Se.

20:57

Det är väl idag som man ska tänka tillbaka på året som gått.
För min del så har det mest passerat. Inte mer än så.
Det har gått så fort, som att någon har spolat fram en film som man ser på. Ni vet när man ser vad som händer, men det går för fort för att riktigt hänga med och förstå handlingen. Precis så känns det.
2011.
2012.
Det bara en ny slutsiffra.
Men ändå så ska man se tillbaka på 2011, året med en tidigare slutsiffra. Varför ska det vara så speciellt? Så viktigt och självklart?
Äh. Öppna en ny öl, blanda en ny grogg. Sup. Det är ju nyårsafton.
Det är också självklart -att man super sig redlös på nyårsafton.
Åh, den här dagen. Det här datumet.
Lördag 31/12-2011.
Söndag 1/1-2012.
Det är bara idag och imorgon.
Den stora supardagen och bakfylledagen.
En dag av "jag ska sluta röka" och "jag ska gå ner i vikt".
Nästa dag sitter man med en hemkörd pizza och sedan tar en cigarett efter maten.
Där bröts löftet.
Som alla andra år.
2010.
2000.
Nittonhundravadsomhelst.
Men jag ska försöka följa strömmen nu.

Mitt 2011
Jag umgicks mycket med en fin vän, som fick mig att må lite bättre och skratta. Självklart så förälskade jag mig i henne. Hon sa någonting om att hon inte visste vad hon kände, att hon inte vågar känna. Att hålla henne i handen och pussas och kramas lite, det fick mig att känna mer. Lite glädje och uppmuntran. Men med tanke på min bakgrund av otur, så blev det inte mer än så. Det högg till lite i hjärtat.
Mitt livs kärlek "lämnade mig" för ett varmare land, på andra sidan av jordklotet. Även det högg till i hjärtat, men mer smärtsamt. Jag blev genast, om än, mer deprimerad och kände en sådan innerlig ensamhet. All saknad fick vansinnet att växa, men vad förväntar man sig, när halva hjärtat befinner sig på andra sidan av jordklotet?
Jag for på en utomlandsresa med min crush och min far. Jag presenterade henne för släkten i bergen och bodde i ett kollektiv. Vi plaskade runt i bergsfloden med drickbart vatten. Jag presenterade henne för släkten vid havet och bodde fem personer  i en etta med stort kök och balkong med fin utsikt. Vi gick på guidad tour i en vacker grotta. Vi badade i havet. Havsvatten, jag som hatar havsvatten.
Jag for till Helsingborg, för att gå på en fin konsert med min far. Min far som har god musikstil. På scenen stod Säkert, följt av The Ark och Håkan Hellström. Det var underbara spelningar och jag dansade med min far och skreksjöng med i vartenda låttext.
Jag packade en väska med kläder för en vecka, redo att åka med bussen ner till mitt älskade Malmö och Malmöfestivalen. Utan att ha någonstans att bo. Ingenting kan ta staden ifrån mig, inte ens brist på sovplats. Dagen innan jag skulle fara, så ordnade min far en boplats till mig. Jag behövde inte sova på stationen. Jag trivdes där jag bodde, människorna var underbara. Jag var på gudomliga spelningar, träffade band, pussade på dom och fick autografer...och sa adjö till The Ark.
Jag köpte en biljett till den finaste konserten på väldigt länge, en av de finaste som jag någonsin har varit på. Melissa Horn vann mitt hjärta när hennes första skiva blev släppt. Detta året växte min förkärlek till denna vackra kvinna och hennes gudomliga musik och texter. Jag kände en innerlig lycka, jag var lyrisk! Jag hamnade först i kön och bytte fina ord med Melissa, fick oändligt många autografer, pussar och kramar. Lyckan som uppstod när Melissa mindes mig från senast, kände igen mig, visste vem jag var!
Efter dess har det inte skett mycket. Ingenting märkvärdigt. Ingenting som jag har lagt på minnet.
...så kom julen...
Den 23:e firades, som vanligt, med min mor och far. Och detta året infann sig även Padde. Vi tvångsspelade Bingolotto, men mellan dragningarna spelade vi ett betydligt roligare spel, som stressade upp oss och fick oss att skratta till tårar. Julklappsutdelningen väntade inte tills efter midnatt, som det vanligtvis brukar.
Så kom julafton. Åh, denna överskattade dag, med tvång om både det ena och det andra. Ja, vad kan man säga? Kalle Anka för 21:a gången, lika tråkigt som det har varit de senaste tio åren. En lite awkward stämning, eftersom släkten varit lite ostadig den senaste tiden. Men det är ju bara till att bita ihop och le. Som alla andra jular. Vissa värdelösa klappar, som jag lagt i en påse som väntar på att bäras ner till soprummet. Ja, en jul som alla andra.
...och så kom nyårsafton...
Visarna står på 21:42 och jag sitter med datorn i knät, och tvingar mig själv till att gå igenom ett år som jag lika gärna kunnat vara utan.
Ja, jag är 21 år och sitter hemma på nyårsafton! Åh, Jesus Kristus, vilket vansinne!
Jag har inget behov av att springa runt i för mycket smink, i kläder som jag egentligen inte tycker om. Inget behov av att grogga för mycket, bli stupfull och hångla upp random grabb på tolvslaget.
Jag behöver inte lägga pengar på raketer och smällare, och allt annat som låter och lyser. Jag bor på Andersberg, det är rena Beirut på nyår.
Om jag vill ha lite sprakande, så kan jag tända ett tomtebloss.
2011.
Åh, vilket år!
Jag lyckades hålla mitt nyårslöfte för detta året.
Först tänkte jag på "ligg inte med någon", sedan blev det "ligg bara med snygga människor", tillslut blev det "ligg bara med fula människor om dom köper saker till mig".
Jag höll det. På vilket sätt, det kan ni får klura på själva.
Nästa års löfte? "Ta bättre hand om min kropp, ät hälsosammare och motionera mer." Sedan tillät jag mig att ha ett andra löfte, för jag slår på stort! "Ta bättre hand om mitt psyke, ta emot den hjälpen som erbjuds."

