Patrik, awesome.
onsdag, augusti 18, 2010
Se.
18:52.
En av kvinnorna i mitt liv besökte mig i mina drömmar i natt.
Det var solsken i Malmö, lagom varmt och perfekt harmoni, och så verkligt att jag kunde röra vid det.
Vi vandrade i utkanten av staden och kom fram till en sjö, med små "öar" där svanar vilade och såg allmänt vackra ut. Där fanns små och söta roddbåtar. Vi rodde ut till mitten av sjön, där vi lade upp årorna i båten och började flyta runt bland öarna och pilträden, vars långa grenar sträckte sig ut över sjön och skapade utspridd skugga med sina löv.
Vi satt i båten och njöt av dagen och pratade om den kommande kvällen.
Hon var trött på att dela sin duett, av någon anledning, och skulle inte spela den med mannen som hon delar den med. Trots att dom skulle spela under samma kväll.
Jag undrade varför, men sa ingenting högt. Ville hon inte, så ville hon inte, helt enkelt. Jag var genomlycklig över att bara få vara där, i hennes närhet och brydde mig inte om annat.
Efter en underbar evighet var hon tvungen att lämna sjön och svanarna, för att gå vidare genom staden.
Jag kysste hennes kind och hon sa "Vi ses ikväll".
Melissa, vi ses på söndagkväll.
En av kvinnorna i mitt liv besökte mig i mina drömmar i natt.
Det var solsken i Malmö, lagom varmt och perfekt harmoni, och så verkligt att jag kunde röra vid det.
Vi vandrade i utkanten av staden och kom fram till en sjö, med små "öar" där svanar vilade och såg allmänt vackra ut. Där fanns små och söta roddbåtar. Vi rodde ut till mitten av sjön, där vi lade upp årorna i båten och började flyta runt bland öarna och pilträden, vars långa grenar sträckte sig ut över sjön och skapade utspridd skugga med sina löv.
Vi satt i båten och njöt av dagen och pratade om den kommande kvällen.
Hon var trött på att dela sin duett, av någon anledning, och skulle inte spela den med mannen som hon delar den med. Trots att dom skulle spela under samma kväll.
Jag undrade varför, men sa ingenting högt. Ville hon inte, så ville hon inte, helt enkelt. Jag var genomlycklig över att bara få vara där, i hennes närhet och brydde mig inte om annat.
Efter en underbar evighet var hon tvungen att lämna sjön och svanarna, för att gå vidare genom staden.
Jag kysste hennes kind och hon sa "Vi ses ikväll".
Melissa, vi ses på söndagkväll.
torsdag, augusti 12, 2010
Se.
15:12.
Den tjugoförsta bär det av till Malmö och Malmöfestivalen.
Jag "reser" dit på egen hand och har ordnat ett boende. Sedan jag åkte ner till Italien ensam, så har jag fått mersmak på att resa på egen hand. Jag växte något otroligt som människa under min ensamresa och nu litar jag på mig på ett helt annat vis. Nu vet jag att klarar mig på egen hand och jag tror att jag kan växa mer.
När jag satt på tågen i Italien så kände jag en slags glädje som jag aldrig känt förut. Jag tror att det var glädje. Och en form av lättnad. Jag andades på ett annat vis.
Malmö är, inte på långa vägar, en jämförbar resa, men jag tar ett kliv i taget.
Shout out louds, Melissa Horn, Lars Winnerbäck, Amanda Jenssen och Johnossi väntar på mig i Sveriges allra bästa stad. Och jag kunde inte önska ett bättre slut på tvåtusentios sommar.
Mitt boende där nere är hos Mikael, tatueraren. Hans soffa blir min viloplats. Och jag känner mig trygg, trygg och välkommen.
Väl nere så skall jag fråga om det finns en chans för mig att få en lärlingsplats i hans studio, som piercare. Jag vill kunna utbilda mig på något sätt, mer än hobbypiercingar som jag inte kan förlita mig på i resten av mitt liv.
