Se.

21:46.

Från tanke till verklighet under den fina tiden då jag hängde på 

Våga Va, 

vilket var en herrens lång tid sedan.

Jag sitter här, i mitt lilla fort, och gör ingenting. Förutom att bygga högre murar. Högre och bredare.

Gör det svårare för omvärlden att tränga sig in.

Gör det svårare att göra ett intryck, lämna ett avtryck.

Jag sitter här, i mitt lilla fort, och låter ingenting, någonting, allting, ingen, någon, vemsomhelst att komma in. Ingen får känna på mig, känna mina styrkor, känna mina svagheter.

Jag har svagheter.

Jag vill inte att dom ska veta.

Dom vet.

För alla har det, alla har svagheter.

Förutom jag.

Men jag sitter här, i mitt lilla fort, och gör ingenting. Förutom att bygga murar.

Jag ser det som att jag "skyddar" mig själv ifrån omvärlden. Ifrån er.

För när jag sitter här och inte interagerar med omgivningen, så riskerar jag inte att exponera mig för den. För er.

Ni skrämmer skiten ur mig.

MEN

Jag har tänkt länge, men inte agerat.

Gud, vad jag är bra på det där.

Jag vet. Jag vet att:

jag kan lämna mitt fort, och ändå vara trygg.

För jag kan inte förlita mig på tryggheten som finns inuti mitt fort, jag måste förlita mig på den tryggheten som finns inuti mig. 

För det finns en trygghet inuti mig. Jag måste bara hitta modet som krävs för att hitta tryggheten.

Pundigt värre.

Ovanstående har jag suttit och tänkt på i evigheters evighet, men inte ens lyft ett finger för att åstadkomma. Nu är det dags. Det är hög tid för mig att ta mitt fega arsle och gå utanför mina murar.

Och jag vet vart jag ska ta det.

Till ett ganska skrämmande ställe, ett ställe där det finns människor som kan ställa frågor. Skrämmande frågor, som får mig att vilja ta avstånd, men som får mig att komma närmre.

Våga Va.

För jag vill våga vara vacker och värdefull.

http://www.vagava.nu/

Se.

01:40

Veckans homework:

"Försök att ta reda på varför du är en elak människa."

MVH Shrinky

(typ)

Se.

20:57

Jag kommer att följa vägen ner till Afrika 

Om det är vad som krävs, vill bara att du ska veta

Jag kan inte stoppa mig själv, för allt gick genom mitt huvud och

Nu faller det isär

Tar min anda iväg, jag behöver bara en annan dag eller två

Jag är tillbaka i starten

Vart jag än kan gå ikväll

Varför gå iväg, när du inte kommer vara för en dag

Men jag vet jag kommer att vara okej

Oavsett, om jag kan få dig att stanna

Jag kommer att följa vägen ner till Afrika

Jag vill bara se

Om det verkligen är du och jag

Jag kommer att följa vägen ner till Afrika

Om det är vad som krävs, vill bara att du ska veta

Runt och runt går vi, tiden måste komma att göra ett val

Är det här hur jag vill leva

Vet fortfarande inte vad som är på när jag vaknade till kanten

Jag måste lära mig hur man förlåter

Vart jag än kan gå ikväll

Varför gå iväg, när du inte kommer vara för en dag

Men jag vet jag kommer att vara okej

Oavsett, om jag kan få dig att stanna

Jag kommer att följa vägen ner till Afrika

Jag vill bara se

Om det verkligen är du och jag

Jag kommer att följa vägen ner till Afrika

Om det är vad som krävs, vill bara att du ska veta

Uuuuumm ba taja Uuuuumm ba taaa

Umbat ta come tala mej "Oweej oweej" 

Umbat ta come tala meja "Oweej oweej" 

Umbat ta come tale mej "Oweej oweej" 

Umbat ta come tale meja "Oweej oweej"

Jag kommer att följa vägen ner till Afrika

Jag vill bara se, om det verkligen är du och jag

Jag kommer att följa vägen ner till Afrika

Jag vill bara se, om det verkligen är du och jag

Jag kommer att följa vägen ner till Afrika

Om det är vad som krävs, vill bara att du ska veta

Uuummm ba taja

Se.