21:56.
Om bara lite mer än två timmar så byts slutsiffran ut.
Jag ska lägga mig tillrätta, sätta igång en halvkass rulle och snart sova.
Gott nytt djävla år på er!

Se,

19:16


Jag träffade henne i stan, någonstans där hon arbetade, eller på någon ungdomsgård.
Jag var skeptiskt och fick ont i magen av bara tanken, men hon övertalade mig till att följa med henne hem.
Han bodde hemma.
Han kom hem efter några timmar, utan vetskapen om att jag var där.
Han blev arg när han såg mig.
Jag blev förkrossad när jag såg honom.
Han var bara hemma för att packa bilen full. Han skulle flytta till en annan stad. Och hade bråttom.
Han gick med på att prata med mig, om jag hjälpte honom att packa först.
Vi satte oss ned och började prata. Jag höll hans hand. Och jag grät.
Vi pratade om allting, allting som vi delat.
London, Malmö, alla konserter, att bo tillsammans, vår förlovning. Allting som gjorde mig och honom till ett vi.
Han såg på Håkan med mig, jag såg på Dropkick Murphys med honom. Vi delade våra favoriter med varandra.
När vi kom fram till slutet, så grät han också.
Sedan släppte han min hand och jag såg honom åka iväg med alla sina saker.
Det var precis så som det hände på riktigt.
Jag grät när jag vaknade.


Jag vet inte hur jag ska kunna gå vidare med någon ny, när jag bara har stått still efter honom.

Se.

11:57

Jag sitter i sängen och ser på "Harry Potter och Hemligheternas kammare", vilken är en helt okej rulle. Men allt jag kan tänka på är "Harry Potter 3", vilken är en satir av filmen, på YouTube.
Om ni inte har sett den, så måste ni göra det!

Detta inlägget tillägnas mitt livs kärlek.
<3

Se.

14:00.

Har ni tänkt på att Lena Olin är med i typ ALLA av Lasse Hallströms filmer?
Well, I did.

Se.

Skitdag. Skitkväll. Skitkväll.

Se.

16:44

Jag kastar stenar i mitt eget glashus.
Men allting som växer är ogräs. Så vad gör det?

Se.

20:31.

Jag har en ångest som håller på att växa sig stor.
Det är väl en left over sedan gårdagens.
Det känns som att jag behöver hetsröka, cigarett efter cigarett.
Som att jag behöver dricka mig kraftigt berusad, shot efter shot, grogg efter grogg.
1½ cigarett, ingen alkohol.
(och det är bra, det)
Jag vill gräva mig en grop, hellre en grav.
Gömma mig. Försvinna.
Känslorna slår i taket.
Jag vill vara under ytan.

