Se.

10:57.

inga jordskalv där vi bodde, ingen frös och ingen svalt
men det skälvde när du rörde vid mig
du (jag) var sjutton jag (du) var sexton och jag skolkade från allt
jag ville bara vara med dig
jag ville bara vara med dig.

Sebastian Björding, den finaste som livet hade att erbjuda.
men du är oförstörd för mig
du är oförstörd för mig

Jag älskar dig <3

Se.

21:51.

2008-05-29, torsdag.
I elva veckor har jag känt mig som hemma.
Jag älskar dig, Sebastian.

Stressen lämnar utrymme till välbehövlig luft efter flera veckor av att växla mellan att hyperventilera och hålla andan. Nu kan jag välkomna sommarlovet med öppna armar.
Än en gång klarade jag två terminers arbeten på mindre än en månad. Än en gång avger jag löftet om att börja i tid kommande termin.
Självdisciplin är något som saknas mig, samtidigt någonting som skall arbetas upp. En dag skall jag fylla de kritier som krävs för att anses vara duktig.

Se.

20:28.

Mina ord leker kurragömma. De gömmer sig bakom tungan och även fast jag vet vart jag kan hitta dem så kommer de inte fram.
Stressen välter omkull min värld, upp och ned kan jag inte prestera på ett värdigt sätt. Sommarlovet och ledigheten får infinna sig, först då kan kan jag få rätsida på min vardag. Först då kan jag använda mina ord utan en känsla av att behöva göra någonting annat. Först då kan jag lägga tankarna om att bli skjuten bakom mig.

Se.

21:27.

2008-05-22, torsdag.
I tio veckor har jag känt mer lycka än vad jag trodde var möjligt under en så kort period.
Tack Sebastian, för att du bringar mig så mycket glädje, för att du gör mig lycklig.

Mitt hjärta slog volter i din närhet redan fem månader innan dess att du fick vetskap om mina känslor -nu är det sammanlagt åtta och en halv månad av volter innanför min revbensbur. Och för var dag som går blir volterna allt mer intensiva, likaså mina känslor för dig.

Idag kan jag sanningsenligt säga att jag älskar dig, det har jag kunnat säga i över en månads tid, men för var dag som går blir innebörden av dessa tre ord allt starkare. Jag älskar dig.

Se.

20:56.

Det är en halvjobbig period jag befinner mig i. Det är många förändringar som har skett och som skall ske. En rädsla inom mig växer sig allt större inför dessa förändringar och en undran om vem jag kommer att vara efter den medicinering som komma skall.
Jag mottog i slutet av förra veckan ett andidepressivt preparat som skulle verka mot depression, tvångsneuros och paniksyndrom. Mitt intag av dessa påbörjades under lördagens morgon och biverkningarna slog till redan under söndagens morgon.
Ett uppvaknande på grund av ett illamående som mina ord inte är kapabla att förklara. Utöver illamåendet infann sig enorma skakningar och en känsla som talade till mig att jag inte var kapabel att kontrollera min egen kropp och en yrsel som snurrade mig värre än någonting förr. Den hjärtklappning som orsakades av min oerhörda rädsla var extraordinär och utanför mitt vokabulär. Jag mottog information om att det jag upplevde var en ångestattack, dock så var jag inte mottaglig för denna information då ingen av mina tidigare ångestattacker har utspelats på detta vis.
Biverkningarna avlöste varandra och efter ett par dagar var de allt för många för att jag skulle klara av att leva med dem. Under onsdagens morgon tog jag beslutet om att avsluta min medicinering -på eget initiativ.
Jag har kontaktat UPM, sjuksköterska Monika, och bett om råd inför ny medicinering då jag önskar att få ett alternativ till Sertralinen som inte innebär alla de biverkningar som jag känt av. Illamående, yrsel, skakningar, oförmåga att kontrollera min egen kropp och förlorad aptit är några av de biverkningar som jag är kapabel att hantera, men de sexuella biverkningar som följde med Sertralinen är utanför min verklighet. Jag förklarade för sjuksköterska Monika att just dessa biverkningar är inte acceptabla, inte för att jag har onormala sexuella drifter, utan för att jag har sexuella drifter i största allmänhet. Sjuksköterska Monika förstod till slut mina ord, men kunde inte boka in en tid hos läkare Elisabeth innan den redan bokade tiden som jag har då Elisabeth nu går på semester.
Mina tankar ligger dock på att jag klarat mig utan antidepressiva preparat i sju år, någon vecka till är en barnlek.
Men vad händer med min kropp, mitt sinne, när jag mottagit det nya preparatet? Mina berg och djupa dalar skall slätas ut, men jag känner en osäkerhet inför detta faktum. Mina berg och djupa dalar har under de senaste sju åren kommit att bli en del av min personlighet och jag har lärt mig att hantera dessa -inte på ett önskvärt sätt, men jag har gjort mitt allra bästa trots den destruktivitet som jag tagit ut över mig själv.
Kommer medicineringen att innebära en avsaknad av känslor? Jag är trots allt en känslo-människa.