20:52
21:04


Det finns så mycket som jag vill säga, få ur mig, kasta rakt ut i ansiktet på andra. Ändå sitter jag här och kan inte få ur mig ett enda ord. Trots att skärmen inte kan ge mig undrande blickar och säga någonting tillbaka.
För jag vill inte ha någonting tillbaka, ingen respons. Snälla, ge mig ingenting tillbaka. Inga frågande ansiktsuttryck, inga undrande blickar, inga framtvingade ord. Jag vill inte veta hur du ställer dig till det här. Om du ställer dig alls. Ge mig ingenting. 
Eller, ge mig någonting.
Någonting annat.
Någonting som känns.
"Ge mig nåt som känns."
Jag säger ingenting, för vad skulle du tänka om mig efter dess att det blivit sagt?
Du får ingenting av mig, för jag vill inte ha någonting av dig.
Förutom det där "någontinget" som känns.
Du får ingenting av mig, du skulle tro att jag är galen. Eller, du skulle få reda på hur galen jag faktiskt är.
Jag skulle lika gärna kunnat ge dig häftet med mina diagnoser och utredningar.
Så galet är det.


Bordi in a body.

Se.

22:29.

Det börjar bli fethöst .

Och snart är det dags för den satans höst och vinter utstyrseln;

stickad mössa, stickad halsduk, vinterkappa, stickade strumpbyxor under leggingsen, termostrumpor ovanpå stickade strumpor, benvärmare utanpå allting, långärmade klänningar och tjocktröjor.

Och jag måste gå till skomakaren, så att mina vinterconverse bli lagade i tid.

Visst, det är mysigt att gömma sig under en mössa och burra ner ansiktet i en halsduk, jag älskar strumpor och vinterdojor, jag gillar vinterkappor, jag gillar att sova i pyjamas under två täcken.

Kläderna är mysiga.

Och jag tycker bättre om hösten och vintern, än våren och sommaren.

Halloween, köpa julklappar och fira jul den 23:e med mamma och pappa. 

Högtiderna är bättre.

Att dricka varmchoklad sena kvällar och äta lussekatter. Att bojkotta årets julkalender och se på "Mysteriet på Greveholm" och tänka att "det var bättre förr".

Att shotta varenda gång som betjänten säger "skål" på nyårsafton.

Men ändå så blir jag alltid så djävla deprimerad. Jag hamnar alltid längst ner i kolgruvan. Jag är så djävla trött på mitt kassa psyke.

FML.

Men jag ser fram emot varmchoklad, lussekatter och att köpa julklappar.

Inte för att gå händelserna i förväg, då.

Se.

01:43

Efter två stilnoct borde jag ha blivit trött och somnat.

And yet here I sit, framför datorn, vid vaken.

Jag önskar att jag kunde gäspa.

Att jag kunde sova.

(Jag saknar för mycket inatt.)

Se.

19:39.

Ett foto som INTE är svartvitt.

Jag borde skriva klart brevet, som egentligen var menat att skickas i tisdags. Men jag är ju ingen höjdare på att hålla tidsbestämda planer.

Men det finns inga ord som räcker till, det har det aldrig funnits. Men det är, om än, svårare att hitta ord när allting ska få plats i ett enda brev. Fem stycken A4-sidor är inte tillräckligt, men det finns knappt plats för fler papper i ett kuvert.

Och frimärken, till två brev, kostar 28:- Det är mycket pengar, för en halvfattig ensamstående mamma till två storätare.

Och mail är så opersonligt.

Mina leder smärtar olidligt när jag skriver, nuförtiden. Dom har blivit sämre. Mina fingrar krampar, jag kan inte fortsätta att skiriva, men det gör ont av att bara släppa taget om pennan. Det har inte varit så förut.

Jag vill berätta om hur en speciell dag har varit, men en dag är lång och mycket kan ha hänt, mycket kan ha känts. Det får inte plats i brevet, det gör ont att skriva. Det finns så mycket att berätta, som inte blir sagt. Det blir så mycket utelämnat.

Och jag känner mig så oerhört ensam.

Se.

18:17

Nu är det fastställt, det blir varken Fia eller Nathalia.

Det blir Stella.I'm all about stars och jag är italienare, så Stella är det ultimata,

eftersom "stella" betyder just "stjärna" på italienska.

Så, Nathalie goes Stella.

[Gilla]

(en gillaknapp på det)

Se.

22:58.

Det har varit en sorgens dag.