"Du är svår att leva utan
jag är svår att leva med."

Jag trodde att jag hade kommit längre.
Åtminstone några meter.
Men inte ens en centimeter.
Du är där, vart jag än vänder.
Det är ingen idé att gå vidare, jag är på samma ställe ändå.
Ruta ett.
Ruta noll.
Kan man vara på ruta minus?
I så fall är jag där.
Och du med.

"Det är fel hur man än känner."

Se.

15:08


Imorgon är det dags för ännu ett möte med min psykolog. Och jag önskar att jag var modig nog för att ta upp de ämnen som jag känner att jag behöver prata om mest. Men jag antar att jag är för feg.
Jag är rädd för att det ska vara så svårt, som jag tror att det är, som jag vet att det är.
Jag är rädd för att riva min mur, som skyddar mig så gott den kan.
Jag är rädd för att den inte skulle gå att bygga upp igen.
Jag är rädd för att brytas ner och inte kunna plåstras ihop igen.
Jag är rädd för att han ska mala på om det om och om igen. Sådana ämnen kan man inte ta upp till ytan, för en kort period av tid, för att sedan kasta i havet tillsammans med en sten, för att det ska sjunka så fort som möjligt och aldrig kunna flyta upp igen.
Jag är rädd för att prata om det som har sårat mig mest, det som gör som ondast.
Det är lätt att anta att det är min barndom och uppväxt som det har att göra med. Men så är inte fallet.
Det finns någonting som gör så mycket ondare, än det som jag varit med om way back then. (Men det kan vara för att jag har valt att "glömma bort" det som hänt.)
Ja, det finns någonting som gör så mycket ondare.
Nu är det inte svårt att gissa vad det handlar om. Och antagligen så antar ni rätt.
Ja, jag är rädd för att riva den muren, ta av den masken och lägga mitt hjärta på bordet.
Mitt hjärta som redan är så utsatt. Vill jag verkligen utsätta det för mer?

Se.

21:01

Jag skrev i tidigare inlägg att jag skulle skriva ytterligare ett följande dag, vilket jag inte gjorde. Jag har, helt enkelt, ingen ro till att skriva. Varken blogginlägg, dagbok, novellerna, eller dikterna.
Novellerna, som jag skrev ner idéer och utkast till i tidig juni. Jag försöker, men kommer ingenstans. Och jag har börjat känna en sådan innerlig press, på att påbörja dom och komma någonstans. Jag vet vad dom ska handla om, hur dom ska sluta, men jag får ingen bra början och har ingen aning om hur jag ska komma till slutet.
Ungefär som med mig själv.
Jag har idéer och utkast om hur jag vill påbörja mitt nya kapitel i livet, men jag har tappat bort mig på vägen, gått vilse. Och hur ska jag komma vidare efter det att jag har påbörjat det? Hur ska jag komma till slutet?
Det lyckliga slutet, som jag hoppas på.
Jag behöver någonting mer, än det jag har. För att finna inspiration och disciplin till att fortsätta.
Helst av allt skulle jag vilja ha ett facit.
Men allting skulle vara så meningslöst.
Livet är ett test, om man har facit så lär man sig ingenting.
Man behöver göra fel, för att lära sig, och att gå vidare.
Ibland så behöver man göra omprov. Svara på samma fråga tills man kommer fram till rätt svar.
Är det inte det som allting handlar om?
Min prestationsångest är enorm, men jag nöjer mig med VG.
MVG skulle vara som en glidare i pappas betalda BMW.
Löjligt.
Man måste arbeta för sitt eget.
Så,
om någon räckte mig ett facit, så skulle jag göra ett flygplan av det och sikta mot solen.
Kanske så blir min vackra dag en regnig oktober, november. Kanske så är det min vackra dag, då jag får min ro, min inspiration, min disciplin, till att gå till nästa steg på Fia-med-knuff-brädet.
Jag vill vara färgen röd.

Se.

22:49

I'M B(L)ACK!

Och imorgon ska jag, banne mig, skriva ett ordentligt inlägg. Så att alla mina...typ två läsare har något ointressant att läsa om.

Det sker en den kommande veckan, så det kan förekomma inlägg lite hur som helst. Så ni kan läsa om "trevliga" psykmöten, piercingar och tatueringar. Och det kommer nog att förekomma både en sprudlande lycka och fetdeppiga stunder. 