Jag vågar inte genomföra de piercingar som kräver mer än vad jag är van.
Kanske så kan jag åka ner till Malmö några dagar i månaden, för att gå en "kurs".
Jag vill verkligen ta tag i det här, gärna nu. Nu, som alltid annars.
Men för att återgå till festivalen och sommarens finaste fyra dagar!
SHOUT OUT LOUDS, MELISSA HORN, LARS WINNERBÄCK, AMANDA JENSSEN OCH JOHNOSSI!!!
OH HAPPY DAYS!!!
Den tjugoförsta bär det av till Malmö och Malmöfestivalen.
Jag "reser" dit på egen hand och har ordnat ett boende. Sedan jag åkte ner till Italien ensam, så har jag fått mersmak på att resa på egen hand. Jag växte något otroligt som människa under min ensamresa och nu litar jag på mig på ett helt annat vis. Nu vet jag att klarar mig på egen hand och jag tror att jag kan växa mer.
När jag satt på tågen i Italien så kände jag en slags glädje som jag aldrig känt förut. Jag tror att det var glädje. Och en form av lättnad. Jag andades på ett annat vis.
Malmö är, inte på långa vägar, en jämförbar resa, men jag tar ett kliv i taget.
Shout out louds, Melissa Horn, Lars Winnerbäck, Amanda Jenssen och Johnossi väntar på mig i Sveriges allra bästa stad. Och jag kunde inte önska ett bättre slut på tvåtusentios sommar.
Mitt boende där nere är hos Mikael, tatueraren. Hans soffa blir min viloplats. Och jag känner mig trygg, trygg och välkommen.
Väl nere så skall jag fråga om det finns en chans för mig att få en lärlingsplats i hans studio, som piercare. Jag vill kunna utbilda mig på något sätt, mer än hobbypiercingar som jag inte kan förlita mig på i resten av mitt liv.
Jag vågar inte genomföra de piercingar som kräver mer än vad jag är van.
Kanske så kan jag åka ner till Malmö några dagar i månaden, för att gå en "kurs".
Jag vill verkligen ta tag i det här, gärna nu. Nu, som alltid annars.
Men för att återgå till festivalen och sommarens finaste fyra dagar!
SHOUT OUT LOUDS, MELISSA HORN, LARS WINNERBÄCK, AMANDA JENSSEN OCH JOHNOSSI!!!
OH HAPPY DAYS!!!
lördag, augusti 07, 2010
Se.
22:17.
Det har varit en evighetsdag, som har gått allt för fort.
Fast kanske lagom fort.
Eller alldeles för långsamt.
Det har funnits allt för lång tid, för att hinna tänka mig yr och suddig. Men inte tillräckligt med tid för att sätta in en hamburgare i mikrovågsugnen.
Elva timmar har gått åt till att tänka mig psykiskt berusad, men jag har inte haft en enda minut över till att få en middag färdig. Ja, det tar bara en enda minut. Det hade ändå gett mig över tio timmar och femtio minuter över till att tänka mig illamående.
Som att jag skulle behöva så många timmar för att lyckas med det. Jag skulle hinna döda en häst och sedan göra hamburgarna på egen hand, jag skulle ändå ha tid över till att deppa ihop.
Hur många timmar behöver ett dygn, egentligen? Tjugofyra är överdrivet, jag föreslår tjugofyra minus tjugo -då kan jag göra det jag helst vill, sova bort flera dygn.
Ibland, de dagar då jag känner mig levande, så hade jag kunnat vara vaken i flera veckor.
Jag kan leka rockstjärna;
Henrik Berggren = fly genom veckors och veckors av sömn.
Tommy Lee = fly genom sitt liv genom veckors och veckors av rockstar-festande, supande och slagsmål.
