piller och svälja med några flarror alkohol, efter att jag har skurit mig. Nae, jag gav upp det där. Jag insåg vilken dålig framtidsplan det var att dö.

Men innan det blir mer prat om medicinförändringar, så måste jag ju ha en läkare.
Min har tydligen slutat.

Hashtag pathetic4life.

Se.

22:43

Jag har så många tankar och känslor inombords som snurrar mig till psykiskt och fysiskt illamående. Det är som att åka "tekopparna" på Liseberg, när man är packad till den gräns då man trillar omkull av att bara stå upp.
Jag är illamående till den nivå att jag skulle kunna trycka ner fingrarna i halsen, för att kunna få upp lite ångest. Få några gram mindre ångest, må några gram bättre, andas några gram lättare.

Ångesten, min bästa vän, som hugger mig i bröstet när ingen ser på.

Se.

23:00

Sedan gårdagskvällen har jag haft en ångest inneboende i min kropp, och som under eftermiddagen och kvällen har vuxit sig allt större och starkare. Från att bara vara inneboende, till att ta över.
Jag blir undermedvetet påmind, om och om igen, om hur snabba och enkla medel det finns för att kunna fly ifrån sådana här känslotillstånd. Mitt huvud sänder ut så starka signaler, så att det kliar i fingrarna och jag kan känna ruset som ges när man väl ger sig och ger sig hän.
Men jag sänder ut dubbla signaler.
I mitt huvud utspelar sig ett krig, med ja- och nejsägare. Båda sägs sig vilja mitt bästa, men en av sidorna ljuger. Jag vet att det är jasägarna som ljuger, att jag inte alls skulle må bättre av att ge mig och ge efter det begäret, men i det tillståndet som jag befinner mig i just nu, så känns det mer som att det är nejsägarna som inte vill mig väl. För allting känns så mycket lättare, enklare, lugnare och skönare i just de stunderna.
I de stunderna känns det aldrig som att fel sida har vunnit, inte heller som att vinsten har gått till rätt -det känns bara fridfullt. Det finns inga delade grupper längre, inga ord i stora bokstäver som kräver att jag väljer sida. Det är som att båda sidorna har tystnats av en högre makt, som bara ler mot dom i ren triumf.
Och det är jag som sitter med kontrollen och ler triumferande mot kaoset och misären. Det är jag som är den högre makten. Det är jag som är Gud.
Det är jag som leker Gud.

Se.

14:17

ÄR DET NÅGON SOM VET OM DET FINNS EN

PIERCINGSTUDIO

I HALMSTAD/I NÄRHETEN AV HALMSTAD

SOM TAR EMOT LÄRLINGAR!?

Se.

00:12

Den här dagen har varit som en heldag på Liseberg. Jag har haft karusell-tankar, berg- och dalbana-känslor och en spegelhus-yrsel.

Det var länge sedan jag kände mig så känslomässigt, psykiskt och fysiskt utmattad, att jag allt jag kunde göra åt saken var att sova. Det är så jag "löser" allting -med sömn.
Vissa super bort ett sådant tillstånd, andra knarkar -jag sover. Men bara för att det inte är sprit eller knark, så innebär inte det att det är harmlöst. Min sömn är destruktiv, när jag använder den på det här viset. Det är en verklighetsflykt, som vilken annan som helst.

Jag har använt mig av metoder för att fly ett sådant här tillstånd: självdestruktivitet och sömn.

Jag har kommit en lång bit på vägen, jag har bara använt mig av det första alternativet vid två tillfällen på ungefär sju månader.
Det fanns en tid då jag räknade datum för det här, en slags dagbok för självskadebeteende. Det var både på gott och ont.
Jag kunde se det som: "Gud, vad länge jag har hållit mig ifrån det här" -med en positiv klang.
Och jag kunde se det som: "GUD, VAD LÄNGE JAG HAR HÅLLIT MIG IFRÅN DET HÄR!" -med en sådan negativ klang att det genast gav mig ångest och det började klia i fingrarna. Jag kände mig liksom skyldig, som att jag hade gjort någonting väldigt fel genom att jag inte hade skurit mig. Och så började det genast gro en jordskreds-ångest i mig och BAM, där sitter jag med rakblad!
Det är som att kroppen springer ifrån tanken, för jag hinner inte ens tänka att jag skall skära mig, innan jag faktiskt sitter där och torkar av mig med en blodig handduk och lindar in mina söndertrasade lemmar i bandage.

Det är ett läskigt tillstånd att vara i.

Ibland saknar jag det. Inte tillståndet, men att faktiskt skada mig själv på det viset. Jag saknar den berusande effekten som självskadebeteendet har på mig. Jag saknar kontrollen som jag besitter i den stunden då jag håller mitt dåliga mående i handen och leder det i den riktning som jag vill ha det.
Jag saknar att leka Gud över mina tankar och känslor, min kropp. När det annars är mina tankar och känslor som leker Gud över mig.