Det har varit många fetdeppiga stunder de senaste 1½-2 månaderna. Höst, för många återkommande tankar på S, ekonomikris. Ibland är det så mycket att jag bara vill ta livet av mig. Och jag menar INTE att jag har några planer på att göra det! Så chilla grillen, no worries.

Det är alltid trevligt att må skit. Riktigt uppmuntrande.

Nåväl.

Nu blir det till att göra varm choklad, bädda ner sig i soffan och se på Criminal Minds innan läggdags.

God natt.

xoxo

(det är så roligt att skriva det)

Se.

22:31

Jag sitter under täcket, i full mundering. Tröja, stickade strumpbyxor, pyjamasbyxor och raggsockar. Och jag fryser. Alla dessa lager av kläder, de verkar knappt göra någon skillnad. 
Frågan är: fryser jag bara för att det är kallt, eller även för att det är höst? För mig är det två olika anledningar till att frysa -kylan och hösten.
Hösten har alltid burit med sig en slags kyla som jag aldrig kan skaka av mig. Det spelar ingen roll om jag går runt i full vintermundering, eller om jag går runt naken. Det sätter sig liksom inuti, under huden.
Jag ser fram emot den riktiga vintern, då jag kan gå runt i lager på lager, dubbla lager av allting. Dubbla lager av allting förutom underkläder. Fast det slängs ju på boxer istället, så det är lite extra tyg. Ha vinterkappa, stickad halsduk, stickad mössa och stickade vantar, utanpå.
Jag sitter och fryser så att det svider, och ändå så sitter jag och längtar efter vinterkyla.
Men sedan så har jag ju diagnoser också.
(Så enkelt det hade varit, att bara skylla allting på mina diagnoser.)


Nu ska jag ta på mig en kofta, göra varmchoklad och tycka synd om mig själv.




xoxo

Se.

23:13

Den fina postgubben kom med ett stort kuvert idag. Inuti kuvertet fanns detta papper -mitt namnbevis!
Det lär bli konstigt när jag ska presentera mig..."Nath...eh...Stella..fast, kalla mig 'öh du'..." Jag undrar hur lång tid det kommer att ta innan jag själv reagerar på mitt nya namn.
Kuvertet kom inte bara med mitt nya namn, utan även med en ny ork och vilja. Ork och vilja till att förändra mitt liv, en nystart.
Jag ringde en himla massor av ärenden angående namnbytet och Halmstads folkhögskola. Jag bokade in mig på ett möte med en viktig person därifrån, för att prata om hur allting går till och ansökan till våren.
Imorgon ska jag gå till polisen och skaffa nytt legitimation, till banken och ändra mitt namn och skaffa nytt bankkort. Ringa fler samtal Och hämta min Melissabiljett (<3)
Det känns som att det kommer att vända nu, att det kommer att bli bättre. Lite åtminstone.


xoxo

Se.

23:46

(obviously inte färdig än)

Jag har inte gett bloggen mitt bästa under den senaste tiden, jag har inte gett mig själv mitt bästa under den senaste tiden.

Och jag har undvikit att tänka på det.

Undvikit att tänka på att jag inte har tänkt.

Herregud.

Se.

23:24

1/10-2011
1:a oktober
1:a oktober
1:a fucking oktober

Höstsomfan
Ensamsomfan
Djävlaskitlivsomfan

---

Och jag saknar honom.

Handendära.

Han idioten.

Han som får det att klia under huden.

Ja, jag saknar honom.

Och det är idiotiskt.

Så jag är idioten.

Och fan, vad det kliar.

---

Jag ligger gömd under löven

jag ligger gömd under snön

Jag har fastnat med händerna i marken

i minnet från en mardröm

Se.

21:46.

Från tanke till verklighet under den fina tiden då jag hängde på 

Våga Va, 

vilket var en herrens lång tid sedan.

Jag sitter här, i mitt lilla fort, och gör ingenting. Förutom att bygga högre murar. Högre och bredare.

Gör det svårare för omvärlden att tränga sig in.

Gör det svårare att göra ett intryck, lämna ett avtryck.

Jag sitter här, i mitt lilla fort, och låter ingenting, någonting, allting, ingen, någon, vemsomhelst att komma in. Ingen får känna på mig, känna mina styrkor, känna mina svagheter.

Jag har svagheter.

Jag vill inte att dom ska veta.

Dom vet.

För alla har det, alla har svagheter.

Förutom jag.

