Se.

20:53

Efter att ha ringt runt till ALLTING som går att ringa runt till så fick jag det bästa  svaret som jag kunde få, på den frågan som jag har ställt mig själv hela helgen.

Men i samma stund som lite av den oron och ilskan som jag har suttit på, så kom alla andra känslor upp till ytan och smällde till mig ordentligt på käften.

Och jag kan inte ens försöka räkna upp alla cigaretter som jag har rökt idag.

Allt jag vill göra just nu är att lugna mina nerver med en hel balja kamomillte. Men te är inte bra för mig, jag tänker för mycket när jag dricker det -och gudarna vet att jag redan tänker för mycket idag/ikväll.

Jag tänker sådant som andra säger att det inte stämmer. Men varför känns fel så rätt då? Och varför känns det så rätt när jag tänker att jag är fel?

Jag har gjort fel när jag har gjort det så enkelt för dig att gör det svåra ännu svårare.

Jag har har gjort fel när jag har hjälpt dig att göra fel.

Det måste väl betyda att jag är fel? Åtminstone lite?

Fast lite mer.

Och ändå kokade jag upp vatten som räcker till åtminstone fyra koppar.

Och en till cigarett på det.

Det är så enkelt att göra fel, speciellt när man är medveten om att man gör det. På något twisted vis så blir fel så rätt då. När man vet.

Och man vill ju göra rätt. Trots att man vet att det egentligen är så fruktansvärt fel. Fel och orättvist. Både mot mig själv och mot dig.

Och för dig vill jag ju göra allting rätt. Rätt och enkelt. Men vad vill jag inte göra för dig? Och vad gör jag inte för dig? Även när det är fel? Och även när det gör mig illa?

Vad i det här har egentligen gjort mig väl?

Men jag blundar för det, för mina känslor för dig gör mig så förblindad.

Så fel, så rätt.

Så jag, så du.

Jag klunkar i mig te, som om det vore ett botemedel för ångest. Och jag tänder en onödig cigarett -för att det hör till. På ganska exakt en timma har jag rökt tre cigaretter, och är inne på min fjärde.

För vartenda bloss jag tar känner jag allt tydligare att min panna bränner av en "fel"-stämpel.

Jag kan inte minnas när jag var så här fel senast. Fel och dålig.

Men folk säger att det är jag inte alls. Jag har aldrig litat på människor ändå.

Mitt askfat är fullt och min tekopp är tom.

Så jag tar en vindruva, ler ett falskt leende och låtsas som att allting är bra.

Se.e

2013-08-23, klockan 23:58

Det är redan fredag och den första skolveckan har nått sitt slut, men jag vet inte vad som är mest slut -den eller jag.



2013-08-24, klockan 19:06

Ordet "skola" har alltid haft en dålig klang i mina öron, men med tinnitus är det svårt att få någonting alls att låta bra.
Jag säger det tyst för mig själv: "skola". Min tinnitus är lika hög som vanligt, men den dåliga klangen är nästan borta.

Katrinebergs folkhögskola i Halmstad.
Ingen huvudvärk.

Kanske så är det för att jag har valt ämnen som tilltalar mig och får mig motiverad till att plugga hårt, kanske så är det för att lärarna är människor, kanske så är det för att jag fick en vän redan första dagen.
Kanske så är det alla tre.
Och kanske så är det för att jag känner mig redo. Nej stryk det sista, jag känner mig inte bara redo -jag ÄR redo.
Jag trodde aldrig att jag skulle vara det.

Och nu kan jag se att min tinnitus är på topp för att jag använder in ear-hörlurar igen.
Och jag tar ingen hänsyn till volymen. Det har jag aldrig gjort.

Jag höjer volymen i ett försök att dämpa pipandet i öronen, kisar lite mer för att slippa hämta glasögonen och river bort ytterligare lite skinn ifrån underläppen. Jag gör precis samma saker som jag gör på vardagarna, men jag känner att det är lördag. Skolan har redan smittat av sig och jag kan känna skillnad på dagarna. En lördag är inte längre en måndag, en torsdag eller en söndag -det är en lördag och jag känner det.