Se.

20:30.

Björn Afzelius - Född fri.

Jag hittade fågeln, vid brunnen på gården
En rytande förvinterkväll
Den låg där på marken, med obrukbar vinge
Och med ögonen blanka av skräck
Jag slöt mina händer försiktigt runt kroppen
Och förde den in i mitt hus
Den åt och den drack, och den sov hela natten
Framför brasan tills elden brann ut

I gryningen vakna jag till av att fågeln
Hade tagit sej upp på mitt bröst
Där satt den och sjöng dom mest ljuvliga toner
Med sin rena och glasklara röst
Och tonerna fyllde mitt ödsliga hus
Till dom mest avlägsna vinklar och vrår
Sången gjorde mej glad, och mitt sinne blev ljust
För jag visste att nu var vi två

Jag köpte min fågel en gyllene bur
Och ställde den mitt på mitt bord
Den var med när jag skrev, den var med när jag åt
Och den var också med när jag sov
Jag prata med fågeln, jag spela för fågeln
Och den blev som en kär gammal vän
Och i mina stunder av sorg och förtvivlan
Så sjöng den mej lycklig igen

Med fågeln i huset var min ensamhet över
Och snart kände jag livslust igen
Så jag bjöd hem till fest, och jag bjöd hem till dans
Och vännerna fyllde mitt hem
Vi satt hela nätter och pratade minnen
Ibland ända tills det blev ljust...
Och fågeln satt med oss, hur sent det än blev
Tills den somnade in i sin bur

Och månader kom, och månader gick
Och snart hade sommarn blitt höst
Och fågeln blev tystare för varje dag
Tills den slutligen miste sin röst
Den satt i sin bur och såg ut genom fönstret
Mot en himmel så blytung och grå
Och först i oktober förstod jag till sist
Vad den satt där och kikade på

Mot skyarna såg man dom flyga på led
På väg mot sitt riktiga hem
Dom reste på instinkt, dom följde dom lagar
Naturen så klokt har bestämt
Jag såg på min fågel, som satt där på bordet
Så fjättrad och sorgsen och tyst
Så jag öppnade fönstret, och jag öppnade buren
Och jag såg hur min fågel flög ut

Det går emot vår, snart ska träden slå ut
Nu är mörkret och kylan förbi
Jag går runt i min trägård och sneglar mot himlen
För jag vet att snart kommer dom hit
Och jag tror just en av dom kommer att göra
En extra sväng över mitt hem
Om så blott för att visa sin uppskattning över
Att få leva i frihet igen

http://www.youtube.com/watch?v=OoWeo-OBKGQ&feature=related

Se.

22:31.

2008-05-13, tisdag.
I två månader har jag levt i ett lyckorus.
Jag älskar dig.

Du är det finaste jag vet, du är det dyraste i världen.
Du är som stjärnorna, som vindarna, som vågorna,
som fåglarna, som blommorna på marken.

Du är min ledstjärna och vän, du är min tro, mitt hopp, min kärlek.
Du är mitt blod och mina lungor, mina ögon, mina skuldror,
mina händer och mitt hjärta.