Men jag sitter här, i mitt lilla fort, och gör ingenting. Förutom att bygga murar.

Jag ser det som att jag "skyddar" mig själv ifrån omvärlden. Ifrån er.

För när jag sitter här och inte interagerar med omgivningen, så riskerar jag inte att exponera mig för den. För er.

Ni skrämmer skiten ur mig.

MEN

Jag har tänkt länge, men inte agerat.

Gud, vad jag är bra på det där.

Jag vet. Jag vet att:

jag kan lämna mitt fort, och ändå vara trygg.

För jag kan inte förlita mig på tryggheten som finns inuti mitt fort, jag måste förlita mig på den tryggheten som finns inuti mig. 

För det finns en trygghet inuti mig. Jag måste bara hitta modet som krävs för att hitta tryggheten.

Pundigt värre.

Ovanstående har jag suttit och tänkt på i evigheters evighet, men inte ens lyft ett finger för att åstadkomma. Nu är det dags. Det är hög tid för mig att ta mitt fega arsle och gå utanför mina murar.

Och jag vet vart jag ska ta det.

Till ett ganska skrämmande ställe, ett ställe där det finns människor som kan ställa frågor. Skrämmande frågor, som får mig att vilja ta avstånd, men som får mig att komma närmre.

Våga Va.

För jag vill våga vara vacker och värdefull.

http://www.vagava.nu/

Se.

01:40

Veckans homework:

"Försök att ta reda på varför du är en elak människa."

MVH Shrinky

(typ)

Se.

20:57

Jag kommer att följa vägen ner till Afrika 

Om det är vad som krävs, vill bara att du ska veta

Jag kan inte stoppa mig själv, för allt gick genom mitt huvud och

Nu faller det isär

Tar min anda iväg, jag behöver bara en annan dag eller två

Jag är tillbaka i starten

Vart jag än kan gå ikväll

Varför gå iväg, när du inte kommer vara för en dag

Men jag vet jag kommer att vara okej

Oavsett, om jag kan få dig att stanna

Jag kommer att följa vägen ner till Afrika

Jag vill bara se

Om det verkligen är du och jag

Jag kommer att följa vägen ner till Afrika

Om det är vad som krävs, vill bara att du ska veta

Runt och runt går vi, tiden måste komma att göra ett val

Är det här hur jag vill leva

Vet fortfarande inte vad som är på när jag vaknade till kanten

Jag måste lära mig hur man förlåter

Vart jag än kan gå ikväll

Varför gå iväg, när du inte kommer vara för en dag

Men jag vet jag kommer att vara okej

Oavsett, om jag kan få dig att stanna

Jag kommer att följa vägen ner till Afrika

Jag vill bara se

Om det verkligen är du och jag

Jag kommer att följa vägen ner till Afrika

Om det är vad som krävs, vill bara att du ska veta

Uuuuumm ba taja Uuuuumm ba taaa

Umbat ta come tala mej "Oweej oweej" 

Umbat ta come tala meja "Oweej oweej" 

Umbat ta come tale mej "Oweej oweej" 

Umbat ta come tale meja "Oweej oweej"

Jag kommer att följa vägen ner till Afrika

Jag vill bara se, om det verkligen är du och jag

Jag kommer att följa vägen ner till Afrika

Jag vill bara se, om det verkligen är du och jag

Jag kommer att följa vägen ner till Afrika

Om det är vad som krävs, vill bara att du ska veta

Uuummm ba taja

Se.

20:52
21:04


Det finns så mycket som jag vill säga, få ur mig, kasta rakt ut i ansiktet på andra. Ändå sitter jag här och kan inte få ur mig ett enda ord. Trots att skärmen inte kan ge mig undrande blickar och säga någonting tillbaka.
För jag vill inte ha någonting tillbaka, ingen respons. Snälla, ge mig ingenting tillbaka. Inga frågande ansiktsuttryck, inga undrande blickar, inga framtvingade ord. Jag vill inte veta hur du ställer dig till det här. Om du ställer dig alls. Ge mig ingenting. 
Eller, ge mig någonting.
Någonting annat.
Någonting som känns.
"Ge mig nåt som känns."
Jag säger ingenting, för vad skulle du tänka om mig efter dess att det blivit sagt?
Du får ingenting av mig, för jag vill inte ha någonting av dig.
Förutom det där "någontinget" som känns.
Du får ingenting av mig, du skulle tro att jag är galen. Eller, du skulle få reda på hur galen jag faktiskt är.
Jag skulle lika gärna kunnat ge dig häftet med mina diagnoser och utredningar.
Så galet är det.