Så jag tänder en ny cigarett och myser i tanken om att jag har ett "riktigt" liv nu.
Det finns mer än manuskript och låtsasliv på skärmar.

I know we could live tomorrow, but I know I live today.

Se.

2013-08-15, klockan 15:15

Och nu har jag lämnat ett meddelande på Shrinkys alltid lika roande telefonsvarare. Den karlen har en röst som ingen annan. Jag ringde för att be honom om en tjänst. En tjänst undrar du nu, jag skall berätta om den här specifika tjänsten:

Det är inte nyhet för en som känner mig, eller som har följt min blogg, att jag aldrig kunnat prata om det där ex:et of mine. Att jag aldrig ens har kunnat säga hans namn. Att han bara är "S". Ibland kan jag sträcka mig så långt som "Seb", men då har jag en förbannat bra dag.

Det måste bli en förändring på det här, nu.

Så jag skall be Shrinky att ta upp det här samtalsämnet på tisdag, och sedan inte låta mig byta samtalsämne. (Gud och hans befolkning vet att jag skulle slingra mig ur det ämnet, på något vis.) För jag har inte klarat av att ta upp det här på tre och ett halvt år, och jag hade inte klarat av att ta upp det nu heller. Jag hade antagligen aldrig klarat av att ta upp det här samtalet. Aldrig

Förra gången, den enda gången, som Shrinky nämnde S så kastade jag halva rummet på honom. Jag kastade allt som var inom och halvt utom räckhåll, jag skrek genom Niagarafallet och jag smällde igen dörren efter att ha stormat ut ur rummet. 

2013-08-17, klockan 15:26

Shrinky ringde upp mig i torsdags, några timmar efter dess att jag skrivit allt ovanstående. 

Jag sade allt som jag skulle säga, jag sa att det är hög tid för honom att leka sadist och starta det här samtalet som jag bara vill gräva ner i en djup grop. Men jag fegade inte ur, I'm no chicken.

Om jag skall vara ärlig, så vill jag ringa och lämna återbud -är jag inte åtminstone lite sjuk på tisdag? Jag vill springa ifrån det där ämnet, gömma mig för det. Och aldrig någonsin komma fram och riskera att bli sedd av det.

Men jag vet, jag har vetat i tre och ett halvt år, att det där samtalet förr eller senare skulle hamna på tapeten. Jag har alltid varit mer för målarfärg.

Hur lite jag än vill det, så måste jag prata om det, om honom, om S, om Seb. För jag måste lära mig att klara av att säga hela hans namn. Och jag måste tillåta mig själv att gå vidare, helt och full. Hur lite och mycket jag än vill det.

LÅT OSS BYTA ÄMNE:

Jag har två dagar kvar av ett nästan fem år långt lov -för på måndag säger jag "hej" till skolan och börjar plugga igen.

Jag vill redan hoppa av. Till och från åtminstone.

Jag är livrädd. Livrädd för att träffa okända människor, livrädd för att göra okända människor till kända ansikten. Livrädd för att misslyckas, livrädd för att lyckas.

Jag har haft en kronisk ångest enda sedan jag fick det där antagningsbrevet i brevlådan. Jag ville både tacka och skjuta brevbäraren den dagen.

De senaste veckorna har ångesten varit så kraftfull och överväldigande att jag dagligen har haft självskadetankar. Men mina tankar har varit svagare än vad jag är, och mitt ben har hittills varit skonat.

Och igår började allting kännas lite bättre, lite enklare. Jag är inte lika rädd nu.

Tack min vän, för orden du gav mig.

Jag bävar inför de satans nu-skall-vi-spela-brännboll-och-bli-bästisar-och-bundis-dagarna som ligger framför mig. Kan vi göra det till fyllebrännboll?