Se.

21:39.

2008-05-09, fredag.
Jag sitter i min egen rädsla.
Fast.
Utan en möjlighet att sätta livet på paus har jag levt med mig själv i min vardag allt för länge. Nu har en främling givit mig en chans till en mer balanserad miljö, men är jag kapabel att dansa till de tonerna med mina balanslösa ben?

Se.

21:52.

2008-05-08, torsdag.
I åtta veckor har du bidragit till min lycka. Den lycka som jag så länge famlat blindt efter.
För var dag som går växer min kärlek till dig, för var dag som går älskar jag dig mer och mer.

Se.

21:56.

2008-05-05, måndag.
Jag har kommit till det skede där jag nu ska ta farväl.
Men hur skriver jag till dig, som inte har en aning om vad du egentligen har för betydelse i min vardag, i mitt liv? Hur förklarar jag den styrka som du givit mig? Hur tar jag farväl till en sådan källa av liv?
Avsked har det funnits allt för många av i det liv jag hittills levt och jag har alltid vetat att det finns fler av dessa att vänta. Vad jag också har känt en total övertygelse inför är att det avsked som står på tur kommer att bestå av smärta.
90% av de avsked jag tidigare upplevt har varit oerhört smärtsamma av den anledning att det alltid har varit de människorna som betytt mest för mig som tyvärr har varit tvugna att vandra vidare (på ett eller annat sätt). Och så även den här gången -den enorma trygghet och styrka som du givit mig, den försvinner tillsammans med dig.
Visst, du säger att telefoner finns kvar, men inga telefoner kan bringa mig den trygghet, den styrka som du tidigare givit mig med din närvaro. Telefoner är inga scones på söndagkvällar, inga panik-fikor. Telefoner ger mig inte dina hjälpande ord på nära håll, så som jag behöver dom.

Se.

19:12.

Ring, ring, ring mig. Säg att du vill höra min röst, att du skulle kunna lyssna på den i en evighet.
Krama, krama, krama mig. Säg att du vill hålla fast vid mig, att du kommer att hålla fast vid mig.
Släpp inte taget.

22:06. 2008-05-02, fredag. (Sju veckor + en dag.) Sebastian, jag älskar dig. Jag vill sitta på en stol på balkongen med musik i öronen och med en god bok att läsa. Jag vill dricka vin och äta vindruvor. Jag vill ta en paus för att röka en välbehövlig cigarett samtidigt som jag ser ut över området, samtidigt som människor lever, som barn leker. Jag vill sitta på balkongen i timmar, jag vill känna sommardagens värme sakta övergå i någonting som man inte riktigt kan kalla kyla, men det är nära inpå. Jag vill ta en filt runt mig och sitta kvar i ytterligare några timmar. Jag vill sitta med benen böjda, med fötterna på balkongräcket (sådär så att stolen står på bara de två bakre benen). Jag vill se ut över räcket, på kvällen som blir till natt, på stjärnorna och månen som tillsammans bildar mönster. Jag har ingen balkong. Jag vill hällre sitta på asfalten utanför porten samtidigt som det regnar. Jag vill hällre lyssna på regnet och läsa orden på dina läppar. Jag vill hällre dricka av regnvattnet och äta sten. Jag vill hällre att regnet förstör mina cigaretter, eller att jag inte äger några alls. Jag vill hällre sitta utan cigaretter och blicka ut över ett annars folktomt område där inga andra liv kan skådas. Jag vill hällre sitta på asfalten i veckor, jag vill hällre känna regnet mot min hud, hur det klibbar mitt hår mot ansiktet. Jag vill hällre sitta på asfalten, med regnet som kyler min kropp, med dina ord på min hals. Jag vill hällre sitta på mina bara knän, tills skrapsår uppkommer och småsten fastnar i mina sår. Jag vill hällre sitta på precis det viset tills kvällen blir till natt, natten till dag, dagen till kväll, kvällen till natt. Jag vill hällre se stjärnorna och månen skymmas av molnen, bara jag får se dig bredvid.