Bordi in a body.

Se.

22:29.

Det börjar bli fethöst .

Och snart är det dags för den satans höst och vinter utstyrseln;

stickad mössa, stickad halsduk, vinterkappa, stickade strumpbyxor under leggingsen, termostrumpor ovanpå stickade strumpor, benvärmare utanpå allting, långärmade klänningar och tjocktröjor.

Och jag måste gå till skomakaren, så att mina vinterconverse bli lagade i tid.

Visst, det är mysigt att gömma sig under en mössa och burra ner ansiktet i en halsduk, jag älskar strumpor och vinterdojor, jag gillar vinterkappor, jag gillar att sova i pyjamas under två täcken.

Kläderna är mysiga.

Och jag tycker bättre om hösten och vintern, än våren och sommaren.

Halloween, köpa julklappar och fira jul den 23:e med mamma och pappa. 

Högtiderna är bättre.

Att dricka varmchoklad sena kvällar och äta lussekatter. Att bojkotta årets julkalender och se på "Mysteriet på Greveholm" och tänka att "det var bättre förr".

Att shotta varenda gång som betjänten säger "skål" på nyårsafton.

Men ändå så blir jag alltid så djävla deprimerad. Jag hamnar alltid längst ner i kolgruvan. Jag är så djävla trött på mitt kassa psyke.

FML.

Men jag ser fram emot varmchoklad, lussekatter och att köpa julklappar.

Inte för att gå händelserna i förväg, då.

Se.

01:43

Efter två stilnoct borde jag ha blivit trött och somnat.

And yet here I sit, framför datorn, vid vaken.

Jag önskar att jag kunde gäspa.

Att jag kunde sova.

(Jag saknar för mycket inatt.)

Se.

19:39.

Ett foto som INTE är svartvitt.

Jag borde skriva klart brevet, som egentligen var menat att skickas i tisdags. Men jag är ju ingen höjdare på att hålla tidsbestämda planer.

Men det finns inga ord som räcker till, det har det aldrig funnits. Men det är, om än, svårare att hitta ord när allting ska få plats i ett enda brev. Fem stycken A4-sidor är inte tillräckligt, men det finns knappt plats för fler papper i ett kuvert.

Och frimärken, till två brev, kostar 28:- Det är mycket pengar, för en halvfattig ensamstående mamma till två storätare.

Och mail är så opersonligt.

Mina leder smärtar olidligt när jag skriver, nuförtiden. Dom har blivit sämre. Mina fingrar krampar, jag kan inte fortsätta att skiriva, men det gör ont av att bara släppa taget om pennan. Det har inte varit så förut.

Jag vill berätta om hur en speciell dag har varit, men en dag är lång och mycket kan ha hänt, mycket kan ha känts. Det får inte plats i brevet, det gör ont att skriva. Det finns så mycket att berätta, som inte blir sagt. Det blir så mycket utelämnat.

Och jag känner mig så oerhört ensam.

Se.

18:17

Nu är det fastställt, det blir varken Fia eller Nathalia.

Det blir Stella.I'm all about stars och jag är italienare, så Stella är det ultimata,

eftersom "stella" betyder just "stjärna" på italienska.

Så, Nathalie goes Stella.

[Gilla]

(en gillaknapp på det)

Se.

22:58.

Det har varit en sorgens dag.

Det var dags för min farbror och min finaste kusinvitamin att fara hem till spagge-land (d.v.s. Italia)

Det är alltid lika svårt att ta avsked, jag lider av en sådan separationsångest av att jag får ångest av att tänka på det. (Men hela separationsgrejen grundas ju i hur jobbigt det var att säga hejdå till pappa, när besökstiden var över och vi inte visste när vi kunde träffa honom igen. Fängelser är ju inte sådär väldigt öppna.) Det är särskilt svårt att ta avsked när den/de andra skall fara till ett annat land, som är lite svårare att besöka än Danmark.

Visst, en flygbiljett till Italia är löjligt billigt -dryga 260 svenska riksdaler. Som hittat! Men så tillkommer de övriga kostnaderna, som man inte tänker på i första hand.

Jag har inte råd att punga ut tusenlappar för transportmedel, mat, GLASS, och dylikt. Kanske när jag vinner mina 50.000:- i månaden i 50 år. Men om jag ska kunna vinna det, så måste jag faktiskt köpa trisslotter. Det är svårt att vinna på triss annars.

