Se.

23:47

Samtidigt som jag vet hur jag vill inleda det här inlägget, så vet jag att jag verkligen inte borde inleda det på det viset.
(För det sägs att det är elakt.)

Grattis i efterskott till mig, jag fyllde mina 23 år den 19:e februari. Vilket var min panikålder.
Ni vet den där åldern som man har satt som mål för vissa viktiga händelser, som så många har.
Jag ville ha en utbildning, åtminstone ha en djävla gymnasieutbildning, jag ville ha ett arbete, jag ville ha haft ett stadigt förhållande sedan några år tillbaka och ha en familj. Ja, jag ville ha en satans unge när jag hade fyllt 23, deal with it.
Men hey, nu sitter jag här som 23-åring utan gymnasieutbildning, sjukskriven sedan över fyra år tillbaka och skulle aldrig klara av att ha ett arbete. Och ungen? Nae, det är dåligt på den fronten.
Så...jag hade nått min ångestålder, men jag ville ändå fira helvetet genom att träffa några vänner och ha en festlig förfest innan en krogrunda med några shots, lite dans och många skratt.
Jag startade dagen med att ligga i sängen och se på Skins och var ganska opepp. Men peppen steg och jag valde ut kläder efter lite klädångest, jag tryckte in linser för första gången i mitt liv, för att se lite häftig ut med svarta ögon, jag kämpade med bara ögonskuggan i säkerligen en timma, för att den skulle bli perfekt och jag hade valt ut halsband och armband, kvällen till ära.
Dök folk upp? Svar: nej.
Jag hörde av mig till alla för att dubbelkolla när/om dom skulle dyka upp, eftersom inte hört av sig på dagen.
En svarade, 45 minuter innan folket skulle dyka upp. Människan kommer inte.
En svarar inte alls, varken på sms eller på telefonsamtal. Men hörde av sig en timma efter att folket skulle dyka upp egentligen. Människan + dennas vän kommer inte.
Hah! Där var den födelsedagsfesten förstörd.

Jag är inte så glad i att ha fest egentligen, med tanke på att jag har mina katter som inte är vana hög musik kombinerat med många människor som pratar högljutt, skrattar högt och dansar omkring.
Men trots det så har jag försökt mig på att ha lite partaj vid två tillfällen.
Fest 1: ställdes in på grund av att det var för många som helt plötsligt inte kunde komma längre.
Fest 2: ställdes in på grund av att det var för många som helt plötsligt inte kunde komma längre.
Ser ni mönstret? Jag ser det tydligt. Och vad innebär detta? Jo, det ska vi klargöra nu -jag kommer inte ens att försöka mig på fler fester innan jag hittat nytt folk, som kanske till och med vill dyka upp.

Men vi får se det positivt, jag tänkte inte på hela jag-har-ingen-utbildning-inget-jobb-ingen-familj-grejen längre. Nej, istället tänkte jag på att det händer väldigt ofta att folk frågar varför jag inte umgås med någon, kommer ut lite och gör någonting.
Här har ni svaret på den frågan:
Det är nästan aldrig någon som hör av sig till mig, därav hör jag mig sällan av till andra. Men när jag väl pratar med någon och dom säger att dom gärna ses så, 99 gånger av 100, ångrar dom sig. Ofta hör dom inte ens av sig och säger att dom inte kan/vill ses längre.
Nästa gång någon frågar mig om varför jag aldrig umgås med någon, så lär mitt svar bli ett helt nytt:
För att jag har ändå aldrig riktigt haft någon att umgås med. Hah, jag har aldrig riktigt haft någon, punkt.
Jag har Malin, som bor på andra sidan jordklotet, som det kostar multum med att både sms:a till och ringa till. Men som jag lik förbannat har bättre kontakt med än alla dom som bor i samma djävla stad som jag gör.

Så, grattis i djävla efterskott till mig!

Se.

19:25

Jag somnade runt 11:00 av ren utmattning och tvingade mig själv till att vakna och att hålla mig vaken runt omkring 15:00. Vilket innebär att jag bara har sovit i fyra timmar, vilket är sex timmar mindre än vad jag behöver sova, för att fungera som en "normal" människa.
Jag känner mig som en levande död.
Men jag måste hålla mig vaken till åtminstone 23:00, för att kunna sova hela natten.
Det finns en involverande logik i detta, som antagligen ingen förstår fullt ut. Eller över huvud taget.
Trots att jag är som en zombie, så tog jag några theralen för att kunna somna och sova ordentligt.
(theralen är ett lugnande medel, för er som inte har så stor koll på psykofarmaka)
Jag vet att det låter helt fel, men hur trött jag än är, så har jag väldigt svårt för att somna, och lugnande behövs tyvärr även i sådana här sammanhang.
Jag knaprar inte piller för skojs skull, vill tilläggas. Det kan uppfattas så ibland, men no way José.
Jag önskar att jag inte behövde några slags mediciner över huvud taget. Jag vill inte ens ta värktabletter.
Men tyvärr så behöver jag de satans pillerna. För att klara av att gå upp ur sängen och för att klara av att fungera som människor utan diagnoser eller psykiska besvär.
Allt jag önskar är att kunna sova ordentligt och kunna orka med vardagen.
Att inte gråta av bara tanken på att behöva laga mat och äta, eller av tanken på att behöva duscha.
Att inte få ångest av att behöva gå ut med soporna. Att orka ta ut dom innan jag har en stor, svart sopsäck fylld av överfulla soppåsar.
Att inte bryta ihop när jag upptäcker att ögonskuggan är ojämn.
Men jag kan inte sova, jag vill inte gå upp ur sängen, jag gråter varenda dag. Oftast flera gånger per dag.