Tjugofyra timmar, cirka sexton timmar i vaket tillstånd. Jag har gjort sorgliga försök till att sova bort min vardag, dock så är det näst intill omöjligt för mig att sova i mer än arton timmar på ett dygn. Resultatet blir självklart ett annat om jag använder mig av mina sömnpåverkande mediciner, men en undermedveten gräns gör att jag inte använder mig av dessa för att sova, på fel grunder.
I cirka arton timmar lever jag istället med ett oförlåtligt dåligt mående, med inslag av yrsel och huvudvärk, blandat med en suddig syn på verkligheten.
I de andra åtta timmarna lever jag med ständigt återkommande mardrömmar.
Kanske inte fort
kanske inte lagom
kanske allt för långsamt.
Allt för långsamt.
Tjugofyra timmar som verkar som en evighet.
Det har varit en evighetsdag, som har gått allt för fort.
Fast kanske lagom fort.
Eller alldeles för långsamt.
Det har funnits allt för lång tid, för att hinna tänka mig yr och suddig. Men inte tillräckligt med tid för att sätta in en hamburgare i mikrovågsugnen.
Elva timmar har gått åt till att tänka mig psykiskt berusad, men jag har inte haft en enda minut över till att få en middag färdig. Ja, det tar bara en enda minut. Det hade ändå gett mig över tio timmar och femtio minuter över till att tänka mig illamående.
Som att jag skulle behöva så många timmar för att lyckas med det. Jag skulle hinna döda en häst och sedan göra hamburgarna på egen hand, jag skulle ändå ha tid över till att deppa ihop.
Hur många timmar behöver ett dygn, egentligen? Tjugofyra är överdrivet, jag föreslår tjugofyra minus tjugo -då kan jag göra det jag helst vill, sova bort flera dygn.
Ibland, de dagar då jag känner mig levande, så hade jag kunnat vara vaken i flera veckor.
Jag kan leka rockstjärna;
Henrik Berggren = fly genom veckors och veckors av sömn.
Tommy Lee = fly genom sitt liv genom veckors och veckors av rockstar-festande, supande och slagsmål.
Tjugofyra timmar, cirka sexton timmar i vaket tillstånd. Jag har gjort sorgliga försök till att sova bort min vardag, dock så är det näst intill omöjligt för mig att sova i mer än arton timmar på ett dygn. Resultatet blir självklart ett annat om jag använder mig av mina sömnpåverkande mediciner, men en undermedveten gräns gör att jag inte använder mig av dessa för att sova, på fel grunder.
I cirka arton timmar lever jag istället med ett oförlåtligt dåligt mående, med inslag av yrsel och huvudvärk, blandat med en suddig syn på verkligheten.
I de andra åtta timmarna lever jag med ständigt återkommande mardrömmar.
Kanske inte fort
kanske inte lagom
kanske allt för långsamt.
Allt för långsamt.
Tjugofyra timmar som verkar som en evighet.
torsdag, augusti 05, 2010
Se.
22:30.
För att sammanfatta gårdagen, lite fort;
-svänga höger
-tatueras
-dansa på Pizza Hut
-gräs i trosorna
-gå utan underkläder på Andersberg
Svänga höger blev ett internskämt, mammas vad blev snygg och min rygg blev snygg, jag dansade med Padde på Pizza Hut's uteservering, jag lärde mig att inte kissa i ett dike och att det är obehagligt att sitta utan trosor på en trafikplats, där någon campar i en husbil precis bakom.
För att sammanfatta gårdagen, lite fort;
-svänga höger
-tatueras
-dansa på Pizza Hut
-gräs i trosorna
-gå utan underkläder på Andersberg
Svänga höger blev ett internskämt, mammas vad blev snygg och min rygg blev snygg, jag dansade med Padde på Pizza Hut's uteservering, jag lärde mig att inte kissa i ett dike och att det är obehagligt att sitta utan trosor på en trafikplats, där någon campar i en husbil precis bakom.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)