Se.

16:34

Det var så längesedan jag uppdaterade bloggfan, så jag har nästan glömt bort känslan.
Det händer för lite och för mycket, så jag vet inte vad jag ska välja att skriva ner och dela med mig av.
Ja-a, livet leker inte direkt. Jag önskar att jag vore sex år och ta på mig regnstövlarna och hoppa runt här ute. Men vad skulle jag då skriva om? Det är ingen som lägger intresse vid hurvida mina ben skvättes ner, eller hur håret slår mot ansiktet.

Det största med vardagen just nu:
Min läkare borde kastreras och bli av med sin licens, då han lyckades skriva ut ett antidepressivt läkemedel som höjer ett ämne i hjärnan som jag är dödligt allergisk emot.
Så jag fick en släng av seratoninförgiftning. Det var inte en roande faktor, to say the least.
Detta kan innebära förhöjda tankar om självdestruktivitet, självmord och just självdestruktivitet och självmord -återigen fick jag en antidepressiv som inte höjde mitt mående. Men psykvården måste väl ha någon försökskanin, antar jag.
Och hej och hå, så nådde min självdestruktivitet upp i taket! Så nu har jag fått besöka vårdcentralen tre dagar i veckan den senaste en och en halv veckan.
Jag fick nyheten att det egentligen skulle vara att föredra att jag skulle ha farit i ilfart upp till akuten och sys ihop med nål och tråd. Men eftersom att jag aldrig har varit i den brådskande situationen förut, så tyckte jag bestämt att det skulle räcka bra med lite plåster med seriefigurer på. Ack och ve, vad fel jag tycktes ha. Men det finns väl en anledning till att jag inte är sjuksköterska.
Eftersom det var för sent för att sy ihop mig, så tejpade sköterskan ihop mig så gott hon kunde och bokade in fem nya tider, så att hon kunde följa upp mitt lilla upptåg.
Kompresser verkar vara min nya vän. Vår vänskap är tät som få och vi umgås dag som natt.
Snart känner vi varandra för väl och måste göra slut.
"Det är inte jag, det är du."
Seratoninförgiftningen var även en högt roande födelsedagspresent. En av biverkningarna var "berusningskänsla", så jag gick runt och vinglade av yrseln och kände mig konstant packad. Det var inte "på gott" överhuvudtaget, utan "på ont" för hela slanten!
Jag har bockat av "svimma på Coop" på min bucket-list.
Svisch!
En annan fin b-day present var att lite halvt behöva säga upp en vänskap. Men så är det med fulla idioter, som inte har förmågan att hålla käften.
Det var inte så mycket grattis till mig där inte, mest grattis till idioten. Grattis, till att du förlorade en awesome brud till vän. Fuck you, piss off.
Jag är spiteful, riktigt djävla malicious, och jag kommer att hämnas på något vis.
Jag är inte för hård, ni skulle bara veta vad som sades och gjordes från motpartens sida.

Med de stämningshöjande orden, så säger jag over and out.

Se.

00:53

Late night blogpost.

Det är så mycket som snurrar runt i huvudet på mig. Så mycket att jag urskilja vad.det ena från det andra.
Allting är så rörigt.
Jag trodde att jag mådde ganska så bra idag, det jag i och för sig, det var kvällen som ställde till det för mig.
Det var på kvällen som alla tankar och funderingar om Honom dök upp igen.
Ni vet, de där tankarna om hur det kunde ha varit om han valde att stanna.

Jag såg en film häromdagen, "Love and other drugs".
Den handlar om två skitstövlar, som bara bryr sig om sex, som blir kära och tillsammans och blablabla.
Bruden har parkinson och pratar och frågar hela tiden om varför grabben vill vara med en sjuk brud, när han kan vara med en "normal".
Jag kopplar det till mina psykiska sjukdomar och mina grava ledbesvär, som ibland gör mig sängliggande i flera dagar.
S, som jag bodde ihop med och var förlovad med, höll ut i nästan tre år.
Jag frågade ibland honom om varför han ville vara ett psykfall, med självdestruktiva tendenser och som knaprar en hel del piller för att kunna fungera någorlunda bra.
Den 5/1-2010 klarade han inte av mer.
Jag förstår honom.
Och jag frågar mig själv om någon någonsin kommer att klara av mig igen.