Se.

20:31.

Jag har en ångest som håller på att växa sig stor.
Det är väl en left over sedan gårdagens.
Det känns som att jag behöver hetsröka, cigarett efter cigarett.
Som att jag behöver dricka mig kraftigt berusad, shot efter shot, grogg efter grogg.
1½ cigarett, ingen alkohol.
(och det är bra, det)
Jag vill gräva mig en grop, hellre en grav.
Gömma mig. Försvinna.
Känslorna slår i taket.
Jag vill vara under ytan.

"Du är svår att leva utan
jag är svår att leva med."

Jag trodde att jag hade kommit längre.
Åtminstone några meter.
Men inte ens en centimeter.
Du är där, vart jag än vänder.
Det är ingen idé att gå vidare, jag är på samma ställe ändå.
Ruta ett.
Ruta noll.
Kan man vara på ruta minus?
I så fall är jag där.
Och du med.

"Det är fel hur man än känner."

Se.

15:08


Imorgon är det dags för ännu ett möte med min psykolog. Och jag önskar att jag var modig nog för att ta upp de ämnen som jag känner att jag behöver prata om mest. Men jag antar att jag är för feg.
Jag är rädd för att det ska vara så svårt, som jag tror att det är, som jag vet att det är.
Jag är rädd för att riva min mur, som skyddar mig så gott den kan.
Jag är rädd för att den inte skulle gå att bygga upp igen.
Jag är rädd för att brytas ner och inte kunna plåstras ihop igen.
Jag är rädd för att han ska mala på om det om och om igen. Sådana ämnen kan man inte ta upp till ytan, för en kort period av tid, för att sedan kasta i havet tillsammans med en sten, för att det ska sjunka så fort som möjligt och aldrig kunna flyta upp igen.
Jag är rädd för att prata om det som har sårat mig mest, det som gör som ondast.
Det är lätt att anta att det är min barndom och uppväxt som det har att göra med. Men så är inte fallet.
Det finns någonting som gör så mycket ondare, än det som jag varit med om way back then. (Men det kan vara för att jag har valt att "glömma bort" det som hänt.)
Ja, det finns någonting som gör så mycket ondare.
Nu är det inte svårt att gissa vad det handlar om. Och antagligen så antar ni rätt.
Ja, jag är rädd för att riva den muren, ta av den masken och lägga mitt hjärta på bordet.
Mitt hjärta som redan är så utsatt. Vill jag verkligen utsätta det för mer?

Se.

21:01

Jag skrev i tidigare inlägg att jag skulle skriva ytterligare ett följande dag, vilket jag inte gjorde. Jag har, helt enkelt, ingen ro till att skriva. Varken blogginlägg, dagbok, novellerna, eller dikterna.
Novellerna, som jag skrev ner idéer och utkast till i tidig juni. Jag försöker, men kommer ingenstans. Och jag har börjat känna en sådan innerlig press, på att påbörja dom och komma någonstans. Jag vet vad dom ska handla om, hur dom ska sluta, men jag får ingen bra början och har ingen aning om hur jag ska komma till slutet.
Ungefär som med mig själv.
Jag har idéer och utkast om hur jag vill påbörja mitt nya kapitel i livet, men jag har tappat bort mig på vägen, gått vilse. Och hur ska jag komma vidare efter det att jag har påbörjat det? Hur ska jag komma till slutet?
Det lyckliga slutet, som jag hoppas på.
Jag behöver någonting mer, än det jag har. För att finna inspiration och disciplin till att fortsätta.
Helst av allt skulle jag vilja ha ett facit.
Men allting skulle vara så meningslöst.
Livet är ett test, om man har facit så lär man sig ingenting.
Man behöver göra fel, för att lära sig, och att gå vidare.
Ibland så behöver man göra omprov. Svara på samma fråga tills man kommer fram till rätt svar.
Är det inte det som allting handlar om?
Min prestationsångest är enorm, men jag nöjer mig med VG.
MVG skulle vara som en glidare i pappas betalda BMW.
Löjligt.
Man måste arbeta för sitt eget.
Så,
om någon räckte mig ett facit, så skulle jag göra ett flygplan av det och sikta mot solen.
Kanske så blir min vackra dag en regnig oktober, november. Kanske så är det min vackra dag, då jag får min ro, min inspiration, min disciplin, till att gå till nästa steg på Fia-med-knuff-brädet.
Jag vill vara färgen röd.