Dom tycker tydligen att det är en utmärkt idé att köra iväg ett gäng främlingar på en cirka tolv och en halvtimmas utflykt i en helt annan stad.

"Jag klarar inte av sådant..."

"Men vi skall nog äta tacos."

Jag skiter väl fullständigt i er djävla tacos. Och i alla andra utmärkta idéer som ni planerat in de där fyra, sadistiska dagarna.

Jag har aldrig förut längtat efter lektioner som jag gör när jag tänker på de där lära-känna-varandra-dagarna.

Litteratur

Svenska

Psykologi

...och matematik

Se.

15:35

Shrinky sa för många år sedan att jag borde skriva ett brev till mig själv, han gav mig det som hemläxa. Jag tyckte att det var en löjlig uppgift, skrattade lite och kastade sedan bort tanken. Men tanken kom tillbaka igår, jag antar att jag inte kastat tillräckligt hårt och långt. 

En del av mig kanske undermedvetet tyckte att det var en bra idé och kastade som en brud för att ha lite enklare för att hitta den igen. Eller hittas av den.

I vilket fall så sitter jag här nu, säkert fem år senare, med penna och papper och skall ge mig på ett försök till att skriva det här förbannade brevet, som säkert kommer att kosta mig fem cigaretter och många tårar.

Kanske så är det slöseri med tid, kanske så är det värt det. 

Jag vet inte vad jag skall skriva, men nu kör jag.

Kära psykfall

Om du skulle ha haft ett soundtrack till ditt liv så skulle den nästan bara bestå av deprimerade låtar, sådana som nästan skriker självdestruktivitet och självmord.

Det skulle vara en blandning av melodier som alla tycker är deprimerande, och melodier som endast du finner deprimerande, för att dom påminner dig om dina livsstadier, händelser, tankar och känslor.

70% av ditt soundtrack skulle bestå av sådana låtar, för du kan inte se låtar som påminner om någonting bra, för du är för inriktad på allt det dåliga som hänt dig.

I din låtlista skulle melodier som "Kärlek är för dom", "Gårdakvarnar och skit", "Kiss the rain" och "Oh boy" platsa. Den sistnämnda har en snabb melodi och en härlig text, men du kan inte höra det för allt den låten är för dig är en påminnelse om ett förhållande som inte varade. Ett förhållande som innefattade ett sambo-liv, en förlovning och gemensamma planer inför framtiden -men som krossades och som krossade ditt hjärta.

Jag vet att du inte vill prata om det, att du inte ens vill säga eller höra hans namn, men jag finns här och du kan prata med mig om det. Du behöver inte springa ifrån varken mig eller samtalet, och jag tänker inte springa ifrån dig även om det du säger är svårt för mig att höra. Och om du vill så stannar det som du säger kvar hos mig. Det kan stanna mellan dig och mig, men det hade varit bra om du bara pratade om det med någon. Och kunde säga hela hans namn och inte bara "S". Jag vet att det är svårt och att det känns omöjligt, men du klarar av det här för du är en stark människa.

Jag säger det här för att jag bryr mig om dig och för att jag vill dig det bästa. Jag vill bara att du skall må bättre, och kanske någon dag må bra.

Du behöver inte prata om allt som bekymrar dig, men du måste börja någonstans och komma igång. Men börja försiktigt, så att du inte tar på dig för mycket och sluter dig igen. Du vet vad som händer dig när du sluter dig, du vet att det bara skadar dig, att du skadar dig. Och jag vet att du inte vill fortsätta att göra det, det är därför jag skriver det här brevet till dig -för att påminna dig om det.

Kanske så kommer du aldrig att helt och håller sluta med att skada dig själv, men kanske så kan mitt brev till dig hjälpa dig med att minska ditt självdestruktiva beteende. Och kanske så kan du någon dag skriva mig ett svar. Men skynda inte, vänta tills du är redo.