Ja, jag kan höra mina egna ord i huvudet, jag mimar dom när jag skriver. Och jag vet att dom klingar fel, att dom är fel.
Men ändå så rätt. För mig.

Att jag skriver det här innebär inte att jag, så fort jag publicerar det här, kommer att ta fram skiten, sätta mig på golvet och börja trasa sönder min hud. Jag skriver det för att det är det här som jag tänker och känner just nu.
Jag har inga planer på att skära mig, whatsoever.
Jag har bara planer på att invänta effekten av mina imovane och gå och lägga mig.
Jag har ju faktiskt inte sovit på sex timmar.




Om du sitter och skakar på huvudet och tycker att det är synd om mig, för att jag har skurit mig förut, eller om du sitter och skakar på huvudet och tycker att jag är ett patetiskt djävla emo, för att jag har skurit mig förut -så hitta en annan blogg att läsa.
Jag är inte ute efter varken sympatier eller elaka kommentarer. Jag är bara ute efter att få säga det jag känner och tänker.




God natt.

Se.

00:14

328 sidor senare, och bokens ord gör att mina egna känns osmakliga när jag smakar på dom med tungan, i vilken dom ligger gömda bakom.Kurragömma. Jag letar, dom gömmer.

Hur leken än går, så är det alltid orden som vinner. I ljud, eller i tystnad, så får dom alltid sin mening sagd.

---

Jag är nu inne på den andra halvan av den andra delen i trilogin, och jag är tacksam över att jag fick den första av en annan. För Herren, han själv, vet att jag inte skulle ha kommit hit på eget bevåg -jag skulle aldrig ha lagt pengar på "kass kärringporr".
"Kass kärringporr", my ass.
Jag skrev i tidigare inlägg att jag inte kan se det erotiska i boken, men jag kan knappast blunda för allt sexet. Det går inte att undkomma, om jag inte vore blind eller bara läste var tredje sida.
En "grekisk gud" med starka linjer, en alldaglig brudjävel med knappa kurvor, som ligger i dubbelsängar, i himmelsängar, på flyglar, på biljardbord, i baksäten, i kojar, i hissar, i badkar, i båthus, i pojkrum, och på alla andra ställen som jag har glömt för att det redan finns så många.
Geishakulor, linjaler, sadomasochism och hårt "knulleri".
En dominant karl och en undergiven brud. Och en undergiven dominant.
Det är vad som har fångat mig -spelet. Men det var inte spelet på den sexuella nivån som jag fångades av. Jag fångades av spelet som är på den där råa nivån, på den nivån där det är påtagligt i vilket behov Grey är av att spela det. Eller...mer på den nivån där man känner att det inte är ett spel längre, där det bara är ett behov.
Ett måste. Ett överlevnadssätt.
En nivå där man kan se en sorgsenhet i fast form, med skarpa linjer.
Många säger att det här är böcker som man skall läsa i sovrummet, men jag kan inte se de här böckerna som läs-mig-i-sovrummet-böcker. I en bokhandel kan jag mer se dom under avdelningen: läs-dom-här-böckerna-och-var-tacksam-över-ditt-djävla-liv-din-otacksamma-djävel.

Se.

14:05

Har precis förberett för en kommande kund. Jag börjar få swing på det här med att jobba i en tatuerarstudio och jag gillar läget! Jag vill aldrig sluta jobba här!
Som arbetande här på Tattoo Art Studio så jag en stor fördel då det gäller priser på tatueringar, så på onsdag är det äntligen tid för mig att få mitt Håkanporträtt på armen och påbörja min Håkansleeve. Jag kan inte ens uttrycka min tacksamhet och min glädje i ord, men de som känner mig vet vad Håkan betyder för mig och borde ha en aning om hur mycket jag vill ha, och längtar efter, den här sleeven. Som jag har velat ha i 6-7 år!
Och nej, jag kommer inte att ångra de här tatueringarna som jag redan har, och som jag kommer att ha, av Håkan. Det är precis som att någon tatuerar in Marilyn Monroe, Elvis eller någon annan ikon. Fast Håkan är mer än en ikon för mig -Håkan är HÅKAN och både han och hans musik har hjälpt mig så mycket under alla de åren som han har varit soloartist.
Under processens gång, så kommer jag att göra flera porträtt av honom, någon mer text och smådetaljer som binder allt samman. Jag är så full av längtan.