Nåväl.

Mitt älskade lilla busfrö lämnade mig för ett bättre land och jag ska vara ärlig, jag grät. Jag ville mest kidnappa Alessandro och fly till någonstans där ingen skulle hitta oss, så att jag skulle få ha honom kvar hos mig.

Han är verkligen MIN unge, när vi ses. Så fort han ser mig skriker han mitt namn och springer emot mig och kastar sig i mina armar. Sedan låter han mig inte vara ifred, ens i en minut. Han drar i min hand, klättrar på mig, ja-a allt det där som innebär att han inte låter mig vara ifred.

Och jag? Jag bär på honom, så fort han vill, så fort jag vill. Trots mina arma leder, som bara blir sämre av att bära runt på åbäket och av att flyga flygplan. Grabben är trots allt fem bast och otympligt lång.

Men jag kan inte motstå det. Jag kan inte motstå honom.

Jag tror dessutom att jag blir mer och mer inne på skaffa-unge-banan.

Jag har alltid sagt att jag vill ha barn innan jag fyller 23, för jag vill vara en ung morsa. Det känns som att det är lite kört. Jag vill ha ett fungerade förhållande, som inte bara har varat i tre månader, jag vill ha hunnit plugga. Men först och främst så måste jag kunna ta hand om mig själv innan jag ska kunna ta hand om ett litet knyte.

Men det kommer, tids nog. Och jag längtar.

Nu har jag dock snurrat bort mig igen. Vad som skulle skrivas om, eller åtminstone jag hade tänkt att skriva om, var ju att dagen sög anus, eftersom la famiglia skulle återvända till hemlandet.

Så...

Jag har berättat om hur mycket min Alessandro betyder för mig, och hur svårt det var att säga hejdå till honom och Massimo (min farbror).

Så då har vi kommit till endhållplatsen för dåligadelensresa, för när jag ääääääänligen kom hem, efter att ha suttit i en bil i fem timmar. Minst.

Jag såg fram emot att chilla i soffan och att zappa hejvilt -jag blev glad över att tänka på att få komma hem och sätta planen i rullning, bara det skulle ha varit ett hallelujah-moment.

Men när jag stänger ytterdörren och kämpar med att få av mina plaskblöta skor, så skådar jag ett BREV. Ett brev!

Jag får aldrig brev.

Så vänder jag på kuvertet, för att vem som var avsändaren. Och jag började gråta av lycka och saknad.

Min finaste, min käraste, min älskade, min one and only, min Malin.

Jag grät mig igenom hela brevet.

Även hon lämnade mig för ett bättre land, hon kunde inte ha varit längre bort.

Men även fast hon är på andra sidan av vår planet, så är hon här vartenda kväll, när jag sätter igång min Malin-playlist på Spotify. Den är full av våra låtar, med alla minnen och känslor.

Hon är med mig hela tiden.

Hon kommer aldrig att försvinna, det tillåter jag inte.

Som sagt, jag grät mig igenom hela brevet och satte mig direkt med papper och penna och började skriva ett svarsbrev.

Det lär bli två brev, för jag fick en snilleblixt. Så Malin is in for a surprise.

Att skriva brev till henne är heligt. Det är ingenting som man kladdar ihop på tjugo minuter och sedan postar. Nej, att skriva brev henne är heligt. Det är någonting som man lägger ner tid, tanke och känsla på.

Att skriva brev till henne är heligt, för hon är helig.

Se.

23:01.

Baby, since that very day

you haven't crossed my mind

like a thousand times per day,

only like a ninehundred and ninetynine.

MALMÖFESTIVALEN

LÖRDAG: BUSS: 13:25, ELLER, 16:45

LÖRDAG: HARDCORE SUPERSTAR, 23:00 - POSTHUSPLATSEN

SÖNDAG: BILLIE THE VISION AND THE DANCERS, 19:00 - POSTHUSPLATSEN

TISDAG: MISS LI, 19:00 - STORTORGET

TORSDAG: THOSE DANCING DAYS, 19:00 - POSTHUSPLATSEN

FREDAG: THE ARK, 23:30 - STORTORGET

Se.

23:51

Du är min hjälte för du vågar vara rak

Du är min hjälte för du är precis så svag som jag

Kom och hjälp mig, jag behöver dig, igen, igen, igen...