Jag vet att jag inte alltid har funnits här för dig, att jag ibland har gömt mig för dig, men det skall bli en förändring på det. Från och med nu skall jag alltid finnas här för dig, när du behöver mig, men det är du som måste ta kontakt med mig. Och kanske så kan du någon dag lita på mig, så att vi kan bygga upp en vänskap igen. Kommer du ihåg att vi en gång för längesedan kom bra överens och var vänner? Jag vet att det var så längesedan att det är svårt att minnas, jag minns det knappt själv. Jag minns inte helt, men jag vet.

Hör av dig om det är någonting, om du behöver någonting, om du behöver mig.

Ta hand om dig.

Se.

21:58

Jag har skrivit, raderat, och skrivit om i nio minuter nu. Jag har så mycket som jag vill få ut, så lite som jag får ut rätt. Eller uppenbarligen så kommer ingenting ut rätt.

Och jag önskar att jag bara kunde få ta mina piller och sova. Men det är inte lagligt än, jag måste vänta till 23:30. På vardagar är det lagligt redan 23:00.

Jag har aldrig önskat mig söndagar på detta viset förut, men om det vore imorgon så skulle jag kunna ta mina piller om mindre än en timma.

Jag vet inte om det är uttråkning som gör mig så oerhört desperat efter att fly min verklighet, eller om det är för att jag är så fruktansvärt less på allting som innefattar mitt liv. Vilka är mina ultimata tillflyktsorter i sådana här tillfällen? Jo, sömn och serier. Men min uttråkning gör det omöjligt för mig att koncentrera mig, och klockan är för lite för att det är lagligt för mig att sova. Vad återstår? Tanken på att bli redlöst berusat, spela "rock, paper, scissors, lizard, Spock" med mig själv, lära mig spela schack och gå på lina.

Inget av ovanstående lär bli av. Så jag får kedjeröka till tonerna av "Trubaduren" och dricka flytande jordgubbsglass. Ready, steady, go! Okej, nu är jag på G, jag känner det, hur uttråkningen sköljs bort och livet blir som en härlig twist i "Pulp Fiction".

Fast nu blev jag lite mer sugen på att se "G -som i gemenskap", där får jag in både "på G"- och Magnus Uggla. Är det inte underbart att se Herr Uggla som en sådan stereotypisk bög? 

Men koncentrationsdelen är ett återkommande problem, och jag lär inte orka med en hel rulle -hur bra den än är. Varken "Pulp Fiction" eller "G -som i gemenskap" make the cut.

Och jag snöar iväg på ett vis som jag bara gör när jag är
A: berusad
B: uttråkad
C: (utfyllnad)

D: samtliga alternativ

Ifrån början var det menat att ovanstånde skulle ha blivit aningen mer seriöst, lite mindre löjliggjort. Och det var sannerligen inte menat att "Trubaduren" skulle vara mitt soundtrack.

Så jag byter ut Magnus Uggla till någonting lite djupare och hoppas på att jag faktiskt kan få ur mig lite av det där som jag tänkt på. 

"Creep" på lite högre volym, en kopp te och ännu en cigarett.

Nu blev sådär svårt igen.

Jag leker kurragömma med orden, som ligger gömda bakom tungan och trots att jag vet vart dom är, så kommer dom inte fram. Leken fortsätter, fast den håller sig inte till reglerna längre.

Orden gömmer sig och tankarna snurrar mig till yrsel. Likt en svängig version av "Farfars bilar". Och jag tycker inte ens om den barnsliga versionen.

Det är som en berg- och dalbana i huvudet och jag kan inte gå av. Och som på beställning kommer den där huvudvärken som verkar tillhöra den här sortens åkattraktion. 

Och värktabletter har samma verkan som en skopa lösgodis.

Det är sådana här kvällar som jag önskar att Shrinky aldrig skulle ha semester. Varför ska han få ha ledigt, när mina tankar inte har det? När jag finally vill prata om vad som pågår där inne i hjärnkontoret?