Om 45 minuter är det dags för mig att packa min skit och tacka för dagen.
Om jag inte skulle ha en date med finaste Johanna, så skulle jag antagligen ha stannat här tills Igor är klar med den kommande kundens tatuering. Både för att vara till hjälp och för att jag trivs så väl.
Men jag får hålla mig tills imorgon, när det är dags för jobb igen.
Jag har aldrig sett fram emot att gå upp 08:30 och gå till ett arbete -men trots att jag bara får mig 6-7 timmars sömn och att det känns som att jag går upp i gryningen, så ser jag fram emot att arbeta.
Vem trodde att jag skulle sluta såhär? Inte jag.

Det känns som att jag har hittat hem.

Se.

23:16

Här sitter jag, utan den blekaste aning om vad jag skall skriva om ikväll.
Jag läste ut boken tidigare ikväll, och det känns som att i samma stund som orden i boken tog slut, så tog även mina slut.
...och hur ofta är jag tom på ord?

Så jag kokar mig en tredje kopp te, tänder en tredje cigarett och sätter igång "Damaged ones".
Anna Ternheim har gått på högvarv, på hög volym och just den låten har satt sig så i mitt huvud att jag både vill le och gråta när jag hör den.
Hennes musik passar så väl ihop med boken jag läst, och nu när jag lyssnar till hennes ord och hör hennes melodier i huvudet, så kan jag se orden i boken framför mig. Och dess rörliga bilder som jag så väl har byggt upp i huvudet.
Jag förstår inte hur en, så kallad, erotisk novell kan ha en så sjuk och vriden underliggande mening. Jag kan inte se det erotiska i boken, jag kan bara se det störda. Jag kan inte se hur alla kan vilja ha en "mr Grey" i sina liv, jag kan bara se hur jag själv hade flytt ifrån en så pass störd individ.
När jag läser om "knullandet" i boken, så kan jag inte bli upphetsad. Jag kan inte förmå mig själv till att bli annat än förundrad och förskräckt. Bestört.
Så jag dricker mig en kopp te till, för i boken dricker "Ana" det så ofta. Ja, det är det som jag tänker på mitt i allt "knullande", te och en vriden livsstil.
Jag är väl allt för störd själv, för att undgå det störda i "mr Grey"s personlighet.
Aldrig skulle jag välja att stanna kvar hos en sådan karl. Han må vara rik som Krösus själv, utstråla makt och självförtroende, vara en gud i sängen, och vara den vackraste av alla -men det hade inte fått mig att stanna kvar hos en karl med ett sådant kontrollbehov, med en sådan livsstil och med ett sådant självförakt. Inte ens för att man ibland skulle tycka synd om honom och aldrig skulle vilja överge en sådan sorgsen människa. Ingenting hade fått mig att stanna kvar, inte ens kärleken själv.
Nej, jag hade skaffat mig mig en dildo, repat mig efter en sådan förskräckelse, och återgått till en enklare tillvaro där jag endast har min egna dåliga självkänsla att ta itu med.
Jag hade antagligen lagt alla karlar på hyllan under en lång period och sökt efter varningstecken i vartenda en utan av dom som tänkas komma på tal.

Se.

00:17

Jag har inte haft tillräckligt med ro i kroppen de senaste månaderna -halvåret? - för att läsa mig en god bok. Men idag tog jag fram en pappersfylld pärm och har nu läst allt sedan dess att jag vaknade runt lunchtid.
Jag har haft ro till att, hittills, ha läst igenom cirka 450 sidor och trots min påträngande trötthet, så kan jag inte förmå mig att slå ihop pärmarna för att gå och lägga mig.
Jag minns, äntligen, hur det är att läsa. Hur mycket bättre det är att läsa och fly in i deras världar, än vad det att fly in i filmvärldar. Böcker är den ultimata flykten. Den flykten som för mig till en annan värld, men i vilken jag ändå är involverad, tack vare fantasin över hur allting ser ut. På film är allting redan blottat och det finns ingen som helst plats för fantasi.

Efter att ha fastnat så för den boken, i den boken, har jag fått upp intresset till att börja skriva igen. Och jag har fått inspiration till att fortsätta skriva på de verk som jag redan har påbörjat.
Och det gör mig innerligt lycklig. Jag har väntat allt för länge på ett tillbakakommande intresse och inspiration.

Kanske så slår jag, intresset och inspirationen oss ned vid datorn imorgon, och ger "Sonja" några fler ord i sin historia. Som hon så innerligt är värd,
"Sonja", min kärlek, som har fått vänta på mig i, ganska exakt, ett år. Och jag har väntat på henne och hennes värld lika länge.
Jag har varit rädd för att ge henne några av mina ord, varit rädd för att inte göra henne rättvisa och inte ge henne allt det som hon förtjänar.
Men det är dags nu, det är dags att ge henne ord och meningar, det är dags att bygga upp hennes värld. Och jag kan knappt vänta på att få försöka ge henne allt detta. Ge mig allt detta.

Ja, tänk vad en bok kan göra.