Ärr, psykologer, psykläkare, mediciner och sjukskrivning.
Vill du byta liv med mig i en vecka?

Se,

tisdag, februari 05, 2013



20:50

Ikväll sitter jag med papper och penna, vilket innebär att jag kommer att få skriva allting en gång till för att få upp det på bloggen.
Men man får in mer tanke och känsla när man håller i en penna och ser orden och meningarna byggas upp med bläck.
Så det är väl på gott och ont.
Det blir mer verkligt, men fingrarna värker.

Och jag behöver inte inleda med "jag vet inte vad jag ska skriva".

Jag sitter i köket och ser på Armageddon och känner en enorm tacksamhet över att vara vid liv.
(trots att jag inte lever särskilt mycket)
Tyvärr, så känner jag sällan någon särskild tacksamhet över livet. Det har märkts på mig och jag märken på mig, "tack" vare det.
Och trots min tacksamhet ikväll, så kommer den, till 99%, ha lagt sig tills imorgon. Åtminstone en del. Och det är en del för mycket.

---

22:37

Efter att jag har lagat mig en ordentlig måltid och satt igång en ny rulle inom en helt annan genre, så tynade min tacksamhet bort.
Men den varade i, runt om kring, två och en halv timma mer än vad sådan tacksamhet brukar hålla i sig de flesta andra dagar.
Det är väldigt svårt att se på en del filmer. Filmer som gör mig arg, filmer som gör mig ledsen, filmer som gör mig glad, filmer som gör mig rädd.
När jag tänker efter, så är alla filmer svåra att se på.
Filmer, iscensatta bilder och repliker, de är allihop sinnesförändrande. De lurar oss att tänka på ett specifikt vis, att känna på ett specifikt vis. De får oss att känna så som manusförfattarna vill att vi ska känna.
Om vi ser på en komedi, så blir vi roade och glada.
Om vi ser på en drama, så blir vi uppslukade och allvarliga.
Om vi ser på en skräckfilm, så blir vi lättskrämda och rädda.
Men så fort eftertexterna börjar rulla, så återgår vi långsamt tillbaka till den sinnesstämning som vi var i innan den första repliken sades.
Så...
Ikväll såg jag på en dramatisk rulle där Jorden håller på att gå under, alltså blir jag, som på automatik, uppslukad och jag får en klump i magen av allvarligheten som avspeglas. Och jag blir oändligt tacksam över att vara vid liv.

"Jag är livrädd för att leva
och jag är dödsrädd för att dö."

Tacksamheten rann över mig, men rann vidare i nästan samma stund.

I'm going all emo och känner mig lika nedstämd och deprimerad som vanligt. Men jag är inte förvånad, det kommer alltid tillbaka.
Det kommer inte alltid lika starkt och påtagligt, men det kommer likväl alltid tillbaka.
Just nu känns det inte så svårt -det är kanske en 6:a på skalan mellan 1-10. Men det känns som att det skulle kunna eskalera under nattens gång. Kanske ifrån en 6:a till en 8:a.
Den där 8:an alltså... Jag vet vad den innebär. Den innebär svår ångest. Och jag vet vad svår ångest innebär, allt för väl. Det innebär att jag får dumma tankar, att jag får dumma känslor och att jag tvingas till att ta svåra beslut.
Ibland fattar jag rätt beslut, ibland fattar jag fel beslut.
Oftast fel.
Och det syns på mig, alla mina märken och ärr.
Men i stundens hetta, så känns fel beslut som det enda rätta. Som det enda som kan ställa alla fel till rätta.
Men det rättar bara för stunden. Sedan felar det allt det som tidigare kändes så rätt.
För sanningen är ju den att det var fel beslut ifrån början.

Om den här natten hade blivit till en 8:a eller högre, så hade jag antagligen tagit ett dåligt beslut igen.

Se.

02:17

Än en gång sitter jag här utan vetskap om vad jag egentligen skall skriva.
Svart på vitt är svårt att se. Inte för färgskillnaden, utan för vad som kommer att så.
Man vill inte alltid ha svart-på-vitt-bevis på sina tankar och känslor. För man ser dom allt för tydligt då, dom blir så verkliga då. Nästan så man kan röra vid dom, eller smaka på dom.
Ibland föredrar jag att ha mina tankar och känslor så luddiga som möjligt, för att slippa se det konkreta.
Det konkreta som visar så tydligt att någonting svårbehandlat måste tas itu med.
Vem vill bearbeta det svåra?
Vem vill egentligen inte bara fly?
Men det sägs att det inte går att fly ifrån någonting olöst, att man måste bearbeta för att göra sig fri.
= jag kommer att vara fast tills den dagen då jag stupar.

Jag är rädd för det konkreta. Jag är rädd för det jag tänker. Jag är rädd för det jag känner.
Jag är rädd för mig.
Så jag blåser såpbubblor och önskar mig lego i födelsedagspresent.
Såpbubblor och lego skrämmer iväg det svart-på-vitt-svåra och tillåter mig att fly in i min egen bubbla av förnekelse och ansvarslöshet.

För vem vill tänka på en brinnande kärlek som en gång brann upp?