Det var dags för min farbror och min finaste kusinvitamin att fara hem till spagge-land (d.v.s. Italia)

Det är alltid lika svårt att ta avsked, jag lider av en sådan separationsångest av att jag får ångest av att tänka på det. (Men hela separationsgrejen grundas ju i hur jobbigt det var att säga hejdå till pappa, när besökstiden var över och vi inte visste när vi kunde träffa honom igen. Fängelser är ju inte sådär väldigt öppna.) Det är särskilt svårt att ta avsked när den/de andra skall fara till ett annat land, som är lite svårare att besöka än Danmark.

Visst, en flygbiljett till Italia är löjligt billigt -dryga 260 svenska riksdaler. Som hittat! Men så tillkommer de övriga kostnaderna, som man inte tänker på i första hand.

Jag har inte råd att punga ut tusenlappar för transportmedel, mat, GLASS, och dylikt. Kanske när jag vinner mina 50.000:- i månaden i 50 år. Men om jag ska kunna vinna det, så måste jag faktiskt köpa trisslotter. Det är svårt att vinna på triss annars.

Nåväl.

Mitt älskade lilla busfrö lämnade mig för ett bättre land och jag ska vara ärlig, jag grät. Jag ville mest kidnappa Alessandro och fly till någonstans där ingen skulle hitta oss, så att jag skulle få ha honom kvar hos mig.

Han är verkligen MIN unge, när vi ses. Så fort han ser mig skriker han mitt namn och springer emot mig och kastar sig i mina armar. Sedan låter han mig inte vara ifred, ens i en minut. Han drar i min hand, klättrar på mig, ja-a allt det där som innebär att han inte låter mig vara ifred.

Och jag? Jag bär på honom, så fort han vill, så fort jag vill. Trots mina arma leder, som bara blir sämre av att bära runt på åbäket och av att flyga flygplan. Grabben är trots allt fem bast och otympligt lång.

Men jag kan inte motstå det. Jag kan inte motstå honom.

Jag tror dessutom att jag blir mer och mer inne på skaffa-unge-banan.

Jag har alltid sagt att jag vill ha barn innan jag fyller 23, för jag vill vara en ung morsa. Det känns som att det är lite kört. Jag vill ha ett fungerade förhållande, som inte bara har varat i tre månader, jag vill ha hunnit plugga. Men först och främst så måste jag kunna ta hand om mig själv innan jag ska kunna ta hand om ett litet knyte.

Men det kommer, tids nog. Och jag längtar.

Nu har jag dock snurrat bort mig igen. Vad som skulle skrivas om, eller åtminstone jag hade tänkt att skriva om, var ju att dagen sög anus, eftersom la famiglia skulle återvända till hemlandet.

Så...

Jag har berättat om hur mycket min Alessandro betyder för mig, och hur svårt det var att säga hejdå till honom och Massimo (min farbror).

Så då har vi kommit till endhållplatsen för dåligadelensresa, för när jag ääääääänligen kom hem, efter att ha suttit i en bil i fem timmar. Minst.

Jag såg fram emot att chilla i soffan och att zappa hejvilt -jag blev glad över att tänka på att få komma hem och sätta planen i rullning, bara det skulle ha varit ett hallelujah-moment.

Men när jag stänger ytterdörren och kämpar med att få av mina plaskblöta skor, så skådar jag ett BREV. Ett brev!

Jag får aldrig brev.

Så vänder jag på kuvertet, för att vem som var avsändaren. Och jag började gråta av lycka och saknad.

Min finaste, min käraste, min älskade, min one and only, min Malin.

Jag grät mig igenom hela brevet.

Även hon lämnade mig för ett bättre land, hon kunde inte ha varit längre bort.

Men även fast hon är på andra sidan av vår planet, så är hon här vartenda kväll, när jag sätter igång min Malin-playlist på Spotify. Den är full av våra låtar, med alla minnen och känslor.

Hon är med mig hela tiden.

Hon kommer aldrig att försvinna, det tillåter jag inte.

Som sagt, jag grät mig igenom hela brevet och satte mig direkt med papper och penna och började skriva ett svarsbrev.

Det lär bli två brev, för jag fick en snilleblixt. Så Malin is in for a surprise.

Att skriva brev till henne är heligt. Det är ingenting som man kladdar ihop på tjugo minuter och sedan postar. Nej, att skriva brev henne är heligt. Det är någonting som man lägger ner tid, tanke och känsla på.

Att skriva brev till henne är heligt, för hon är helig.