(jag tänker på dig, boo)

01:53

Vinny: I got juice all over me!

Pauly D: That's what she said.

DJ Pauly D <3

Se.

19:09

Pauly D: In a weird Snookers world, like me and Snookers would make the best

like, little guidos and guidettes, little poofs and blow-outs on our little kids.

Future mrs DJ Pauly D

Se.

18:13.

I just heard you guys were mad at me,

but i didn't do anything.

SO I'M MAD AT YOU FOR BEING MAD AT ME

FOR NO REASON!!

SO TRY TO TALK TO ME, I'M MAD!

PISSED!

Jag ska ligga med Pauly D.

Se.

23:46.

PAULY D: I'M OVER HERE TRYIN' TO CLEAN MY SNEAKS,

I CAN'T CONCENTRATE WITH ALL THIS FIGHTING

...LIKE THEY'RE TALKIN' ABOUT FUCKIN' RELATIONSHIPS

AND MY SNEAKERS ARE DIRTY!

Se.

21:55

ALLA MÅSTE TITTA! SERIÖST, ALLA. OKEJ? JA. BRA!

http://existenz.se/out.php?id=38089

BTW;

Du är min hjälte för du vågar vara rak.

Du är min hjälte för du är precis så svag som jag.

(Jag vill ha dig, jag är din jag är bara din.)

Mitt hjärta i din hand.

Kom och hjälp mig jag behöver dig, igen, igen, igen...

Se.

01:12

Och dom säger att stan har blivit tyst och ful och öde, älskling

Att det kommer bli en lång, kall vinter

Jag har lärt mig att saknaden är värst när nån har sovit som ett barn

Genom en iskall vinter

Du är min hjälte för du vågar vara rak

Du är min hjälte för du är precis så svag som jag

Kom och hjälp mig, jag behöver dig igen, igen, igen...

Och du säger att staden är precis som staden alltid varit

I väntan på en lång, kall vinter

Och du säger att saknad kan man lära sig att med ibland

Genom en iskall vinter

Du är min hjälte för du vågar vara rak

Du är min hjälte för du är precis så svag som jag

Kom och hjälp mig, jag behöver dig igen, igen, igen...

Du är min hjälte för du vågar vara rak

Du är min hjälte för du är precis så svag som jag

Kom och hjälp mig, jag behöver dig igen, igen, igen...

Igen, igen...

<3 du skulle bara veta

16:54.

IDAG ÄR DET FYRA ÅR SEDAN JAG FLYTTADE TILL MITT EGET HEM!

Det är antagligen det enda placet som jag har känt mig hemma på.

Se.

21:55.

Hej. Livet suger. Applåder. Hejdå.

Jag har sett livet från båda sidor nu,

från upp och ner och ändå ser jag bara livsillusioner

och nu minns jag jag förstår inte livet, inte det minsta.

Har sett allt från båda sidor nu,

från in och ut och ändå ser jag nu bara illusioner.

Se.

19:41.

Efter att ha tvingats leva i en värld utan internet, i nästan ett dygn, så har jag insett hur patetiskt mitt liv faktiskt är. Hur, i hela fridens namn, orkar jag med mig själv och mitt fetlöjliga liv?

Det är nästan så att jag förtjänar en medalj. Helst så ska den vara gjord av choklad.

Men my man Padde, kom hit och räddade mig från "the pathetic-life purgatory". Och nu har jag tillgång till min älskade blogg och Guds mästerverk SPOTIFY!

Jag kan inte uttrycka min ofantliga glädje och tacksamhet i ord. Men det är såpass att jag är redo att dela med mig av min chokladmedalj. Men inte för mycket, såklart.

Men i brist på choklad, så njuter jag istället av The Ark -PÅ SPOTIFY! Halvdansar sittandes och sjunger med, sådär falskt som jag brukar sjunga.

PÅ TORSDAG SMÄLLER DET, BRUDAR! DÅ ÄR DET DAGS FÖR EN UTFLYKT TILL HELSINGBORG

-THE ARK, HÅKAN <3 OCH SÄKERT!

Det krävs inte mer än så, för att göra mig lycklig.

It's taken me time to work out what to do

What to do with you

Took me all afternoon to think it all through

But now I'm done, done, done, done thinkin'

Done, done, done and I'm thinking:

Oh, Oh No!

Se.

23:38.

För att sammanfatta dagen/kvällen: awesomeness.

In your tall bitches faces!