Fast det är väl därför som jag vill prata, för att jag vet att det inte är möjligt. Jag vet att jag inte skulle ha sagt någonting av det som jag tänker på i vanliga fall, när han kan höra mig och ge respons på det jag sagt. Jag vill ju inte ha hans reaktion på det här, jag vill ju inte ha hans svåra frågor på det jag skulle ha sagt, jag vill ju inte svara på någonting, jag vill ju inte ha svar på någonting. Jag vill bara gömma mig ifrån det här egentligen, likt mina ord gömmer sig ifrån mig.

Trots att det kan verka som att jag har lockat fram mina ord, så ligger dom kvar där bakom i tryggt förvar. Precis som jag vill göra, ligga i trygghet. I en farlig trygghet. I en trygghet som ingen borde ligga i. I en trygghet som egentligen bara gör skada. En feghet.

Det är väl det jag är -feg.

Jag har fått höra att jag är stark. I beg to differ.

Cast your mind back to the days

when I pretend' I was okay.

Att vara feg var enklare innan jag tog av byxorna den där dagen och visade vad jag hade gjort mot mig själv på vaden. Det var enklare innan någon visste. Innan någon visste vad jag var beredd att göra mot mig själv när jag mådde dåligt. Vad jag fortfarande är beredd att göra, bara mer och mer sällan.

Men bara för att jag har längre och längre uppehåll, så innebär det inte att jag tänker mindre och mindre på det. Jag tror till och med att jag tänker på det oftare och oftare. Kanske så är det för att jag inte tillåter mig själv att göra det på samma vis som jag tillät mig själv att göra det förut.

Det har ju alltid varit "förbjudet" i samhället att utöva någon slags självdestruktivitet, och jag har själv ansett att det är fel. Men jag har aldrig försökt att hålla mig ifrån the dark side, inte som jag försöker nu. Och jag antar att det gör allt det här mer och mer likt förbjuden frukt. Så fel, men ack så lockande.

Jag skulle kunna palla en apelsin just nu, trots att jag riskerar mitt liv om jag hade ätit den.

Jag menar inte att jag kommer att sätta mig där, med all utrustning, och utsätta mitt ben för skada. Och jag menar inte att försköna och romantisera självdestruktivitet. Jag menar bara att få ur mig det som jag uppenbarligen behöver få ur mig.

Orden börjar väl komma ut ur sin gömma nu, antar jag. Och jag önskar att Shrinky åtminstone hade sin telefonsvarare igång, för kanske så hade även en liten del av mig vågat komma ut ur min gömma.

Shrinkys lösning på det här scenariot hade varit akutlinjen. Men jag anser att det finns människor som behöver den öppen, mer än vad jag gör.

Det finns människor som sitter där och verkligen vill ta sina liv just nu, till skillnad ifrån mig, som bara tänker på att jag ibland tänker på att skada mig själv. Jag är inte ens i stadiet att jag tänker på att göra det. Och även om jag hade varit i det stadiet, så hade det inte varit livshotande. Så jag överlämnar gärna min stödtelefonist till någon med större svårigheter än jag. 

23:53 och jag har suttit med det här inlägget i nästan två timmar. Det har blivit lagligt för mig att ta mina sömntabletter och det är precis vad jag tänker göra just nu.

Efter allt det här skriveriet så känns hjärnkontoret lugnare. Berg- och dalbanan har släppt av mig, yrseln är sakta men säkert på väg härifrån och huvudvärken med den.

Kanske så innebär detta att jag kan mysa ner mig till det där avsnittet av "Fringe" som jag satte igång för X-antal timmar sedan och faktiskt kunna koncentrera mig på vad som sker i den där verkligheten som jag så gärna skulle vilja hoppa in i, för att fly undan min egen. Och kanske så kommer jag kunna omfamna sömnen, om inte en så avlägsen framtid.

Ursäkta röran, vi bygger om.