Se.

22:49

I'M B(L)ACK!

Och imorgon ska jag, banne mig, skriva ett ordentligt inlägg. Så att alla mina...typ två läsare har något ointressant att läsa om.

Det sker en den kommande veckan, så det kan förekomma inlägg lite hur som helst. Så ni kan läsa om "trevliga" psykmöten, piercingar och tatueringar. Och det kommer nog att förekomma både en sprudlande lycka och fetdeppiga stunder. 

Det har varit många fetdeppiga stunder de senaste 1½-2 månaderna. Höst, för många återkommande tankar på S, ekonomikris. Ibland är det så mycket att jag bara vill ta livet av mig. Och jag menar INTE att jag har några planer på att göra det! Så chilla grillen, no worries.

Det är alltid trevligt att må skit. Riktigt uppmuntrande.

Nåväl.

Nu blir det till att göra varm choklad, bädda ner sig i soffan och se på Criminal Minds innan läggdags.

God natt.

xoxo

(det är så roligt att skriva det)

Se.

22:31

Jag sitter under täcket, i full mundering. Tröja, stickade strumpbyxor, pyjamasbyxor och raggsockar. Och jag fryser. Alla dessa lager av kläder, de verkar knappt göra någon skillnad. 
Frågan är: fryser jag bara för att det är kallt, eller även för att det är höst? För mig är det två olika anledningar till att frysa -kylan och hösten.
Hösten har alltid burit med sig en slags kyla som jag aldrig kan skaka av mig. Det spelar ingen roll om jag går runt i full vintermundering, eller om jag går runt naken. Det sätter sig liksom inuti, under huden.
Jag ser fram emot den riktiga vintern, då jag kan gå runt i lager på lager, dubbla lager av allting. Dubbla lager av allting förutom underkläder. Fast det slängs ju på boxer istället, så det är lite extra tyg. Ha vinterkappa, stickad halsduk, stickad mössa och stickade vantar, utanpå.
Jag sitter och fryser så att det svider, och ändå så sitter jag och längtar efter vinterkyla.
Men sedan så har jag ju diagnoser också.
(Så enkelt det hade varit, att bara skylla allting på mina diagnoser.)


Nu ska jag ta på mig en kofta, göra varmchoklad och tycka synd om mig själv.




xoxo

Se.

23:13

Den fina postgubben kom med ett stort kuvert idag. Inuti kuvertet fanns detta papper -mitt namnbevis!
Det lär bli konstigt när jag ska presentera mig..."Nath...eh...Stella..fast, kalla mig 'öh du'..." Jag undrar hur lång tid det kommer att ta innan jag själv reagerar på mitt nya namn.
Kuvertet kom inte bara med mitt nya namn, utan även med en ny ork och vilja. Ork och vilja till att förändra mitt liv, en nystart.
Jag ringde en himla massor av ärenden angående namnbytet och Halmstads folkhögskola. Jag bokade in mig på ett möte med en viktig person därifrån, för att prata om hur allting går till och ansökan till våren.
Imorgon ska jag gå till polisen och skaffa nytt legitimation, till banken och ändra mitt namn och skaffa nytt bankkort. Ringa fler samtal Och hämta min Melissabiljett (<3)
Det känns som att det kommer att vända nu, att det kommer att bli bättre. Lite åtminstone.


xoxo

Se.

23:46

(obviously inte färdig än)

Jag har inte gett bloggen mitt bästa under den senaste tiden, jag har inte gett mig själv mitt bästa under den senaste tiden.

Och jag har undvikit att tänka på det.

Undvikit att tänka på att jag inte har tänkt.

Herregud.

Se.

23:24

1/10-2011
1:a oktober
1:a oktober
1:a fucking oktober

Höstsomfan
Ensamsomfan
Djävlaskitlivsomfan

---

Och jag saknar honom.

Handendära.

Han idioten.

Han som får det att klia under huden.

Ja, jag saknar honom.

Och det är idiotiskt.

Så jag är idioten.

Och fan, vad det kliar.

---

Jag ligger gömd under löven

jag ligger gömd under snön

Jag har fastnat med händerna i marken

i minnet från en mardröm